Bitterfroken

Jag har startat en ny blogg där jag inte tänker vara anonym. Givetvis kommer den inte bli fullt lite utläggande som den här bloggen och jag kommer säkert skriva i den här med då och då när jag vill få ur mig de värsta sakerna!

Vill ni ha adressen till nya bloggen kan ni väl skriva en kommentar så skickar jag länken via mail? :)

kram <3

Det är sällan jag vågar känna efter hur jag mår, försöker hela tiden fly undan känslorna. Idag är en sån dag jag bara mår fruktansvärt. Jag håller ihop mig utåt sett, men på insidan är det kaos.

Just nu önskar jag att jag bara kunde ta en sista minuten någonstans och bara få vara. Ingen känner mig, ingen vet vem jag är, bara kunna få ro. När jag var utomlands i somras levde jag relativt normalt och det var så skönt! Jag åt flera gånger per dag och kände mig fridfull. Visst, det var ångestladdat med maten även då, men jag klarade av att bortse från känslorna och mådde riktigt gott. Jag tror verkligen det skulle göra mig gott med en resa, men har inga pengar alla (900:- på kontot. "Yey").

Vet ju samtidigt att det är lönlöst att fly, det kanske hjälper för en kort stund, men aldrig i längden. Jag behöver arbeta med mig själv på hemmaplan för det är ju här alla bekymmer finns.

 

Jag känner bara sån stress för att jag inte har pengar. Tack och lov är alla räkningar betalda i alla fall och det är väl det viktigaste.

Det tar alltid några dagar för mitt huvud att "vänja sig" efter att klockan ställts om. Går ofta och tänker "egentligen är ju klockan...". Efter ett tag släpper de där tankarna och då kan jag leva lite mer normalt igen, hehe!

Inatt drömde jag värsta mardrömmen, det var så himla läskigt och sådär otäckt verklig. Nu i efterhand måste jag säga att det var en väldigt bra story som jag tror att jag hade gillat att se på film, men att vara med i den var mindre kul ;)

 

Blev inget psykologbesök idag heller förresten eftersom hon är sjuk. Typiskt, men samtidigt gör det mig inte så värst mycket heller då jag för tillfället känner att det inte ger mig något. Hade ju dock velat ta upp den där oron jag känt angående om jag var hypoman i somras. Skulle vara intressant att höra hur hon ser på det. Jag hoppas att det bara var själva ätstörningen som gjorde mig uppvarvad och omdömeslös...

Har precis ätit upp en kebabsallad i solen ute på balkongen. Härligt att ha sol långt in på kvällarna!

Det var ruskigt gott med salladen, jag verkligen älskar kebab! Nåt som jag däremot tycker mindre om är den här stresskänslan jag får i kroppen när jag äter och har ätit klart. Mina mättnadskänslor fungerar inte direkt till hundra procent och då kan jag nästan få panik för att jag bara vill ha mer. Blir ju givetvis mätt efter en liten stund, men innan den känslan infinner sig är det ganska jobbigt. 

Idag har min bil fått på sig sommarskorna, skönt att det är fixat nu :)

Fortsatt underbart väder även idag. Sitter som vanligt ute på balkongen och dricker mandelmjölk smaksatt med steviadroppar med chokladsmak, otroligt gott!

Beställde nyss en ny tröja/jacka från Gina Tricot. Tvekade länge hur jag skulle göra med storlek, men jag bestämde mig för att ta den storleken jag har i nuläget eftersom det är nu jag ska ha den. Det där med mina kläder ger mig ju en del ångest, just tanken på att kläderna en dag här inte kommer passa längre :(

 

Annars mår jag väl inte jättebra, men jag försöker att njuta av det jag faktiskt kan njuta av och inte känna efter allt för mycket! 

Usch vilken ångest jag känner nu. Vet inte varför, känner mig bara så vilsen som vanligt. Det kryper verkligen i hela kroppen, hjärtat slår alldeles för snabbt och jag kan inte slappna av alls.. Tog precis Atarax. Har läst om folk som däckar på två Atarax, jag är lite smått avundsjuk på det, själv känner jag ens knappt av dem.

 

Ikväll ska jag kolla på gladiatorerna och äta en tapastallrik jag slängt ihop! Ska försöka överleva det (kanske är det därför jag har ångest? Jag vet inte..)

Otroligt varmt och skönt idag med. Sitter och bara njuter på balkongen, dock finns det vissa störande moment, till exempel när grannarna också är ute på balkongen. Hatar det, vet aldrig om jag ska hälsa eller inte och dessutom ser jag helt fullständigt förjävlig ut med hår som inte tvättats på typ hundra år. Har bara lust att gå in, men samtidigt inte för det är ju så himla skönt här! Sitter nog helt enkelt kvar en stund till..

 

Lördag idag. Är ju som vilken dag som helst för mig egentligen, men jag gillar ändå helgerna :) Vad hittar ni på?

Åh! Jag blev just lite glad igen. Jag gjorde just en helt himmelsk plankstek med fläskfilé, oh den var såååå god. Älskar verkligen plankstek. La upp en bild på den på instagram och fick en kommentar där personen ifråga undrade om jag gjort den själv och att hon i så fall vart imponerad! Jag tyckte inte själv att det var något märkvärdigt med den, men jag vart verkligen glad av kommentaren eftersom jag verkligen älskar att laga mat. Jag blir glad att en sån "liten" sak kan göra att jag känner glädje! Det gör liksom att jag vill fortsätta kämpa! <3

Instagram hjälpte mig faktiskt väldigt mycket senast jag kämpade för att bli frisk, att folk gillade och kommenterade mina matbilder, det gav mig enorm styrka! Började sen "skämmas" för att lägga ut matbilder för att  den här jäkla ätstörningen intalade mig att det var fel att äta, men jag tror bannemig jag ska börja uppdatera med matbilder oftare! 

 

<3

Idag mår jag inte särskilt bra alls. Slås omkull av ångesten, smärtan över hur jag verkligen har förstört mitt liv. Även om jag inte var nöjd med livet som det var innan den här jävla ätstörningen tog över så var det ändå ett bättre liv än det här. Jag känner mig otroligt ensam och vilsen, jag saknar min bästis som jag pratar med allt mer sällan. Vi som umgicks varje dag, jag var en del av hennes familj. Nu är jag ingenting. Jag vågar knappt längre gå ut för att jag skäms för hur jag ser ut. Jag hatar att känna så, jag vet ju att det inte är normalt att vara såhär och se ut såhär, ändå kan jag bara se det som ett enda stort misslyckande att gå upp i vikt. Jag är ledsen för att jag inte förstod tidigare vilket helvete jag skulle komma att sätta mig i och jag trodde inte för allt i världen att det skulle vara så svårt att ta sig loss. Jag säger hela tiden till mig själv att jag måste kämpa, måste tro på mig själv, men det är svårt. Jag tappar lusten för allting, kan inte hitta något som kan motivera mig till att bli frisk samtidigt som jag HATAR livet jag lever.

Jag måste återigen ge livet en till chans och jag måste tro på att det kommer bli bra!

Vädret är verkligen labilt. Igår snöade det och var isande kallt. Idag är det strålande sol igen och såå skönt! Till och med jag som fryser jämt kunde sitta ute på balkongen i bara T-shirt. Satt där och njöt och lyssnade på Håkan Hellström i typ en timme, sen försvann solen runt hörnet och då var det inte särskilt varmt längre ;)

 

Det vart inget besök hos psykologen idag förresten. Jag fastnade på E18 utan att bilen rörde sig en knapp meter och där stod jag i minst 45min så jag hann aldrig dit med tanke på att det tar 40min in dit i normala fall och jag hann inte ens ut ur min stad på den tiden. Typiskt. Hatar när saker ändras, men det gick rätt okej ändå med tanke på att jag inte direkt sett fram emot det. Ny tid nästa vecka vilken betyder två träffar den veckan..

Även om mycket i livet känns svartvitt just nu så finns det ändå några saker jag drömmer om. Saker jag hoppas slår in i framtiden någongång.

 

- Flytta till ett hus, ha jacuzzi och nära till vattnet där jag ska ha en egen brygga med båt.

- Färga håret. Är så himla sugen på en röd ombre. Hur snyggt?

- Tatuera mig. Något jag tänkt väldigt länge på. Vill ha någon form av blomma med blad (svartgrå med skuggor) på axeln ner mot skulderbladet. Är dock otroligt rädd för smärtan och vet inte om jag klarar av att stå ut. Har faktiskt bokat tid en gång, men fegade ur och jag säger bara TACK OCH LOV för det. Hade nämligen planerat att göra en tribalfjäril på höftbenet, nej tack säger jag till det idag.

- Resa. Jag vill resa runt lite överallt, bara slappna av, inga måsten, inga krav. Det skulle vara en perfekt rehab. Synd att jag inte har pengar.

 

Finns säkerligen fler saker, men nu tog det stopp i mitt huvud.

Är riktigt trött ikväll (som vanligt sista tiden) och längtar tills jag kan gå och lägga mig! Maten förut var så god och jag måste säga att jag faktiskt älskar att äta ute, det ger mig en hint av frihet och just i det ögonblicket känner jag mig riktigt fri.

 

Kram<3

Godmorgon! 

Vaknade i morse med ett illamående från helvetet. Tack och lov gick de värsta över efter att jag varit uppe en stund.

Sol idag och helt klarblå himmel, otroligt härligt att våren är här!! Har dock knappt varit ute trots fint vårväder under några dagar nu, kanske ska jag slå på stort och sätta mig ute på balkongen en stund? Sist jag skulle gå ut och sätta mig hann jag inte mer än komma ut förrän jag kände att jag halvt frös ihjäl och fick gå in igen, så tjocktröja it is! :)

 

Ikväll ska jag ut och äta med min mamma. Det känns bra än så länge och jag ser fram emot det! :)

Godmorgon söndag! Jag har varit vaken ett tag, sovit riktigt dåligt i natt, har vänt och vridit på mig och har liksom inte riktigt kommit till ro nångång. Vaknade vid klockan sex, men lyckades ligga kvar i sängen fram till halv tio genom att småslumra, vakna, småslumra, vakna osv osv..

Sömntabletterna har hjälpt så himla bra innan, men nu känns det inte som att de ger någon effekt längre, frustrerande! Kan även vara så att jag sov dåligt för att dagen igår var ett enda stort misslyckande och jag var stressad och ångestfylld på grund av det. Det är helt enkelt bara att hoppas på att natten som kommer blir bättre, behöver verkligen ordentlig sömn!

 

Här händer inget direkt spännande i övrigt, ligger som vanligt nerbäddad i schäslongen och ska titta på fear factor, älskar det programmet, fattar inte hur folk vågar?!

Funderar på att åka en sväng till Ö&B sen. Behöver nya ljus bland annat.

Dålig dag.. Nu ska jag göra ett sovförsök och hoppas jag kan komma till ro. Hoppas ni alla fina har haft en bra helg! Vill att ni ska veta att jag blir såå glad av era kommentarer som trillar in ibland, ni ger mig styrka att kämpa vidare! <3

Kram!

Jag älskar att fördriva tiden med att kolla hus på blocket. Det finns nästan inget bättre tidsfördriv. Jag älskar hus som ser lite udda ut på utsidan, alltså inte de klassiska med tegel och små fönster utan mer något som får mig att tappa andan en aning, gärna stooora fönster och märkliga vinklar. Älskar att kolla igenom bilderna, älskar att titta på hur folk väljer att inreda, förundras alltid över hur jäkla välpolerat allt är (antagligen har de väl städat i dagar men ändå). Tycker om hur folk har lagt in sin själ i inredningen, allt från smådetaljer till vilket kakel eller tapet de valt. 

Jag älskar fondväggar, gärna något som verkligen sticker ut och mönstret får gärna vara skrikigt. Resten vill jag ha i vitt, svart och silver. Älskar gamla trägolv, gärna med liten sliten touch, men även vita trägolv. 

Även badrummen fascinerar mig, jacuzzi, helkaklat med lite blandade kakel, massageduschar osv osv.

 

Jag har alltid själv velat bo i hus, har alltid bott i lägenhet och varit avundsjuk på kompisar som bott i hus. Jag vill bo lite lantligt och inte ha grannar ända in på knuten, jag vill ha egen strand och egen brygga med en båt, gärna en eka. Jag ser framför mig hur jag åker ut med båten sen eftermiddag och fiskar, efteråt slänger jag mig i jacuzzin.

 

Någongång....

Idag har jag tänkt på en sak som faktiskt skrämmer mig otroligt mycket. Inte ens funderat på det innan, men det slog mig rätt rejält idag. Hade en bra dag igår, det kändes som att jag kunde övervinna allt, jag var superspeedad, satt knappt stilla en sekund. Jag städade, bakade, lagade mat, städat lite till och hade massor av idéer i skallen. Försökte sätta mig ner, men genast kom en ny tanke över mig och jag for upp igen. Jag är ärligt talat rädd att det här är "falsk" energi igen och falsk glädje. Jag är rädd att mitt mående slår över...

 

Jag tänker på i somras, jag var precis likadan då som det jag beskriver ovan. Det gånger tusen. Jag hade massor av pengar sparade, alltså ganska mycket. Jag gjorde mig av med ALLT och satte mig i en rejäl ekonomisk knipa (speciellt nu när jag är sjukskriven dessutom). Jag handlade som om det inte fanns någon morgondag. Jag reste två gånger, jag köpte MÄNGDER av kläder, en svindyr kaffemaskin helt spontant, nya möbler (ett helt nytt sovrum bland annat), jag fick för mig att jag ville renovera om köket, köpte färg och målade om allting, köpte svindyra tapeter som jag gjorde en fondvägg av. Det där är bara en liten bråkdel av vad jag gjorde samtidigt som jag knappt var stilla en sekund. Jag hade även idéer om att starta ett eget företag med bröd och bakverk (LCHF). Mitt humör var även då en hel berg och dalbana, kunde gå från att gapskratta ena sekunden till att störtgråta nästa.. 

Förut har jag tänkt att det hade med svälten att göra eftersom det kan ge en känsla av lycka och eufori, men nu börjar jag fundera (helt ärligt) om jag kanske var hypoman? Det kanske låter överdrivet och kanske hade det, som sagt, bara med svälten att göra, men det känns rätt allvarligt hur jag bara kastade ut pengar till höger och vänster utan att fundera en sekund. Jag har inte ens tänkt på det innan? Tror jag ska ta upp det med psykologen nästa gång vi ses, bara för att få någon annans åsikter om det..

Fredag!! Även fast jag är sjukskriven och varje dag egentligen är som helg så är det ändå något särskilt med fredagar och jag älskar dem. Av någon anledning känner jag mig alltid lite piggare och lite gladare. Solen skiner dessutom, tyvärr blåser det även storm, men ändå, det är sol och våren är på ingång!

 

Något mindre bra är att redan första dagen med matschema skiter sig. Har varken ätit frukost eller mellis. Mådde så himla illa imorse och jag kunde bara inte motivera mig till att äta. Jag försöker se det positiva ändå och det är att jag faktiskt har bakat en fin kladdkaka/chokladkaka som nu står i frysen och gottar till sig (den vart mer mousseliknande i konsistensen, så då tänkte jag att det var bra att frysa den lite). Den har jag tänkt äta ikväll + lite godis. Jag måste sluta tänka att godis är förbjudet, måste känna att JAG och inte ätstörningen bestämmer även om jag frångår mitt sockerfria levnadssätt för en kväll. Kände mig verkligen otroligt skyldig när jag gick runt bland godishyllorna och plockade, usch. Tack för att jag inte fick avstämning, då hade det varit ännu jobbigare.

 

Middagen idag kommer bli en skaldjurspasta med räkor, musslor och bläckfiskringar, till det har jag tillverkat egen pasta. Tror det kommer bli riktigt gott! 

Ibland funderar jag på hur det skulle kännas att vara normal (vad som nu klassas som "normal", det är nog olika för alla). De flesta av mina vänner lever ett vuxet liv, de har sambo, är gifta och de flesta har även ett eller flera barn. Jag känner ganska ofta att jag liksom "stannat upp". Jag har knappt ens haft ett förhållande (i alla fall inget längre eller seriöst). Ganska ofta känner jag att livet rinner ifrån mig. Jag är 27 år, lever ensam, har inga barn. Egentligen är jag inte barnkär, men ibland kan det knyta till sig i magen, av någon form av längtan, när jag ser bilder på människor i min omgivning som blivit föräldrar, vilken kärlek det verkar vara. Man måste nog uppleva den för att förstå.

Jag har typ accepterat att jag aldrig kommer få barn och att jag säkert kommer leva själv resten av livet. På grund av gamla händelser klarar jag inte av att dejta, jag kan inte sätta gränser, blir alltid utnyttjad och är på grund av det livrädd för att dejta. Hatar dessutom kroppskontakt, det gör att jag känner mig otroligt trängd och instängd. Jag tror jag är ganska okej med att det är såhär även om jag innerst inne vill något annat.. Men jag låter det bli som det blir.

Andas, bara andas.. En minut i taget. 

Är så otroligt stressad just nu, mår verkligen inte alls bra. Känns tufft att ha både läkar- och psykologsamtal på samma dag, det känns som stt det blir för mycket och jag tappar andan. Fick en ångestattack när jag stod i duschen förut och även när jag skulle göra något så simpelt som att borsta tänderna. Jag försöker att bara ta en sak i taget, i min takt, men nu när det mesta känns som världens hinderbana är det så svårt.

 

Kan behöva lyckönskningar för de här samtalen, suck.

Ibland är jag väldigt glad över att jag är ensam, just nu är absolut en sån stund. Jag känner mig så sjukt labil, arg och irriterad hela tiden. Känner bara för att skrika och vara otrevlig (just därför det är bra att jag inte har någon som får stå ut med skiten). Jag känner hur de bara kokar i mig, allt jag läser gör mig förbannad, så fort någon skriver till mig blir jag irriterad. Jag stör mig på vad som sägs och hur det sägs. Jag tar åt mig personligen så fort jag ser någon som har en annan åsikt än jag.

Såna här dagar tycker jag riktigt illa om, jag har svårt att hantera all den här ilskan som bara ligger och bubblar. Jag kan inte tygla mig riktigt. Vill bara ha ett jävla slut på allting.

 

Jag är så rädd, stressad och orolig inför läkarsamtalet imorgon. Är så rädd för vad som ska hända framöver, rädd att inte få förlängd sjukskrivning. Tänker katastroftankar som vanligt. Gör upp planer vad jag ska göra om jag tvingas börja jobba igen. Blir skrämd av mig själv, funderar på vem tusan jag har blivit. Vill att alla bara ska lämna mig ifred samtidigt som jag önskar att någon bara kan krama mig och säga att allt blir bra, att allt jag känner är normalt. Jag blir sur för att folk i min närhet tjatar om vad jag ätit. Jag blir galen! Kan jag inte bara få vara ifred?! Jag hatar att ljuga för de jag tycker om. Om ingen skulle fråga skulle jag slippa det. Sist jag erkände att jag ljög kom den där vanliga frågan om varför jag gör det varpå jag svarade att det känns som att jag sviker. "Det gör du ju också" var svaret på det... Jo men tack, kände mig helt otroligt värdelös med en gång. Den enda jag sviker är MIG SJÄLV, sen förstår jag att omgivningen är rädda och oroliga, men jag orkar inte med all tjat och press. Jag vill bara vara ifred, men ändå inte...

 

Imorgon vid den här tiden har jag haft läkarsamtal och jag kommer alltså veta hur en del av framtiden ser ut. Jag är livrädd, kommer jag kunna känna mig lugn eller kommer jag sitta här med ångest och tårar? Jag hatar att inte veta.

Förlåt för grinigt inlägg, men det är rätt skönt att få ur sig allting i text, det lättar en aning!