Bitterfroken

Åt min kesoblandning med rostad müsli till och en skål med blandade nötter. Kommer alltid på mig själv, efter att jag ätit upp, med att skämmas. Vill bara städa undan allting snabbt och låtsas som att det aldrig hänt. Känner mig verkligen skyldig, som att jag skulle gjort något fel. Vet ju att det är ätstörningen som talar, men jag blir ändå tveksam. Jag kanske skulle låtit bli? Men jag vet ju att det är bra att jag äter och jag vet ju att det är högst normalt.. Jag hoppas de här känslorna kommer försvinna med tiden.

Hej! 

Idag, hittills, har jag mått bättre. Känt mig rätt avslappnad. imorse vaknade jag som vanligt (SUCK) i blöta lakan och blöt kudde. Jag är SÅ trött på att svettas så mycket om nätterna, vidrigt! Hade även ångest när jag vaknade. Tänkte direkt att "det var en sån dag", men det gick över ganska snabbt och ångesten har inte kommit tillbaka!

Nyss åt jag middag och JA jag började med den tidigare och följde därför inte mitt inrutade mönster. Dock satt jag ju nu och följde klockan tills den skulle bli kvart i istället för prick, men men, jag ruckade lite på mönstret i alla fall. Åt världens godaste färsbiffar med sallad och lingonsylt och till det hade jag ostfrallor med bland annat salami och brie på, såå gott! Ikväll blir det nötter till premiären av lets dance. Älskar verkligen det programmet, dansade ju själv förut och dessutom fullkomligt ÄLSKAR jag David Hellenius (som dessutom fyller 40år dagen till ära!)

 

Hoppas eran dag har varit bra :)

Ångesten har blivit värre de senaste dagarna och den finns med mig i stort sett hela dagarna men är värst sen eftermiddag/kväll. Jag hoppas att det beror på att jag har höjt min antidepressiva medicinering för då betyder det att den kommer bli bättre. Jag försöker hela tiden tänka på andningen, fokusera på den och andas ordentligt. Glömmer liksom bort att andas när jag känner ångesten och då hjälper det att fokusera. Gud som jag önskar mig lugn.. Det är nog som sagt inte så konstigt att jag vaknar om nätterna drypvåt av svett med tanke på hur stressad jag är i kroppen hela dagarna.

 

Jag har tänkt på det här med mål att ha för att få en sådan frisk och fri vardag som möjligt. Jag har en tendens att vilja att alltid ska ske nu, på en gång, helst igår. Blir besviken och klankar ner på mig själv när jag inte är friskare idag jämfört med igår. Det är nog viktigt att ta små, små kliv. Att vara nöjd med ett litet framsteg. Varje litet steg framåt är ju ett steg i rätt riktning. Jag behöver framförallt bryta mönster, mina tvångshandlingar. 

Imorgon ska jag försöka att äta middag 16.45 i stället för prick 17.00. I nuläget kan jag sitta och vänta in klockan på sekunden och bara det skapar en inre stress. Det får helt enkelt bli mitt mål för morgondagen.

Mat mat mat mat mat mat mat mat mat etc etc. 

Allt handlar om mat, hela tiden. Är totalt fixerad. Tillåtet? Inte tillåtet? Ska jag äta? Ska jag inte äta? Vad ska jag äta? När ska jag äta? Hur mycket ska jag äta? Vad ska jag äta imorgon? Varför känns det som att magen har lagt på med tio kilo fett så fort jag svalt sista tuggan? 

Jag blir galen, tankarna upptar så jäkla mycket tid och energi, att hela tiden behöva planera. Jag måste veta exakt vad jag ska äta, helst kvällen innan. Blir otroligt stressad när jag inte riktigt vet vad jag ska äta, får hjärtklappning, mår illa. Funderar på att inte äta alls för att "lösa" det problemet.

Sen har vi även alla jäkla grejer jag måste göra innan jag kan äta något. Har skrivit vissa av dem, att allting måste vara perfekt, iordninggjort, fint och snyggt. Salladen måste ligga på "rätt" sida av tallriken, servetten måste vara vänd åt rätt håll, maten kan först läggas på tallriken efter att allt annat är färdigt. Ska jag värma i micron kan jag inte starta micron förrän allt är perfekt. Måste alltid röka precis innan maten ska ätas, jag måste även alltid kissa precis innan, även om jag nyss var på toa. Känner jag mig minsta lilla kissnödig blir jag galet stressad.

Ska jag äta någonting på kvällen måste det vara något bra att se på tvn, under reklampausen måste jag ställa ifrån mig det jag äter och kan först när programmet börjar igen fortsätta äta igen.

Häromdagen vart det fel. Skulle äta till topmodel (bara det är jobbigt) och enligt tablån började det 19. Slog mig ner i schäslongen, fan det är repris! Då klarade jag inte av att äta och fick således ställa undan min skål och min kaffe fram tills 19.30 när det nya programmet började. 

 

Jag hör ju själv hur jävla sjukt det är och värre blir det hela tiden. Gud så jag önskar att allting bara ska försvinna. Vill känna friheten igen!

Jag brukar undra det ibland, hur länge folk ska stå ut med mig, hur länge de ska orka? Just nu känns det som att det enda jag pratar med min omgivning om rör mitt mående och mina sjukdomar. Det är inte alltid jag som tar upp det, men det är så trist att allting bara måste handla om det. Jag är så rädd att folk ska tröttna. Det har inte existerat ett normalt samtal på evigheter nu och då menar jag ett HELT samtal. Vi kan prata om normala saker, men det slutar alltid på nåt vänster med att jag är i fokus, jag och mina bekymmer.

Jag vill verkligen inte bli en börda eller en egoist. Jag har alltid brytt mig om alla andra utom mig själv, men helt plötsligt är det mig det är "synd om". Jag vill inte att folk ska tycka synd om mig, det gör jag så bra själv.

Jag är dock tacksam över att jag får ventilera ut min oro och ångest till mina nära, men vart går gränsen?

Idag måste jag åka till maxi för att fylla på mitt förråd med saker jag "inte klarar mig utan", jag måste åka till Konsum och hämta ut ett paket och jag måste baka bröd, måste alltid ha mina två brödskivor till middagen annars blir det kaos. 

Allt det här är ju till synes inga större grejer, men det känns stort och jobbigt. Att behöva ge mig ut betyder att jag måste försöka göra något åt hur jag ser ut (det vill säga försöka se mindre förjävlig ut) och jag måste hela tiden hålla mig undan från folk jag kanske känner (orkar inte med frågor och jag är så rädd att någon ska kommentera min kropp). 

Ska försöka ta tag i mig själv alldeles strax. Mascara ska jag väl orka smeta på åtminstone för att se någorlunda respektabel ut. 

Blir skönt när de här måstena är ur vägen!

Det känns så skönt att känna lite mer lugn igen, att kunna slappna av lite mer! Jag är glad och lättad över att det har ordnat sig för stunden. Ska försöka nu, verkligen FÖRSÖKA att inte oroa mig för framtiden.

Ska höja dosen av sertralin från 50mg till 100mg imorgon. Tog ju 50mg imorse och funderar på att ta 50mg till natten och sen starta med 100mg imorgon. Brukar bli lite trött av den och då kanske jag sover bra inatt tillsammans med mina propavan. Jag har ju fortfarande vissa bekymmer när det gäller sömnen, vaknar flera gånger/natt toksvettig, drömmer mardrömmar och vaknar oftast väldigt tidigt på morgonen. Det sistnämnda har dock blivit bättre med propavanet och ett bättre matintag. När jag svälte mig som värst kunde jag vakna fyra på morgonen med en mage som skrek av hunger och en känsla av att vilja kräkas på grund av hungern, kunde omöjligt somna om, kroppen skrek väl och ville ge sig ut på jakt efter mat..

Läkaren ville förresten sätta in mig på mirtazapin till natten, men nej tack. Den har viktökning som en väldigt vanlig biverkan, okej att jag måste gå upp i vikt, men det vill jag ska ske på normala villkor, inte via kemisk väg. Kanske är fel av mig, men det känns verkligen inte okej och skapade en del ångest fram tills jag bestämde mig för att inte ta den helt enkelt.. 

Kram fina ni! <3

Jag har alltid varit en ganska orolig själ, förstorat upp saker, tänkt ut tänkbara scenarier i stället för att bara se det som att "det blir som det blir". Dock har det här beteende förvärrats rejält i och med ätstörningen och det nytillkomna extrema kontrollbehovet. Vet jag inte exakt vad som ska hända blir det total kaos, hjärnan går på högvarv, ser hela tiden framför mig det absolut VÄRSTA som kan hända i en viss situation. Stressar upp mig något så fruktansvärt och ju närmre det "okända" jag kommer desto värre blir det. Hela dagar kan i stort sett gå åt till att älta, oroa mig, få ångest, få ångest för att kanske få ångest. Försöker desperat planera vad jag ska göra om (när) det här värsta tänkbara ska hända och försöker på nåt sätt bygga upp en strategi kring det. Tjatar hål i huvudet på de i min omgivning (förlåt), jag vill inte, men jag kan inte låta bli. Vill bara få bekräftelse, få någon form av lugn genom andra. Dock litar jag aldrig på vad de säger, vågar inte lita på det. Förlitar jag mig på något och det sedan inte skulle bli så känns som en otroligt skrämmande tanke. Att tänka ut det värsta gör mig på något sätt förberedd på det hemska som "kommer hända" och jag kan bygga upp skraltiga strategier för hur jag ska hantera det. Kontroll, kontroll! 

 

De de här dagarna har varit helvetiska ärligt talat. Jag har varit hysterisk eftersom mitt sjukintyg går ut på fredag. Jag var BOMBSÄKER på att jag inte skulle få det förlängt. Jag var helt säker på att läkaren bara skulle skratta åt mig, alternativt vara arg på mig och vara otrevlig. Det eller att han inte skulle höra av sig överhuvudtaget. Att jag skulle bli tvingad att arbeta igen trots mitt dåliga mående. Jag funderade på hur jag skulle kunna göra något drastiskt för att slippa (helt sjukt, jag skäms).

 

Idag ringde han och ja.. Det var såklart inga problem att förlänga sjukskrivningen, jag behövde inte tjata, be på mina bara knän (som jag hade förberett mig på att få göra), jag behövde faktiskt inte ens ta upp det utan det gjorde han själv. 

Det är ju helt sjukt hur jag har förmågan att stressa upp mig nåt så grymt när det alltid i stort sett löser sig. Att stressa upp mig har jag minsann energi till, men jag orkar knappt gå upp ur sängen, än mindre bry mig om mig själv. Herregud, om jag bara kunde lära mig.

Pratade även med min chef förut. Alltså jag känner mig verkligen som en stor idiot. Tänk er att anställa någon som man tycker känns bra, den personen jobbar en knapp månad och blir sedan sjukskriven för anorexi och depression. Allvarligt, det känns verkligen som att jag vill be om ursäkt till hela världen för att jag finns till. Jag vet vilken kris det är på jobbet och det stressar mig givetvis, samtidigt vet jag att jag inte kan hjälpa det här. Jag vill såklart inte vara sjuk och jag vill inte må dåligt. Förhoppningsvis kommer jag må bättre snart! 

Nu är jag.. Ingenting. Jag vill ingenting längre, jag vill bara försvinna. Jag orkar verkligen inte längre. Det känns som att jag är helt ensam och övergiven, en belastning. Känns som att jag blir ignorerad, ifrågasatt, bortglömd.

Jag har oroat mig hela helgen för läkarsamtalet idag, var så rädd att han inte skulle sjukskriva mig längre, att han i stället skulle friskförklara mig. Hela dagen idag har jag haft ångest, funderat på vad jag ska säga för att verka "trovärdig" eftersom jag får för mig/upplever att folk inte riktigt tar mig på allvar. De på ätstörningsenheten sa att jag förminskar mitt mående väldigt mycket och det ligger en viss sanning i det. Jag försöker hela tiden, vill må bättre, blir fruktansvärt frustrerad när jag inte mår bättre trots att jag försöker, känner mig hopplös och värdelös. Jag är inte värd att lägga tid på, det har läkaren bevisat inte en, utan två gånger nu.

Jag är så otroligt ledsen, men som vanligt stänger jag inne känslorna, försöker att inte känna. Egentligen vill jag bara gråta, släppa ut allting, men det sitter fast och byggs i stället upp till en stor ångestklump i bröstet.

Jag är rädd att folk ser mig som en "latmask" som inte vill jobba, så ser jag dessutom även på mig själv, det kanske är så? Jag kanske inte alls är så sjuk, det kanske bara är inbillning. Jag tvivlar hela tiden på mig själv, kan inte riktigt ta in vad de närmaste i min omgivning säger.

Jag skäms verkligen att desperat jaga vårdcentralen vilket jag kommer bli tvungen till imorgon igen. Jag orkar inte det här och för första gången någonsin känner jag att det vore bättre om jag var död. Tankarna skrämmer mig och gör mig mer ledsen. Jag vill inte dö. Jag vill bara ha hjälp och få ha det lugnt runt omkring mig :(

Kanske oroar jag mig i onödan, jag hoppas verkligen att så är fallet. Jag har ju fått diagnos nu och behandling väntar. Det borde väl inte vara några problem?

Gud jag vill verkligen bara må bra igen, blir så besviken för att jag inte mår bättre än vad jag gör! 

<3

Jag slåss hela tiden mot tanken att "äter jag det här nu får jag svälta mig imorgon". Jag vet ju att det enda sättet att bli frisk är just att äta, det finns inga genvägar.. Friheten känns så långt borta just nu och mina tvångstankar blir allt värre. Jag vill verkligen kunna kontrollera allting, har jag två valmöjligheter blir det alltid kaos i huvudet och oftast skiter jag i allt och väljer inget. Jag är så ledsen på livet och hur det har blivit. Just ju känns det inte som att jag lever, jag bara överlever.

Allting känns så jobbigt och jag är rädd och orolig. Som jag skrev förut är jag så sjukt orolig inför telefonsamtalet med läkaren imorgon. Jag vet inte vad jag gör om jag inte får förlängd sjukskrivning. Allting känns så fruktansvärt och jag orkar inte mer ärligt talat. Jag vill bara fly! 

Nu gäller det bara att inte somna i soffan! 

Jag är så jäkla orolig inför imorgon då läkaren ska ringa. Jag är så sjukt rädd att han ska vägra sjukskriva mig vidare fram tills dess att läkaren på ÄS enheten tar över. Det är hemskt att stå emellan såhär. De på ÄS tycker absolut att jag ska vara sjukskriven, men läkaren på vårdcentralen var tveksam sist jag var där. Jag kommer aldrig klara av att jobba som det är nu, jag orkar inte ens ta hand om mig själv. Jag har inte borstat tänderna på Gud vet när och mitt hem är ett enda kaos.. Jag orkar inte stå ut, vet inte hur jag ska hantera allting. Världen och mitt liv känns bara helt galen! 

Jag tänker mycket på hur jag saknar den där tiden som "frisk". Den där tiden när jag var så lyckligt ovetandes om allting rörande kalorier, kolhydrater, fett osv osv. Den tiden när jag åt för att jag ville och för att det var gott, inte som nu när jag visserligen äter för att det är gott, men är helt styrd efter klockan. Jag saknar att bara lägga på ett lass mat på tallriken, ta mer om jag så skulle vilja. Nu är allting så jäkla kontrollerat, jag har ju slutat väga och räkna, men jag lägger alltid upp en viss mängd på tallriken och den mängden ruckas aldrig. Lägger jag på för lite av något, ja då får det vara så, jag fyller aldrig på, tar aldrig två gånger. Mängden varierar givetvis per dag och vad det är för mat, men det som ligger på tallriken är det som gäller.. 

Jag blir otroligt stressad om jag inte får göra i ordning måltidssituationen efter mina "regler". Allting måste vara i ordning och framställt, ett glas med nån dryck, sallad, mina mackor, besticken som ska ligga på en servett. Allting måste vara redo och klart innan jag kan värma på maten. Blir något fel får jag direkt ångest. Jag kan fundera länge innan måltiden hur jag ska fixa allting, i vilken ordning osv för att det ska bli helt rätt..

Gud vad jag saknar känslan av att bara göra som det blir. Ville jag ha en (eller kanske fem?!) hårda mackor kunde jag ta det utan att det ruckade något som nu är otroligt viktigt. 

Hela mitt liv styrs av maten och jag oroar mig alltid, antingen för att äta för lite (eller då blir min ätstörda del glad, men den friska delen skriker i panik) eller för att äta för mycket. Jag tror väldigt ofta att jag äter för mycket, att jag vräker i mig trots att det i själva verket är tvärtom. Jag vet ju att jag äter för lite, eller snarare den friska sidan vet att det är så medan den ätstörda hela tiden vill minska, ta bort någonting, utesluta något. 

Det är fruktansvärt jobbigt att hela tiden överlägga med mig själv om allting vad gäller maten, att behöva planera in i minsta detalj, "ska jag äta det här ikväll eller inte?" "Blir det för mycket om jag äter det här". Det är nog precis som min arbetsterapeut sa "har man en gång lärt sig kaloriinnehållet är det svårt att glömma det". som sagt, även om jag inte aktivt räknar längre så räknas det ju ändå i huvudet och jag har ju fortfarande viss koll ungefär hur mycket en måltid innehåller. Att räkna i skallen är också någonting som tar så mycket tid och energi..

Jag vill bara vara fri men är rädd att jag aldrig kommer bli det. Mat har liksom blivit som en fiende.

Sov gott sen när det är dags <3

Ikväll har jag suttit framför tvn och kollat fångarna på fortet. Har ångest och försöker sysselsätta mig på bästa vis för att den inte ska eskalera. Hittills är den hanterbar. Blir bara så ledsen, känns som att jag sitter fast i ett jäkla ekorrhjul, vad jag än gör blir fel, känns det som. Jag är ledsen för att jag har så svårt att gå emot ätstörningen. Varje tugga mat jag tar känns som ett enormt misslyckande. Känner mig så kass för att jag äter, den mest naturliga saker i världen ger mig fruktansvärda skuldkänslor. Äter jag inte får jag ångest för att jag så väl VET att jag måste äta, jag VET ju att jag inte får tappa mer i vikt, men viktuppgång skrämmer mig nåt så fruktansvärt. 

Mår sämre somatiskt igen för att jag äter sämre, yrsel, en känsla av att gå på bomull, hemsk kraftlöshet och jag får så svårt att koncentrera mig och hänga med i vardagen. Det enda jag vill är att sova. Vill bara försvinna, orkar inte. 

Vet ärligt talat inte ens om jag har motivation kvar? Allting bara skrämmer mig och jag känner mig mer och mer värdelös hela tiden.

I stället för att tänka "du måste äta" tänker jag "du är stark om du inte äter, låt bli!". Sjukdomen är så jävla förrädisk och stark, jag klarar inte av att stå emot trots att jag vet. Just grejen att jag vet exakt hur fel det är gör mig så ledsen. Jag klarar inte av att gå emot tankarna. Jag hade sån motivation, den är nästan helt borta. Känns som att jag tappar hoppet mer och mer för varje dag..

Min största fasa är att bli inlagd och så länge jag håller på såhär är risken stor att det slutar så. Trots skräcken jag har för inläggning är skräcken över att "äta för mycket" och att gå upp i vikt större. Vansinnigt!!

Jag vet ärligt talat inte hur jag ska klara det här, det känns fruktansvärt hur jag än gör. Hur fan kunde det bli såhär? Jag klandrar mig själv hela tiden fast jag vet att det inte är mitt fel egentligen. Kan liksom inte ta in att JAG har anorexi, det känns helt jävla galet. Hur tusan ska jag klara det här? 

Inatt drömde jag till och med om mat. Jag skulle äta hemma hos min bästa kompis. Jag hade sån ångest för att det innehöll för mycket förbjudet och alldeles för mycket kalorier. Det är första gången (jag minns) som jag drömmer om mat.. 

Jag har fortfarande tankar om att gå ner mer i vikt, bli smalare, bli perfekt. Tack och lov är min "friska sida" fortfarande relativt stark, jag har viss sjukdomsinsikt och jag vill (innerst inne) bli frisk. Det är bara så otroligt svårt, ibland vill jag bara fortsätta svälta mig själv, tyna bort, därför är jag tacksam över att jag nu kommer få hjälp att reda ut det här helvetet jag hamnat i. Jag är rädd för att bli frisk, men jag vet att det kommer vara SÅ värt det. Jag är värd ett bra liv! 

Jag fick som en utmaning att försöka äta i alla fall tre gånger per dag (har minskat ner till bara en gång sista tiden). Åt tacosallad till middag när jag kom hem och nu till kvällsmat åt jag en skål med turkisk yoghurt och müsli och det gick bra, min sjuka sida försökte knappt ta över alls, det gick smidigt. Väldigt skönt! 

I övrigt känns det sådär att äta fler gånger, är så rädd att öka otroligt mycket i vikt och med de tankarna blir jag arg på mig själv som tänker så, men jag kan inte hjälpa det! 

Jag tänker fortsätta kämpa på. Jag vill vinna det här kriget! 

Kommer i alla fall få hjälp nu, men det är väntetid. Under tiden ska jag försöka ta tag i mig själv IGEN. Jag måste klara det här, hur svårt det än är! Jag vill bli frisk! 

Kram <3

Är så trött på det här, att hela tiden må dåligt, att hela tiden känna tvång över att ha kontroll på allting, trött på att maten återigen ger mig ångest, trött på att vara livrädd för att gå upp i vikt, trött på att vara sjuk! :(

Har annars haft en ganska okej dag. Det har varit riktigt vårväder ute och solen var riktigt varm. Mår oftast lite bättre när de går mot ljusare tider! :)

Imorgon ska jag till ÄS enheten och få reda på eventuella diagnoser och eventuell behandling. Usch jag är så nervös, det känns bra och det känns skit! Hoppas bara på att allting snart kan kännas bra igen! 

Var tvungen att åka ut en sväng, se lite folk, känna att jag lever, se att världen faktiskt inte har stannat. Sminkade mig lite för att känna mig levande. Åkte till maxi, handlade lite grejer som var påväg att ta slut och nu är jag hemma igen.

Vet inte varför jag känner mig så otroligt konstig idag? Hoppas att det snart lättar lite.. 

Kram <3

Som vanligt dök ångesten upp efter att jag ätit och som vanligt handlade inte ångesten om att jag ätit utan om att jag ville ha mer, mer, mer, bara länsa allt som finns, vräka i mig. När jag hindrar mig själv mår jag alltid så jävla dåligt. Ibland känner jag mig som en hetsätare gömd i en anorektikers kropp. Blir galen ärligt talat. Är så trött på sjukdomen och jag är så trött på att jag inte är stark nog att bli frisk. 

Jag är så rädd att bli stor, så jävla rädd att gå upp alla kilon jag gått ner. Jag vill liksom stanna lite i ätstörningen, inte svälta, men heller inte äta så mycket som jag borde. Jag vet att det inte fungerar så om man vill bli frisk, men det är så sjuhelvetes SVÅRT att helt släppa kontrollen! 

Jag var också sån innan jag blev sjuk. Älskade att gå ut och äta på restaurang, älskade att köpa hem mat. Åt gjorde jag utan ångest och utan att tvångsmässigt kolla på klockan. Jag kunde ta en chokladbit direkt efter maten bara för att jag var sugen. 

Jag visste fan inte ens vad en kalori var innan jag blev sjuk, nu har de helt ovälkomnat tagit över hela min hjärna och styr mig totalt. Jag tänker ständigt på hur mycket jag kan tänkas ha fått i mig, skriver aldrig ner längre och räknar på det viset, men hjärnan går trots det på högvarv med räknandet. Kan fortfarande avstå någonting för att det innehåller för mycket kalorier, kommer på mig själv att bli upprörd över att det måste innehålla så jäkla mycket. Jag fortsätter att tänka "jag åt det till frukost, då kan jag inte äta det ikväll" eller "om jag skiter i frukosten imorgon kan jag äta det där senare". Jag blir TOKIG helt ärligt. Hur och vart gick det så jäkla fel? Är trött på att känna såhär. Jag vill vara som de andra som just nu sitter och myser på en restaurang, pratar och skrattar med sina vänner. I stället stänger jag in mig med sällskap av mig själv och planerar att titta på fångarna på fortet, kanske äter jag en skål nötter till och ångrar mig efteråt..... 

Kram <3

Jag vet att det BARA ÄR JAG och enbart jag som kan ta steget. Jag har tagit det en gång och visst fan måste jag klara det igen?! 

Kram <3

Inatt sov jag bra, himla skönt! Inga mardrömmar eller massa onödiga uppvaknanden. Behöver verkligen sömnen för att fungera någorlunda.

Dagen idag har inte direkt varit den bästa. Är så himla orolig inför vilken behandling de kommer föreslå. Jag slits hela tiden mellan att vilja ha hjälp och att inte vilja. Jag slåss även igen mot alla ätstörda tankar och med kontrollbehovet. Har ätit väldigt dåligt sista tiden och jag känner hur jag återigen tappar kontrollen och jag har sån ångest över det. Sjukdomen är verkligen så fruktansvärt stark. Trodde aldrig den kunde ta över mitt liv så mycket som den faktiskt gjort, det är vidrigt att inte kunna leva normalt längre, att ha alla dessa tankar som styr mig fullständigt. 

Visste nästan att en vägning skulle trigga mig. Tänker att jag vill ner mer, mer, mer, men det VILL JAG JU INTE egentligen. Det är en ständig kamp mellan det friska och det sjuka. Så förvirrande, jag vill ju verkligen bli frisk, men jag har så svårt att stå emot. Är så trött på att tänka att jag imorgon ska äta bättre, men att det inte blir så.. Jag vill verkligen inte svälta mig själv igen, det är helvetet på jorden! Jag vill bara leva, inte behöva gå runt och ständigt tänka på mat, kropp och vikt!

Ibland slår den mig, verkligheten, och det känns så himla overkligt. Overkligt att JAG besöker en ätstörningsenhet och att jag besöker min vårdcentral, skattar höga poäng på MADRS och blir sjukskriven med diagnoserna ätstörning och depression. När hände allt det här, och varför? Jag vet (innerst inne i alla fall) att det inte är mitt fel att jag blivit sjuk, men ändå slåss jag med tanken att jag själv orsakat det här. Jag kan inte förstå att jag rasat så mycket på så kort tid, jag trodde väl aldrig någonsin att livet skulle ta en sån här vändning. Jag trodde heller aldrig att ätstörningen skulle vara så stark och så svår att bryta. Jag trodde att jag skulle klara det själv, men att slåss mot depression, ångest OCH ätstörning är otroligt svårt. Hur kunde allting gå så snabbt? På lite drygt ett år har jag blivit så förändrad, som en helt annan person, över 30kilo lättare, men kan trots det inte se att jag är smal..

 

Jag vill verkligen ha hjälp att ta mig upp, jag har tagit steget att börja äta igen, sluta räkna och väga, blivit lite friare. Dock har jag blivit väldigt mycket försämrad i depressionen och har de sista dagarna fallit tillbaka en del i ätstörningen. Tänker återigen tankar om att jag vill ner i vikt mer och jag drar ner på måltiderna och på maten. Straffar mig själv. Jag blir skrämd! Rent teoretiskt sätt vet jag ju att jag är underviktig, men jag kan inte se det.. Det jag vet är att jag på egen hand har gått upp cirka två kilo sedan november. Hatar det, men samtidigt vet jag ju att jag måste gå upp i vikt för att kunna bli frisk. Det går ju liksom inte att stanna lite i ätstörningen, jag måste våga satsa helhjärtat, men det är så svårt, jag är livrädd för viktuppgång och jag vill inte se kroppen förändras. Försöker hela tiden resonera mig själv till rätta, det går väl sådär.. Ibland går det bra och jag har okej dagar från och till.

 

Nu har jag börjat med antidepressiva och är färdig med bedömning för ätstörningen. Får snart reda på vilken behandling (om det nu blir behandling vill säga) jag Kommer erbjudas. Jag velar fortfarande mellan att vilja ha hjälp och att inte vilja ha hjälp. Ibland tror jag att jag ska klara det själv, men andra dagar går allting åt helvete och jag vill inget annat än att få hjälp..

Nu har jag varit på sista bedömningen på ÄS enheten. Det var jobbigt idag, mycket jobbigare än sist. Fick svara på en massa frågor via en dator, först ställde arbetsterapeuten frågor och kryssade sen i svaren enligt sin bedömning och efter att det var klart fick jag själv sätta mig vid datorn och göra självskattning. Just nu har jag verkligen så svårt att fokusera och koncentrera mig, fick läsa om frågorna flera gånger och fattade ibland ändå inte. Blev helt slut i huvudet när jag väl var färdig.

Inom kort här nu kommer jag få svar på eventuella diagnoser samt behandling. Hon pratade om individuell terapi och gruppterapi. Jag vill VERKLIGEN INTE få gruppterapi, det känns sjukt jobbigt! Har så mycket tankar jag inte vill dela med andra människor, jag vill just nu inte beblanda mig med andra ätstörda. Egentligen vet jag inte ens vad det innehär med gruppterapi?! Någon som fått behandling och kan berätta lite? Jag vet att jag inom kort snart får veta svaret, men jag har problem med att inte veta, vill veta och kunna kontrollera allting! 

 

Kram!

Känner mig rätt hyfsat lugn idag, kan slappna av bättre. Sov ganska bra inatt vilket jag oftast gör när jag kan ta mina sömntabletter. Vaknade någon gång och var svettig, men det var ändå bättre jämfört med tidigare nätter.

Börjar känna mig såhär likgiltig igen. Önskar jag kunde skratta och vara glad, men så länge jag känner mig lugn och fri från ångest känns det ändå okej. 

 

Tänker en hel del på sjukskrivningen. Är orolig för att må fortsatt dåligt när den löper ut. Läkaren var inte så jättepigg på att sjukskriva mig öht, de på ÄS enheten tycker dock att jag ska vara sjukskriven tills jag stabiliserat mig en aning, dock kan inte de göra något åt saken eftersom jag inte är deras patient än.

Egentligen borde jag väl inte oroa mig över det här, det kanske är så att jag mår bättre snart? Jag hoppas det.. Ska fråga idag hur jag ska göra om jag är fortsatt ostabil i måendet efter februari, kanske kan någon av dem skriva en rekommendation till min läkare? Jag får helt enkelt vänta och se, hoppas på att det ordnar sig! 

Kram!

Hej!

Idag ska jag iväg på mitt andra bedömningssamtal, ska visst sitta vid en dator och svara på frågor. Jag är faktiskt lite orolig över att inte få någon diagnos. Det låter kanske konstigt, men får jag inte det och då heller inte får någon bekräftelse på att jag är sjuk, så betyder ju det att jag helt enkelt skadar mig själv medvetet, att det helt enkelt är mina val. Är då rädd att bli utkastad och får klara mig på egen hand.

Jag har inte skrivit så mycket om mina matbesvär på sista tiden och det beror på att jag fått problem igen. Inte lika illa som tidigare, men jag äter återigen helt klart mindre än vad jag borde. Jag märker att när jag mår sämre psykiskt använder jag maten som ett sätt att hantera det dåliga måendet. Det värsta är ju att det hjälper, det dämpar liksom ångesten och även depressionen en aning. Svårt att säga vad som är hönan och vad som är ägget. Har ju, som jag skrivit tidigare, alltid mått dåligt psykiskt och haft depressiva symtom, enligt min egen analysering såhär i efterhand så lyckades jag dämpa känslorna jag kände inför mig själv och livet genom att äta mindre, se vågen visa kilo efter kilo minus. Jag blev glad igen, hade enormt mycket energi (fram tills det helt gick åt skogen då). Frågan är ju vad som är vad.. Mår jag sämre i depressionen nu eftersom jag börjat äta igen och till sviterna av ätstörningen eller är det depressionen som skapade ätstörningen? 

 

Kram!

Jag saknar min bästa vän, min själsfrände. Jag saknar den tiden när vi alltid umgicks, vi satt ihop i stort sett, gjorde allting tillsammans. Jag saknar den Nellie som VILLE ses. Nu känns det på ett vis som att det kvittar, jag har tappat lusten för allting, skiter i om jag får sitta ensam dag ut och dag in. Jag vet inte om jag väljer ensamheten själv eller om det blir så för att jag är sjuk.

Jag är ledsen för att jag upplever att min vän försvann i och med min sjukdom. Inte ett sms, inte ett samtal, ingen fråga om hur jag mår. Jag förmår inte heller höra av mig, men samtidigt får jag panik över att vi glider ifrån varann. Förut visste vi allt om varann, nu vet jag inte ett dugg om vad hon gör om dagarna, det känns konstigt, men samtidigt är jag ganska likgiltig. Jag vill bara bli mig själv igen. Kanske kommer jag aldrig hitta tillbaka, tänk om jag alltid kommer vara såhär vilsen? 

Hallå. 

Fick en läkartid till vårdcentralen på förmiddagen här nu. Åkte ifrån utbildningen (ändå urtråkig), blev sjukskriven från och med idag så i stället för att åka tillbaka dit valde jag att åka hem och klä mig i varma kläder och krypa upp i schäslongen med en latte.

Idag kändes läkarsamtalet mer sådär. Han ansåg att det var "fel" att jag bara träffat arbetsterapeut och sjuksköterska på ÄS enheten och inte en psykiatriker, försökte förklara att det är så det går till, men han var mest arg och ville skicka remiss till psykkonsult. Lyckades dock avstyra det, jag har ju liksom fått in en fot nu på enheten och kommer förhoppningsvis få hjälp därifrån efter utredningen. Blev i alla fall insatt på Sertralin och fick Atarax vid behov. Känns ju stabilt att en vanlig biverkan på Sertralin är anorexi... 

Fick även en kommentar av läkaren att "jag inte ser lika mager ut längre", fan så oproffsigt! Försökte verkligen ignorera den där otrevliga känslan jag direkt fick inombords att jag blivit fet. Har ju inte ens gått upp särskilt mycket och ändå syns det tydligen? Hatar viktfobin, försöker ignorera kommentaren för innerst inne vet jag att jag INTE är fet, men det blir så fel när någon slänger ur sig en såndär kommentar. Vet att kommentaren bara är väl menat, men åh så jobbigt ändå! 

Min chef verkar vara riktigt sur.. Skickade ett mail igår och beskrev hur det hade varit på ÄS enheten, fick inget svar. Skickade nu igen om att jag blir sjukskriven, inget svar på det heller. Egentligen borde jag väl ringa, men jag törs fan inte! Att jag ska vara så feg, men jag hatar när folk blir arga på mig! :(

En dålig natt IGEN! Jag har verkligen fått ordentliga problem med sömnen nu när jag blivit sämre i mitt mående. Vaknade massor med gånger, kände att jag mådde dåligt, var orolig. Dessutom badade jag återigen i svett och jag frös så jag skakade. Somnade om ett par gånger men vaknade på liknande sätt flera gånger till. 

Nu har jag ringt vårdcentralen och fått telefontid. Givetvis när utbildningen har börjat, men det kan inte hjälpas, får gå ifrån och hoppas på att ingen hör mitt samtal. 

Det känns verkligen bra att jag tagit tag i mitt mående nu, jag hoppas verkligen också att jag kan få hjälp. Är väldigt orolig över att inte få vara sjukskriven, men situationen känns väldigt ohållbar just nu så det borde väl inte vara något problem? Jag ska verkligen försöka att inte stressa upp mig, om 45 min ringer det och jag funderar på hur jag ska lägga upp det jag ska säga. Kontroll, kontroll, all denna jäkla kontroll! 

 

Ha ha en bra dag, jag ska försöka! 

Kram <3

Jag är så trött, helt slut. Det har varit en väldigt känslomässig dag, men jag känner mig rätt lugn. Att känna en liten gnutta hopp känns skönt!

Har precis bäddat ner mig mellan lakanen. Sov väldigt dåligt inatt, hade sån ångest, kunde inte somna och när jag väl somnade drömde jag oroliga drömmar, vaknade stup i kvarten och var helt blöt av svett. Direkt jag vaknade till sköljde ångesten över mig. En dålig natt helt enkelt så inatt hoppas jag på att sova lugnare. Sover ju alltid dåligt utan mina sömntabletter och de vågar jag inte ta när jag ska upp tidigt (blir så mosig i huvudet av dem). 

Imorgon när jag vaknar ska jag ringa vårdcentralen för att (förhoppningsvis!!) få ett sjukintyg och för att ta nya blodprover till ÄS enheten. Har även en heldags utbildning imorgon, det känns som att jag kommer klara av att gå på den. På informationslappen står det att de bjuder på lunch (åh, hatar det..) 

 

Mina oroskänslor är inte helt lugna nu. Är rädd att inte få en sjukskrivning och jag är rädd för vad chefen och resten av medarbetarna ska tycka. Dock är jag inte lika hysteriskt rädd, blev verkligen lugnad av bekräftelsen på att det jag känner är normalt och inte alls konstigt samt att det faktiskt är jag och min hälsa som är viktigast. Hur ska jag nånsin kunna må bättre om jag hela tiden pressar mig själv till det yttersta och ännu mer? Har skickat ett mail till chefen och förberett på att jag kanske kommer bli sjukskriven, känns lika bra att vara helt ärlig. Skrev även en hel del om mina känslor och ja.. Jag är orolig över svaret, men kan inte göra något åt det! 

 

Nu ska jag kika om nya avsnittet av walking dead har kommit ut och jag ska försöka att se klart det utan att somna! 

Sov gott fina ni!

Åh Gud, jag känner mig så lättad och faktiskt lugnare än på länge! 

Var ju på ätstörningsenheten idag för bedömningssamtal och det var SÅÅ skönt, ord kan inte beskriva. Att bara få häva ur sig allting, precis allting som varit och allting som är och att någon lyssnar på en i nästan två timmar. Herregud vad jag babblade och det kändes som att en sten lossnade från mitt hjärta. Jag har ju hela tiden gått med känslan att allting är mitt fel, att jag är fel och att mitt mående är fel och till och med påhittat, men nu fick jag bekräftelse på mitt mående, de trodde på mig, sa att det inte är konstigt att jag känner såhär, att det är helt normalt och FRAMFÖRALLT att det absolut inte är mitt fel att jag blivit sjuk, däremot är det mitt val att vilja bli frisk igen och det är ju verkligen så sant. De sa även att de absolut tycker att jag ska vara sjukskriven eftersom jag ändå är i så pass "dåligt skick" och framför allt för att jag mår- och känner som jag gör. De sa även till mig att LYSSNA på mig själv, försöka tänka bort alla tankar på vad alla andra ska tycka. Ingen kan veta hur JAG mår i MIN kropp. 

Kände mig så himla mycket starkare efter det här samtalet! Vägningen var jobbig, men jag kunde ändå hantera den på ett bra sätt. De gav mig valet att veta eller inte veta. Jag valde att veta och det gick som sagt bra. 

På onsdag ska jag dit igen för fortsatt bedömning, imorgon ska jag ringa vårdcentralen för att ta prover och diskutera sjukskrivning samt eventuell antidepressiv medicinering! Kanske kommer jag snart må bra igen, kanske kan jag snart vara en glad tjej med hopp om livet igen. Jag längtar verkligen! Kan inte minnas sist jag mådde bra, men ändå kan jag se en ljusning och jag känner hopp!! 

Fortsatt jobbigt är det förstås med känslorna att jag är en svikare, att det inte finns folk på jobbet och så vidare, men som sagt, JAG är viktigast och JAG måste få en chans att hämta mig och må bra igen! 

 

Kram<3

Kväll.. Ångesten kryper på. "Andas, andas lugnt, försök slappna av!" Jag är spänd som en fiolsträng, orolig, rädd, helt utpumpad på energi och vilja. O.r.k.a.r inte.. Jag skäms så för att jag är så ångestfylld, jag skäms för att jag känner så starkt att det inte går, för allt går bara man vill, är det inte så det så fint heter? Det känns som att jag nåt toppen (eller botten?!) i mitt mående, jag hoppas det för sämre vill/orkar/klarar jag inte av att må. 

Imorgon måste jag gå till jobbet, jag måste le, jag måste försöka sköta mitt arbete. Snälla hjälp mig för jag har inte kraften just nu. Känslan av att vara totalt värdelös är så påtaglig, den kväver mig. "Försök lite till, du klarar det, det är inte bra att gå hemma". Får ännu mer bekräftat för mig att det inte är okej att må såhär för orka, det ska du göra i vilket fall. Jag kan inte ens beskriva den här känslan jag har inom mig, det känns overkligt. Jag önskar hela tiden att det ska kännas bättre, försöker tänka fina tankar, försöker tänka att det kommer gå bra för på något sätt löser sig ju det mesta, eller? Försöker tänka på andningen, försöker fokusera på annat, leda bort ångesten en aning. Det hjälper inte.. Vad ska jag göra? Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte. Har nog aldrig känt mig så desperat tidigare. Är jag viktigast? Jag tillsammans med min hälsa? Jag kan hålla med om att det bästa alternativet kanske inte är att "bara gå hemma", men bara just nu, bara tills jag blir lite stabilare, är det fel? JAG känner mig fel, missanpassad, värdelös. Jag borde orka, borde kunna ta tag i mig själv, skärpa mig.

 

Andas, andas, andas.. Just nu har jag inget annat val. 

Det känns hopplöst! 

Kollar melodifestivalen, orkar knappt hänga med, bara gråter. Gud vad jag är trött på livet.. Så trött på att må såhär. Jag vill verkligen orka, jag vill det. Jag vill vara glad, ha framtidstro, vara lycklig. Det känns som att allting är omkullkastat. Jag vill inte sitta här och gråta och ha ångest över måndag och över att jag har så ont i själen. Jag vill vara glad över mitt nya jobb, jag vill orka jobba, men jag har bara panik. Jag är helt slut, förstår inte hur jag ska orka och det gör mig ännu mer ledsen.

Jag har så svårt att lyssna till mig själv, har alltid ignorerat dåliga känslor, men nu är de helt omöjliga att undvika, de tar över hela mig. Jag vet varken ut eller in, vet inte vad jag ska göra för att må bättre. Jag är trött på att allting känns så jävla becksvart. Jag vill inte lägga mig och sova för det betyder en dag närmare måndag.

Jag står fan inte ut, men jag kan ingenting göra. Känner mig svag och otillräcklig för att de har anställt en jävla nolla. Hur fan ska allting bli? HUR ska jag kunna må bättre? 

Jag som har försökt att vara så stark känner nu att jag är helt nertryckt i marken. Allting är svårt, jag får verkligen hela tiden kämpa för att orka minsta lilla småsak. Det är ständig kaos i mitt huvud, jag kan inte sortera mina känslor och tankar, kan inte koncentrera mig på något och hela kroppen känns som en hel orkan eller kanske mer som en myrstack. Jag vill bara lägga mig ner, krypa ihop till en boll och hoppas att världen glömmer bort att jag finns. jag känner verkligen hur jag stöter bort alla människor, jag har inget intresse eller ork till att umgås, jag vill inte se människor just nu. Mitt humör svänger som en bergochdalbana, känner mig elak och labil.. Orolig är jag dessutom hela tiden, orolig över precis allt. Igår till exempel blev jag orolig över en sån (egentligen) simpel sak som att jag inte visste till vilket apotek jag skulle åka för att hämta ut min medicin. Jag kunde inte bestämma mig så jag sket helt enkelt i det.. Jag klarar inte av att hantera det här fruktansvärda kaoset. Jag orkar inte mer, jag vill bara ha hjälp. Jag vill ha mitt liv tillbaka! :(

Jag är så trött så jag kan knappt fästa blicken, men jag vill verkligen inte lägga mig. Dagarna bara springer fram och jag mår så himla dåligt över att behöva gå till jobbet på måndag. Jag vill bara stanna tiden eller alternativt flytta fram tiden till den dagen då jag mår bra, då mitt mående är stabilt igen. Jag känner verkligen så starkt att jag inte klarar av jobbet, det bryter ner mig. All stress, allt nytt folk, mitt ostabila mående, allting skapar kaos hos mig och jag vet verkligen inte vad jag ska ta mig till :( vad gör man när man känner att man inte orkar längre? Det tar emot så jäkla hårt att erkänna att jag inte längre orkar, här kan ju dock skriva det, men i verkligheten är det en annan sak. Jag är alltid den som kämpar, som försöker, som pressar mig själv, men ingenting av den kraften finns kvar, jag känner mig som en boll utan luft. Jag känner mig även svag och värdelös, jag borde ju kämpa mer. Jag försöker hitta den där energin, men det går inte, jag erkänner mig besegrad och jag skäms! Önskar bara att någon kan ta över mig för en liten stund, ta över alla jobbiga beslut jag har framför mig.

 

Någon som varit på bedömningssamtal för ätstörning och kan berätta hur det var? Kan de sjukskriva en därifrån om de anser att de behövs? (Jag tror jag kommer be om det även om det känns fruktansvärt jobbigt för den är "duktiga" och "perfekta" flickan)

Ligger och tittar på fångarna på fortet, dricker en latte och bara försöker stänga av mig själv en aning. Mår fortfarande rätt risigt ärligt talat. Vet knappt ens vad jag vill skriva, det känns bara skönt att lätta sig litegrann ibland. Att skriva är verkligen som terapi för mig.

 

Det känns lite som att jag har släppt loss värsta monstret, ett monster som funnits där under väldigt, väldigt lång tid, men som tidigare varit gömd för omvärlden och det som ingen vet om finns inte. Nu när mitt mående är "känt" är det precis som att alla, tidigare dolda känslor, bara väller över. J ag kan och vill inte längre dölja hur jag mår, men samtidigt blir det otroligt tufft. Tidigare har jag hela tiden tryckt undan alla känslor, all ångest, aldrig visat någonting utåt och det har liksom varit relativt hållbart. Jag har spelat så mycket i mina dagar, låtsats att allting varit bra, jag har låtsas så mycket att jag har till slut trott på det själv. Svälten "hjälpte" mig ytterligare att ta kontroll över mitt mående och nu syns det även på utsidan hur insidan mår. Jag TROR att det är det som gör (bland annat) att jag är så rädd för att öka i vikt, jag är rädd att folk ska tro att jag mår bra, att jag återigen ska få trycka undan allting, för syns det inte finns det inte?! Jag önskar så högt att jag nu ska få HJÄLP att ta mig upp. Jag är så långt nere på botten just nu och tyvärr blir ätstörningen starkare när jag blir svagare. Tyvärr skapar ätstörningen en falsk trygghet, den dämpar känslorna. Jag försöker stå emot och stå ut med alla känslor för det är OKEJ att känna. Just nu går det sådär faktiskt.. 

Jaha, då var det återigen "slut på det roliga", som man så fint säger. Jag har med andra ord ätit middag. 

De sista dagarna har jag jobbat med mig själv som så att jag verkligen, efter varje måltid, känner in min känsla. Känner efter hur allting känns, känner att jag faktiskt är mätt. Tokigt nog har faktiskt det här hjälpt mig väldigt mycket mot de här tankarna att vilja sätta i sig allt som finns. Jag blir liksom lite lugnare och varje gång stressen kommer över mig andas jag och blundar och känner efter en gång till och ja, jag är faktiskt mätt, mätt och nöjd. Jag hoppas att det här kommer fortsätta fungera så bra som det gör nu :)

Jag fick en fråga häromdagen av en vän..

Jag satt och var ledsen, beklagade mig över hur deprimerad jag känt mig under så lång tid jag kan minnas av mitt vuxna liv. Hon frågade då i ungefärliga drag "vad vill DU göra? Vad är det du saknar i livet?". Jag har funderat lite kring det. Mitt svar då var att jag saknar att vara normal, att jag saknar att "hänga med" i de naturliga svängarna som andra i min ålder går igenom. Ni vet sambo, barn, hus osv osv. Jag har alltid känt mig så utanför, alla i min omgivning har allt det där medan jag bara står och trampar och har liksom fastnat i den här ensamheten. Känner mig allt för ofta som en osäker fjortonåring och jag har skämts så innerligt många gånger, funderat på varför min situation ser ut som den gör. Jag har inget direkt svar på det egentligen mer än att jag är rädd på grund av tidigare händelser och situationer jag hamnat i med män. Dessa händelser har gjort mig, rent ut sagt, livrädd. Jag ser de flesta situationer som ett hot och drar mig undan snabbare än blixten. Samtidigt så känner jag inte längre någon direkt längtan efter allt det här, kanske handlar det om att jag vant mig vid ensamheten, att få vara som jag vill och framförallt få göra som jag vill. Barnkär har jag aldrig varit och har aldrig känt den här extrema längtan efter barn som vissa kan beskriva. Det jag saknar är helt enkelt MÖJLIGHETEN att kunna skaffa barn om jag vill. Som situationen ser ut nu finns det ju inte en chans till att drömma eller fundera på tanken. Jag har liksom förlikat mig med tanken på att alltid vara ensam, kanske inte olycklig, men inte lycklig heller. Jag tycker om att vara för mig själv, men jag tycker också om att vara social på mina villkor. 

Det jag vill är att känna mig hemma, att känna mig trygg i mig själv, känna att jag valt helt rätt och hamnat rätt i livet. Jag har svårt att exakt säga VAD jag vill göra, jag vet bara att jag vill förändra någonting för att jag är otroligt missnöjd över mitt liv. Jag funderar mycket på om jag verkligen valt rätt yrke för just nu känns det inte rätt, det känns inte som att jag brinner för det så som jag borde.. Samtidigt måste jag, innan jag tar något hastigt beslut, reda ut mitt dåliga mående med ätstörning och depression för att kunna urskilja på mina verkliga tankar och de tankarna som tillkommit i och med allting. Min kommande förändring ska friska jag besluta om..

 

Om jag ska tänka till vad jag tycker om så är det att laga mat, baka, dansa och sjunga. Jag skulle vilja göra något med dessa saker, fördjupa mig. Jag vill även leva, och ha roligt i livet jag lever. Jag vill inte längre leva för att äta, utan äta för att leva.. Jag vill ha hjälp att ta mig ur min negativa spiral, få nya verktyg och ett nytt tankesätt, få hjälp att reda ut varför jag är som jag är och varför jag känner som jag gör.

Jag är helt säker på att jag en dag kommer må bra och vara nöjd med mitt liv, hur det än utvecklas. Jag är nyfiken på livet!

Gud så smidigt med "mina vårdkontakter". Har inte vetat om den funktioner förrän nu. Beställde ett nytt recept på mina sömntabletter där häromdagen och nu finns de att hämta på apoteket, hur bra som helst ju! Slippa ringa och knövla och i stället bara använda internet som jag är bäst på ;)

 

Idag mår jag lite bättre, men jag känner verkligen att jag hamnat i en rejäl svacka. Vet inte vad det beror på egentligen, men den sänker mig rätt rejält (som man lätt kan utläsa från mina kaosinlägg här i bloggen). Ibland önskar jag bara att någon kunde ta över min kropp, hjälpa mig att ta alla svåra beslut, men så fungerar det ju inte tyvärr! 

Jag har så svårt att bara tänka på mig själv och vad JAG mår bäst av, jag har alltid varit sån och det är så svårt att släppa på det. Alltid tänker jag bara på alla andra, vad andra ska tänka osv. Som det här med jobbet (jag VET att jag tjatar ihjäl mig om det), innerst inne vill jag inget hellre än att bli sjukskriven för jag känner verkligen att jag bara mår sämre. i stället för att lyssna till mig själv stressar jag upp mig och tänker att det inte går för att jag behövs där, folk kommer bli arga om jag blir sjukskriven, jag kommer aldrig få något nytt jobb osv osv.. Jag kämpar alltså på för andras skull, pressar mig själv till det yttersta bara för att passa in. 

Samtidigt har jag svårt att se att jag ska må bättre genom att BARA gå hemma, jag är ju medveten om att jag behöver hjälp för att kunna ta tag i mitt liv och mitt mående. Jag tänker exempelvis samtalskontakt, antidepressiv behandling för att bara gå hemma tror jag ju inte kommer hjälpa mig upp ur skiten.

Jag ska berätta precis hur jag känner när jag ska till ÄS enheten, kanske kan inte de göra något, men jag kan i alla fall få tips (hoppas jag!), jag hoppas att de har råd att ge mig eftersom jag själv känner mig så vilsen med alla tankar om hur jag ska/bör göra.

Jag blir lite rädd i och med att mitt försämrade mående tyvärr matar ätstörningen, jag är så rädd att falla tillbaka. Jag vill ju verkligen bli frisk, men jag tappar snabbt kontrollen åt alla håll! 

Jag tvivlar verkligen på mig själv hela tiden. Har jag själv valt att bli sjuk? Är jag bara svag som känner att jag inte orkar prestera på topp, att jag just nu inte orkar prestera överhuvudtaget? Borde jag försöka mer, hårdare? Borde jag pressa mig själv mer? Är jag bara lat som ligger här i soffan helt utslagen? Är jag ens sjuk? 

 

Jag vill verkligen orka mer, jag har försökt så länge nu, kämpat på precis som alla säger åt mig att göra. Har känt att jag bara mår sämre under tiden, men jag har trots det bitit ihop och fortsatt plåga mig, känt mig mer ledsen, mer orkeslös. Till slut säger det bara stopp och jag gråter i förtvivlan.. Varför är jag så dålig som inte klarar mer? Jag borde klara det här. Många säger åt mig att det är bättre att jag jobbar, att jag fortsätter försöka. Hur mycket ska jag fortsätta pressa mig när jag önskar att jag bara kunde bli sjuk "på riktigt", när jag ibland önskar att jag inte fanns.. Jag önskar att någon bara kunde säga "det är OKEJ att du mår dåligt, det är OKEJ att du inte orkar just nu!". Det finns ingen som säger så, jag får bara höra att jag visst klarar det, att jag ska kämpa på, att jag är duktig. Tyvärr får det mig att känna mig otroligt värdelös som sjukskriver mig från jobbet för att jag skakar av ångest, jag borde ju gå i alla fall...

Jag har sån fruktansvärd ångest!! Har sagt att jag ska gå till jobbet imorgon, men jag vill verkligen inte, jag orkar inte, jag kan inte! Känner mig så vilsen och det känns som att jag bara sjunker längre och längre ner! Jag VET ju att jag bara gräver min egen grav när jag inte klarar av att gå iväg till jobbet, det kommer bli övermäktigt när jag ska bli självständig. Jag har ju bara de här två dagarna kvar till att försöka lära mig det sista, men det tar bara stopp, hela min kropp är helt avstängd. Vet inte vad jag ska göra, jag vet bara att jag inte klarar det här oavsett vilket val jag gör... Fan ta allt det här! 

Jag tycker det är så synd, tråkigt och ledsamt att det upplevs så tabubelagt att ha psykisk ohälsa. Jag kan ju givetvis inte tala för alla, men oftast hör man nedvärderande kommentarer om människor som lider av just psykisk ohälsa. Det är liksom "inte okej".

Hade jag haft ett brutet ben hade jag ju inte känt några skamkänslor, jag hade varit sjukskriven med en rimlig och godkänd anledning. När det däremot gäller det psykiska känner jag genast skam, vill inte riktigt säga som det är, försöker kämpa in i det längsta för att undvika sjukskrivning och dömande blickar. Grejer är ju bara den att psykisk ohälsa också är viktigt och det är framförallt vanligare än man tror! Många människor lider i det tysta, kanske för just skamkänslorna, att känna skuld för att man "borde" vara bättre, orka mer, att man egentligen bara borde ruska tag i sig själv och skärpa sig. När jag gick ut med min ätstörning har så många människor ändå erkännt liknande problematik. Antingen att de är mitt uppe i sjukdomen eller att de besegrat den, men att den ändå finns där..

Jag känner själv de där känslorna, att jag BORDE rycka upp mig, borde glädjas och lägga i den där extra växeln som inte finns. Jag skäms, vågar inte alltid säga som det är för det känns så "klent" och påhittat. Jag vill inte behöva känna så.. Berättar jag för folk att jag inte orkar, att jag känner att det sociala inte fungerar, att jag inte klarar av jobbet, då får jag allt som oftast till svar att jag visst klarar det och ska kämpa vidare! Hade man sagt så till någon med en somatisk sjukdom? Det har jag svårt att tro. Orden får mig att tvivla på mig själv, det kanske är så att jag bara inte försöker tillräckligt mycket? 

Det ÄR OKEJ att må dåligt, det MÅSTE bli mer accepterat, det måste vara okej att känna att man inte klarar mer.. 

 

Hur känner ni att ni blir bemötta i er sjukdom?

Jag tänker så mycket hela tiden, ständigt är min hjärna på högvarv. Rör det inte mat och vikt så rör det saker runt omkring mig som oroar mig. Det är sällan glada och lyckliga tankar tyvärr. Jag fortsätter att oroa mig för jobbet, jag vet verkligen inte vad som är bäst för mig?! Jag känner hela tiden att jag bara mår sämre av all stress och press som jobbet innebär. Jag är perfektionist ut i fingerspetsarna och ger därför allt och lite till på jobbet, anstränger mig till den gräns att jag mår fruktansvärt när jag kommer hem... I helgen och igår bara grät jag, kände att jag inte orkar mer så utan att tveka en sekund ringde jag och sjukskrev mig igår.. Det här skapar givetvis ÄNNU mer ångest då jag snart ska stå på egna ben och kunna det grundläggande. Jag gräver bara min egen grav när jag smiter undan på det här sättet, men samtidigt så känner jag verkligen att det nått sin gräns och att jag mår otroligt dåligt! Hur mycket är det värt att pressa sig själv när man känner att det knappt finns något mer att pressa ur?

 

I övrigt känner jag mig piggare idag, inte alls särskilt ledsen. Mår helt enkelt hyfsat :) 

Godmorgon! 

Idag känner jag mig lite bättre, lite lugnare i kroppen! Mailade chefen igår och hon skulle ordna så att jag kommer iväg till ÄS enheten trots att det innan såg mörkt ut! Skönt att jag berättade om min problematik! 

Är väldigt orolig för det här besöket, vad kommer hända? Jag funderar fortfarande på om jag inte kan ta mig igenom det här själv. Vissa dagar känns det som att jag verkligen har läget under kontroll, andra dagar (som igår) känns allting otroligt mörkt och hopplöst, men trots det där mörka har jag ju ätit och skött mig, helt på egen hand. Tankarna är ju dock det jobbigaste att försöka stå ut med, de gör mig stundtals helt galen och jag har problem med kroppsuppfattningen. Kan liksom inte se att jag är smal fast jag innerst inne, teoretiskt sätt, vet att jag är underviktig.

Jag ska i alla fall se vad de har att säga, ge det en chans. Är lite rädd att bli överkörd och matschema fungerar inte för mig, speciellt inte med tanke på mitt arbete, och som sagt ser jag inte själva ätandet som ett problem, utan mer alla tankar, tvångsmässiga handlingar, ångest osv. Jag hoppas att jag kan få känna mig delaktig i planeringen!

 

Jag hoppas verkligen att det här bara är en fas jag måste gå igenom för att bli frisk och jag hoppas också att den inte håller i sig särskilt länge. Jag önskar också av hela mitt hjärta att mitt huvud kan sluta fyllas av tjockistankar. Jag som aldrig tidigare brydde mig närmvärt om vikt (inte så att det påverkade mig så mycket i alla fall) är nu totalt besatt. Jag kan inte tänka på annat än hur stor jag blivit, det och mat då.. Jag har verkligen rusat iväg kroppsmässigt! Provade nyss mina "smaljeans" i panik, jag fick på mig dem, men de satt jäkligt tajt och massa fläsk hängde utanför. Alltså jag orkar inte, jag VILL INTE. Hur ska jag kunna lära mig att acceptera det här? :(

Det känns verkligen så, som att ett nytt monster/hjärnspöke tagit över min hjärna. Jag har panik över att jag inte kan styra över mig själv. När jag svälte mig själv sa hjärnspökena till mig att jag inte fick äta, att jag inte var värd något om jag åt, att jag skulle kämpa mot en dödlig vikt och åt jag minsta lilla utöver det bestämda skulle jag bli stor som ett hus. De här spökena bråkade länge med mig efter att jag började trotsa dem och äta trots att det var sjukt svårt..

De nya spökena säger i stället åt mig att äta mer, mer, mer, nya saker, mer mat direkt efter en måltid, att det inte spelar någon roll om jag äter för jag kommer ändå bli fet, vad spelar då en extra portion, trots en fullproppad mage, för roll? Mitt friska jag säger att jag inte vill ha, den sjuka delen av mig kommer på ursäkter till varför jag visst kan äta det där. 

Det är liksom som förut, men ändå inte. Jag slåss mot de här nya spökena och jag har svårt att stå emot, precis som förut tänker jag "imorgon ska jag sluta vräka i mig, imorgon ska jag lyssna på kroppen när den säger att den är mätt!", men dagen efter är det samma sak och jag får panik efter en måltid och vill bara ha mer.. 

 

Nyss lyckades jag dock säga stopp till mig själv. Åt ju middag vid 18, som jag skrev i inlägget nedan, funderade ju direkt på vad jag skulle äta härnäst och då bestämde jag att jag fick äta en skål med gröt, genast började jag tänka på mer saker jag ville ha, en muffins med glass, mmhhmm, det ska jag ha! Satte igång glassmaskinen, gjorde min gröt och åt upp den, PROPPMÄTT vart jag såklart. Ändå dividerade jag med mig själv om att visst äta den där jävla muffinsen och den förbannade glassen. Lyckades dock frysa in glassen i stället för att äta den, tack!! 

 

Herregud, vilken soppa allt är. Mår så jävla dåligt!! 

Är det här nåt som drabbat er med? Berätta gärna, lugna mig, säg att det är normalt och att det går över. Säg att jag kommer bli frisk, att jag kommer få en sund relation till mat igen :(

Fan, jag blir snart tokig. Jag blir verkligen det! Orkar inte med det här och den här jävla sjukdomen som gör mig helt sjuk i huvudet..

Lagade precis pizza som jag just åt upp. Hela tiden, medan jag äter, är jag stressad och funderar över vad jag ska äta nästa gång och när. Känslan blir så otroligt påtaglig och jag sitter där och äter med ångest. Inte känns det bättre av att receptet på pizzan jag gjorde ska vara för 4-6 personer. För mig räcker den till tre portioner. Egentligen BEHÖVER jag inte äta allt, jag blir verkligen mätt efter halva portionen, men jag kan inte nöja mig. Hela min skalle skriker "ät, ät, ät!!". Inte nog med den stora biten pizza så äter jag även beasås, två ostfrallor och jordens berg sallad + en babybell ost. Jag skulle lätt kunna fortsätta, antagligen klämma i mig hela pizzan. Jag får verkligen sätta all min kraft till att SLUTA när maten jag lagt upp är slut. Normala personer hade ju ätit tills de var mätta och sen hade det varit nog, inga konstiga paniktankar.. För en frisk människa är mat bara, ja mat..

Till och med nu när jag givetvis är proppmätt funderar jag över mat, att jag vill ha mer. Mår så jävla dåligt för att jag hindrar mig själv från att äta. Det är som att det inte finns något stopp.

 

Jag var så jäkla naiv där i november när jag bestämde mig för att bli frisk, jag trodde faktiskt att det bara skulle vara att börja äta och sen skulle allt vara bra. Så dumt! Nu vet jag helt klart och tydligt att ätstörningen sitter mestadels i huvudet, själva svälten är bara en liten, liten del i något större. 

Jag vet fan inte vad jag ska göra?! Borde det inte gå över? Har ju låtit kroppen få sin näring, varje dag, sen 25 november! Borde inte allting ha lugnat sig?! Tycker tyvärr bara det blir värre och värre för varje dag ,:(

Jag har inte skrivit om det innan, men jag har fått en tid till ätstörningsenheten som är inom väldigt kort tid. Jag har dividerat fram och tillbaka om hur jag ska göra, ska jag avboka? Ett av problemen just nu är att jag inte kan få ledigt från jobbet, det finns inte folk och jag måste jobba mitt pass. Säkert går det att på något sätt ordna, men det verkar svårt. En annan anledning till att jag tvekar är för att jag känner mig så jävla stor och fet. Kan ju inte komma till enheten och se ut såhär? Vad ska de tycka liksom? Det känns verkligen som att jag har gått upp minst tio kilo under de här månaderna.

Dock känner jag ju samtidigt att situationen är ohållbar, jag mår otroligt dåligt och kan, som jag skrivit tidigare, inte riktigt hantera allting och har otroligt ångest och är helt styrd under maten. Behöver verkligen hjälp med det här.. 

Det kanske är vanliga känslor? Men de tar verkligen emot nu när jag blivit så stor :(

Jag känner mig bara mer och mer skör för varje dag som går. Mår så himla dåligt, hela tiden. Känslan i kroppen går inte att förklara. Jag vill bara bryta samman, tillåta mig till det! Jag har så svårt med känslor och har alltid haft. Jag säger aldrig hur jag känner, gråter i stort sett aldrig framför folk. Jag håller alltid en jävla falsk fasad uppe, låtsas som att allting är bra. Till och med när jag är ensam sysselsätter jag mig med saker för att slippa känna efter. Jag tänker och funderar så mycket, jag tänker ofta på vad det är för fel på mig. Önskar ofta att jag bara kan få ett svar på det och få hjälp med det.

Jag känner mig så otroligt ensam, samtidigt väljer jag själv att vara ensam och drar mig undan från allt och alla för att jag inte orkar. 

Jag orkar inte längre må såhär. Jag vill ha ett bra och meningsfullt liv, hela mitt liv är dock raka motsatsen. Det känns som att jag inte har något viktigt i mitt liv. Jag vet inte vem jag kämpar för? Jag är dock otroligt tacksam att jag har min underbara mamma som alltid ställer upp i vått och torrt. Jag tycker synd om henne som fått en sån misslyckad dotter, jag är ledsen för all smärta jag har orsakat henne i och med mitt mående. Jag önskar att jag på riktigt var så perfekt som jag vill låtsas vara...

Jag är snart 27år.. Vad har jag lyckats med i mitt liv som är av mening? Jag har inga barn, jag har ingen kärlek, jag har i stort sett inga vänner just för att jag bara stöter bort alla. Jag kan inte ens räkna hur många vänner som kommit och gått under alla år, jag har alltid varit sån här..

Hur ska jag få bukt med mig själv?

Hur tragiskt är det inte när det enda man ser fram emot om dagarna är måltiderna. Känns jäkligt ironiskt samtidigt. Rimligtvis borde det väl vara det jag minst ser fram emot? Under hela min tid av ÄS har det varit likadant med att jag gått och sett fram emot att äntligen få äta. Var ju så jäkla hungrig förut när jag svälte mig, vart inte direkt mättare heller av att äta eftersom portionerna inte innehöll någonting i stort sett. Nu är jag ju mätt över hela dygnet, men den där känslan av att längta efter måltiderna hänger kvar. Samma sak med den där jäkla tomhetskänslan som hänger i efter att jag ätit klart. Jag undrar om den någongång kommer försvinna? Ångesten ligger liksom och pyser och det enda jag kan tänka på är mat (FAST jag är mätt), så otroligt påfrestande.. Hur är det/har det varit för er? Upplevde ni samma känslor och gick de över?

 

Jag önskar hela tiden att jag kunde hitta en mening med livet igen, att ha något NORMALT att se fram emot och längta till. Jag vet att jag själv måste hitta den där meningen, den kommer ju inte direkt och knackar på dörren hur mycket jag än vill och önskar.

Förr, i min friska tid, älskade jag att dansa. Dansade zumba, bugg, foxx, gammeldans osv och brann verkligen för det. Nu känner jag ingenting när jag tänker på det, har liksom ingen lust. Dansen påminner mig just nu för mycket om den kille jag träffade när jag var som sjukast, han som tyvärr fick mig att svälta mig än värre än tidigare. Det var väl egentligen inte hans fel att jag inte klarade av att säga ifrån, men jag klarade inte av det och gled bara med och blev på köpet sjukare.

Har också älskat att sjunga och sjöng i många många år hos sångpedagog. Vill nog säga att jag även var ganska duktig. Hade planer på att söka in till musikalhögskola, men tyvärr glömdes de planerna bort och jag läste till sjuksköterska i stället. Drömmen finns dock kvar och faktiskt även viljan att göra slag i saken.

 

 

Förresten blev håret superbra!! Är jättenöjd!! 

Känner mig rätt modig just nu.. Slängde nämligen i en hårfärg i håret UTAN att ha en aning om huruvida jag fick i ordentligt i bak eller inte, har ingen såndär bra spegel. Det är bara att hoppas att de vart ordentligt. Är inte så värst noga med mitt hår egentligen, tänker alltid att det går att fixa till. Var så trött på mitt glanslösa, fula hår, dock fick jag nog halva frisyren i handsken. Tappar ju så otroligt mycket hår i och med ätstörningen, men jag hoppas lite stannade kvar i alla fall ;)

 

Hoppas ni mår bra! :-*

Mår fortfarande så himla illa och ligger just nu i schäslongen och lyssnar på Håkan Hellström, han är verkligen så ljuvlig! Förr tyckte jag verkligen inte om honom, men sen såg jag honom live för flera år sen (mot min vilja ska jag säga) och sen dess älskar jag honom! Han är fantastisk och ännu mer fantastisk live!

 

Var nyss till affären också. Hade tagit upp kyckling från frysen men den var frysskadad (suck) så de var bara att handla nytt. Har planerat att göra en kyckling-, currygratäng till middag. Tyvärr vänder det sig i magen så fort jag tänker på mat, men måste i vilket fall som helst ha matlådor till kommande jobbvecka.

Angående jobbet så känner jag fortfarande att jag bara vill sjukskriva mig, det går ju bra, är euforisk när jag precis kommit hem från jobbet, men sen smyger sig ångestkänslan sig på och jag blir orolig. Hade det varit annorlunda om jag hade mått bättre? Jag hoppas att jag snart kommer känna mig tryggare och slipper all ångest. Oroar mig verkligen för allting nuförtiden och de tär på mig.. Känns fortfarande som sämsta valda tillfälle att börja ett nytt jobb, men de är bara att göra det bästa av situationen..

Fan ta denna ångest.. Det känns verkligen som att jag HELT har tappat kontrollen. Kan det vara så att jag mår så dåligt på grund av just det faktum att jag släpper anorexin mer och mer? Just nu är svälten så långt, långt borta, äter liksom mer kalorier till frukost än jag åt på en hel dag när jag var som sjukast. Jag skulle aldrig längre kunna låta bli att äta, i stället tar jag extra fast jag egentligen inte vill ha, det känns så jävla fel och jag hatar att jag har blivit så stor! Tidigare såg jag ändå att jag var smal, nu ser jag bara en stor jäkla häffaklump i spegeln, orkar inte med det! Känner mig vidrig och samtidigt känner jag mig dum som tänker såhär, som tänker att jag vill fortsätta vara underviktig! 

Jag vet inte om det här är ett normalt stadie i sjukdomen, jag vill så gärna ha någon att prata med för jag blir snart galen! :( Att prata med folk som inte har erfarenhet av sjukdomen fungerar väl, men jag får liksom inte de svar jag behöver om ni förstår vad jag menar? 

 

För tillfället känns det verkligen som att jag aldrig kommer bli helt fri, aldrig mer få en sund relation till maten. Jag orkar ärligt talat inte mer :(

Lyssnar just nu på en podd om psykisk ohälsa. Otroligt intressant! Det handlar om människors syn på psykisk ohälsa och det är något som är SÅ viktigt. Jag önskar att psykisk ohälsa kan bli mer accepterat i samhället, nu är det, precis som de säger, en viss rädsla över dessa sjukdomar. Det man inte kan ta på är svårt att ta till sig. En kroppslig sjukdom finns det förklaring på, på psykisk ohälsa finns det ingen, men bara för att den inte syns betyder det väl inte att den inte finns? 

 

Hur upplever ni att ni blivit bemötta i er sjukdom? Berätta gärna hur du har upplevt folks åsikter/reaktioner.

 

Personligen känner jag att folk inte förstår, folk ser det som att det bara är "att börja äta" vid anorexi. Typ "tar du den här bullen är du duktig och blir frisk". Relativt ofta händer det att folk försöker tvinga på mig mat, vad ska det hjälpa liksom, tänker jag. Pratar jag om mina symtom, uttrycker "ätstörda" tankar inför folk får jag konstiga blickar eller irriterade kommentarer. Jag får även en känsla av folk tror att anorexi enbart handlar om självsvält och att bara för att man äter är man frisk. Jag är säker på att för de flesta ligger de flesta problem i ens huvud, i ens självkänsla, synen på en själv. Dessa tankar försvinner inte för att du äter. Att vara en "ätande anorektiker" är svårt. Jag äter, men tankarna spökar hela tiden, jag har tvångstankar och tvångsmässiga handlingar till följd av den här jäkla sjukdomen, till råga på allt ska jag klara av att se på mig själv, se hur jag ökar i vikt, blir större.. Det är SVÅRT! I de här läget vore det så skönt med någon som finns hos en, stöttar, peppar, försöker förstå, när folk drar sig undan blir bördan så tung.

Nu blir det en herrans massa inlägg på rad. Det är skönt att skriva när jag inte känner mig särskilt välmående, det blir liksom som lite terapi.

Jag saknar verkligen det normala förhållningssättet till mat, att kort och gott äta när jag är hungrig och äta tills jag är mätt. Nu mera äter jag helt efter klockan och jag är så förbannat styrd efter de där tiderna. Ibland händer det att jag äter kanske en halvtimme tidigare än "bestämt" men oftast väntar jag ut den rätta tiden. Dessutom vågar jag inte längre äta typ en sallad för jag är rädd att inte bli mätt, i stället äter jag större portioner än vad jag egentligen behöver bara just för att försäkra mig om att bli väldigt mätt. Det är så sjukt allting, jag vet inte hur jag någonsin ska kunna bli normal igen?! Jag vill varken svälta eller hetsa, bara hamna på det där normala läget och vara nöjd. Jag vill sluta följa klockan, jag vill inte "tvinga" i mig saker jag egentligen inte vill ha. Det känns som att maten är det enda jag har struktur på i mitt liv, därför väntar jag och ser fram emot måltiderna för då har jag någonting att göra. Ser alltid fram emot måltiderna, efteråt kommer som vanligt den där tomhetskänslan. Vet inte vad jag ska se fram emot längre förutom maten? Jag känner inte längre nåt intresse för nåt, finns ingenting som lockar, allting känns så jäkla mörkt. Jag försöker verkligen leta efter ljuset, leta efter något som betyder någonting, men jag kan inte hitta det. Orkar inte vänta på att saker ska hända för de kommer aldrig hända, speciellt inte sålänge jag fortsätter isolera mig. Ändå vill jag inget hellre än att fortsätta gömma mig, glömma världen utanför lägenheten. Jäkla skitliv!

Sitter och kollar på melodifestivalen, så jäkla kassa låtar.. Som alltid!

Känner mig så himla äcklig nu.. Det känns som att jag helt tappar kontrollen över maten. Det är inte så att jag hetsar och äter orimliga mängder, men jag känner mig så tvingad att äta fast jag faktiskt inte vill ha. Det är så himla svårt att förklara, men jag tror ju aldrig att en frisk människa skulle trycka i sig något den inte vill ha, men jag kan fasen inte styra över det längre. Jag är mätt som fan, ändå åt jag en semla och en skål med nötter, det smakade inte ens bra, kanske just för att jag inte var sugen. Vad är det som händer med mig? Varför kan jag inte kontrollera mig? I början åt jag ju "extra" för att jag ville och var sjukt sugen/hungrig. Nu är jag ju inget av det, det känns sjukt fel, är så rädd att falla dit på en "ny" ätstörning. Vill bara kräkas just nu (kommer givetvis INTE göra det, men tanken är stark)

Har precis ätit middag fast jag inte ens var hungrig. Har gått omkring och känt mig illamående i stort sett hela dagen. Förut, när jag var som sjukast, hade jag njutit av att inte vara hungrig, att kunna låta bli att äta på grund av en "giltig" anledning och nu äter jag alltså ändå.. Det känns lite som att mitt ätande har blivit ganska tvångsmässigt. Jag kan liksom inte längre låta bli att äta och ibland äter jag saker "utöver" fast jag egentligen inte alls vill eller är sugen. Det känns faktiskt inte särskilt bra. Såklart att det känns bra att jag äter, men just det här med att äta fast jag inte vill känns bara konstigt. Jag mår inte på nåt sätt dåligt över att jag äter, men någon konstig känsla får jag. Känner mig nästan äcklad, speciellt om det inte smakar bra. Varför ska jag då äta det liksom? 

Nu dividerar jag med mig själv på ett annat sätt jämfört med tidigare. Tidigare var jag sugen på något, men ätstörningen sa till mig att jag inte fick äta det. Nu vill jag inte ha, men ändå tar jag det. Känns som att kraften som förr såg till att jag inte åt i stället nu tvingar mig till att äta.. 

Är det någon som känner igen sig i det här konstiga? Jag blir fasen snart galen..

Vad är lycka? Vad är livskvalitet? Och den största frågan, vad är lycka och livskvalitet för MIG? 

Jag har alltid, alltid satt mitt värde i min prestation, hur väl jag lyckas med en uppgift i livet. Oftast har jag lyckats väldigt bra, men för varje sak jag vill göra perfekt har jag även mått sämre psykiskt. 

Mitt privatliv har i stort sett alltid varit kaos. Jag har knappt haft en riktig kärleksrelation, jag har väldigt svårt med vänskapsrelationer. Ja, relationer överhuvudtaget innebär mycket problem för mig. Jag behåller aldrig en vän särskilt länge, stannar aldrig i relationer. Känner mig alltid låst och får panik. Jag vill vara fri, och fri har jag upplevt att jag blir när jag inte har någon att ta hänsyn till, vid de tillfällen jag bara får vara ifred, rå om mig själv..  Samtidigt gör det mig ju väldigt olycklig för att vara ensam innebär att man även är ensam med alla sina känslor, det finns ingen som backar upp och stöttar i de svåra stunderna i livet. Jag önskar att jag bara kunde stå ut med mig själv, acceptera mig för den jag är. Sluta fly, försöka lära mig att njuta av stunden. Jag lever alltid antingen i dåtid eller i framtiden. Mestadels det sistnämnda, vill alltid bestämma allting i förväg, veta vad jag ska göra när och hur. Jag lever sällan i nuet, kan aldrig slappna av.

 

Jag saknar min bästis så att det gör ONT. Vi brukade ses varje dag, men när jag blev sjuk började jag dra mig undan och nu kan jag inte förmå mig att träffa henne längre. Känner mig delvis sviken (vilket jag gör alltför lätt). Känner mig sviken för att hon inte frågat mig hur jag mår en enda gång efter att jag berättat om min sjukdom, det gör mig ledsen. Jag önskar dock att jag kunde höra av mig, vill ju inte mista henne, hon är min allra bästa och närmaste och jag älskar henne, ändå klarar jag inte av att svara på mail/sms osv. Det här är en av sakerna som bryter ner mig bit för bit. Tanken av att jag mister henne gör ont. Min fina vän. Förlåt att jag är så dålig, men jag mår för dåligt just nu.. :(

 

När jag funderar på ordet lycka ser jag inget annat än känslan av lyckas med någonting, att som sagt lägga allt på att lyckas och göra allting perfekt..

Har börjat läsa en bok, good enough skriven av Elizabeth Gummesson och det är verkligen en beskrivning av mig själv. Jag har alltid strävat efter det perfekta och rasat fullständigt de gånger jag misslyckats! 

Det ska bli väldigt intressant att läsa den här boken. Kanske finns det matnyttiga tips som kan hjälpa?

Jag skulle så gärna vilja börja tänka annorlunda, jag vet bara inte riktigt hur. Det jag önskar tänka annorlunda om är synen på mig själv samt tankarna om kroppen. Det är så jobbigt att se kroppen förändras, att se hur jag, allt efter som tiden går, blir större. Tankarna om att jag lyckades bli smal hänger i. Jag var överviktig och lyckades gå ner i vikt, även om sättet var sjukt ohälsosamt och faktiskt ledde mig rakt ner i sjukdomen så kände jag ändå mig stolt för att jag faktiskt lyckades.. Att nu behöva gå upp i vikt igen känns bara så fel, samtidigt som jag vet att den låga vikten bara var/är lånad. Det är inte den vikten min kropp vill vara i.

Det finns ju människor som är väldigt smala naturligt, men jag har aldrig tillhört dem och därför är jag så rädd att fortsätta öka och att det aldrig ska ta stopp. Jag vill inte bli som jag var innan! Den tanken skrämmer mig enormt mycket.

Hur ska jag göra för att kunna slappna av och acceptera min kropp? Jag saknar helt verktyg för det här. Jag vill inte att folk ska se mig och tänka "vad bra att hon gått upp i vikt och nu är normal". Jag vill inte bli normal..