Bitterfroken

Kommer i alla fall få hjälp nu, men det är väntetid. Under tiden ska jag försöka ta tag i mig själv IGEN. Jag måste klara det här, hur svårt det än är! Jag vill bli frisk! 

Kram <3

Är så trött på det här, att hela tiden må dåligt, att hela tiden känna tvång över att ha kontroll på allting, trött på att maten återigen ger mig ångest, trött på att vara livrädd för att gå upp i vikt, trött på att vara sjuk! :(

Har annars haft en ganska okej dag. Det har varit riktigt vårväder ute och solen var riktigt varm. Mår oftast lite bättre när de går mot ljusare tider! :)

Imorgon ska jag till ÄS enheten och få reda på eventuella diagnoser och eventuell behandling. Usch jag är så nervös, det känns bra och det känns skit! Hoppas bara på att allting snart kan kännas bra igen! 

Var tvungen att åka ut en sväng, se lite folk, känna att jag lever, se att världen faktiskt inte har stannat. Sminkade mig lite för att känna mig levande. Åkte till maxi, handlade lite grejer som var påväg att ta slut och nu är jag hemma igen.

Vet inte varför jag känner mig så otroligt konstig idag? Hoppas att det snart lättar lite.. 

Kram <3

Som vanligt dök ångesten upp efter att jag ätit och som vanligt handlade inte ångesten om att jag ätit utan om att jag ville ha mer, mer, mer, bara länsa allt som finns, vräka i mig. När jag hindrar mig själv mår jag alltid så jävla dåligt. Ibland känner jag mig som en hetsätare gömd i en anorektikers kropp. Blir galen ärligt talat. Är så trött på sjukdomen och jag är så trött på att jag inte är stark nog att bli frisk. 

Jag är så rädd att bli stor, så jävla rädd att gå upp alla kilon jag gått ner. Jag vill liksom stanna lite i ätstörningen, inte svälta, men heller inte äta så mycket som jag borde. Jag vet att det inte fungerar så om man vill bli frisk, men det är så sjuhelvetes SVÅRT att helt släppa kontrollen! 

Jag var också sån innan jag blev sjuk. Älskade att gå ut och äta på restaurang, älskade att köpa hem mat. Åt gjorde jag utan ångest och utan att tvångsmässigt kolla på klockan. Jag kunde ta en chokladbit direkt efter maten bara för att jag var sugen. 

Jag visste fan inte ens vad en kalori var innan jag blev sjuk, nu har de helt ovälkomnat tagit över hela min hjärna och styr mig totalt. Jag tänker ständigt på hur mycket jag kan tänkas ha fått i mig, skriver aldrig ner längre och räknar på det viset, men hjärnan går trots det på högvarv med räknandet. Kan fortfarande avstå någonting för att det innehåller för mycket kalorier, kommer på mig själv att bli upprörd över att det måste innehålla så jäkla mycket. Jag fortsätter att tänka "jag åt det till frukost, då kan jag inte äta det ikväll" eller "om jag skiter i frukosten imorgon kan jag äta det där senare". Jag blir TOKIG helt ärligt. Hur och vart gick det så jäkla fel? Är trött på att känna såhär. Jag vill vara som de andra som just nu sitter och myser på en restaurang, pratar och skrattar med sina vänner. I stället stänger jag in mig med sällskap av mig själv och planerar att titta på fångarna på fortet, kanske äter jag en skål nötter till och ångrar mig efteråt..... 

Kram <3

Jag vet att det BARA ÄR JAG och enbart jag som kan ta steget. Jag har tagit det en gång och visst fan måste jag klara det igen?! 

Kram <3

Inatt sov jag bra, himla skönt! Inga mardrömmar eller massa onödiga uppvaknanden. Behöver verkligen sömnen för att fungera någorlunda.

Dagen idag har inte direkt varit den bästa. Är så himla orolig inför vilken behandling de kommer föreslå. Jag slits hela tiden mellan att vilja ha hjälp och att inte vilja. Jag slåss även igen mot alla ätstörda tankar och med kontrollbehovet. Har ätit väldigt dåligt sista tiden och jag känner hur jag återigen tappar kontrollen och jag har sån ångest över det. Sjukdomen är verkligen så fruktansvärt stark. Trodde aldrig den kunde ta över mitt liv så mycket som den faktiskt gjort, det är vidrigt att inte kunna leva normalt längre, att ha alla dessa tankar som styr mig fullständigt. 

Visste nästan att en vägning skulle trigga mig. Tänker att jag vill ner mer, mer, mer, men det VILL JAG JU INTE egentligen. Det är en ständig kamp mellan det friska och det sjuka. Så förvirrande, jag vill ju verkligen bli frisk, men jag har så svårt att stå emot. Är så trött på att tänka att jag imorgon ska äta bättre, men att det inte blir så.. Jag vill verkligen inte svälta mig själv igen, det är helvetet på jorden! Jag vill bara leva, inte behöva gå runt och ständigt tänka på mat, kropp och vikt!

Ibland slår den mig, verkligheten, och det känns så himla overkligt. Overkligt att JAG besöker en ätstörningsenhet och att jag besöker min vårdcentral, skattar höga poäng på MADRS och blir sjukskriven med diagnoserna ätstörning och depression. När hände allt det här, och varför? Jag vet (innerst inne i alla fall) att det inte är mitt fel att jag blivit sjuk, men ändå slåss jag med tanken att jag själv orsakat det här. Jag kan inte förstå att jag rasat så mycket på så kort tid, jag trodde väl aldrig någonsin att livet skulle ta en sån här vändning. Jag trodde heller aldrig att ätstörningen skulle vara så stark och så svår att bryta. Jag trodde att jag skulle klara det själv, men att slåss mot depression, ångest OCH ätstörning är otroligt svårt. Hur kunde allting gå så snabbt? På lite drygt ett år har jag blivit så förändrad, som en helt annan person, över 30kilo lättare, men kan trots det inte se att jag är smal..

 

Jag vill verkligen ha hjälp att ta mig upp, jag har tagit steget att börja äta igen, sluta räkna och väga, blivit lite friare. Dock har jag blivit väldigt mycket försämrad i depressionen och har de sista dagarna fallit tillbaka en del i ätstörningen. Tänker återigen tankar om att jag vill ner i vikt mer och jag drar ner på måltiderna och på maten. Straffar mig själv. Jag blir skrämd! Rent teoretiskt sätt vet jag ju att jag är underviktig, men jag kan inte se det.. Det jag vet är att jag på egen hand har gått upp cirka två kilo sedan november. Hatar det, men samtidigt vet jag ju att jag måste gå upp i vikt för att kunna bli frisk. Det går ju liksom inte att stanna lite i ätstörningen, jag måste våga satsa helhjärtat, men det är så svårt, jag är livrädd för viktuppgång och jag vill inte se kroppen förändras. Försöker hela tiden resonera mig själv till rätta, det går väl sådär.. Ibland går det bra och jag har okej dagar från och till.

 

Nu har jag börjat med antidepressiva och är färdig med bedömning för ätstörningen. Får snart reda på vilken behandling (om det nu blir behandling vill säga) jag Kommer erbjudas. Jag velar fortfarande mellan att vilja ha hjälp och att inte vilja ha hjälp. Ibland tror jag att jag ska klara det själv, men andra dagar går allting åt helvete och jag vill inget annat än att få hjälp..

Nu har jag varit på sista bedömningen på ÄS enheten. Det var jobbigt idag, mycket jobbigare än sist. Fick svara på en massa frågor via en dator, först ställde arbetsterapeuten frågor och kryssade sen i svaren enligt sin bedömning och efter att det var klart fick jag själv sätta mig vid datorn och göra självskattning. Just nu har jag verkligen så svårt att fokusera och koncentrera mig, fick läsa om frågorna flera gånger och fattade ibland ändå inte. Blev helt slut i huvudet när jag väl var färdig.

Inom kort här nu kommer jag få svar på eventuella diagnoser samt behandling. Hon pratade om individuell terapi och gruppterapi. Jag vill VERKLIGEN INTE få gruppterapi, det känns sjukt jobbigt! Har så mycket tankar jag inte vill dela med andra människor, jag vill just nu inte beblanda mig med andra ätstörda. Egentligen vet jag inte ens vad det innehär med gruppterapi?! Någon som fått behandling och kan berätta lite? Jag vet att jag inom kort snart får veta svaret, men jag har problem med att inte veta, vill veta och kunna kontrollera allting! 

 

Kram!

Känner mig rätt hyfsat lugn idag, kan slappna av bättre. Sov ganska bra inatt vilket jag oftast gör när jag kan ta mina sömntabletter. Vaknade någon gång och var svettig, men det var ändå bättre jämfört med tidigare nätter.

Börjar känna mig såhär likgiltig igen. Önskar jag kunde skratta och vara glad, men så länge jag känner mig lugn och fri från ångest känns det ändå okej. 

 

Tänker en hel del på sjukskrivningen. Är orolig för att må fortsatt dåligt när den löper ut. Läkaren var inte så jättepigg på att sjukskriva mig öht, de på ÄS enheten tycker dock att jag ska vara sjukskriven tills jag stabiliserat mig en aning, dock kan inte de göra något åt saken eftersom jag inte är deras patient än.

Egentligen borde jag väl inte oroa mig över det här, det kanske är så att jag mår bättre snart? Jag hoppas det.. Ska fråga idag hur jag ska göra om jag är fortsatt ostabil i måendet efter februari, kanske kan någon av dem skriva en rekommendation till min läkare? Jag får helt enkelt vänta och se, hoppas på att det ordnar sig! 

Kram!

Hej!

Idag ska jag iväg på mitt andra bedömningssamtal, ska visst sitta vid en dator och svara på frågor. Jag är faktiskt lite orolig över att inte få någon diagnos. Det låter kanske konstigt, men får jag inte det och då heller inte får någon bekräftelse på att jag är sjuk, så betyder ju det att jag helt enkelt skadar mig själv medvetet, att det helt enkelt är mina val. Är då rädd att bli utkastad och får klara mig på egen hand.

Jag har inte skrivit så mycket om mina matbesvär på sista tiden och det beror på att jag fått problem igen. Inte lika illa som tidigare, men jag äter återigen helt klart mindre än vad jag borde. Jag märker att när jag mår sämre psykiskt använder jag maten som ett sätt att hantera det dåliga måendet. Det värsta är ju att det hjälper, det dämpar liksom ångesten och även depressionen en aning. Svårt att säga vad som är hönan och vad som är ägget. Har ju, som jag skrivit tidigare, alltid mått dåligt psykiskt och haft depressiva symtom, enligt min egen analysering såhär i efterhand så lyckades jag dämpa känslorna jag kände inför mig själv och livet genom att äta mindre, se vågen visa kilo efter kilo minus. Jag blev glad igen, hade enormt mycket energi (fram tills det helt gick åt skogen då). Frågan är ju vad som är vad.. Mår jag sämre i depressionen nu eftersom jag börjat äta igen och till sviterna av ätstörningen eller är det depressionen som skapade ätstörningen? 

 

Kram!

Jag saknar min bästa vän, min själsfrände. Jag saknar den tiden när vi alltid umgicks, vi satt ihop i stort sett, gjorde allting tillsammans. Jag saknar den Nellie som VILLE ses. Nu känns det på ett vis som att det kvittar, jag har tappat lusten för allting, skiter i om jag får sitta ensam dag ut och dag in. Jag vet inte om jag väljer ensamheten själv eller om det blir så för att jag är sjuk.

Jag är ledsen för att jag upplever att min vän försvann i och med min sjukdom. Inte ett sms, inte ett samtal, ingen fråga om hur jag mår. Jag förmår inte heller höra av mig, men samtidigt får jag panik över att vi glider ifrån varann. Förut visste vi allt om varann, nu vet jag inte ett dugg om vad hon gör om dagarna, det känns konstigt, men samtidigt är jag ganska likgiltig. Jag vill bara bli mig själv igen. Kanske kommer jag aldrig hitta tillbaka, tänk om jag alltid kommer vara såhär vilsen? 

Hallå. 

Fick en läkartid till vårdcentralen på förmiddagen här nu. Åkte ifrån utbildningen (ändå urtråkig), blev sjukskriven från och med idag så i stället för att åka tillbaka dit valde jag att åka hem och klä mig i varma kläder och krypa upp i schäslongen med en latte.

Idag kändes läkarsamtalet mer sådär. Han ansåg att det var "fel" att jag bara träffat arbetsterapeut och sjuksköterska på ÄS enheten och inte en psykiatriker, försökte förklara att det är så det går till, men han var mest arg och ville skicka remiss till psykkonsult. Lyckades dock avstyra det, jag har ju liksom fått in en fot nu på enheten och kommer förhoppningsvis få hjälp därifrån efter utredningen. Blev i alla fall insatt på Sertralin och fick Atarax vid behov. Känns ju stabilt att en vanlig biverkan på Sertralin är anorexi... 

Fick även en kommentar av läkaren att "jag inte ser lika mager ut längre", fan så oproffsigt! Försökte verkligen ignorera den där otrevliga känslan jag direkt fick inombords att jag blivit fet. Har ju inte ens gått upp särskilt mycket och ändå syns det tydligen? Hatar viktfobin, försöker ignorera kommentaren för innerst inne vet jag att jag INTE är fet, men det blir så fel när någon slänger ur sig en såndär kommentar. Vet att kommentaren bara är väl menat, men åh så jobbigt ändå! 

Min chef verkar vara riktigt sur.. Skickade ett mail igår och beskrev hur det hade varit på ÄS enheten, fick inget svar. Skickade nu igen om att jag blir sjukskriven, inget svar på det heller. Egentligen borde jag väl ringa, men jag törs fan inte! Att jag ska vara så feg, men jag hatar när folk blir arga på mig! :(

En dålig natt IGEN! Jag har verkligen fått ordentliga problem med sömnen nu när jag blivit sämre i mitt mående. Vaknade massor med gånger, kände att jag mådde dåligt, var orolig. Dessutom badade jag återigen i svett och jag frös så jag skakade. Somnade om ett par gånger men vaknade på liknande sätt flera gånger till. 

Nu har jag ringt vårdcentralen och fått telefontid. Givetvis när utbildningen har börjat, men det kan inte hjälpas, får gå ifrån och hoppas på att ingen hör mitt samtal. 

Det känns verkligen bra att jag tagit tag i mitt mående nu, jag hoppas verkligen också att jag kan få hjälp. Är väldigt orolig över att inte få vara sjukskriven, men situationen känns väldigt ohållbar just nu så det borde väl inte vara något problem? Jag ska verkligen försöka att inte stressa upp mig, om 45 min ringer det och jag funderar på hur jag ska lägga upp det jag ska säga. Kontroll, kontroll, all denna jäkla kontroll! 

 

Ha ha en bra dag, jag ska försöka! 

Kram <3

Jag är så trött, helt slut. Det har varit en väldigt känslomässig dag, men jag känner mig rätt lugn. Att känna en liten gnutta hopp känns skönt!

Har precis bäddat ner mig mellan lakanen. Sov väldigt dåligt inatt, hade sån ångest, kunde inte somna och när jag väl somnade drömde jag oroliga drömmar, vaknade stup i kvarten och var helt blöt av svett. Direkt jag vaknade till sköljde ångesten över mig. En dålig natt helt enkelt så inatt hoppas jag på att sova lugnare. Sover ju alltid dåligt utan mina sömntabletter och de vågar jag inte ta när jag ska upp tidigt (blir så mosig i huvudet av dem). 

Imorgon när jag vaknar ska jag ringa vårdcentralen för att (förhoppningsvis!!) få ett sjukintyg och för att ta nya blodprover till ÄS enheten. Har även en heldags utbildning imorgon, det känns som att jag kommer klara av att gå på den. På informationslappen står det att de bjuder på lunch (åh, hatar det..) 

 

Mina oroskänslor är inte helt lugna nu. Är rädd att inte få en sjukskrivning och jag är rädd för vad chefen och resten av medarbetarna ska tycka. Dock är jag inte lika hysteriskt rädd, blev verkligen lugnad av bekräftelsen på att det jag känner är normalt och inte alls konstigt samt att det faktiskt är jag och min hälsa som är viktigast. Hur ska jag nånsin kunna må bättre om jag hela tiden pressar mig själv till det yttersta och ännu mer? Har skickat ett mail till chefen och förberett på att jag kanske kommer bli sjukskriven, känns lika bra att vara helt ärlig. Skrev även en hel del om mina känslor och ja.. Jag är orolig över svaret, men kan inte göra något åt det! 

 

Nu ska jag kika om nya avsnittet av walking dead har kommit ut och jag ska försöka att se klart det utan att somna! 

Sov gott fina ni!

Åh Gud, jag känner mig så lättad och faktiskt lugnare än på länge! 

Var ju på ätstörningsenheten idag för bedömningssamtal och det var SÅÅ skönt, ord kan inte beskriva. Att bara få häva ur sig allting, precis allting som varit och allting som är och att någon lyssnar på en i nästan två timmar. Herregud vad jag babblade och det kändes som att en sten lossnade från mitt hjärta. Jag har ju hela tiden gått med känslan att allting är mitt fel, att jag är fel och att mitt mående är fel och till och med påhittat, men nu fick jag bekräftelse på mitt mående, de trodde på mig, sa att det inte är konstigt att jag känner såhär, att det är helt normalt och FRAMFÖRALLT att det absolut inte är mitt fel att jag blivit sjuk, däremot är det mitt val att vilja bli frisk igen och det är ju verkligen så sant. De sa även att de absolut tycker att jag ska vara sjukskriven eftersom jag ändå är i så pass "dåligt skick" och framför allt för att jag mår- och känner som jag gör. De sa även till mig att LYSSNA på mig själv, försöka tänka bort alla tankar på vad alla andra ska tycka. Ingen kan veta hur JAG mår i MIN kropp. 

Kände mig så himla mycket starkare efter det här samtalet! Vägningen var jobbig, men jag kunde ändå hantera den på ett bra sätt. De gav mig valet att veta eller inte veta. Jag valde att veta och det gick som sagt bra. 

På onsdag ska jag dit igen för fortsatt bedömning, imorgon ska jag ringa vårdcentralen för att ta prover och diskutera sjukskrivning samt eventuell antidepressiv medicinering! Kanske kommer jag snart må bra igen, kanske kan jag snart vara en glad tjej med hopp om livet igen. Jag längtar verkligen! Kan inte minnas sist jag mådde bra, men ändå kan jag se en ljusning och jag känner hopp!! 

Fortsatt jobbigt är det förstås med känslorna att jag är en svikare, att det inte finns folk på jobbet och så vidare, men som sagt, JAG är viktigast och JAG måste få en chans att hämta mig och må bra igen! 

 

Kram<3

Kväll.. Ångesten kryper på. "Andas, andas lugnt, försök slappna av!" Jag är spänd som en fiolsträng, orolig, rädd, helt utpumpad på energi och vilja. O.r.k.a.r inte.. Jag skäms så för att jag är så ångestfylld, jag skäms för att jag känner så starkt att det inte går, för allt går bara man vill, är det inte så det så fint heter? Det känns som att jag nåt toppen (eller botten?!) i mitt mående, jag hoppas det för sämre vill/orkar/klarar jag inte av att må. 

Imorgon måste jag gå till jobbet, jag måste le, jag måste försöka sköta mitt arbete. Snälla hjälp mig för jag har inte kraften just nu. Känslan av att vara totalt värdelös är så påtaglig, den kväver mig. "Försök lite till, du klarar det, det är inte bra att gå hemma". Får ännu mer bekräftat för mig att det inte är okej att må såhär för orka, det ska du göra i vilket fall. Jag kan inte ens beskriva den här känslan jag har inom mig, det känns overkligt. Jag önskar hela tiden att det ska kännas bättre, försöker tänka fina tankar, försöker tänka att det kommer gå bra för på något sätt löser sig ju det mesta, eller? Försöker tänka på andningen, försöker fokusera på annat, leda bort ångesten en aning. Det hjälper inte.. Vad ska jag göra? Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte. Har nog aldrig känt mig så desperat tidigare. Är jag viktigast? Jag tillsammans med min hälsa? Jag kan hålla med om att det bästa alternativet kanske inte är att "bara gå hemma", men bara just nu, bara tills jag blir lite stabilare, är det fel? JAG känner mig fel, missanpassad, värdelös. Jag borde orka, borde kunna ta tag i mig själv, skärpa mig.

 

Andas, andas, andas.. Just nu har jag inget annat val. 

Det känns hopplöst! 

Kollar melodifestivalen, orkar knappt hänga med, bara gråter. Gud vad jag är trött på livet.. Så trött på att må såhär. Jag vill verkligen orka, jag vill det. Jag vill vara glad, ha framtidstro, vara lycklig. Det känns som att allting är omkullkastat. Jag vill inte sitta här och gråta och ha ångest över måndag och över att jag har så ont i själen. Jag vill vara glad över mitt nya jobb, jag vill orka jobba, men jag har bara panik. Jag är helt slut, förstår inte hur jag ska orka och det gör mig ännu mer ledsen.

Jag har så svårt att lyssna till mig själv, har alltid ignorerat dåliga känslor, men nu är de helt omöjliga att undvika, de tar över hela mig. Jag vet varken ut eller in, vet inte vad jag ska göra för att må bättre. Jag är trött på att allting känns så jävla becksvart. Jag vill inte lägga mig och sova för det betyder en dag närmare måndag.

Jag står fan inte ut, men jag kan ingenting göra. Känner mig svag och otillräcklig för att de har anställt en jävla nolla. Hur fan ska allting bli? HUR ska jag kunna må bättre? 

Jag som har försökt att vara så stark känner nu att jag är helt nertryckt i marken. Allting är svårt, jag får verkligen hela tiden kämpa för att orka minsta lilla småsak. Det är ständig kaos i mitt huvud, jag kan inte sortera mina känslor och tankar, kan inte koncentrera mig på något och hela kroppen känns som en hel orkan eller kanske mer som en myrstack. Jag vill bara lägga mig ner, krypa ihop till en boll och hoppas att världen glömmer bort att jag finns. jag känner verkligen hur jag stöter bort alla människor, jag har inget intresse eller ork till att umgås, jag vill inte se människor just nu. Mitt humör svänger som en bergochdalbana, känner mig elak och labil.. Orolig är jag dessutom hela tiden, orolig över precis allt. Igår till exempel blev jag orolig över en sån (egentligen) simpel sak som att jag inte visste till vilket apotek jag skulle åka för att hämta ut min medicin. Jag kunde inte bestämma mig så jag sket helt enkelt i det.. Jag klarar inte av att hantera det här fruktansvärda kaoset. Jag orkar inte mer, jag vill bara ha hjälp. Jag vill ha mitt liv tillbaka! :(