Bitterfroken

Jag har alltid älskat att laga mat, blanda och mixa med ingredienser. Skapa! 

På sista tiden har jag dock börjat avsky att laga mat, det skapar bara kaos och stress. För det första vet jag aldrig vad jag ska laga och det känns stressande att inte veta vad jag ska äta. När jag väl kommer på något blir alla moment en stressfaktor. I vilken ordning ska jag göra allting? När ska jag diska? När ska jag lägga upp salladen på tallriken? Vilken tid kommer maten bli klar? När ska jag börja med den för att det ska "bli rätt" i tid? 

Det känns som att jag bara blir värre och värre när det gäller kontrollbehovet. Jag har så himla svårt att slappna av när jag inte exakt kan kontrollera allting. Får en känsla av att jag helt tappar kontrollen och försöker då mer att styra upp allting, även sånt som inte går att styra över. Det är otroligt jobbigt, speciellt när jag är högst medveten om det, men ändå inte lyckas vända det.

Blir arg på mig själv, egentligen borde jag väl bli arg på sjukdomen, men det är lättare att ta ut ilskan på mig själv.

Jag känner mig så fruktansvärt STOR, det känns som att jag blivit gigantisk ärligt talat. Blir arg eftersom jag egentligen vet att det inte alls är så, att det inte är rimligt för fem öre. Jag blir arg för att jag inte kan se, trots att jag vet. I mina ögon är jag stor och jag skäms så innerligt för att visa mig bland folk, får för mig att de också ska dela mina tankar och också se hur stor jag blivit. Är så rädd att någon ska kommentera min kropp då det är det i särklass värsta som finns. Det gör så jävla ont! Jag vet att folk bara menar väl och tror att de säger rätt saker. Jag vill inte träffa mina vänner eftersom de också kommer se och kommentera hur jag ser ut, det känns förjävligt.. 

Fan, jag vet ju att det bara är jag som är dum och blind. Friskheten känns så jäkla långt borta just nu! 

 

Var till affären förut och smög runt bland hyllorna, var osminkad och hade håret i en ful tofs som sett sina bättre dagar. Kom att tänka på att jag inte längre minns hur "riktig" läsk smakar. Jag har bara druckit light under lång tid nu. Jag var en riktigt sockerknarkare innan jag blev sjuk och jag ÄLSKADE Cola. Nu dricker jag bara zero och det enda jag minns är att den inte alls smakar som riktig Cola. Man glömmer snabbt!

Åt min kesoblandning med rostad müsli till och en skål med blandade nötter. Kommer alltid på mig själv, efter att jag ätit upp, med att skämmas. Vill bara städa undan allting snabbt och låtsas som att det aldrig hänt. Känner mig verkligen skyldig, som att jag skulle gjort något fel. Vet ju att det är ätstörningen som talar, men jag blir ändå tveksam. Jag kanske skulle låtit bli? Men jag vet ju att det är bra att jag äter och jag vet ju att det är högst normalt.. Jag hoppas de här känslorna kommer försvinna med tiden.

Hej! 

Idag, hittills, har jag mått bättre. Känt mig rätt avslappnad. imorse vaknade jag som vanligt (SUCK) i blöta lakan och blöt kudde. Jag är SÅ trött på att svettas så mycket om nätterna, vidrigt! Hade även ångest när jag vaknade. Tänkte direkt att "det var en sån dag", men det gick över ganska snabbt och ångesten har inte kommit tillbaka!

Nyss åt jag middag och JA jag började med den tidigare och följde därför inte mitt inrutade mönster. Dock satt jag ju nu och följde klockan tills den skulle bli kvart i istället för prick, men men, jag ruckade lite på mönstret i alla fall. Åt världens godaste färsbiffar med sallad och lingonsylt och till det hade jag ostfrallor med bland annat salami och brie på, såå gott! Ikväll blir det nötter till premiären av lets dance. Älskar verkligen det programmet, dansade ju själv förut och dessutom fullkomligt ÄLSKAR jag David Hellenius (som dessutom fyller 40år dagen till ära!)

 

Hoppas eran dag har varit bra :)

Ångesten har blivit värre de senaste dagarna och den finns med mig i stort sett hela dagarna men är värst sen eftermiddag/kväll. Jag hoppas att det beror på att jag har höjt min antidepressiva medicinering för då betyder det att den kommer bli bättre. Jag försöker hela tiden tänka på andningen, fokusera på den och andas ordentligt. Glömmer liksom bort att andas när jag känner ångesten och då hjälper det att fokusera. Gud som jag önskar mig lugn.. Det är nog som sagt inte så konstigt att jag vaknar om nätterna drypvåt av svett med tanke på hur stressad jag är i kroppen hela dagarna.

 

Jag har tänkt på det här med mål att ha för att få en sådan frisk och fri vardag som möjligt. Jag har en tendens att vilja att alltid ska ske nu, på en gång, helst igår. Blir besviken och klankar ner på mig själv när jag inte är friskare idag jämfört med igår. Det är nog viktigt att ta små, små kliv. Att vara nöjd med ett litet framsteg. Varje litet steg framåt är ju ett steg i rätt riktning. Jag behöver framförallt bryta mönster, mina tvångshandlingar. 

Imorgon ska jag försöka att äta middag 16.45 i stället för prick 17.00. I nuläget kan jag sitta och vänta in klockan på sekunden och bara det skapar en inre stress. Det får helt enkelt bli mitt mål för morgondagen.

Mat mat mat mat mat mat mat mat mat etc etc. 

Allt handlar om mat, hela tiden. Är totalt fixerad. Tillåtet? Inte tillåtet? Ska jag äta? Ska jag inte äta? Vad ska jag äta? När ska jag äta? Hur mycket ska jag äta? Vad ska jag äta imorgon? Varför känns det som att magen har lagt på med tio kilo fett så fort jag svalt sista tuggan? 

Jag blir galen, tankarna upptar så jäkla mycket tid och energi, att hela tiden behöva planera. Jag måste veta exakt vad jag ska äta, helst kvällen innan. Blir otroligt stressad när jag inte riktigt vet vad jag ska äta, får hjärtklappning, mår illa. Funderar på att inte äta alls för att "lösa" det problemet.

Sen har vi även alla jäkla grejer jag måste göra innan jag kan äta något. Har skrivit vissa av dem, att allting måste vara perfekt, iordninggjort, fint och snyggt. Salladen måste ligga på "rätt" sida av tallriken, servetten måste vara vänd åt rätt håll, maten kan först läggas på tallriken efter att allt annat är färdigt. Ska jag värma i micron kan jag inte starta micron förrän allt är perfekt. Måste alltid röka precis innan maten ska ätas, jag måste även alltid kissa precis innan, även om jag nyss var på toa. Känner jag mig minsta lilla kissnödig blir jag galet stressad.

Ska jag äta någonting på kvällen måste det vara något bra att se på tvn, under reklampausen måste jag ställa ifrån mig det jag äter och kan först när programmet börjar igen fortsätta äta igen.

Häromdagen vart det fel. Skulle äta till topmodel (bara det är jobbigt) och enligt tablån började det 19. Slog mig ner i schäslongen, fan det är repris! Då klarade jag inte av att äta och fick således ställa undan min skål och min kaffe fram tills 19.30 när det nya programmet började. 

 

Jag hör ju själv hur jävla sjukt det är och värre blir det hela tiden. Gud så jag önskar att allting bara ska försvinna. Vill känna friheten igen!

Jag brukar undra det ibland, hur länge folk ska stå ut med mig, hur länge de ska orka? Just nu känns det som att det enda jag pratar med min omgivning om rör mitt mående och mina sjukdomar. Det är inte alltid jag som tar upp det, men det är så trist att allting bara måste handla om det. Jag är så rädd att folk ska tröttna. Det har inte existerat ett normalt samtal på evigheter nu och då menar jag ett HELT samtal. Vi kan prata om normala saker, men det slutar alltid på nåt vänster med att jag är i fokus, jag och mina bekymmer.

Jag vill verkligen inte bli en börda eller en egoist. Jag har alltid brytt mig om alla andra utom mig själv, men helt plötsligt är det mig det är "synd om". Jag vill inte att folk ska tycka synd om mig, det gör jag så bra själv.

Jag är dock tacksam över att jag får ventilera ut min oro och ångest till mina nära, men vart går gränsen?

Idag måste jag åka till maxi för att fylla på mitt förråd med saker jag "inte klarar mig utan", jag måste åka till Konsum och hämta ut ett paket och jag måste baka bröd, måste alltid ha mina två brödskivor till middagen annars blir det kaos. 

Allt det här är ju till synes inga större grejer, men det känns stort och jobbigt. Att behöva ge mig ut betyder att jag måste försöka göra något åt hur jag ser ut (det vill säga försöka se mindre förjävlig ut) och jag måste hela tiden hålla mig undan från folk jag kanske känner (orkar inte med frågor och jag är så rädd att någon ska kommentera min kropp). 

Ska försöka ta tag i mig själv alldeles strax. Mascara ska jag väl orka smeta på åtminstone för att se någorlunda respektabel ut. 

Blir skönt när de här måstena är ur vägen!

Det känns så skönt att känna lite mer lugn igen, att kunna slappna av lite mer! Jag är glad och lättad över att det har ordnat sig för stunden. Ska försöka nu, verkligen FÖRSÖKA att inte oroa mig för framtiden.

Ska höja dosen av sertralin från 50mg till 100mg imorgon. Tog ju 50mg imorse och funderar på att ta 50mg till natten och sen starta med 100mg imorgon. Brukar bli lite trött av den och då kanske jag sover bra inatt tillsammans med mina propavan. Jag har ju fortfarande vissa bekymmer när det gäller sömnen, vaknar flera gånger/natt toksvettig, drömmer mardrömmar och vaknar oftast väldigt tidigt på morgonen. Det sistnämnda har dock blivit bättre med propavanet och ett bättre matintag. När jag svälte mig som värst kunde jag vakna fyra på morgonen med en mage som skrek av hunger och en känsla av att vilja kräkas på grund av hungern, kunde omöjligt somna om, kroppen skrek väl och ville ge sig ut på jakt efter mat..

Läkaren ville förresten sätta in mig på mirtazapin till natten, men nej tack. Den har viktökning som en väldigt vanlig biverkan, okej att jag måste gå upp i vikt, men det vill jag ska ske på normala villkor, inte via kemisk väg. Kanske är fel av mig, men det känns verkligen inte okej och skapade en del ångest fram tills jag bestämde mig för att inte ta den helt enkelt.. 

Kram fina ni! <3

Jag har alltid varit en ganska orolig själ, förstorat upp saker, tänkt ut tänkbara scenarier i stället för att bara se det som att "det blir som det blir". Dock har det här beteende förvärrats rejält i och med ätstörningen och det nytillkomna extrema kontrollbehovet. Vet jag inte exakt vad som ska hända blir det total kaos, hjärnan går på högvarv, ser hela tiden framför mig det absolut VÄRSTA som kan hända i en viss situation. Stressar upp mig något så fruktansvärt och ju närmre det "okända" jag kommer desto värre blir det. Hela dagar kan i stort sett gå åt till att älta, oroa mig, få ångest, få ångest för att kanske få ångest. Försöker desperat planera vad jag ska göra om (när) det här värsta tänkbara ska hända och försöker på nåt sätt bygga upp en strategi kring det. Tjatar hål i huvudet på de i min omgivning (förlåt), jag vill inte, men jag kan inte låta bli. Vill bara få bekräftelse, få någon form av lugn genom andra. Dock litar jag aldrig på vad de säger, vågar inte lita på det. Förlitar jag mig på något och det sedan inte skulle bli så känns som en otroligt skrämmande tanke. Att tänka ut det värsta gör mig på något sätt förberedd på det hemska som "kommer hända" och jag kan bygga upp skraltiga strategier för hur jag ska hantera det. Kontroll, kontroll! 

 

De de här dagarna har varit helvetiska ärligt talat. Jag har varit hysterisk eftersom mitt sjukintyg går ut på fredag. Jag var BOMBSÄKER på att jag inte skulle få det förlängt. Jag var helt säker på att läkaren bara skulle skratta åt mig, alternativt vara arg på mig och vara otrevlig. Det eller att han inte skulle höra av sig överhuvudtaget. Att jag skulle bli tvingad att arbeta igen trots mitt dåliga mående. Jag funderade på hur jag skulle kunna göra något drastiskt för att slippa (helt sjukt, jag skäms).

 

Idag ringde han och ja.. Det var såklart inga problem att förlänga sjukskrivningen, jag behövde inte tjata, be på mina bara knän (som jag hade förberett mig på att få göra), jag behövde faktiskt inte ens ta upp det utan det gjorde han själv. 

Det är ju helt sjukt hur jag har förmågan att stressa upp mig nåt så grymt när det alltid i stort sett löser sig. Att stressa upp mig har jag minsann energi till, men jag orkar knappt gå upp ur sängen, än mindre bry mig om mig själv. Herregud, om jag bara kunde lära mig.

Pratade även med min chef förut. Alltså jag känner mig verkligen som en stor idiot. Tänk er att anställa någon som man tycker känns bra, den personen jobbar en knapp månad och blir sedan sjukskriven för anorexi och depression. Allvarligt, det känns verkligen som att jag vill be om ursäkt till hela världen för att jag finns till. Jag vet vilken kris det är på jobbet och det stressar mig givetvis, samtidigt vet jag att jag inte kan hjälpa det här. Jag vill såklart inte vara sjuk och jag vill inte må dåligt. Förhoppningsvis kommer jag må bättre snart! 

Nu är jag.. Ingenting. Jag vill ingenting längre, jag vill bara försvinna. Jag orkar verkligen inte längre. Det känns som att jag är helt ensam och övergiven, en belastning. Känns som att jag blir ignorerad, ifrågasatt, bortglömd.

Jag har oroat mig hela helgen för läkarsamtalet idag, var så rädd att han inte skulle sjukskriva mig längre, att han i stället skulle friskförklara mig. Hela dagen idag har jag haft ångest, funderat på vad jag ska säga för att verka "trovärdig" eftersom jag får för mig/upplever att folk inte riktigt tar mig på allvar. De på ätstörningsenheten sa att jag förminskar mitt mående väldigt mycket och det ligger en viss sanning i det. Jag försöker hela tiden, vill må bättre, blir fruktansvärt frustrerad när jag inte mår bättre trots att jag försöker, känner mig hopplös och värdelös. Jag är inte värd att lägga tid på, det har läkaren bevisat inte en, utan två gånger nu.

Jag är så otroligt ledsen, men som vanligt stänger jag inne känslorna, försöker att inte känna. Egentligen vill jag bara gråta, släppa ut allting, men det sitter fast och byggs i stället upp till en stor ångestklump i bröstet.

Jag är rädd att folk ser mig som en "latmask" som inte vill jobba, så ser jag dessutom även på mig själv, det kanske är så? Jag kanske inte alls är så sjuk, det kanske bara är inbillning. Jag tvivlar hela tiden på mig själv, kan inte riktigt ta in vad de närmaste i min omgivning säger.

Jag skäms verkligen att desperat jaga vårdcentralen vilket jag kommer bli tvungen till imorgon igen. Jag orkar inte det här och för första gången någonsin känner jag att det vore bättre om jag var död. Tankarna skrämmer mig och gör mig mer ledsen. Jag vill inte dö. Jag vill bara ha hjälp och få ha det lugnt runt omkring mig :(

Kanske oroar jag mig i onödan, jag hoppas verkligen att så är fallet. Jag har ju fått diagnos nu och behandling väntar. Det borde väl inte vara några problem?

Gud jag vill verkligen bara må bra igen, blir så besviken för att jag inte mår bättre än vad jag gör! 

<3

Jag slåss hela tiden mot tanken att "äter jag det här nu får jag svälta mig imorgon". Jag vet ju att det enda sättet att bli frisk är just att äta, det finns inga genvägar.. Friheten känns så långt borta just nu och mina tvångstankar blir allt värre. Jag vill verkligen kunna kontrollera allting, har jag två valmöjligheter blir det alltid kaos i huvudet och oftast skiter jag i allt och väljer inget. Jag är så ledsen på livet och hur det har blivit. Just ju känns det inte som att jag lever, jag bara överlever.

Allting känns så jobbigt och jag är rädd och orolig. Som jag skrev förut är jag så sjukt orolig inför telefonsamtalet med läkaren imorgon. Jag vet inte vad jag gör om jag inte får förlängd sjukskrivning. Allting känns så fruktansvärt och jag orkar inte mer ärligt talat. Jag vill bara fly! 

Nu gäller det bara att inte somna i soffan! 

Jag är så jäkla orolig inför imorgon då läkaren ska ringa. Jag är så sjukt rädd att han ska vägra sjukskriva mig vidare fram tills dess att läkaren på ÄS enheten tar över. Det är hemskt att stå emellan såhär. De på ÄS tycker absolut att jag ska vara sjukskriven, men läkaren på vårdcentralen var tveksam sist jag var där. Jag kommer aldrig klara av att jobba som det är nu, jag orkar inte ens ta hand om mig själv. Jag har inte borstat tänderna på Gud vet när och mitt hem är ett enda kaos.. Jag orkar inte stå ut, vet inte hur jag ska hantera allting. Världen och mitt liv känns bara helt galen! 

Sov gott sen när det är dags <3

Jag har fortfarande tankar om att gå ner mer i vikt, bli smalare, bli perfekt. Tack och lov är min "friska sida" fortfarande relativt stark, jag har viss sjukdomsinsikt och jag vill (innerst inne) bli frisk. Det är bara så otroligt svårt, ibland vill jag bara fortsätta svälta mig själv, tyna bort, därför är jag tacksam över att jag nu kommer få hjälp att reda ut det här helvetet jag hamnat i. Jag är rädd för att bli frisk, men jag vet att det kommer vara SÅ värt det. Jag är värd ett bra liv! 

Jag fick som en utmaning att försöka äta i alla fall tre gånger per dag (har minskat ner till bara en gång sista tiden). Åt tacosallad till middag när jag kom hem och nu till kvällsmat åt jag en skål med turkisk yoghurt och müsli och det gick bra, min sjuka sida försökte knappt ta över alls, det gick smidigt. Väldigt skönt! 

I övrigt känns det sådär att äta fler gånger, är så rädd att öka otroligt mycket i vikt och med de tankarna blir jag arg på mig själv som tänker så, men jag kan inte hjälpa det! 

Jag tänker fortsätta kämpa på. Jag vill vinna det här kriget!