Bitterfroken

Godmorgon! :)

Har sovit ganska okej i natt och vaknade upp till ytterligare en dag med strålande solsken. Älskar verkligen våren och hur allt vaknar till liv igen, det är så fint!

Igårkväll när jag skulle sova låg jag länge och dividerade med mig själv huruvida jag skulle äta frukost eller inte. Genast kom de där förbannade hjärnspökena och argumenterade tillbaka "gör det du, om du vill.. Men tänk på att du även ska äta något gott till kvällen eftersom det är fredag". Givetvis kände jag direkt att "det blir för mycket". Jag är omöjlig som viker mig för ätstörningen hela tiden, men att friska tankar ändå börjar komma mer och mer ser jag som framsteg ändå. Jag måste acceptera att det kan ta tid, allting kan inte hända på en gång.

 

Kram

Imorgon är det dags för möte med psykologen igen. Alltså jag har ärligt talat ingen lust då det känns som att det inte ger mig någonting alls. Det känns som att jag bara betalar pengar för att få "råd" likvärdiga de jag får av min närmsta omgivning samt de egna råden jag egentligen har till mig själv. Jag säger inte att det är fel på de här råden egentligen, men i det läget jag är behöver jag verkligen verktyg för att klara det här. Det räcker inte med att säga att jag ska äta. Jo tack, jag vet, men jag behöver tips och råd för hur jag ska göra, hur jag ska tänka. Jag har verkligen en fruktansvärd panik över det. Jag är så hemskt hemskt rädd för viktökningen. Jag vill bli frisk, men jag vill fortsätta vara smal. Jag är så rädd för att bli överviktig igen och jag är så rädd för att aldrig kunna acceptera mig själv. 

Jag vet ju att det bara är jag som kan kämpa. Ingen kan kämpa för mig, även om jag önskar det. Det känns som att jag bara står och trampar på samma ställe och jag har till och med tagit flera steg åt fel riktning. Jag skäms verkligen för att visa upp den här jäkla listan där jag skulle kryssa i vilka måltider jag ätit per dag. Jag funderar starkt på att ljuga, men samtidigt vet jag ju att det knappast hjälper mig. 

Jag vill verkligen ha hjälp, men jag är livrädd och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag antar att felet ligger i att jag inte är tillräckligt motiverad. Viljan är stark, men motivationen är sisådär. Vissa dagar är jag bara så sjuhelvetes trött på allt det här och då kan jag få tillbaka en stark motivation och äter relativt normalt. Direkt efter får jag panik och tänker att jag måste kompensera. Jag avskyr verkligen allt det här, att inte ens våga äta en jävla skål med yoghurt liksom?! Middagen är just nu det enda som går helt bra, men förut kunde jag äta tre gånger per dag och det gick bra, alltså har jag dragit ner rejält. 

Jag är rädd för att jag vet att jag blir försämrad. Försöker tänka att det kanske är normalt med toppar och dalar. Jag tror väl att motivationen kommer komma tillbaka igen för jag vet att till slut går det till en gräns där jag inte orkar mer. 

 

Det stressar mig också att jag inte vet om jag måste väga mig imorgon eller inte? Ingen har nämnt något om eller när jag ska väga mig.

Idag känner jag mig helt tömd på energi. Försöker värma mina iskalla händer under en filt, försöker tänka klart och resonligt men det är svårt. Stod nyss inne i badrummet och tänkte sminka mig, men jag gav upp, orkade inte, känns som att det är för många steg och som att det tar all energi som finns kvar. Ska göra ett nytt försök alldeles strax då jag vet att jag mår bättre av att inte se så extremt överjävlig ut. Vill ju dessutom inte se ut som ett spöke när jag ska ut och äta.

 

Är lite stressad för mitt tredje besök hos psykologen på torsdag. Jag skäms för att jag inte klarat av matschemat bättre. Hur svårt kan det vara?! Tydligen jävligt svårt. Jag är så resonlig på kvällarna, tänker att jag dagen efter ska äta ordentligt och försöka ignorera alla ätstörda tankar, sluta spegla mig osv osv, men när morgonen kommer har jag åter panik över allt vad mat heter så oftast slutar det med att den nya dagen blir minst lika misslyckad som gårdagen.

Jag måste ta tag i mig själv, måste sluta vika mig för ätstörningen. Jag älskar ju mat, jag vill ju äta och jag vill framförallt bli frisk. Måste bara hitta motivationen och kraften att orka med. Tror jag ska sätta mig och skriva en nackdels- och fördelslista sen för att liksom få det svart på vitt.

För att bli HELT, 100% frisk tror jag att man måste våga! våga satsa! våga släppa kontrollen helt. Jag tror inte att det fungerar att bara vilja till 50 eller 90%. Man måste ge sig fan på att strunta i alla tankar, börja äta av alla förbjudna saker, försöka stänga ute alla sjuka tankar. Sortera det sjuka från det friska. Ibland har jag svårt att skilja på just de två sakerna och jag faller tillbaka mer åt det sjuka beteende, det beteendet som på något konstigt vänster blivit min trygghet.

Det är omöjligt, men jag önskar att jag visste mer framåt, visste att jag inte kommer bli överviktig igen, visste vad vågen kommer stanna på, vilken vikt min kropp väljer. Det är saker jag aldrig kommer veta på förhand och att inte ha den kontrollen skrämmer mig. Min viktfobi har blivit värre den här senaste tiden, jag kan inte låta bli att spegla mig, kan inte låta bli att älska mina kläder i storlekarna alldeles för små mot vad en normal person i min ålder borde ha. Det skapas en känsla av ångest i mig vid tanken på att jag kommer växa ur mina kläder, att jag kommer få lår som går ihop, att magen kommer puta ännu mer än den redan gör. Det känns som ett enormt misslyckande att gå upp i vikt när jag slitit så för att tappa alla mina överviktskilon (plus många fler). Den friska delen av mig jobbar ständigt på att försöka övertyga de sjuka tankarna, jag resonerar med mig själv att jag måste äta för att någongång kunna bli frisk, den sjuka delen av mig ser mat som ett misslyckande, som dålig karaktär. Ibland tvekar jag och tror på de där tankarna. Kanske är det bättre att jag låter bli? Kanske kan jag bara vara lite sjuk? Lite sjuk existerar ju dock inte. Man är frisk, eller så är man sjuk! Jag mår ju fruktansvärt dåligt av allt det här, att få magknip varje gång jag råkar se kalorierna på det jag tänkt äta, att i stället välja ett, för ätstörningen, "bättre" alternativ. Jag vill ju äta det jag vill, ändå är det så otroligt svårt. Jag är trött på ständig yrsel, ständiga tankar på mat, den ständiga väntan på att klockan ska slå 17 så jag kan få äta. Jag är trött på att ha det här sjukliga beteendet som ständigt jagar mig. Jag är trött på att känna ångest och dåligt samvete efter varje uppäten måltid. 

Jag förstår inte hur folk frivilligt vill leva med det här (hur frivilligt det nu är är ju förstås en fråga i sig).

 

Jag önskar att det här aldrig hade hänt, att jag bara kunde radera alla minnen från den här tiden. Jag önskar att jag bara kunde äta som en normal frisk människa utan någon eftertanke. 

Det är så mycket svårare än jag någonsin trodde och jag är så besviken på mig själv som misslyckas gång på gång. Jag blir arg på mig själv som tänker att jag bara vill gå ner liiiite till samtidigt som jag vet att ju mer jag går ner, desto mer måste jag gå upp och med det blir det säkerligen ännu svårare. Varför kan jag inte lära mig att hata den kropp jag är i nu, hata den för att den är för smal och i stället känna en vilja att bli större för att slippa se sjuk ut?

Jag har märkt på sista tiden att jag knappt längre tittar hur mitt ansikte ser ut i spegeln. Jag koncentrerar mig endast på mina nyckelben och mina beniga axlar. Hatar att gå ut för att jag inte vill att folk ska se mig, undviker mina vänner för att jag är rädd att de ska se att jag gått upp i vikt. Hur kommer allting kännas när jag är "normalviktig"? Som jag känner i nuläget kommer det kännas fruktansvärt..

Hur ska jag hantera alla tankar? Allting är bara så förvirrande.

Som vanligt (måste jag ju få lov att säga) oroar jag mig för framtiden. Min läkare har sagt att jag kommer vara sjukskriven tills jag blir frisk. Ordet frisk låter i mina öron väldigt otäckt och skrämmande just nu. Jag har liksom svårt att visualisera den där bilden av mig som frisk, normalviktig och utan en sjuk tanke på mat. Går det ens? Jag vet att jag går händelserna i förväg, jag vet det.. Jag vet att jag inte kommer bli frisk på en dag, ändå har jag så svårt att ta en dag i taget. Jag går omkring och stressar upp mig för den där dagen jag är så kallat frisk. När jag ska börja jobba igen, vem kommer ens vilja anställa mig för det första? Som det ser ut i nuläget har jag en fast tjänst men ingen fast placering (efter augusti). Det jag VET är att jag inte vill fortsätta jobba där jag är nu, det stället påminner mig för mycket om min sjukdom. Kanske just för att arbetsplatsen är ny för mig och för att situationen är som den är samt att mitt mående blev kraftigt försämrat under tiden där. Jag hann aldrig komma in i jobbet, hann aldrig känna mig trygg.

Jag är rädd att jag kommer bli arbetslös, jag har svårt att tro att någon vill anställa någon med anorexi samt depression?! När det finns bättre alternativ tror jag knappast jag blir val nummer ett. 

Jag vet att jag inte borde tänka såhär, men det går liksom inte att undvika och det gör mig så orolig och bara den saken gör att jag blir ännu mer rädd för att bli frisk samtidigt som jag givetvis inte vill något hellre..

Jag känner mig så ledsen, så besviken och framförallt så arg på mig själv. Vad håller jag på med? När jag bestämde mig för att bli frisk i november gick det så bra, helt över förväntan till och med. Det gick bra ända fram tills min depression förvärrades, det var liksom som att ALL motivation rann ur mig. Viljan att bli frisk blev allt svagare och rädslan för att gå upp i vikt växte sig allt starkare. Det känns som att anorexin tar över hela mig, hela mitt liv. Det är ju inte meningen att jag ska bli sjukare och sjukare. Jag är rädd för att sjukdomen är så stark, jag känner mig så liten i jämförelse och jag står helt handfallen. Jag vet inte vad jag ska göra, jag vet inte hur jag ska ta mig ur det här. Får ju inga råd från ätstörningsenheten heller, jag har bara fått ett matschema som jag borde följa och en psykolog som bara bekräftar det mesta jag säger. Inga konkreta saker att jobba med.

 

Vad ska jag göra för att sluta med det gör destruktiva beteendet? Någon som har tips, eller någon som vill berätta hur er första tid i behandling var? Fick ni tips, hur stod ni emot viljan att låta bli att äta? Jag borde ju bara äta, bara skita i demonen, men jag klarar inte av att stå emot. Mår dåligt när jag inte äter ordentligt och jag mår dåligt när jag äter. Jisses, vilken karusell! 

Okej.. En utmaning gjord. Åt godis och alltså.. Det var inget speciellt, smakade ju BARA socker i stort sett. Visst, det var gott, men inget himlastormande. Skönt att jag kände så, nu har jag visat för mig själv att jag vågade och än har jag inte dött. Det jobbigaste nu är väl tankarna på att jag bara vill låta bli att äta resten av dagarna. Det känns stressande att jag inte kan göra det, om jag nu inte fuskar med mitt schema vill säga, men eftersom jag faktiskt vill ha hjälp är ju inte det ett alternativ ens. Hoppas bara att jag hädanefter kan följa schemat något bättre än sist. Vill inte komma dit igen och säga att jag inte klarat det, känner mig så extremt värdelös.

 

Jag kan ärligt knappt fatta att jag åt GODIS?! Blir förvånad över mig själv..

Något jag tror räddar mig lite i min ätstörning är att jag fullkomligt ÄLSKAR att laga mat och jag är dessutom väldigt bra på det (JA, man får skryta :P). Jag älskar att fundera på vad jag vill laga och hur jag ska kombinera olika smaker till en perfekt kombination. Jag älskade det även när jag var som sjukast, tyvärr lagade jag dock väldigt mycket mat som sen bara slängdes just för att jag älskade att laga maten men kunde sen inte äta den :(

 

Det känns skönt nu på det viset att jag lagar och jag ÄTER den och det smakar oftast ljuvligt. Skaldjurssåsen jag gjorde nyss var helt amazing och det bästa av allt var att det som jag trodde var en portion blev två <3 vill någon ha recept? :)

Ville bara skriva en liten förklaring, från min synvinkel angående att jag skrev att jag vill äta godis.

Grejen är den att jag är SÅ TRÖTT på att vara rädd för saker och ting, trött på alla dessa förbjudna saker. Jag vill på något sätt visa för mig själv att jag faktiskt inte kommer dö av att äta av mina fear food grejer. Som frisk åt jag i stort sett aldrig godis, det lockade mig inte helt enkelt och det var något jag klarade mig utan. Nu, under min sjuktid har jag varit så sugen, sugen på att smaka det igen, bara se vad jag tycker och mycket för att som sagt visa för mig själv att det går.

Jag undviker socker nu och har gjort länge, äter enligt LCHF vilket jag mår bra av. Maten är naturligt glutenfri och jag slipper leka karusell med mitt blodsocker vilket man gör när man äter massa socker. Vi i Sverige är otroligt sockerberoende men vill liksom inte erkänna det. I stort sett alla matprodukter innehåller socker i mängder nu för tiden, till och med i grönt te har de proppat i mängder av socker vilket är HELT sjukt! 

Sen jag började utesluta sockret i min kost har jag mått så mycket bättre kroppsligt, när jag åt socker hade jag fruktansvärda kramper i magen VARJE gång jag hade ätit, det var fruktansvärt ärligt talat. Jag var även ALLTID trött, orkade inte en hel dag utan att sova middag, ibland sov jag upp till tre timmar för att jag var helt slut (en bieffekt av att skjuta blodsockret i höjden), nu är jag aldrig trött på samma vis. Visst jag är trött på grund av min depression och min svält, men jag är ändå pigg i huvudet (eller hur man nu ska förklara det), jag behöver aldrig sova middag, somnar aldrig sådär spontant framför tvn som jag ALLTID gjorde förr. Jag har även blivit av med min ledvärk som jag mådde fruktansvärt dåligt över förr, kunde knappt gå vissa dagar för att mina knän och fotleder smärtade så.

Jag har inte för avsikt att på något vis sluta med den här kosten då den har fått mig att må så grymt mycket bättre. Dock som sagt känner jag nu att jag vill göra en liten avvikelse just bara för att utmana mig. Jag är trött på att vara rädd för mat. Jag vill bevisa för mig själv att jag väljer LCHF för att jag mår bra av det och inte för att jag är rädd för socker.

Många anser att det är fel att utesluta en del av den fruktansvärt gammalmodiga kostcirkeln, men grejen är att du behöver INTE socker, socker skapar bara ett beroende och i mitt fall mådde jag dåligt av det, länge, länge utan att förstå varför. Folk får helt enkelt tycka vad de vill, men jag önskar att folk ville läsa på lite mer innan de uttalar sig om hur "farligt" LCHF är. Hur farligt kan det vara att äta naturlig mat liksom i stället för processat skit, fyllt med tillsatser?

 

Hoppas ni förstår min poäng. Jag VET att godis är sjukt onyttigt, liksom frukt (som många tror är safe food), men jag vill bara få prova en kväll och sen säkerligen aldrig mer :)

Ni anar inte hur mycket jag önskar att jag BARA kunde äta, bara ta för mig av det jag vill ha utan att känna dåligt samvete, få ångest, uppleva att jag går upp flera kilon för varje tugga jag tar. När man är frisk tar man allting för givet (och det är klart, man vet ju inget annat och att äta är ju inget annat än naturligt). Jag brydde mig aldrig hur mycket kalorier saker och ting innehöll, hade nog aldrig kollat en enda beskrivning på näringsinnehållet, jag visste ju fasen knappt ens vad en kalori var och än mindre brydde jag mig om dem. Det vill säga fram tills den dagen jag blev fullständigt besatt, allt skulle granskas noggrant, kunde gå i affären i flera timmar och vända och vrida på saker. Längtade så efter att sätta tänderna i något gott jag kanske var sugen på, men den produkten innehöll farliga många kalorier och blev därmed förbjuden. Kunde köpa äcklig, vidrig lightost för att jag var såå sugen på ost. Den här smakade ju dock bara skit, så jävla vidrigt, som att bita i en seg gummisula typ. Fattar inte hur jag stod ut ärligt talat (det gjorde jag ju iofs knappt heller). På det sättet har jag ju faktiskt kommit en bit i mitt tillfrisknande. Jag har slutat kolla näringsinnehåll, dock kan jag ju tyvärr väldigt många i huvudet, men nya produkter kollar jag aldrig på (vissa grejer var ju så farliga i min sjukdom att jag aldrig ens övervägde att köpa dem så därför skaffade jag mig ingen info om innehållet), jag räknar aldrig kalorier längre, var som besatt när jag var som sjukast, vägde ALLT, minsta lilla gurkskiva till och med, och registrerade i shape up (usch, hatar den appen numera). Numera äter jag alla fullfeta produkter (ost, smör, grädde osv osv) och visst ibland får jag ångest, men oftast håller ångesten sig ändå i schack eftersom jag faktiskt blir mätt till skillnad från när jag var som värst.

Det fortsatta problemet är att jag inte tillåter mig själv att äta, kan riktigt njuta av att vara sugen på något, öppna lådan/kylskåpet, ta ut grejen jag är sugen på för att sen bara lägga tillbaka den. I min sjuka hjärna har jag då "vunnit", inte låtit maten styra över mig. Jag vet ju liksom att det är helt sjukligt och det gör att jag blir ÄNNU MER arg på mig själv. Vad håller jag på med liksom?!

Kan även tänka att jag inte får unna mig något om jag inte gått ner i vikt, detta blir ju då ett enormt problem då jag ALDRIG väger mig. Enligt min uppfattning har jag gått upp mängder, men antagligen har jag inte det. Kan inte sluta se mig själv i spegeln, jämföra, känna, försöka hitta någon förändring åt det sämre hållet (vilket jag alltid gör).

Jag är dock glad att jag slutat väga mig, dock blir jag väl så illa tvungen nu i och med min behandling. Gissar på, som jag skrivit tidigare, att jag kommer få ställa mig på skiten i morgon. På ett sätt vill jag ha koll och på ett annat inte eftersom jag tyvärr vet hur mycket det triggar..

Jag har börjat känna av lite friska tankar igen bland allt det störda som visserligen fortfarande härjar, men de känns något mer dämpade. Jag tänker på olika saker jag vill äta, saker jag vill göra, saker jag till och med kan se fram emot. Jag tänker att jag vill vara fri, slippa allt det här låsta, alla tankar som hindrar mig från att leva, tankar som får mig att överväga precis allting. Jag är verkligen trött på att hela tiden räkna kalorier (bara i huvudet fortfarande) och fundera på om jag verkligen får unna mig det där, är jag verkligen värd det? Vågen kommer rusa upp om du äter det där! Vet du hur många kalorier det där innehåller, skärp dig!? Det står mig upp i halsen, ärligt talat, vem vill frivilligt leva såhär? Det är ju som att sitta bakom lås och bom trots att man är oskyldig. 

Ätstörningen har liksom blivit en trygghet för mig, den får mig att bli dämpad, ångesten blir inte lika intensiv, kroppen ser smalare ut. Men ärligt talat, all energi går ju åt till att fundera över vad jag ska äta, när jag ska äta, varför jag ska äta osv osv. Det måste ju finnas viktigare saker att lägga fokus på, saker som faktiskt betyder något.

Den här helgen har jag vågat stiga utanför min bubbla litegrann (eller inte så lite, det har varit stora steg för mig), det har inneburit ångest och jag har mått riktigt dåligt, jag har riktigt sett i spegeln hur jag växer och blir kolossal, men det är ju bara min skeva syn på mig själv. Såklart jag inte går upp i vikt för att jag äter nötter, jag vet ju att det är befängt! Otäckt dock att det KÄNNS så verkligt.

 

Igår var jag nästintill hysterisk efter att jag hade ätit snackset till gladiatorerna, hjärtat slog i hundranittio och jag kunde verkligen inte sitta still och slappna av, hela jag var spänd som en fiolsträng. Kände för första gången på otroligt länge att jag behövde kompensera, att jag på något vis behövde göra mig av med det jag tryckt i mig. Kräks gör jag inte, har aldrig gjort och kommer aldrig att göra, därför plockade jag fram min pulsklocka, letade upp min träningsspellista på Spotify och var precis på väg att ge mig ut på en springtur klockan 23?! Av någon anledning lyckades jag stoppa mig själv från att vara helt vansinnig. Jag stoppade tillbaka träningsgrejerna, tog två Atarax och la mig i schäslongen, fortfarande med bultande hjärta och myror i kroppen, men trots det var jag nöjd med mig själv som faktiskt gick emot! Jag fortsätter kämpa fast jag är så kluven och DET är något att vara stolt över fanimej! :D

Igår gick det riktigt bra att utmana mig själv. Jag mådde faktiskt inte ens särskilt dåligt efteråt, det kändes helt enkelt okej. Idag däremot... Känner bara nej, nej, nej! Vidrig känsla! Idag hade jag köpt en ny nötmix, chiliblandning och min Gud vad GOTT det var, herregud, åh vad jag njöt medan jag åt! Men nu... Jag vet inte ens vad jag ska skriva ärligt talat. Det känns jobbigt, stressande, ångestladdat. Försöker tänka bort tankarna, jag åt för att jag ville och för att det var ruskigt gott! Jag måste våga utmana mig själv, det är enda sättet att bli frisk på och den här helgen har verkligen varit utmaningarnas utmaning. Jag har verkligen på riktigt utmanat mig rejält. Har slagits med tankar om att återigen väga det jag hällt upp, men jag har gått emot och bara hällt på så mycket jag känt för och ätit upp det utan problem, ja tills efteråt i alla fall. 

Jag vet inte hur jag ska orka bli frisk, många säger att det blir bättre, att tankarna och känslorna försvinner med tiden, men när man är mitt i skiten känns det förbannat svårt att tänka på att "det någongång kommer kännas bättre". Jag önskar jag bara kunde äta som förr, la aldrig några tankar på vad jag hade ätit, fick aldrig ångest. Tänk om jag hade kunnat återinföra den känslan nu, det hade varit skönt faktiskt. 

 

Jag vill ju verkligen inte att det ska kännas såhär svårt och jobbigt. Jag vill bara vara normal, men samtidigt är jag rädd för det normala och friska. Känns som att jag gått upp massvis sista tiden och den värsta tanken är ju att jag måste upp mer, ganska många kilon till och med för att klassas som "normalviktig". Herre min Gud. Men jag ska fortsätta kämpa, jag lovar!

Jag blir ärligt orolig när jag kollar Facebook och läser om bekantas försök till viktminskning. Jag säger inte att en bantning leder till en ätstörning, men det är väldigt, väldigt vanligt att det slutar i den skiten. Jag vill aldrig att någon ska hamna i det här, för en ätstörning är ett helvete, på riktigt! 

Det som skrämmer mig allra mest är att jag ser mig själv i alla de här statusarna på Facebook. Träningar (gärna flera gånger per dag), strikt kost, kaloriräknande, ångest för att äta saker och ting. En bekant till mig skrev idag, som exempel, att hon var så sugen på godis, Cola och chips och avslutar sen med att hon måste låta bli samt att hon har noll karaktär. Jag vill bara be henne att äta den där godispåsen, dricka den där Colan, att inte låta beteendet sätta sig för djupt. Jag vet att folk inte lyssnar för alla "har koll". Tro mig, jag trodde också att jag hade koll, men min rädsla för mat blev större än den kontrollen jag trodde mig ha. Att se kilona rasa gjorde mig bara mer och mer peppad på att fortsätta och jag vägrade äta saker som skulle förstöra min viktminskning. 

Jag önskar verkligen att jag ibland hade ätit den där godispåsen, druckit den där colan, satt tänderna i den där hamburgaren jag var så sugen på. Kanske hade det inte slutat lika allvarligt då? 

Jag lyssnade inte på omgivningens varningar för jag visste ju vad jag höll på med, herregud vad de överdrev, hur farligt kunde det vara? De var bara avundsjuka för att jag blev smal och de fortfarande var tjocka.

 

Jag blir så bekymrad när det läggs upp matbilder där kalorierna noggrant är räknade. Måltiderna innehåller i stort sett ingenting, precis som det var för mig. Snälla, ät RIKTIG mat, ät när du är hungrig, ät för att det är gott, sluta ha dåligt samvete. Sluta innan det är för sent! Du vill inte sitta i samma båt som jag, jag LOVAR dig! En smal kropp är inte värt det helvete den kroppen för med sig.

Totalignorerar mitt dåliga mående just nu. Har tänt ljus och det luktar körsbärsblom här hemma, jag spelar Håkan Hellström högt, sjunger med och städar (ÄNTLIGEN!!) lite här hemma vilket gör att det inte fullt lika mycket kaos längre. Vågar knappt sätta mig ner och slappna av, vill inte tänka efter! Har till och med sminkat mig, överdrivet mycket till och med och jag har tagit på mig massa parfym. Vill bara känna mig levande och hittills fungerar det ganska bra! 

Fredag idag vilket innebär Let's Dance. Jag ska dessutom UTMANA mig själv, på RIKTIGT (det vill säga äta något som är långt ifrån min comfort zone)! Jag har nämligen köpt en nötmix (enjoy mix) och det är något jag verkligen, verkligen inte vågat äta på hur länge som helst. Har varit så otroligt sugen så ikväll skiter jag i om ångesten efteråt blir fruktansvärd, jag är så sugen och vill verkligen äta det. Just nu känner jag mig bara förväntansfull. Mår illa som vanligt efter middagen, men jag hoppas det släpper...

 

Vad ska ni göra ikväll?

Kram <3

Idag är första dagen på länge som jag NÄSTAN gråter. Alltså, jag vill verkligen kunna vara ledsen och uttrycka mina känslor, men det är som att allting bara fastnar inom mig. Jag behöver på nåt vis en "yttre anledning" till att gråta, till exempel en film eller något tragiskt som händer i närheten av mig, då först kan jag gråta och först då kan jag släppa ut mina egna känslor och vara ledsen över mitt egna mående. Jag gillar verkligen inte att jag alltid trycker under mina känslor, det har liksom blivit en självklarhet, gråt inte, var stark, visa inte att du är svag. Vad jag kan minnas har jag aldrig råkat ut för något som gjort att jag blivit sån, men med åren har känslan av att inte visa sig svag blivit starkare. Jag kan inte ens gråta när jag är ensam. Ibland går det dock till bristningsgränsen och jag bryter ihop. Händer det inför andra människor hatar jag mig själv och skäms länge efteråt.

 

Anledningen att jag nu nästan är på bristningsgränsen är att jag blir så arg på mig själv, ledsen och besviken över att folk inte förstår, att jag känner mig anklagad. Jag vet (och försöker hela tiden tänka på) att folk i omgivningen omöjligt kan veta hur det är att sitta i den här skiten, att förstå hur jag tänker och känner. De kan inte förstå att vissa saker är totalt fel att säga, för i normala fall hade det ju inte varit fel.

Nu är det ett ständigt tjat omkring maten "har du ätit idag, vad åt du, hur mycket åt du, vad ska du äta sen?". Jag skäms, men jag har faktiskt börjat ljuga, säga att jag har ätit fast jag inte har gjort det. Anledningen till att jag ljuger är just att jag inte känner mig förstådd och i stället anklagad. Ibland är jag ärlig och säger att jag faktiskt inte ätit och då kommer direkt anklagelserna haglande "varför har du inte ätit? Du skulle ju försöka!" Med ens känner jag mig som den sämsta människan i världen och faller ner ett par pinnhål. Allting runt maten är jättejobbigt verkligen, jag vill inte känna mig anklagad också. Då känner jag att allting är mitt fel och att JAG är en dålig människa som inte kan göra något så "simpelt" som att äta ens.. Skäms dessutom över mig själv som direkt blir som en jävla barnunge, skriker och gormar och beter mig allmänt barnsligt. Jag kan liksom inte tygla känslorna, det är så laddat. Blir ledsen för att jag är elak. Folk ställer upp för mig och jag sviker, är elak och skriker. Vad är det för fel på mig? Kan jag inte bara knipa igen truten i stället?

Något som tillkommit mer och mer sista tiden är att jag mår så galet illa efter att jag ätit, det riktigt vänder sig i magen på mig. Blir äcklad av bara tanken på mat delvis på grund av det här. Det känns stressande att äta när jag vet att jag kommer må dåligt efteråt, då inte bara psykiskt utan även fysiskt.

Idag såg jag verkligen fram emot att äta, lagade en gratäng med grillad kyckling, champinjoner, vitlök och mozzarella bland annat. Tyvärr vart jag sjukligt besviken då det inte alls var så gott som jag mindes det och när någonting inte är särskilt gott känner jag mig alltid onödig och dum som ätit. Inte ens min kaffe latte efter maten smakade bra, det är som att mina smaklökar helt trubbats av, ingenting är gott längre och givetvis blir det då svårare att motivera mig till att äta mer när jag inte är sugen på någonting. Ändå äter jag, åtminstone det jag gett okej till mig själv att äta. Så länge jag följer tankarna och direktiven går det ganska bra och jag mår rätt okej, grejen är ju bara den att jag MÅSTE utmana mig med de "verkliga farorna". Mina "utmaningar" i dagsläget är fortfarande inom min comfort zone, men ändå farligt. Jag har väldigt mycket fear foods och det är väl de jag egentligen borde utmana mig med.

Hjälpen jag får i nuläget känner jag mig, som jag skrivit tidigare, väldigt negativ till. Det känns som att jag inte tas på allvar, att jag inte är "tillräckligt sjuk" för att få ordentlig hjälp. Jag klarar ju liksom inte av eget ansvar så bra, jag strävar fortfarande mot en låg vikt, får panik om jag ätit saker utöver, tänker hela tiden att jag måste äta mindre för att jag annars kommer bli groteskt stor, känner hemskt dåligt samvete när jag äter, känner till och med skuldkänslor. Hatar att dagarna är långa för jag är rädd för att bli hungrig/sugen och att inte kunna stå emot. Vad hjälper det då att träffa psykolog en gång per vecka för att få höra att jag "ska försöka" äta frukost och att prio ett är att dricka koffeinfritt kaffe på grund av ångesten. Okej, fine att koffein kan förvärra ångesten, men det är ju knappast så att den åtgärden kommer ta bort min ångest eftersom ångesten främst rör matsituationerna. Nej, jag borde sluta klaga och ta tag i mitt liv. Jag vet bara inte åt vilket håll jag ska gå. Rädd för att vara sjuk och livrädd för att bli frisk..

Jag försöker hela tiden intala mig själv just det faktum att jag MÅSTE äta för att det är sanningen. Den där jävla rösten i skallen bara skriker på mig att jag gör fel, att jag är äcklig. Jag strävar fortfarande efter låga siffror på vågen fast jag vet att det är så fel! 

Jag hoppas hela tiden på att det ska kännas enklare och enklare ju mer jag utmanar mig, men det känns snarare värre hela tiden. Kanske ska jag ändå se det som något positivt? Att jag mår pest och kolera måste ju betyda att jag ändå gör rätt? 

Jag hatar tanken på att jag är säker på att jag gått upp MASSOR sen jag vägde mig sist. Fyfan fy satan alltså vad jag hatar det här! Jag vill inte gå upp i vikt, men jag måste, annars kommer jag aldrig bli frisk vilket jag faktiskt innerst inne vill!

Kämpa, kämpa!

Jag har alltid haft en konstig relation till mat, alltid varit en känsloätare, matmissbrukare.

Jag har alltid varit relativt normalviktig under mina tonår/tidiga vuxenliv. Jag åt precis allt, och gärna alldeles för mycket och alldeles för ofta. Jag kunde se fram emot att äta flera veckor innan det var dags för en middag, längtade och nästan räknade dagarna. Använde mat som ångestlindring, varje gång jag var ledsen eller när något gick mig emot tänkte jag alltid antingen att jag skulle svälta mig själv eller att jag likagärna kunde äta något onyttigt för det "spelade ingen roll" för jag hatade ändå mig själv så mycket. 

Min depression blev värre under mina tidiga vuxenår, det resulterade i att jag tryckte i mig massa skit. Överdriver inte när jag säger att jag åt McDonalds tre till fyra gånger i veckan, däremellan klämde jag pizza, thaimat, chips, godis etc etc. Åt i stort sett aldrig hemlagad mat, hatade att laga mat eftersom jag alltid var ensam och att äta ensam avskydde jag. Ibland kunde jag äta en måltid klockan 14 och sen äta ytterligare en stor portion klockan 15. Kände ibland dåligt samvete när jag åt på det viset men jag tänkte alltid att det inte spelade någon roll, bara för att jag pt McDonalds en gång till betydde ju inte det att det var något värre jämfört med att inte äta det, en extra hamburgare med pommes skulle inte göra mig fetare.. 

Ju längre tiden gick desto mer gick jag upp i vikt, blev till slut överviktig enligt bmi och jag hatade mig själv mer och mer, önskade inget hellre än att gå ner i vikt.

 

När jag 2013 bestämde mig för att skärpa mig och ta tag i min vikt och mitt ätande blev det ju inte riktigt som jag tänkt mig. Jag triggades något så enormt av att tappa kilo efter kilo, att äntligen kunna ha mindre storlekar på kläderna. Omgivningen peppade mig, de sa att jag inspirerade dem. Jag blev allt striktare och striktare, fullständigt rasade i vikt. Här började folk bli oroliga medan jag var euforisk, herregud vad snygg jag skulle bli. Några kilon till kunde jag allt gå ner. Jag ville bli riktigt smal, sådär smal som jag alltid drömt om. Jeans i storlek 32" byttes ut mot 25" som till slut blev förstora. Levde verkligen i förnekelse, så smal var jag inte alls, vart arg på omgivningen som kommenterade och uttryckte sin oro. Jag hade ju koll.

När vågen inte rörde sig på några dagar fick jag panik, jag visste inte vad jag skulle dra ner på mer då jag i stort sett inte åt någonting. Här någonstans började jag fatta att jag hade allvarliga problem. Siffrorna på vågen sjönk allt mer och jag fick panik samtidigt som jag kände mig tillfredsställd och ville nå ännu lägre siffror. Ville sluta, men kunde inte. Varje dag fortsatte jag maniskt att väga och räkna allting jag åt.. 

 

Min bantning slutade i anorexi. Kommer aldrig, aldrig uppmana någon till att börja banta. På ett vis var det mitt bästa beslut och på ett annat mitt absolut sämsta då jag helt tappade kontrollen.

Nu är jag så rädd att bli frisk, få tillbaka den där feta kroppen jag levde i innan ätstörningen. Det mesta känns farligt att äta. Kan ibland sakna den där avslappnade synen på mat som jag hade innan, eller känslan av att det inte gjorde någonting att jag åt. Jag åt för att jag ville och för att det var gott, nu överväger jag minsta lilla sak extremt. Kan knappt stoppa någonting i munnen utan att få ångest och känna mig mindre värd.. Det är VIDRIGT rent ut sagt och sjukdomen är starkare än vad någon som aldrig varit där kan förstå!

Jag orkar inte ens med små enkla saker längre. Idag var jag med mamma till grannstaden som sällskap. Det är rätt skönt att komma ut lite och tänka på annat. Även om det är en väldigt liten grej att göra så däckar det mig verkligen fullständigt. Kan inte koncentrera mig längre stunder och även att bara vara med sliter ut mig rejält.

Har tänkt på att jag har tagit många steg bakåt i min ätstörning sista tiden. Är verkligen rädd att de ska fortsätta bakåt och att jag ska bli än sämre. Försöker verkligen hela tiden vara ärlig, men jag kan känna att det inte helt tas på allvar. Jag VET att bli frisk, att VÄLJA att bli frisk ligger helt hos mig, men när jag verkligen försökt i flera månaders tid utan resultat och med en försämring så känner jag att jag kanske behöver annan hjälp än det här. Att liksom ta hela ansvaret just nu fungerar ju uppenbarligen inte eftersom jag känner mig sämre än någonsin?! Jag vet som sagt inte alls vad jag hade förväntat mig av det här, men jag vet ju innerst inne att jag vill bli fri. Får jag fria tyglar att fortsätta i mitt mönster kommer det ju aldrig bli så. Jag är verkligen rädd och orolig. Vill ju ha ett bra liv, men vill ju samtidigt inte ha det gamla livet tillbaka. Jag levde inte på något sätt ett drömliv, inte ens i närheten. Jag stod ut, men knappast mer. Det skrämmer mig att det sjuka livet ibland känns bättre än det friska jag hade innan.

När jag var som sjukast kunde jag fortfarande "unna" mig saker och ting inom maten, med tanken att "jag kan fortsätta svälta mig imorgon och resten av dagarna". Nu kan jag aldrig unna mig ett skit. Jag är verkligen livrädd för att gå upp i vikt. Hur ska jag ens kunna släppa de tankarna utan hjälp och stöd? Som jag skrev i ett tidigare inlägg känner jag att jag behöver lägga ansvaret på någon annan, "jag måste äta för att DE tvingar mig". Att själv besluta att göra det förbjudna, äta, känns alldeles för svårt just nu. Jag vill verkligen äta, jag älskar mat, men jag klarar inte av det..

Numera hanterar jag mina känslor genom att svälta mig. Känner mig så äcklig nu som ätit kvällsmat (yoghurt, müsli) samt nötter och några bitar choklad. Känner hela tiden att jag inte borde äta, att jag gör helt fel. Tänker att allting är bortkastat, min kropp jag kämpat så hårt för. Jag vill inte. Jag vill inte bli normalviktig, jag vill inte bli frisk på utsidan när jag är så trasig på insidan. Jag vill inte att det glöms bort hur dåligt jag mår. Jag vill inte leva med all min smärta helt ensam igen, jag har gjort det i så många år nu, jag vill att det ska synas, jag vill plåga mig själv för att slippa må så dåligt på insidan. Jag vill inte bli normal, ta på fejkleendet igen, låtsas trivas med livet som jag egentligen hatar..

Känner mig så jävla ensam. Ena stunden vill jag att alla bara ska lämna mig ifred, låta mig tyna bort mer, å andra sidan blir jag ledsen och känner mig sviken när folk inte hör av sig. Jag är bara en massa bitar, utspridda överallt. Kan jag någonsin få ihop mig själv igen?