Bitterfroken

Godmorgon! :)

Har sovit rätt dåligt i natt, drömt massa konstigt och vaknat flera gånger av att jag varit kissnödig. Nu sitter jag ner en liten stund och dricker en god latte innan det är dags att sticka mot jobbet. Det har snöat och snöar fortfarande så jag får väl gräva fram bilen.. 

 

Någon som har någon fråga ni vill ställa? Svarar när jag kommer hem i så fall :)

 

Kram!

Alltså, jag är verkligen SÅ stolt över mig själv just nu. Det gick jättebra på jobbet även ikväll. Nu när jag lärt mig rutinerna hyfsat kan jag vara självständig på ett annat sätt och det känns så skönt! Jag tycker att jag har klarat av jobbet riktigt bra! 

Jag tänker ofta på hur det skulle ha varit om jag fortfarande hade svält mig. Antagligen hade det varit fruktansvärt. Mitt huvud fungerade verkligen inte sista tiden, jag klarade inte av de enklaste direktiv och kände mig allt för ofta helt dum i huvudet ärligt talat. Nu börjar jag mer och mer bli mitt gamla jag och det är riktigt härligt! Tänk att jag lyckades ta mig upp och att jag faktiskt har lyckats klara det här så himla bra helt på egen hand. Ja, jag är verkligen jättestolt över mig själv även om det ibland är väldigt jobbigt! 

 

Nu nu ska jag försöka sova, ska upp tidigt som sjutton imorgon för ett arbetspass innan jag är ledig. 

Kram på er <3

Nu ska jag snart bege mig mot jobbet, två pass kvar, sen ledig en dag och utbildning efter det. Jag hoppas att det kommer kännas lika bra idag som det gjorde igår, ju mer jag kommer in i det, desto bättre kommer det säkert kännas. Trots att det igår kändes väldigt bra så är det något som tar emot idag och jag blir galen på de där känslorna. Varför kan jag aldrig tro på mig själv, varför ska det vara så svårt?

 

Nyss åt jag en ostfylld omelett BARA för att jag var sugen på det. Vilka framsteg! Lite jobbigt känns det nu, lite onödigt sådär... 

Kramis

I en ätstörning är det ju mer regel än undantag att man ljuger om vad man äter/att man äter. Många fifflar med maten, säger att de redan ätit osv osv. Jag vill dock påstå att jag nästan aldrig ljugit på det viset under min sjuktid. Jag sa att jag åt vilket jag också gjorde, MEN däremot såg jag till att hitta de absolut "bästa" produkterna för att göra en sån kalorifattig måltid som möjligt. Gjorde grytor med mandelmjölk som innehåller hemskt lite kalorier, blandade sedan det var förtjockningsmedel så det vart mer fast och såsigt i konsistensen. Jag köpte alltid det magraste alternativet vad gäller protein, aktade mig för vissa "farliga" livsmedel. Givetvis var jag ju helt galet hungrig hela tiden då en måltid bara innehöll cirka 100kcal, men åt gjorde jag ju så det var ju inte riktigt en lögn när frågade om jag åt och jag svarade ja. Ingen frågade ju hur jag åt, därför behövde jag aldrig ljuga.

 

När jag nu faktiskt äter känns det ibland som att folk tror att jag ljuger och det retar mig till vansinne. Behöver inga kritiska blickar från omgivningen, behöver ingen som ifrågasätter och granskar min mat. Jag har BESTÄMT MIG och då skulle jag verkligen inte ljuga. Bara för att det tillhör sjukdomen MÅSTE det inte vara precis efter regelboken alla gånger. Jag vill aldrig, aldrig, aldrig mer svälta mig och jag skulle för den delen heller aldrig klara det igen. Jag älskar att laga mat och jag älskar att äta den. Ibland, som jag skrivit flera gånger, kan jag ha kompensationstankar (när jag tänker efter har de förresten också nästan helt försvunnit) och ibland kan jag tänka viss mat som onödiga kalorier (när maten inte smakar bra speciellt). Jag kan även ibland känna att jag äter "för mycket", men jag äter alltid det jag vill ha och jag är alltid, numera, mätt och det är en härlig känsla. Jag orkar leva för att jag får energi.

Som sagt är jag förbannat trött på alla ifrågasättningar. I och för sig behöver jag inte bry mig för JAG vet huruvida jag äter eller inte och det är vad som räknas. Ni ska se att jag klarar det här alldeles utmärkt :)

Det är verkligen en sån härlig känsla att känna att det faktiskt är OKEJ att må bra. Jag har ofta känt rädsla för att må bra, speciellt när det gäller att berätta för andra att jag mår bra, jag har varit rädd att de inte ska förstå att jag någon dag senare kanske mår skit och önskar att jag inte fanns.. Bara för att jag mår bra behöver ju inte det vara konstant, jag tror ingen människa mår bra varje dag helt ärligt, speciellt inte när man har ett tungt bagage och/eller har drabbats av psykisk ohälsa. Måendet kan verkligen pendla över någon minut, ibland hinner jag knappt med. Från att må jättebra till att må sjukt jättedåligt. Att svänga i mående är otroligt påfrestande, det spelar ingen roll hur bra jag än mådde för en sekund sen då dessa känslor helt försvinner när det dåliga måendet knackar på. Det är som att all kraft bara rinner bort! 

Jag är glad så länge jag mår bra, det är så skönt! Jag är inte längre lika orolig. För inte så längesedan var jag i stort sett KONSTANT rädd och orolig, jag kunde vara orolig för den minsta småsak. Allting blev så stort och jag kunde inte hantera någonting på ett bra sätt vilket resulterade i att jag gömde mig från omvärlden. Jag vill ibland fortfarande fly, speciellt i de lägen och situationer där jag känner mig otrygg och utsatt på något vis. Jag börjar lära mig att hantera det, men det är en liten bit kvar..

 

Jag fortsätter även att utmana min ätstörning och det går riktigt bra måste jag säga. Hjärnspökena har i det stora hela försvunnit. Jag förstår knappt själv, vilken enorm lättnad!! 

Nyss åt jag en muffin jag bakade i micron och en chokladbar. Muffinsen var fan inte ens god och chokladen var jag inte heller speciellt sugen på när jag väl började äta, ändå åt jag upp, bara för att jag "måste". Jag märker att jag går mer och mer mot det friska livet ju mer jag utmanar mig själv, dessutom blir det enklare och enklare ju oftare jag går emot mina regler. Det ger mig inte direkt ett sämre mående, visst att jag ibland efteråt kan analysera sönder och ångra mig, men det är inte mer än så. Hur skönt är inte det?! Jag är glad över att jag lyckades bryta mig loss från anorexians jävla grepp och arbeta mig uppåt. Idag är det exakt två månader sen jag BESTÄMDE mig! Tiden går fort och vägen har varit krokig och stundtals förjävlig, men jag står ju här idag, lever mer än jag gjorde då, mår bättre och är friare!

 

<3

Idag mår jag himla bra! Jobbet idag gick faktiskt riktigt bra och jag är så stolt över mig själv! Hade en riktigt bra arbetsgrupp och det känns otroligt skönt! I helgen här nu har det mer och mer känts som att jag sakta men säkert kommer in i gruppen! Börjar lära mig rutiner mer och mer och ja.. Det känns fantastiskt :) var till och med med och beställde mat i fredags och det kändes inte ett dugg jobbigt! Tack för att jag börjar tillfriskna! Älskar verkligen känslan av att må bra, älskar de här dagarna där allting bara flyter på utan större problem! Nu tror jag mer på att det här kommer bli bra och jag kommer lära mig så himla otroligt mycket!! 

 

Nu nu står det en köttfärslimpa i ugnen och väntar på mig! En av mina favoriträtter, ska bli så himla gott! :D

<3<3

Nu måste jag snart åka.. Det känns så jävla jobbigt! Har gråtit massor hela morgonen, vill bara stanna hemma, sjukskriva mig, men jag vet att det inte fungerar så, det är ingen lösning på problemet. Jag vet inte vad jag ska göra, hur det ska kunna kännas bättre. Jag vet inte vad jag ska göra?! Mår verkligen så dåligt.. 

Tänker störda tankar när det blir såhär och tankarna skrämmer mig faktiskt.

Jag ska dock fortsätta försöka, fortsätta kämpa, försöka må bra! Det måste ju bli bra, jag har egentligen sett fram emot det här så mycket. Trodde inte det skulle bli såhär..

Kram 

Jag hade till 99 % bestämt mig för att väga mig nu på morgonen, men när jag väl vaknade kändes det inte alls bra, så jag struntade helt enkelt i det. Jag mår nog kanske bättre av att inte veta!

 

Idag mår jag rätt kasst. Jag VILL VERKLIGEN INTE till jobbet. Det känns verkligen INTE bra. Har bara känt såhär en gång tidigare för ett jobb och det slutade med att jag fick ångestattacker och fick låsa in mig på toaletten flera gånger per pass. Visst att man ibland kan känna att man inte orkar gå till jobbet på grund av att man är trött, hellre är ledig osv, men det här känns fruktansvärt!! Jag mår illa och magen gör ont, har så himla mycket ångest!! 

Jag trodde verkligen att det här skulle bli bra, är så ledsen för att det känns såhär :(

Jag undrar så himla ofta hur mycket jag faktiskt har gått upp i vikt. Jag har ju inte vägt mig på två månader nu. Ibland vill jag bara ställa mig på vågen igen, men jag vågar ärligt talat inte. Det känns som att jag gått upp MASSOR! Har jag gått upp massor är jag rädd som tusan att börja krångla med maten igen. Jag tror i och för sig att jag har kommit så pass långt i mitt tillfrisknande att det inte skulle hindra mig från att äta, men jag tror att känslan skulle bli väldigt jobbigt. Skulle jag kunna hantera de känslorna? Spelar det egentligen någon roll hur mycket jag väger? Jag ser ju på kroppen att den har förändrats, jag har ökat vad gäller mina mått och jag känner mig stundtals så himla stor! Jag kan fortfarande ha samma kläder som tidigare, men jag ser ändå skillnaden och det är fan otroligt jobbigt.

Tänker rätt ofta att jag faktiskt har "kämpat" för den här vikten, därför känns en viktuppgång så jävla misslyckat. 

Vågar jag väga mig? Borde jag göra det? Jag vill ju verkligen inte må sämre, men samtidigt vill jag bara VETA. 

Hur har ni andra gjort? Om ni varit i en situation ni inte tvingats till att väga er vill säga..

 

Kram <3

Sov nästan tolv timmar inatt och Gud som jag behövde det.. Helt slut efter allt vad gäller nya jobbet! Jobbar helgen som kommer nu. Hoppas att det blir bra! 

Just nu har jag bäddat ner mig i schäslongen. Är fortfarande rätt trött. Kollar lite tv och har precis druckit en latte (beroende deluxe). Mysigt med en ledig dag, alltid uppskattat! 

Kramis!

Jodå, jag lyckades utmana mig ikväll, precis som jag hade planerat. Jag åt en muffin och en skål med massa nötter. Efteråt gick tankarna som vanligt runt i skallen, "var det där verkligen nödvändigt? Varför åt jag det där?". Men grejer är ju den att det kan aldrig vara onödigt eller dumt, det är bara normalt och det är ju det normala jag vill åt. Jag hjälper bara mig själv genom mina små utmaningar och jag blir stolt varje gång jag klarar det. Samtidigt är det enormt jobbigt, på något konstigt sätt känns det som att jag "sviker" mig själv. När folk säger att jag är smal triggar det, det får jag lov att erkänna. Jag känner ju att jag vill hålla mig under det normala samtidigt som jag vill kunna njuta fullt ut av maten och allt utöver. De där tankarna krockar ju en del med varann. Jag vill verkligen inte gå upp i vikt, det känns fel och konstigt. Vissa tankar tänker jag i stället att det inte spelar någon roll bara jag mår bra, där kikar alltså den friska och sunda sidan in och det är bra och positivt! Är dock så rädd att gå upp och att folk ska tänka "oj vad hon har gått upp i vikt", jag vill inte behöva byta upp mig i storlek på kläder, det känns helt fruktansvärt. Tack och lov har ju inte det hänt än trots att jag ibland äter som en gris (ja, de är nog mest en känsla, men ändå!)

 

Just nu är jag sååå trött. Försöker hålla mig vaken i alla fall ett litet tag till, därför har jag just gjort mig en latte (blir dock aldrig pigg på kaffe). Vaknar alltid så tidigt när jag lägger mig tidigt på kvällarna och det vill jag inte.

Ser annars mycket fram emot en ledig dag imorgon och jag ser fram emot att ta mina sömntabletter. Sover så himla gott på dem! <3

Nu blir det många inlägg här.. När jag ändå är i funderar-tagen kan jag lika gärna skriva ner mina tankar.

Att vara hemma, fundera och analysera är inte enbart negativt, det hjälper mig även att få perspektiv på saker och ting. Just nu funderar jag, som jag skrev i tidigare inlägget, på varför jag får sån ångest vid måltiderna. Främst rör det ju middagen och jag tror faktiskt jag vet vad det beror på. 

Så här är det, innan jag äter bestämmer jag (eller ätstörningen, vem vet) att det här är SISTA målet, att jag inte får äta något mer. Detta drar igång tankar som "men tänk om jag blir hungrig, tänk om jag vill äta mer" i stället för att bara känna efter, bara låta det naturliga få fortlöpa. Jag blir som sagt mätt, men TANKEN på att jag INTE får äta mer är skrämmande och otäckt nära det sjukliga (eller det till och med ÄR sjukligt). Jag inser ju mer och mer att jag fortfarande är så låst i sjukdomen, trots att jag ändå är relativt fri (i alla fall jämfört med tidigare). Jag är fri på det sättet att jag vid måltiderna kan äta (nästan) allt jag vill.. Att jag kan ösa på ost, grädde, smör osv osv, det vill säga så länge det är på "min ät-tid". Jag äter fortfarande efter klockan, drar ut liiiite extra på tiden tills det är dags, men när jag väl äter går det bra med de flesta råvarorna som sagt.. Sjuk är jag fortfarande för att jag inte kan släppa helt på kontrollen, att jag inte kan tillåta mig att bara känna efter, att bara vara, att ta lite kvällsmat om jag nu vill. 

Jag VET att det enda sättet att kunna bli helt frisk är att heeeela tiden utmana sig, att gå emot det som "känns fel", att gå emot allt det otillåtna. Oftast ger det ingen mer ångest egentligen, nästan tvärtom. Vet jag att jag FÅR äta mer efter middag blir jag något lugnare. 

Tyvärr finns även tankarna och rädslan för viktuppgång kvar. Jag tänker ofta på att jag kommer bli stor om jag äter ditten och datten, tankarna kommer inte längre lika ofta, men de finns där och många gånger hindrar de mig från att äta och må bra.

Jag försöker verkligen att kämpa emot alla dumma tankar. Jag vill kunna leva fullt ut, kunna må helt bra, ha en sund relation till kosten och till det finns det ingen genväg.. Man måste ta klivet över sin gräns och utmana sig, ofta, gärna hela tiden! 

Jag älskar att jag kan äta igen.. Jag förundras fortfarande över hur jag klarade av att svälta mig. Jag som egentligen älskar mat. Nu mera får jag ångest av tanken på att kanske inte bli mätt när jag ätit klart. När jag var som sjukast hade jag också ångest, just för att jag aldrig blev mätt. Jag fick aldrig tillåta mig att äta näringsrik mat, den innehöll aldrig i stort sett några kalorier och därför kunde jag ju omöjligt känna mättnad. Det var så hemskt att efter varje måltid vara precis lika hungrig, till och med mer hungrig, när jag hade ätit klart. Den känslan finns fortfarande kvar efter varje mål och den är fortfarande så stark, trots att jag nu mera blir mätt. Det känns som att allt jag sett fram emot är över och den här stora tomhetskänslan infinner sig alltid efter en måltid. Jag vet inte om kroppen fortfarande är rädd att inte få mat eller vad det beror på.

Ibland vill jag bara äta mer, mer, mer, trots att jag inte är hungrig. Jag vill aldrig att maten ska ta slut. Mår direkt dåligt när jag ätit klart och det är så jobbigt. 

Värst är det faktiskt när jag är hemma, då har jag liksom så mycket tid till att fundera på allting, på jobbet äter jag och sen är det full rulle igen och i och med det hinner jag inte fundera sönder mig själv.

som sagt, jag älskar verkligen att kunna äta mig mätt, men ändå mår jag fortfarande väldigt dåligt när jag äter.. Den känslan har inte släppt det minsta och jag vet inte hur jag ska bli av med den?! Saknar verkligen känslan av det normala, okomplicerade.. Hur är det för er andra som "blivit matglada" igen? Känns/kändes det likadant? Gick det över någongång?

Idag känns det bättre igen! De här dagarna fyllda av nedstämdhet är så jobbiga, men jag antar att det är normala känslor. Det finns väl inte en människa som inte har dåliga dagar. Jag är som jag är, ibland mår jag dåligt, ibland mår jag bra, precis som de flesta människor helt enkelt :)

Känner dock fortfarande att jobbet inte känns speciellt bra och jag känner mig, som jag skrev, väldigt utanför. Jag brukar aldrig ha svårt att komma in i grupper då jag som person är väldigt öppen och social, men den här gruppen känns otroligt tillsluten. Knepigt! Idag till exempel gick jag på lunch, satt helt utanför de andra och ingen yppade ett ord till mig. Kände verkligen bara för att sjunka genom golvet och jag skämdes (varför jag skämdes vet jag inte egentligen). Jag funderar på om jag drar mig undan och går in i mig själv, jag kanske inte bjuder till tillräckligt mycket? 

Hade även uppföljningssamtal idag med chefen. Hon påpekade att det är så viktigt att jag ser till att ta min lunch och att jag äter. Hon sa även att jag är så väldigt smal. Det var inte första gången hon har nämt det här heller.. Jag bara nickade och låtsades som ingenting, vad ska man säga liksom? Jag har svårt att se att jag ska vara SÅ smal. Jag upplever mig som relativt normalviktig. Kan inte se att jag är så smal att folk skulle reagera, men det gör de tydligen.

Det där med "normalvikt" har blivit så konstigt och mitt sätt att se på andra människor har blivit förändrat. Eftersom de allra flesta är mycket större än jag tycker jag att DE är stora i stället för att förstå att det faktiskt är JAG som är liten, det går liksom inte in riktigt. Jag kan ju till och med ibland uppleva mig själv som stor stundtals.. Vad konstigt allting kan bli på bara ett år! 

Jag måste sluta skriva att saker och ting är bra. Varje gång jag gör det dröjer det fan inte länge innan jag faller. Varje jäkla fall gör ondare och ondare. Känner bara för att lägga mig ner, ge upp, försvinna, bara skita i allt! Är så trött på att hela tiden känna att jag är värdelös. Känner mig så otroligt kass hela jäkla tiden, som om allt jag gör blir fel. Det spelar ingen roll om jag så gör hundra rätt och kanske ett litet fel för det där lilla felet förstör min dag och jag glömmer direkt det som faktiskt var bra! 

Jag trivs verkligen inte på jobbet, jag gör inte det.. Folk är snälla, men inte mer. Känner mig utanför och ännu mer ensam. Ingen bryr sig, ingen har något intresse av att lära känna mig. Nog för att jag är ointressant, men kan inte någon bara fråga någonting? Intressera sig lite.. Jag känner mig inte hemma alls, det känns inte som min arbetsplats och jag känner bara mer och mer att jag inte vill. Jag har hela tiden en känsla av att vilja fly, men jag har ingenstans att fly. Jag står still och trampar på samma fläck, år ut och år in. Jag har ingenting, mitt liv är så tomt och meningslöst. Känner mig så udda. Har inga vänner kvar och det är till stor del mitt eget fel då jag drar mig undan från omvärlden, men jag saknar och önskar att mina "vänner" kunde fråga hur jag mår. Jag kanske inte skulle vara ärlig, men det skulle i alla fall kännas bra! 

 

Gud vad jag vill tillbaka till mitt gamla jobb. Ångrar verkligen att jag sökte mig därifrån!

Snälla, gör så att allting kommer kännas bättre. Hjälp mig att lära mig och bli duktig! 

Hej! 

Kikar in nu såhär tidigt på morgonen. Gick upp i god tid för att kunna fixa mig en latte och för att kunna ta det lugnt en stund innan det är dags att åka mot jobbet.

Hur gick det igår då? Jo det gick faktiskt riktigt bra, över förväntan så jag är jätteglad över det! Mycket att göra dock och det blir lite rörigt i huvudet, men det mesta fungerade och jag måste tillåta mig själv att inte kunna allting från start, det var ju trots allt min första riktiga dag! 

Måste säga att det är skönt att ha annat att tänka på än ångest och ätstörning, här finns liksom inte rum till sånt! Det har gått bra att äta i grupp, har inte ens tänkt på det särskilt mycket ärligt talat.

 

Hoppas ni har det bra!

Kram <3

Måndag, och nu är det snart dags att åka mot jobbet. Jag hatar verkligen att känna såhär, men det känns inte bra alls.. Jag vill inte åka iväg!! Idag ska jag dock jobba "på riktigt" (eller gå bredvid) med min yrkeskategori. Förra veckan gick jag med andra för att se deras arbete. Kanske blir det bättre idag och framöver, jag vill verkligen det och jag hoppas! Försöker tränga undan alla negativa tankar, försöker i stället tänka att det ska bli spännande. För en liten stund fungerar det, men sen får jag ont i magen igen. 

Nu ska jag dock försöka göra det bästa av det här, hålla huvudet högt. Jag ska klara det här, jag ska bli duktig även här och jag ska hela tiden göra mitt bästa! 

Skriver nog sen när jag kommit hem om hur det gick! Håll tummarna för mig! 

Kram <3

Ryggvärken gick över med smärtstillande, skönt! 

 

Herregud vilken ätarhelg jag har haft alltså, även ikväll blev det muffin och en skål med massa snacks. Jag överlevde och det kändes inget särskilt. Är just nu inne i en "jag skiter i allt" period. Blir jag fet, ja då blir jag väl det då (jag vet ju att man inte blir det ändå!). Det var rätt gott, men visst kan det kännas överdrivet och onödigt att möla i sig massor trots att jag är mätt, men vafan.. Alla människor äter gott under helgerna och det är väl helt okej. Vad som inte är okej däremot, är att hela tiden hindra mig själv från att äta det jag faktiskt egentligen vill ha. Jag är trött på att sätta upp begränsningar och regler för mig själv, jag har varit trött på det länge och det är först nu jag faktiskt gjort slag i saken och ignorerar alla sjuka tankar. Ingenting alls händer när jag går emot, jag ser precis likadan ut i spegeln, ångesten håller sig borta, ändå är det fortfarande någonting som jag inte helt kan sätta fingret på, kanske att det inte känns naturligt? Ätandet går liksom inte bara av bara farten, jag planerar noga, vill att alltid ska vara perfekt och smaka perfekt, annars känns det med ens lite jobbigt. Jag bygger upp värsta förväntningarna över måltiderna, när de är över känner jag en tomhet, som när något jag länge sett fram emot är över. Det är ju egentligen ingenting mot hur saker och ting har varit, men det är nog så irriterande.. Jag saknar det naturliga, men det är svårt att veta hur jag ska få det att känna så igen? Kanske får jag lära mig att leva med det helt enkelt.

 

Kram <3

Jag har ingen som helst aning om vad jag har gjort, men idag har jag så hemskt ont i ryggen. Mår otroligt illa till råga på allt också. Vill knappt röra mig, inte för att det gör ondare egentligen, värken är konstant oavsett om jag ligger, sitter, står eller går.. Är inte ens sugen på latte vilket jag alltid annars är, inte ens mitt favoritmål (frukost) smakade särskilt bra imorse. Tror jag ska prova med en Ipren och se om värken släpper något, hoppas på det! 

 

Hoppas ni har haft en bra helg! Min har varit okej och jag har fortfarande ingen lust att gå till nya jobbet imorgon, suck! :(

Lördagskväll.. Jag har precis krupit ner i min onepiece, gjort mig en stor latte, hällt upp nötter och även tagit fram en muffin. Det känns bra! Måste säga att jag känner mig ganska fri från min ätstörning. Jag "kommer på mig själv" ofta numera med att faktiskt tänka på annat än mat. Livet kretsar inte längre kring mat och kalorier och det är verkligen fantastiskt skönt! Visst att mina tankar ibland slinker iväg åt det sjuka hållet, men nu mera ignorerar jag dem till största delen, det besvärar mig helt enkelt inte lika mycket längre!

Psykiskt kanske jag inte mår bra alla gånger, känner mig väldigt ofta nedstämd och slutkörd, men det handlar inte längre enbart om maten utan mer andra orsaker. Det är inte kul, men samtidigt är det en enorm lättnad att gå mer och mer mot det friska fria livet.. Att vara under greppet av en ätstörning är fruktansvärt och energikrävande. Det är samtidigt en enorm lärdom om mig själv och kroppen. Hur sjukt allting kan bli utan att man märker det. Det gick utför väldigt snabbt för mig, men tack och lov lyckades jag inse att jag hade svåra problem och lyckades även resa mig upp. Jag är så otroligt stolt över mig själv för det här.. Att återigen kunna njuta av mat, äta mig mätt och vara nöjd. Att slippa känna panik över att vara totalt utsvulten. Jag vill aldrig aldrig någonsin uppleva det igen och jag ska göra allt i min makt för att fortsätta vara fri..