Bitterfroken

Jag är så trött så jag kan knappt fästa blicken, men jag vill verkligen inte lägga mig. Dagarna bara springer fram och jag mår så himla dåligt över att behöva gå till jobbet på måndag. Jag vill bara stanna tiden eller alternativt flytta fram tiden till den dagen då jag mår bra, då mitt mående är stabilt igen. Jag känner verkligen så starkt att jag inte klarar av jobbet, det bryter ner mig. All stress, allt nytt folk, mitt ostabila mående, allting skapar kaos hos mig och jag vet verkligen inte vad jag ska ta mig till :( vad gör man när man känner att man inte orkar längre? Det tar emot så jäkla hårt att erkänna att jag inte längre orkar, här kan ju dock skriva det, men i verkligheten är det en annan sak. Jag är alltid den som kämpar, som försöker, som pressar mig själv, men ingenting av den kraften finns kvar, jag känner mig som en boll utan luft. Jag känner mig även svag och värdelös, jag borde ju kämpa mer. Jag försöker hitta den där energin, men det går inte, jag erkänner mig besegrad och jag skäms! Önskar bara att någon kan ta över mig för en liten stund, ta över alla jobbiga beslut jag har framför mig.

 

Någon som varit på bedömningssamtal för ätstörning och kan berätta hur det var? Kan de sjukskriva en därifrån om de anser att de behövs? (Jag tror jag kommer be om det även om det känns fruktansvärt jobbigt för den är "duktiga" och "perfekta" flickan)

Ligger och tittar på fångarna på fortet, dricker en latte och bara försöker stänga av mig själv en aning. Mår fortfarande rätt risigt ärligt talat. Vet knappt ens vad jag vill skriva, det känns bara skönt att lätta sig litegrann ibland. Att skriva är verkligen som terapi för mig.

 

Det känns lite som att jag har släppt loss värsta monstret, ett monster som funnits där under väldigt, väldigt lång tid, men som tidigare varit gömd för omvärlden och det som ingen vet om finns inte. Nu när mitt mående är "känt" är det precis som att alla, tidigare dolda känslor, bara väller över. J ag kan och vill inte längre dölja hur jag mår, men samtidigt blir det otroligt tufft. Tidigare har jag hela tiden tryckt undan alla känslor, all ångest, aldrig visat någonting utåt och det har liksom varit relativt hållbart. Jag har spelat så mycket i mina dagar, låtsats att allting varit bra, jag har låtsas så mycket att jag har till slut trott på det själv. Svälten "hjälpte" mig ytterligare att ta kontroll över mitt mående och nu syns det även på utsidan hur insidan mår. Jag TROR att det är det som gör (bland annat) att jag är så rädd för att öka i vikt, jag är rädd att folk ska tro att jag mår bra, att jag återigen ska få trycka undan allting, för syns det inte finns det inte?! Jag önskar så högt att jag nu ska få HJÄLP att ta mig upp. Jag är så långt nere på botten just nu och tyvärr blir ätstörningen starkare när jag blir svagare. Tyvärr skapar ätstörningen en falsk trygghet, den dämpar känslorna. Jag försöker stå emot och stå ut med alla känslor för det är OKEJ att känna. Just nu går det sådär faktiskt.. 

Jaha, då var det återigen "slut på det roliga", som man så fint säger. Jag har med andra ord ätit middag. 

De sista dagarna har jag jobbat med mig själv som så att jag verkligen, efter varje måltid, känner in min känsla. Känner efter hur allting känns, känner att jag faktiskt är mätt. Tokigt nog har faktiskt det här hjälpt mig väldigt mycket mot de här tankarna att vilja sätta i sig allt som finns. Jag blir liksom lite lugnare och varje gång stressen kommer över mig andas jag och blundar och känner efter en gång till och ja, jag är faktiskt mätt, mätt och nöjd. Jag hoppas att det här kommer fortsätta fungera så bra som det gör nu :)

Jag fick en fråga häromdagen av en vän..

Jag satt och var ledsen, beklagade mig över hur deprimerad jag känt mig under så lång tid jag kan minnas av mitt vuxna liv. Hon frågade då i ungefärliga drag "vad vill DU göra? Vad är det du saknar i livet?". Jag har funderat lite kring det. Mitt svar då var att jag saknar att vara normal, att jag saknar att "hänga med" i de naturliga svängarna som andra i min ålder går igenom. Ni vet sambo, barn, hus osv osv. Jag har alltid känt mig så utanför, alla i min omgivning har allt det där medan jag bara står och trampar och har liksom fastnat i den här ensamheten. Känner mig allt för ofta som en osäker fjortonåring och jag har skämts så innerligt många gånger, funderat på varför min situation ser ut som den gör. Jag har inget direkt svar på det egentligen mer än att jag är rädd på grund av tidigare händelser och situationer jag hamnat i med män. Dessa händelser har gjort mig, rent ut sagt, livrädd. Jag ser de flesta situationer som ett hot och drar mig undan snabbare än blixten. Samtidigt så känner jag inte längre någon direkt längtan efter allt det här, kanske handlar det om att jag vant mig vid ensamheten, att få vara som jag vill och framförallt få göra som jag vill. Barnkär har jag aldrig varit och har aldrig känt den här extrema längtan efter barn som vissa kan beskriva. Det jag saknar är helt enkelt MÖJLIGHETEN att kunna skaffa barn om jag vill. Som situationen ser ut nu finns det ju inte en chans till att drömma eller fundera på tanken. Jag har liksom förlikat mig med tanken på att alltid vara ensam, kanske inte olycklig, men inte lycklig heller. Jag tycker om att vara för mig själv, men jag tycker också om att vara social på mina villkor. 

Det jag vill är att känna mig hemma, att känna mig trygg i mig själv, känna att jag valt helt rätt och hamnat rätt i livet. Jag har svårt att exakt säga VAD jag vill göra, jag vet bara att jag vill förändra någonting för att jag är otroligt missnöjd över mitt liv. Jag funderar mycket på om jag verkligen valt rätt yrke för just nu känns det inte rätt, det känns inte som att jag brinner för det så som jag borde.. Samtidigt måste jag, innan jag tar något hastigt beslut, reda ut mitt dåliga mående med ätstörning och depression för att kunna urskilja på mina verkliga tankar och de tankarna som tillkommit i och med allting. Min kommande förändring ska friska jag besluta om..

 

Om jag ska tänka till vad jag tycker om så är det att laga mat, baka, dansa och sjunga. Jag skulle vilja göra något med dessa saker, fördjupa mig. Jag vill även leva, och ha roligt i livet jag lever. Jag vill inte längre leva för att äta, utan äta för att leva.. Jag vill ha hjälp att ta mig ur min negativa spiral, få nya verktyg och ett nytt tankesätt, få hjälp att reda ut varför jag är som jag är och varför jag känner som jag gör.

Jag är helt säker på att jag en dag kommer må bra och vara nöjd med mitt liv, hur det än utvecklas. Jag är nyfiken på livet!

Gud så smidigt med "mina vårdkontakter". Har inte vetat om den funktioner förrän nu. Beställde ett nytt recept på mina sömntabletter där häromdagen och nu finns de att hämta på apoteket, hur bra som helst ju! Slippa ringa och knövla och i stället bara använda internet som jag är bäst på ;)

 

Idag mår jag lite bättre, men jag känner verkligen att jag hamnat i en rejäl svacka. Vet inte vad det beror på egentligen, men den sänker mig rätt rejält (som man lätt kan utläsa från mina kaosinlägg här i bloggen). Ibland önskar jag bara att någon kunde ta över min kropp, hjälpa mig att ta alla svåra beslut, men så fungerar det ju inte tyvärr! 

Jag har så svårt att bara tänka på mig själv och vad JAG mår bäst av, jag har alltid varit sån och det är så svårt att släppa på det. Alltid tänker jag bara på alla andra, vad andra ska tänka osv. Som det här med jobbet (jag VET att jag tjatar ihjäl mig om det), innerst inne vill jag inget hellre än att bli sjukskriven för jag känner verkligen att jag bara mår sämre. i stället för att lyssna till mig själv stressar jag upp mig och tänker att det inte går för att jag behövs där, folk kommer bli arga om jag blir sjukskriven, jag kommer aldrig få något nytt jobb osv osv.. Jag kämpar alltså på för andras skull, pressar mig själv till det yttersta bara för att passa in. 

Samtidigt har jag svårt att se att jag ska må bättre genom att BARA gå hemma, jag är ju medveten om att jag behöver hjälp för att kunna ta tag i mitt liv och mitt mående. Jag tänker exempelvis samtalskontakt, antidepressiv behandling för att bara gå hemma tror jag ju inte kommer hjälpa mig upp ur skiten.

Jag ska berätta precis hur jag känner när jag ska till ÄS enheten, kanske kan inte de göra något, men jag kan i alla fall få tips (hoppas jag!), jag hoppas att de har råd att ge mig eftersom jag själv känner mig så vilsen med alla tankar om hur jag ska/bör göra.

Jag blir lite rädd i och med att mitt försämrade mående tyvärr matar ätstörningen, jag är så rädd att falla tillbaka. Jag vill ju verkligen bli frisk, men jag tappar snabbt kontrollen åt alla håll! 

Jag tvivlar verkligen på mig själv hela tiden. Har jag själv valt att bli sjuk? Är jag bara svag som känner att jag inte orkar prestera på topp, att jag just nu inte orkar prestera överhuvudtaget? Borde jag försöka mer, hårdare? Borde jag pressa mig själv mer? Är jag bara lat som ligger här i soffan helt utslagen? Är jag ens sjuk? 

 

Jag vill verkligen orka mer, jag har försökt så länge nu, kämpat på precis som alla säger åt mig att göra. Har känt att jag bara mår sämre under tiden, men jag har trots det bitit ihop och fortsatt plåga mig, känt mig mer ledsen, mer orkeslös. Till slut säger det bara stopp och jag gråter i förtvivlan.. Varför är jag så dålig som inte klarar mer? Jag borde klara det här. Många säger åt mig att det är bättre att jag jobbar, att jag fortsätter försöka. Hur mycket ska jag fortsätta pressa mig när jag önskar att jag bara kunde bli sjuk "på riktigt", när jag ibland önskar att jag inte fanns.. Jag önskar att någon bara kunde säga "det är OKEJ att du mår dåligt, det är OKEJ att du inte orkar just nu!". Det finns ingen som säger så, jag får bara höra att jag visst klarar det, att jag ska kämpa på, att jag är duktig. Tyvärr får det mig att känna mig otroligt värdelös som sjukskriver mig från jobbet för att jag skakar av ångest, jag borde ju gå i alla fall...

Jag har sån fruktansvärd ångest!! Har sagt att jag ska gå till jobbet imorgon, men jag vill verkligen inte, jag orkar inte, jag kan inte! Känner mig så vilsen och det känns som att jag bara sjunker längre och längre ner! Jag VET ju att jag bara gräver min egen grav när jag inte klarar av att gå iväg till jobbet, det kommer bli övermäktigt när jag ska bli självständig. Jag har ju bara de här två dagarna kvar till att försöka lära mig det sista, men det tar bara stopp, hela min kropp är helt avstängd. Vet inte vad jag ska göra, jag vet bara att jag inte klarar det här oavsett vilket val jag gör... Fan ta allt det här! 

Jag tycker det är så synd, tråkigt och ledsamt att det upplevs så tabubelagt att ha psykisk ohälsa. Jag kan ju givetvis inte tala för alla, men oftast hör man nedvärderande kommentarer om människor som lider av just psykisk ohälsa. Det är liksom "inte okej".

Hade jag haft ett brutet ben hade jag ju inte känt några skamkänslor, jag hade varit sjukskriven med en rimlig och godkänd anledning. När det däremot gäller det psykiska känner jag genast skam, vill inte riktigt säga som det är, försöker kämpa in i det längsta för att undvika sjukskrivning och dömande blickar. Grejer är ju bara den att psykisk ohälsa också är viktigt och det är framförallt vanligare än man tror! Många människor lider i det tysta, kanske för just skamkänslorna, att känna skuld för att man "borde" vara bättre, orka mer, att man egentligen bara borde ruska tag i sig själv och skärpa sig. När jag gick ut med min ätstörning har så många människor ändå erkännt liknande problematik. Antingen att de är mitt uppe i sjukdomen eller att de besegrat den, men att den ändå finns där..

Jag känner själv de där känslorna, att jag BORDE rycka upp mig, borde glädjas och lägga i den där extra växeln som inte finns. Jag skäms, vågar inte alltid säga som det är för det känns så "klent" och påhittat. Jag vill inte behöva känna så.. Berättar jag för folk att jag inte orkar, att jag känner att det sociala inte fungerar, att jag inte klarar av jobbet, då får jag allt som oftast till svar att jag visst klarar det och ska kämpa vidare! Hade man sagt så till någon med en somatisk sjukdom? Det har jag svårt att tro. Orden får mig att tvivla på mig själv, det kanske är så att jag bara inte försöker tillräckligt mycket? 

Det ÄR OKEJ att må dåligt, det MÅSTE bli mer accepterat, det måste vara okej att känna att man inte klarar mer.. 

 

Hur känner ni att ni blir bemötta i er sjukdom?

Jag tänker så mycket hela tiden, ständigt är min hjärna på högvarv. Rör det inte mat och vikt så rör det saker runt omkring mig som oroar mig. Det är sällan glada och lyckliga tankar tyvärr. Jag fortsätter att oroa mig för jobbet, jag vet verkligen inte vad som är bäst för mig?! Jag känner hela tiden att jag bara mår sämre av all stress och press som jobbet innebär. Jag är perfektionist ut i fingerspetsarna och ger därför allt och lite till på jobbet, anstränger mig till den gräns att jag mår fruktansvärt när jag kommer hem... I helgen och igår bara grät jag, kände att jag inte orkar mer så utan att tveka en sekund ringde jag och sjukskrev mig igår.. Det här skapar givetvis ÄNNU mer ångest då jag snart ska stå på egna ben och kunna det grundläggande. Jag gräver bara min egen grav när jag smiter undan på det här sättet, men samtidigt så känner jag verkligen att det nått sin gräns och att jag mår otroligt dåligt! Hur mycket är det värt att pressa sig själv när man känner att det knappt finns något mer att pressa ur?

 

I övrigt känner jag mig piggare idag, inte alls särskilt ledsen. Mår helt enkelt hyfsat :) 

Godmorgon! 

Idag känner jag mig lite bättre, lite lugnare i kroppen! Mailade chefen igår och hon skulle ordna så att jag kommer iväg till ÄS enheten trots att det innan såg mörkt ut! Skönt att jag berättade om min problematik! 

Är väldigt orolig för det här besöket, vad kommer hända? Jag funderar fortfarande på om jag inte kan ta mig igenom det här själv. Vissa dagar känns det som att jag verkligen har läget under kontroll, andra dagar (som igår) känns allting otroligt mörkt och hopplöst, men trots det där mörka har jag ju ätit och skött mig, helt på egen hand. Tankarna är ju dock det jobbigaste att försöka stå ut med, de gör mig stundtals helt galen och jag har problem med kroppsuppfattningen. Kan liksom inte se att jag är smal fast jag innerst inne, teoretiskt sätt, vet att jag är underviktig.

Jag ska i alla fall se vad de har att säga, ge det en chans. Är lite rädd att bli överkörd och matschema fungerar inte för mig, speciellt inte med tanke på mitt arbete, och som sagt ser jag inte själva ätandet som ett problem, utan mer alla tankar, tvångsmässiga handlingar, ångest osv. Jag hoppas att jag kan få känna mig delaktig i planeringen!

 

Jag hoppas verkligen att det här bara är en fas jag måste gå igenom för att bli frisk och jag hoppas också att den inte håller i sig särskilt länge. Jag önskar också av hela mitt hjärta att mitt huvud kan sluta fyllas av tjockistankar. Jag som aldrig tidigare brydde mig närmvärt om vikt (inte så att det påverkade mig så mycket i alla fall) är nu totalt besatt. Jag kan inte tänka på annat än hur stor jag blivit, det och mat då.. Jag har verkligen rusat iväg kroppsmässigt! Provade nyss mina "smaljeans" i panik, jag fick på mig dem, men de satt jäkligt tajt och massa fläsk hängde utanför. Alltså jag orkar inte, jag VILL INTE. Hur ska jag kunna lära mig att acceptera det här? :(

Det känns verkligen så, som att ett nytt monster/hjärnspöke tagit över min hjärna. Jag har panik över att jag inte kan styra över mig själv. När jag svälte mig själv sa hjärnspökena till mig att jag inte fick äta, att jag inte var värd något om jag åt, att jag skulle kämpa mot en dödlig vikt och åt jag minsta lilla utöver det bestämda skulle jag bli stor som ett hus. De här spökena bråkade länge med mig efter att jag började trotsa dem och äta trots att det var sjukt svårt..

De nya spökena säger i stället åt mig att äta mer, mer, mer, nya saker, mer mat direkt efter en måltid, att det inte spelar någon roll om jag äter för jag kommer ändå bli fet, vad spelar då en extra portion, trots en fullproppad mage, för roll? Mitt friska jag säger att jag inte vill ha, den sjuka delen av mig kommer på ursäkter till varför jag visst kan äta det där. 

Det är liksom som förut, men ändå inte. Jag slåss mot de här nya spökena och jag har svårt att stå emot, precis som förut tänker jag "imorgon ska jag sluta vräka i mig, imorgon ska jag lyssna på kroppen när den säger att den är mätt!", men dagen efter är det samma sak och jag får panik efter en måltid och vill bara ha mer.. 

 

Nyss lyckades jag dock säga stopp till mig själv. Åt ju middag vid 18, som jag skrev i inlägget nedan, funderade ju direkt på vad jag skulle äta härnäst och då bestämde jag att jag fick äta en skål med gröt, genast började jag tänka på mer saker jag ville ha, en muffins med glass, mmhhmm, det ska jag ha! Satte igång glassmaskinen, gjorde min gröt och åt upp den, PROPPMÄTT vart jag såklart. Ändå dividerade jag med mig själv om att visst äta den där jävla muffinsen och den förbannade glassen. Lyckades dock frysa in glassen i stället för att äta den, tack!! 

 

Herregud, vilken soppa allt är. Mår så jävla dåligt!! 

Är det här nåt som drabbat er med? Berätta gärna, lugna mig, säg att det är normalt och att det går över. Säg att jag kommer bli frisk, att jag kommer få en sund relation till mat igen :(

Fan, jag blir snart tokig. Jag blir verkligen det! Orkar inte med det här och den här jävla sjukdomen som gör mig helt sjuk i huvudet..

Lagade precis pizza som jag just åt upp. Hela tiden, medan jag äter, är jag stressad och funderar över vad jag ska äta nästa gång och när. Känslan blir så otroligt påtaglig och jag sitter där och äter med ångest. Inte känns det bättre av att receptet på pizzan jag gjorde ska vara för 4-6 personer. För mig räcker den till tre portioner. Egentligen BEHÖVER jag inte äta allt, jag blir verkligen mätt efter halva portionen, men jag kan inte nöja mig. Hela min skalle skriker "ät, ät, ät!!". Inte nog med den stora biten pizza så äter jag även beasås, två ostfrallor och jordens berg sallad + en babybell ost. Jag skulle lätt kunna fortsätta, antagligen klämma i mig hela pizzan. Jag får verkligen sätta all min kraft till att SLUTA när maten jag lagt upp är slut. Normala personer hade ju ätit tills de var mätta och sen hade det varit nog, inga konstiga paniktankar.. För en frisk människa är mat bara, ja mat..

Till och med nu när jag givetvis är proppmätt funderar jag över mat, att jag vill ha mer. Mår så jävla dåligt för att jag hindrar mig själv från att äta. Det är som att det inte finns något stopp.

 

Jag var så jäkla naiv där i november när jag bestämde mig för att bli frisk, jag trodde faktiskt att det bara skulle vara att börja äta och sen skulle allt vara bra. Så dumt! Nu vet jag helt klart och tydligt att ätstörningen sitter mestadels i huvudet, själva svälten är bara en liten, liten del i något större. 

Jag vet fan inte vad jag ska göra?! Borde det inte gå över? Har ju låtit kroppen få sin näring, varje dag, sen 25 november! Borde inte allting ha lugnat sig?! Tycker tyvärr bara det blir värre och värre för varje dag ,:(

Jag har inte skrivit om det innan, men jag har fått en tid till ätstörningsenheten som är inom väldigt kort tid. Jag har dividerat fram och tillbaka om hur jag ska göra, ska jag avboka? Ett av problemen just nu är att jag inte kan få ledigt från jobbet, det finns inte folk och jag måste jobba mitt pass. Säkert går det att på något sätt ordna, men det verkar svårt. En annan anledning till att jag tvekar är för att jag känner mig så jävla stor och fet. Kan ju inte komma till enheten och se ut såhär? Vad ska de tycka liksom? Det känns verkligen som att jag har gått upp minst tio kilo under de här månaderna.

Dock känner jag ju samtidigt att situationen är ohållbar, jag mår otroligt dåligt och kan, som jag skrivit tidigare, inte riktigt hantera allting och har otroligt ångest och är helt styrd under maten. Behöver verkligen hjälp med det här.. 

Det kanske är vanliga känslor? Men de tar verkligen emot nu när jag blivit så stor :(

Jag känner mig bara mer och mer skör för varje dag som går. Mår så himla dåligt, hela tiden. Känslan i kroppen går inte att förklara. Jag vill bara bryta samman, tillåta mig till det! Jag har så svårt med känslor och har alltid haft. Jag säger aldrig hur jag känner, gråter i stort sett aldrig framför folk. Jag håller alltid en jävla falsk fasad uppe, låtsas som att allting är bra. Till och med när jag är ensam sysselsätter jag mig med saker för att slippa känna efter. Jag tänker och funderar så mycket, jag tänker ofta på vad det är för fel på mig. Önskar ofta att jag bara kan få ett svar på det och få hjälp med det.

Jag känner mig så otroligt ensam, samtidigt väljer jag själv att vara ensam och drar mig undan från allt och alla för att jag inte orkar. 

Jag orkar inte längre må såhär. Jag vill ha ett bra och meningsfullt liv, hela mitt liv är dock raka motsatsen. Det känns som att jag inte har något viktigt i mitt liv. Jag vet inte vem jag kämpar för? Jag är dock otroligt tacksam att jag har min underbara mamma som alltid ställer upp i vått och torrt. Jag tycker synd om henne som fått en sån misslyckad dotter, jag är ledsen för all smärta jag har orsakat henne i och med mitt mående. Jag önskar att jag på riktigt var så perfekt som jag vill låtsas vara...

Jag är snart 27år.. Vad har jag lyckats med i mitt liv som är av mening? Jag har inga barn, jag har ingen kärlek, jag har i stort sett inga vänner just för att jag bara stöter bort alla. Jag kan inte ens räkna hur många vänner som kommit och gått under alla år, jag har alltid varit sån här..

Hur ska jag få bukt med mig själv?

Hur tragiskt är det inte när det enda man ser fram emot om dagarna är måltiderna. Känns jäkligt ironiskt samtidigt. Rimligtvis borde det väl vara det jag minst ser fram emot? Under hela min tid av ÄS har det varit likadant med att jag gått och sett fram emot att äntligen få äta. Var ju så jäkla hungrig förut när jag svälte mig, vart inte direkt mättare heller av att äta eftersom portionerna inte innehöll någonting i stort sett. Nu är jag ju mätt över hela dygnet, men den där känslan av att längta efter måltiderna hänger kvar. Samma sak med den där jäkla tomhetskänslan som hänger i efter att jag ätit klart. Jag undrar om den någongång kommer försvinna? Ångesten ligger liksom och pyser och det enda jag kan tänka på är mat (FAST jag är mätt), så otroligt påfrestande.. Hur är det/har det varit för er? Upplevde ni samma känslor och gick de över?

 

Jag önskar hela tiden att jag kunde hitta en mening med livet igen, att ha något NORMALT att se fram emot och längta till. Jag vet att jag själv måste hitta den där meningen, den kommer ju inte direkt och knackar på dörren hur mycket jag än vill och önskar.

Förr, i min friska tid, älskade jag att dansa. Dansade zumba, bugg, foxx, gammeldans osv och brann verkligen för det. Nu känner jag ingenting när jag tänker på det, har liksom ingen lust. Dansen påminner mig just nu för mycket om den kille jag träffade när jag var som sjukast, han som tyvärr fick mig att svälta mig än värre än tidigare. Det var väl egentligen inte hans fel att jag inte klarade av att säga ifrån, men jag klarade inte av det och gled bara med och blev på köpet sjukare.

Har också älskat att sjunga och sjöng i många många år hos sångpedagog. Vill nog säga att jag även var ganska duktig. Hade planer på att söka in till musikalhögskola, men tyvärr glömdes de planerna bort och jag läste till sjuksköterska i stället. Drömmen finns dock kvar och faktiskt även viljan att göra slag i saken.

 

 

Förresten blev håret superbra!! Är jättenöjd!! 

Känner mig rätt modig just nu.. Slängde nämligen i en hårfärg i håret UTAN att ha en aning om huruvida jag fick i ordentligt i bak eller inte, har ingen såndär bra spegel. Det är bara att hoppas att de vart ordentligt. Är inte så värst noga med mitt hår egentligen, tänker alltid att det går att fixa till. Var så trött på mitt glanslösa, fula hår, dock fick jag nog halva frisyren i handsken. Tappar ju så otroligt mycket hår i och med ätstörningen, men jag hoppas lite stannade kvar i alla fall ;)

 

Hoppas ni mår bra! :-*

Mår fortfarande så himla illa och ligger just nu i schäslongen och lyssnar på Håkan Hellström, han är verkligen så ljuvlig! Förr tyckte jag verkligen inte om honom, men sen såg jag honom live för flera år sen (mot min vilja ska jag säga) och sen dess älskar jag honom! Han är fantastisk och ännu mer fantastisk live!

 

Var nyss till affären också. Hade tagit upp kyckling från frysen men den var frysskadad (suck) så de var bara att handla nytt. Har planerat att göra en kyckling-, currygratäng till middag. Tyvärr vänder det sig i magen så fort jag tänker på mat, men måste i vilket fall som helst ha matlådor till kommande jobbvecka.

Angående jobbet så känner jag fortfarande att jag bara vill sjukskriva mig, det går ju bra, är euforisk när jag precis kommit hem från jobbet, men sen smyger sig ångestkänslan sig på och jag blir orolig. Hade det varit annorlunda om jag hade mått bättre? Jag hoppas att jag snart kommer känna mig tryggare och slipper all ångest. Oroar mig verkligen för allting nuförtiden och de tär på mig.. Känns fortfarande som sämsta valda tillfälle att börja ett nytt jobb, men de är bara att göra det bästa av situationen..

Fan ta denna ångest.. Det känns verkligen som att jag HELT har tappat kontrollen. Kan det vara så att jag mår så dåligt på grund av just det faktum att jag släpper anorexin mer och mer? Just nu är svälten så långt, långt borta, äter liksom mer kalorier till frukost än jag åt på en hel dag när jag var som sjukast. Jag skulle aldrig längre kunna låta bli att äta, i stället tar jag extra fast jag egentligen inte vill ha, det känns så jävla fel och jag hatar att jag har blivit så stor! Tidigare såg jag ändå att jag var smal, nu ser jag bara en stor jäkla häffaklump i spegeln, orkar inte med det! Känner mig vidrig och samtidigt känner jag mig dum som tänker såhär, som tänker att jag vill fortsätta vara underviktig! 

Jag vet inte om det här är ett normalt stadie i sjukdomen, jag vill så gärna ha någon att prata med för jag blir snart galen! :( Att prata med folk som inte har erfarenhet av sjukdomen fungerar väl, men jag får liksom inte de svar jag behöver om ni förstår vad jag menar? 

 

För tillfället känns det verkligen som att jag aldrig kommer bli helt fri, aldrig mer få en sund relation till maten. Jag orkar ärligt talat inte mer :(