Bitterfroken

Lyssnar just nu på en podd om psykisk ohälsa. Otroligt intressant! Det handlar om människors syn på psykisk ohälsa och det är något som är SÅ viktigt. Jag önskar att psykisk ohälsa kan bli mer accepterat i samhället, nu är det, precis som de säger, en viss rädsla över dessa sjukdomar. Det man inte kan ta på är svårt att ta till sig. En kroppslig sjukdom finns det förklaring på, på psykisk ohälsa finns det ingen, men bara för att den inte syns betyder det väl inte att den inte finns? 

 

Hur upplever ni att ni blivit bemötta i er sjukdom? Berätta gärna hur du har upplevt folks åsikter/reaktioner.

 

Personligen känner jag att folk inte förstår, folk ser det som att det bara är "att börja äta" vid anorexi. Typ "tar du den här bullen är du duktig och blir frisk". Relativt ofta händer det att folk försöker tvinga på mig mat, vad ska det hjälpa liksom, tänker jag. Pratar jag om mina symtom, uttrycker "ätstörda" tankar inför folk får jag konstiga blickar eller irriterade kommentarer. Jag får även en känsla av folk tror att anorexi enbart handlar om självsvält och att bara för att man äter är man frisk. Jag är säker på att för de flesta ligger de flesta problem i ens huvud, i ens självkänsla, synen på en själv. Dessa tankar försvinner inte för att du äter. Att vara en "ätande anorektiker" är svårt. Jag äter, men tankarna spökar hela tiden, jag har tvångstankar och tvångsmässiga handlingar till följd av den här jäkla sjukdomen, till råga på allt ska jag klara av att se på mig själv, se hur jag ökar i vikt, blir större.. Det är SVÅRT! I de här läget vore det så skönt med någon som finns hos en, stöttar, peppar, försöker förstå, när folk drar sig undan blir bördan så tung.

Nu blir det en herrans massa inlägg på rad. Det är skönt att skriva när jag inte känner mig särskilt välmående, det blir liksom som lite terapi.

Jag saknar verkligen det normala förhållningssättet till mat, att kort och gott äta när jag är hungrig och äta tills jag är mätt. Nu mera äter jag helt efter klockan och jag är så förbannat styrd efter de där tiderna. Ibland händer det att jag äter kanske en halvtimme tidigare än "bestämt" men oftast väntar jag ut den rätta tiden. Dessutom vågar jag inte längre äta typ en sallad för jag är rädd att inte bli mätt, i stället äter jag större portioner än vad jag egentligen behöver bara just för att försäkra mig om att bli väldigt mätt. Det är så sjukt allting, jag vet inte hur jag någonsin ska kunna bli normal igen?! Jag vill varken svälta eller hetsa, bara hamna på det där normala läget och vara nöjd. Jag vill sluta följa klockan, jag vill inte "tvinga" i mig saker jag egentligen inte vill ha. Det känns som att maten är det enda jag har struktur på i mitt liv, därför väntar jag och ser fram emot måltiderna för då har jag någonting att göra. Ser alltid fram emot måltiderna, efteråt kommer som vanligt den där tomhetskänslan. Vet inte vad jag ska se fram emot längre förutom maten? Jag känner inte längre nåt intresse för nåt, finns ingenting som lockar, allting känns så jäkla mörkt. Jag försöker verkligen leta efter ljuset, leta efter något som betyder någonting, men jag kan inte hitta det. Orkar inte vänta på att saker ska hända för de kommer aldrig hända, speciellt inte sålänge jag fortsätter isolera mig. Ändå vill jag inget hellre än att fortsätta gömma mig, glömma världen utanför lägenheten. Jäkla skitliv!

Sitter och kollar på melodifestivalen, så jäkla kassa låtar.. Som alltid!

Känner mig så himla äcklig nu.. Det känns som att jag helt tappar kontrollen över maten. Det är inte så att jag hetsar och äter orimliga mängder, men jag känner mig så tvingad att äta fast jag faktiskt inte vill ha. Det är så himla svårt att förklara, men jag tror ju aldrig att en frisk människa skulle trycka i sig något den inte vill ha, men jag kan fasen inte styra över det längre. Jag är mätt som fan, ändå åt jag en semla och en skål med nötter, det smakade inte ens bra, kanske just för att jag inte var sugen. Vad är det som händer med mig? Varför kan jag inte kontrollera mig? I början åt jag ju "extra" för att jag ville och var sjukt sugen/hungrig. Nu är jag ju inget av det, det känns sjukt fel, är så rädd att falla dit på en "ny" ätstörning. Vill bara kräkas just nu (kommer givetvis INTE göra det, men tanken är stark)

Har precis ätit middag fast jag inte ens var hungrig. Har gått omkring och känt mig illamående i stort sett hela dagen. Förut, när jag var som sjukast, hade jag njutit av att inte vara hungrig, att kunna låta bli att äta på grund av en "giltig" anledning och nu äter jag alltså ändå.. Det känns lite som att mitt ätande har blivit ganska tvångsmässigt. Jag kan liksom inte längre låta bli att äta och ibland äter jag saker "utöver" fast jag egentligen inte alls vill eller är sugen. Det känns faktiskt inte särskilt bra. Såklart att det känns bra att jag äter, men just det här med att äta fast jag inte vill känns bara konstigt. Jag mår inte på nåt sätt dåligt över att jag äter, men någon konstig känsla får jag. Känner mig nästan äcklad, speciellt om det inte smakar bra. Varför ska jag då äta det liksom? 

Nu dividerar jag med mig själv på ett annat sätt jämfört med tidigare. Tidigare var jag sugen på något, men ätstörningen sa till mig att jag inte fick äta det. Nu vill jag inte ha, men ändå tar jag det. Känns som att kraften som förr såg till att jag inte åt i stället nu tvingar mig till att äta.. 

Är det någon som känner igen sig i det här konstiga? Jag blir fasen snart galen..

Vad är lycka? Vad är livskvalitet? Och den största frågan, vad är lycka och livskvalitet för MIG? 

Jag har alltid, alltid satt mitt värde i min prestation, hur väl jag lyckas med en uppgift i livet. Oftast har jag lyckats väldigt bra, men för varje sak jag vill göra perfekt har jag även mått sämre psykiskt. 

Mitt privatliv har i stort sett alltid varit kaos. Jag har knappt haft en riktig kärleksrelation, jag har väldigt svårt med vänskapsrelationer. Ja, relationer överhuvudtaget innebär mycket problem för mig. Jag behåller aldrig en vän särskilt länge, stannar aldrig i relationer. Känner mig alltid låst och får panik. Jag vill vara fri, och fri har jag upplevt att jag blir när jag inte har någon att ta hänsyn till, vid de tillfällen jag bara får vara ifred, rå om mig själv..  Samtidigt gör det mig ju väldigt olycklig för att vara ensam innebär att man även är ensam med alla sina känslor, det finns ingen som backar upp och stöttar i de svåra stunderna i livet. Jag önskar att jag bara kunde stå ut med mig själv, acceptera mig för den jag är. Sluta fly, försöka lära mig att njuta av stunden. Jag lever alltid antingen i dåtid eller i framtiden. Mestadels det sistnämnda, vill alltid bestämma allting i förväg, veta vad jag ska göra när och hur. Jag lever sällan i nuet, kan aldrig slappna av.

 

Jag saknar min bästis så att det gör ONT. Vi brukade ses varje dag, men när jag blev sjuk började jag dra mig undan och nu kan jag inte förmå mig att träffa henne längre. Känner mig delvis sviken (vilket jag gör alltför lätt). Känner mig sviken för att hon inte frågat mig hur jag mår en enda gång efter att jag berättat om min sjukdom, det gör mig ledsen. Jag önskar dock att jag kunde höra av mig, vill ju inte mista henne, hon är min allra bästa och närmaste och jag älskar henne, ändå klarar jag inte av att svara på mail/sms osv. Det här är en av sakerna som bryter ner mig bit för bit. Tanken av att jag mister henne gör ont. Min fina vän. Förlåt att jag är så dålig, men jag mår för dåligt just nu.. :(

 

När jag funderar på ordet lycka ser jag inget annat än känslan av lyckas med någonting, att som sagt lägga allt på att lyckas och göra allting perfekt..

Har börjat läsa en bok, good enough skriven av Elizabeth Gummesson och det är verkligen en beskrivning av mig själv. Jag har alltid strävat efter det perfekta och rasat fullständigt de gånger jag misslyckats! 

Det ska bli väldigt intressant att läsa den här boken. Kanske finns det matnyttiga tips som kan hjälpa?

Jag skulle så gärna vilja börja tänka annorlunda, jag vet bara inte riktigt hur. Det jag önskar tänka annorlunda om är synen på mig själv samt tankarna om kroppen. Det är så jobbigt att se kroppen förändras, att se hur jag, allt efter som tiden går, blir större. Tankarna om att jag lyckades bli smal hänger i. Jag var överviktig och lyckades gå ner i vikt, även om sättet var sjukt ohälsosamt och faktiskt ledde mig rakt ner i sjukdomen så kände jag ändå mig stolt för att jag faktiskt lyckades.. Att nu behöva gå upp i vikt igen känns bara så fel, samtidigt som jag vet att den låga vikten bara var/är lånad. Det är inte den vikten min kropp vill vara i.

Det finns ju människor som är väldigt smala naturligt, men jag har aldrig tillhört dem och därför är jag så rädd att fortsätta öka och att det aldrig ska ta stopp. Jag vill inte bli som jag var innan! Den tanken skrämmer mig enormt mycket.

Hur ska jag göra för att kunna slappna av och acceptera min kropp? Jag saknar helt verktyg för det här. Jag vill inte att folk ska se mig och tänka "vad bra att hon gått upp i vikt och nu är normal". Jag vill inte bli normal..

Åh Gud så trött jag är alltså! Känns som att jag skulle kunna somna stående ärligt talat.. Kan ju dock inte sova såhär tidigt så jag kämpar på, får helt enkelt göra mig en till latte vid nästa paus på junior masterchef ;) Herregud vad duktiga de är, ungarna, förresten. Bättre än de vuxna ju! Amazing! Final härnäst! Jag hejar på Alexander!

 

Utan dåligt samvete eller ångest har jag precis klämt i mig en muffin med vaniljsås och en skål med nötter, gott! Känns härligt med en sån här bra dag! Nöjd över mig själv! :)

Puss<3

Fredag och en sjuhelvetes efterlängtad helg! Kände mig lite krasslig på jobbet så jag flexade hem en timma tidigare då jag hade gjort allt jag skulle. Nu halvligger jag i schäslongen i min morgonrock, har precis ätit hemmagjord pizza (så god!) och väntar på att junior masterchef ska börja.

Har stoppat in min glassmaskin i frysen och hoppas på att den ska hinna frysa till sig. Är så sugen på hemmagjord kokos/vaniljglass! 

 

Hade uppföljningssamtal med min chef idag. Fick så himla fin respons! Tydligen har alla talat så gott om mig och jag känner ju själv hur bra det faktiskt börjar kännas. Det tog ett tag, men nu börjar jag mer och mer känna mig som hemma! Jobbade på självständigt även idag och det går så himla bra. Jag har struktur och allting blir gjort. Jag är så nöjd över mig själv som faktiskt har en jädra drivkraft, är nyfiken och lättlärd. Älskar verkligen att lära mig nya saker! 

På samtalet pratade vi även en del om min ätstörning. Fick så fint bemötande gällande den. Jag hade från början tänkt att hålla den för mig själv, men har nu bestämt mig för att vara öppen och inte skämmas. Jag borde i stället vara stolt som kommit så här långt med hjälp av min starka vilja och drivkraft! Det är fruktansvärt jobbigt ibland och uttrycket "ätande anorektiker" känns så passande. Just att äta men att fortfarande lida av ätstörda tankar och rädsla för viktuppgång och kroppsförändringar, det är tufft, otroligt tufft! Jag har gråtit så mycket, ätit, ångrat mig, hatat mig själv för att jag åt det där extra för att sekunden efter känna mig stolt. Tankarna är ofta i ett enda kaos, men jag lär mig mer, för varje dag som går, att handskas med dessa tankar. Det går lättare och lättare! 

 

Jag vill verkligen bli helt fri.. Just för tillfället känner jag mig relativt frisk från ätstörningen och självsvält, men stt vara så jäkla låst i tankarna är hemskt och jag hoppas att jag en vacker dag ska få bukt även med dessa! 

Idag har det varit en ganska bra dag! Det var folk sjuka på avdelningen, jag som egentligen går bredvid en vecka till lite drygt fick jobba självständigt.. Hade panik till en början för det var så mycket, men jag hann med allting och det gick så himla bra! Stolt över mig själv!

 

Nu är jag så himla trött och har faktiskt bäddat ner mig i sängen. Tror jag kommer sova väldigt gott! Bara en jobbdag kvar sen helg :)

kram!

Usch, nu börjar paniken krypa sig på så smått. Jag hatar att känna att jag inte har kontroll, det känns som att jag verkligen VRÄKT i mig mat idag. Jag är så himla rädd att helt tappa kontrollen och bara sätta i mig allt som tänkas kan. Kanske måste jag, för mig egen skull, göra såhär ibland för att lätta på den här tryckande känslan gällande mat. Kanske att jag måste göra såhär, det vill säga äta det jag är sugen på? Kanske måste jag göra det för att någongång kunna bli helt frisk? Det känns bara så otroligt fel och galet, behövde jag verkligen äta allt det där, eller var det så att jag tappade kontrollen? 

När jag upplever tankar som "du är duktig om du låter bli att äta det där", det är väl då som sjukdomen talar? Det var precis så jag tänkte när jag var i funderartagen på vad jag var sugen på. De där tankarna vill jag inte låta vinna, därför åt jag och det gick ju faktiskt bra. Jag bestämde mig för att "jag fick" ta det där lilla "extra", men nu i efterhand känns det så himla jobbigt. Varför kunde jag bara inte stå emot? Känner mig svag..

 

Har verkligen ingen att diskutera såna här känslor och tankar med. De friska i min omgivning förstår inte. Många suckar och tycker att jag är löjlig när jag råkar nämna något "ätstört" och då känner jag mig verkligen rejält dum som tänker de här tankarna. Ändå tror jag att det är typiskt ätstörningen?! Jag försöker inte på något sätt bevisa att jag är sjuk, jag vill kanske ibland få bekräftelse, men det är för att jag är så osäker på allting. Jag vill bara höra att det jag gör är normalt, att jag gör rätt.. Jag vill inte känna mig mer fel och dum. 

Det är så svårt att inte ha någon att bolla mina tankar med, jag vill ha någon som förstår, någon som hjälper och stöttar mig i allt det här kaoset. Jag vill lära mig vad som är normalt, när jag inte vet skapar det ångest. Därför vänder jag mig nu till er som läser för att jag vet att flera av er är i samma situation som jag. 

Är min "matsedel" i inlägget nedan normal, är den för stor eller för liten? Har jag, som jag upplever det, vräkt i mig? ,:(

Gud vad jag är osäker över maten hela tiden! 

Såhär har min matdag sett ut:

 

Två koppar te

En ostskiva

Omelett på två ägg, mandelmjölk och två skivor ost samt sallad på isberg, ruccola, gurka och fetaost

Omelett på tre ägg, mandelmjölk, tre smala skivor brie, tre skivor salami, två skivor ost. Samt lite riven cheddar och sallad enligt ovan. Även två ostfrallor (hemmabakad) med Bregott, kräftost, ost och gurka.

En liten skål sojayoghurt med rostad granola

 

Sen åt jag även en liten sockerfri kladdmuffins och en chokladbar

 

Känns extremt mycket för att vara jag, men är väl förhållandevis normalt? Försöker jämföra med vad andra äter och jämfört med det är det inte så jättemycket, eller? Gah.. Blir tokig på att inte längre veta..

Hej kära ni!

Idag har jag haft utbildning hela dagen, mycket kändes helt onödigt, men skönt att ändå göra annat..

Idag hände det igen att en person inte kände igen mig trots att han såg mig i somras/höstas. "jag tycker jag känner igen dig" sa han, och ja det gör du också sa jag! Han frågade om jag gått ner i vikt, ganska uppenbart men.. Då skämdes jag faktiskt lite igen, ibland gör jag det. Skäms över mig själv och sjukdomen! Den här personen såg mig ändå som sagt senast i somras/tidiga hösten, men det var efter det allting rasade och jag tappade otroligt snabbt i vikt (över tio kilo). Det händer faktiskt väldigt ofta att människor inte känner igen mig och det är ju lite skrämmande..

 

Till min rubrik då. Jag vet att jag skrivit om det vid flertalet tillfällen, men det är helt klart ett problem. Jag äter och blir mätt, men tankarna går snabbt till vad jag vill äta härnäst. Det spelar ingen roll hur mycket jag äter, jag vill ändå ha mer. Oftast kan jag skilja de här känslorna åt, men ibland tillåter jag mig själv att äta det jag är sugen på. Jag vet inte om det är normalt dock? Brukar försöka fundera på hur jag gjorde som frisk. Tänkte jag ens på det? Antagligen inte, så det är så svårt att veta hur jag ska göra. Hur gör ni? Tillåter ni er att äta det ni är sugna på? Hur ofta i så fall?

Har ätit omelett två gånger idag, nu till middag med så jääävla mycket ost! Jag älskar verkligen ost, smakar så fantastiskt gott, äter det mer än gärna till det mesta. Som sjuk åt jag aldrig ost, inte en endaste skiva, jag klarade inte av det med tanke på kalorierna och fettet, nu kan jag äta med gott samvete och jag kan äntligen njuta av det igen! Nu är jag dock så himla sugen på yoghurt med min rostade müsli, får se hur jag känner om någon timme. Den karamellen tåls att sugas på.. 

 

Kram

 

Det känns som att jag ska gå sönder, bara gå av mitt itu. Jag vill verkligen inte må såhär. Jag vill leva mitt liv, vara glad, orka med saker, sluta styras av en jävla ätstörning. Jag hatar att vara mittemellan det friska och det sjuka, att äta men ha ätstörningsmonstret kvar i huvudet. Allting blir så motstridigt och jag vet liksom inte längre vad som är vad. Vad är friskt och vad är sjukt? Är det friskt att ta en chokladbit fast man är mätt? Är det friskt stt strunta i att äta något som man är sugen på? Jag kan liksom inte längre lita på mig själv och mina val. Äter jag för mycket? Äter jag för lite? Jag längtar efter att ha en normal syn på mat, att slippa ägna flera timmar av dygnet på att fundera, gräma mig och analysera. Just nu är jag inne i en period där jag tänker mycket på mat, kalorier osv. Jag avskyr det jag ser i spegeln. Jag känner mig så groteskt stor! Skäms för att ta på mig jeans för då ser alla hur tjock jag har blivit.. Jag önskar mig bara lugn och ro, bara få vara och må bra för det är jag värd, men jag VET inte åt vilket håll jag ska gå, det känns som att jag har fastnat.

 

Önskar att det fanns någon som förstod vilket helvete allting är. Har gråtit flera gånger idag, har mått väldigt dåligt. Det enda jag vill just nu är att sjukskriva mig. Jag vill verkligen inte gå till jobbet, det tar emot så fruktansvärt mycket och ger mig sån ångest. Jag fixar inte det här! Jag vill bara vara hemma och laga min trasiga själ. Jag vill inte att mina lediga dagar ska gå åt till att ha ångest över morgondagens jobb. Jag vill bara lägga mig ner, erkänna mig besegrad, jag vill bara skita i allting och krypa in i min egna lilla bubbla igen. Jag vill bara glömma allt vad dåligt mående heter. Just ju känns det som att jag aldrig kommer må helt bra igen!

Ibland kan sjuka tankar komma över mig. Ofta är det om jag ser någon som är smalare än jag. Kan ibland då tänka "varför får inte jag vara sådär smal, varför var jag tvungen att ge upp?" Jag kan ibland också fundera på hur jag hade mått och hur jag hade sett ut om jag hade fortsatt svälta mig, fortsatt jaga den där dödligt låga vikten. Jag vet ju definitivt att jag inte hade varit lyckligare, det märkte jag ju väldigt snabbt under min resa, det spelar ingen roll vad jag väger för lyckan sitter inte i antalet kilo. 

När de här tankarna dyker upp brukar jag fråga mig själv "varför börjar du inte svälta dig igen om det är det du vill?" och svaret är rätt enkelt numera, jag vill inte! Valet jag gjorde i november tog mig tillbaka till livet igen, till ett (åtminstone) relativt normalt liv. 

För någon som aldrig varit i den här sjukdomen låter det här säkerligen helt obegripligt och det är ju precis vad det är, varför sträva efter en dödligt smal kropp? Till vilken nytta? Sjukdomen blir en sån sjuk fixering, det var något jag lyckades med, något jag kunde hantera, det enda jag kunde kontrollera när livet i övrigt var kaos. Nu när jag äter igen har jag tappat den här "kontrollen", det dåliga måendet är dock fortfarande kvar, till och med i större omfattning. Jag hade önskat att det skulle vara lätt att ta sig ur och må bra, men bara för att jag äter betyder det inte att jag mår bra, det finns så mycket inom mig och jag känner så ofta att jag inte har någonting. Det finns ingenting i mitt liv, det är så tomt, meningslöst.. Jag vill bara hitta den där meningen, meningen som gör att jag vill leva, skratta, hitta på saker, vara helt obekymrad, men jag vet inte vart den meningen finns. Jag har inte hittat den på 27år. Känner mig så otroligt misslyckad..

Jag orkar inte må dåligt längre! Önskar att jag bara kunde häva ur mig alla känslor, alla tankar, all ångest i text och att jag sedan kunde lämna den där, men det är svårt att skriva ner något jag knappt kan sätta fingret på..

Jag är så ledsen på den här depressionen, att jag vill, men inte orkar. Kraften är som bortblåst, jag vill ingenting. Det finns ingenting som intresserar mig. Jag önskar att jag, som förr, ville umgås med min bästis varje kväll, men jag varken vill eller orkar längre. Jag orkar inte med människor öht.. Orkar inte vara trevlig, orkar inte vara glad. Var nyss hos mamma, kände bara att jag satt och suckade, kände irritation och längtade bara hem. Nu är jag hemma och vill bara gråta. 

Jag önskar att det inte kändes så fel att må psykiskt dåligt. Det känns som att samhället upplever det som en bagatell. Jag vet inte hur många gånger jag sjukskrivit mig och skyllt på diverse somatiska sjukdomar. Jag skulle ju aldrig sjukanmäla mig och säga som det är, att jag har ångest och bara vill försvinna.

 

Jag vill bara få hjälp på vägen, något som får mig upp ur allt det här svarta. 

Sov till elva idag, så himla skönt! Behöver verkligen sova ikapp ibland! 

Annars idag mår jag sådär, vet egentligen inte vad som är dåligt, men det är den där jobbiga känslan i kroppen som knackar på igen. Helst skulle jag bara vilja lägga mig igen, gräva ner mig och inte kliva upp förrän jag mår bra. Det liksom kryper i hela kroppen och jag har hela tiden lite småångest. Jag tror att mycket av känslorna fortfarande rör jobbet. Det känns rätt bra när jag är där för jag hinner liksom inte tänka, men när jag är hemma gör det ont i magen för på något vis känns det så fel.. Jag vet inte om det här är vad jag faktiskt vill göra, om det är rätt yrke? Eller så är det bara mitt dåliga mående som talar, jag vet inte..

 

Ska försöka att göra något bra av den här dagen nu, vill inte må dåligt så jag ska kämpa för att hålla mig ovanför ytan! 

Kram!

Jag känner mig ofta antingen svart eller vit. Antingen går jag all in eller så gör jag ingenting.. Gråzon vet jag knappt vad det innebär. 

Ibland kan jag sitta och tycka synd om mig själv med tankar som "varför måste jag äta och tvingas bli tjock?" Så jäkla fjantigt.. Det är ju ingen som tvingar mig att äta. Jag gör det ju av egen fri vilja och jag väljer helt själv vad jag vill äta, hur kan jag då känna mig tvingad? Jag vill liksom äta men ändå behålla min kropp, det är otroligt jobbigt att hela tiden välja mellan dessa två. Hittills är det alltid ätandet som vinner och det med råge just nu. Kan nästan bli arg på mig själv för att jag inte kan ge mig.. Som nu, jag bara äter och äter, fast jag inte ens är hungrig, vill hela tiden bara ha mer, känns som att det inte finns några gränser! Egentligen är det väl ett normalt beteende, sånt som friska människor aldrig ens skulle reflektera över, medan jag (och säkert många med mig) genast börjar analysera sönder, älta och ångra mig tusen gånger om. Jag vill inte behöva fundera på varför jag åt glass och muffin. Det var helt enkelt så att jag VILLE för att jag tyckte det var GOTT, inte mer med det.. Det är ju en normal sak trots att det i en sjukare värld känns helt fullständigt galet och onormalt.

Att dessutom vara rädd för något så intetsägande som siffror.. Jag är SÅ rädd för vad vågen skulle visa. Jag är så jäkla rädd att jag inte ens vågar väga mig. Tänk att det ska spela sån stor roll? När jag blir gammal har jag svårt att tänka mig att jag ska vara stolt över en sån oviktig sak som ett par låga siffror. Det viktigaste är ju att må bra och leva, synd bara att det är så svårt med just den saken när man lever i en ätstörning.

 

Älskar förresten att jag är ledig imorgon. Är egentligen så trött ju att ögonen nästan går ihop av sig själv, men som alltid tvingar jag mig själv att vara vaken så länge det bara går, bara för att jag kan och för att jag får sova länge imorgon om jag så vill (och kan). Myyyys!! 

Hej! 

Jag har så kallt i min lägenhet, fryser fasen ihjäl! 

Idag var det otroligt mycket på jobbet. Herrejisses säger jag bara. Blir lite orolig för hur jag ska klara det här när jag är ensam sen. Nu jobbar jag ju relativt självständigt men jag går ju ändå fortfarande bredvid och vi delar upp uppgifterna en del. Ändå har det gått bra och jag tycker det är kul! Har fått beröm för att jag bland annat skriver så bra! Blir jätteglad!! 

 

Nu sitter jag och äter choklad och dricker en latte (ovanligt, haha). Har precis ätit hemmagjord glass från min glassmaskin och till den hade jag en kladdmuffins. Vart kom den här modiga sidan ifrån?! Så himla skönt! :)

kram!

"Hittade nyss din blogg så jag har inte läst så mycket om din resa än. Kände du av någon slags "passa-på-effekt" när du började tillåta dig saker igen? Jg försöker själv lära mig vad mättnad innebär, en känsla jag inte upplevt på många år, och att känna efter vad som är lagom. Min rädsla är att jag inte ska kunna sätta stopp och alltid äta för mycket av det jag tycker är gott. Vågar inte riktigt äta mat som inte känns trygg i rädsla för överätning nu när kroppen varit utan det så länge... socker och mjölmat är nog värst... Hur kände/känner du kring det?"