KÄRLEKEN..
Jag vart så enormt sugen på att börja blogga igen. Förut kändes det mest som ett krav. Denna gång tänker jag dock vara anonyyym och kan därmed skriva när jag vill och (i stort sett) vad jag vill..
BitterFröken kallar jag bloggen. Tyvärr är jag mycket missnöjd med mitt liv, det har inte alls blivit som jag vill och jag står inte där jag borde stå. Jag är snart 25 år, jag är singel och tycker att det är enormt jobbigt och påfrestande. Grejen är dessutom den att jag alltid har varit singel, jag känner mig grymt mycket efter alla andra. Jag har inte "lekt" mig fram som de flesta normala har gjort i min ålder. Nu ljög jag lite, visst har jag haft relationer, men det längsta är dock 7 månader när jag var 13-14 år med en kille som bara var elak mot mig och tryckte ner mig så långt ner i skorna man kan komma. Jag har varit väldigt, väldigt kär en gång, honom fick jag vara med i ca 2-3 månader innan det var tack och bock och han försvann.. Dröjde väldigt länge innan jag slutade gråta över honom, han var mitt allt.. Jag har även haft några relationer som jag egentligen vägrar kalla just relationer för att jag verkligen inte haft några känslor utöver äckel och hat. Jag har väldiga problem, som ni kanske förstår.. Jag blir i princip aldrig kär, jag får panik när det handlar om att dejta. Jag klarar inte av att vara någon så nära. Jag är jätterädd att han ska "klänga" på mig för tidigt. Dessa känslor kunde jag hantera mycket "bättre" när jag var yngre, därav "relationerna" med de jag absolut inte ville vara med. Jag brukade oftast tvinga mig själv att umgås och bli tillsammans med personen, trots att hela min själ skrek nej. Jag tvingade mig själv att ha sex med dem för att "så är det ju" när man är tillsammans. Jag vet inte hur många gånger jag suttit på golvet i duschen och gråtit för att det varit så fruktansvärt och för att mitt liv varit så misslyckat! Jag längtar alltid efter kärlek och lycka, men det tycks inte finnas för mig. Att det kommer även till mig, har jag kanske trott på i tio år. Det är bullshit när det gäller mig. Jag kommer aldrig skaffa en familj eftersom jag inte ens klarar av att dejta någon. Jag har blivit så lurad och sviken så många gånger, varit med killar jag trott har tyckt om mig, men där jag bara varit "den andra" bredvid deras flickvänner (kan tillägga att i sina svin blir jag nästan ALLTID kär)..
Nyår HATAR jag.. Det påminner mig enbart om att ytterligare ett år har gått till spillo, ett år där jag inte lyckats med nåt. Jag hatar att se alla andra gå vidare, skaffa relationer, bli sambor, skaffa barn. Varför kan inte jag? Vad är det för fel på mig? :'(
BitterFröken kallar jag bloggen. Tyvärr är jag mycket missnöjd med mitt liv, det har inte alls blivit som jag vill och jag står inte där jag borde stå. Jag är snart 25 år, jag är singel och tycker att det är enormt jobbigt och påfrestande. Grejen är dessutom den att jag alltid har varit singel, jag känner mig grymt mycket efter alla andra. Jag har inte "lekt" mig fram som de flesta normala har gjort i min ålder. Nu ljög jag lite, visst har jag haft relationer, men det längsta är dock 7 månader när jag var 13-14 år med en kille som bara var elak mot mig och tryckte ner mig så långt ner i skorna man kan komma. Jag har varit väldigt, väldigt kär en gång, honom fick jag vara med i ca 2-3 månader innan det var tack och bock och han försvann.. Dröjde väldigt länge innan jag slutade gråta över honom, han var mitt allt.. Jag har även haft några relationer som jag egentligen vägrar kalla just relationer för att jag verkligen inte haft några känslor utöver äckel och hat. Jag har väldiga problem, som ni kanske förstår.. Jag blir i princip aldrig kär, jag får panik när det handlar om att dejta. Jag klarar inte av att vara någon så nära. Jag är jätterädd att han ska "klänga" på mig för tidigt. Dessa känslor kunde jag hantera mycket "bättre" när jag var yngre, därav "relationerna" med de jag absolut inte ville vara med. Jag brukade oftast tvinga mig själv att umgås och bli tillsammans med personen, trots att hela min själ skrek nej. Jag tvingade mig själv att ha sex med dem för att "så är det ju" när man är tillsammans. Jag vet inte hur många gånger jag suttit på golvet i duschen och gråtit för att det varit så fruktansvärt och för att mitt liv varit så misslyckat! Jag längtar alltid efter kärlek och lycka, men det tycks inte finnas för mig. Att det kommer även till mig, har jag kanske trott på i tio år. Det är bullshit när det gäller mig. Jag kommer aldrig skaffa en familj eftersom jag inte ens klarar av att dejta någon. Jag har blivit så lurad och sviken så många gånger, varit med killar jag trott har tyckt om mig, men där jag bara varit "den andra" bredvid deras flickvänner (kan tillägga att i sina svin blir jag nästan ALLTID kär)..
Nyår HATAR jag.. Det påminner mig enbart om att ytterligare ett år har gått till spillo, ett år där jag inte lyckats med nåt. Jag hatar att se alla andra gå vidare, skaffa relationer, bli sambor, skaffa barn. Varför kan inte jag? Vad är det för fel på mig? :'(
