Bitterfroken

Jag är så jävla lycklig, verkligen genuint lycklig!! Jag lever och jag lever fullt ut! Det känns så fantastiskt! För några dagar sen ville jag varken leva eller dö. Var säker på att jag skulle svälta mig till döds, på riktigt. Jag var så långt nere på botten man nästan kan komma. Jag är glad att jag var där på ett sätt, det fick mig, på nåt märkligt sätt, att till slut välja livet. 

Jag har krafter igen, jag orkar röra på mig. Allt tack vare mat. Som frisk såg jag aldrig på mat på något annat sätt än just mat och det kunde väl vara gott ibland. Jag har alltid, alltid älskat att laga mat, men tyckte alltid att de var så tråkigt att äta själv, så jag lagade aldrig särskilt ofta utan åt ute de flesta dagar i veckan (inte konstigt att jag ökade kraftigt i vikt). I och med ätstörningen uppskattar jag nu maten igen, jag har fått tillbaka glädjen till matlagning och glädjen till livet. Jag lagar de maträtter jag älskade innan jag blev sjuk och jag kan njuta av dem. 

Jag hoppas att jag aldrig glömmer hur jag mår just nu, hur underbart det känns. Jag ska aldrig mer tillåta mig att bli sjuk, det enda positiva med det är väl att bli frisk och helt plötsligt se livet med nya ögon! 

Jag vill verkligen hylla mig själv till att jag tagit det här beslutet och klarar det så bra! Precis som rubriken säger är jag inte längre rädd. Förut var jag livrädd för allt, jag var rädd för fett, jag var rädd för kolhydrater och jag var definitivt livrädd för kalorier. Hade jag bestämt att jag skulle äta yoghurt så var mängden noga genomtänkt, skulle jag äta 150g då skulle det bannemig också vara 150g, varken mer eller mindre. Råkade jag hälla på 155g fick jag ont i magen och mådde dåligt, ibland åt jag det ändå och ibland tog jag bort, och slängde överskottet. Var ju ständigt hungrig som jag skrivit om tidigare. Nu är jag massor av kalorier och fullfet mat och jag är så nöjd och mätt. Behöver inte längre i panik rycka i skåp, lådor och kyl eller laga mat och baka bara för att "bli mätt" genom matoset. Jag kan avslappnat sitta i soffan utan att hela tiden känna mig stressad och uppjagad. Jag mår så gott! Det känns skönt att det här lugnet kom så snabbt efter min förändring. Jag hade räknat med- och ställt in mig på att det skulle bli otroligt jobbigt den första tiden. Det är ju klart att det HAR varit jobbigt, men eftersom jag hade föreställt mig en fruktansvärd tid är ju det här helt hanterbart. Det ger mig hopp att jag ska kunna inspirera och hjälpa andra människor i samma situation som jag, nu vet jag att DET GÅR. Det gäller bara att hitta den lilla orken och kraften som fortfarande finns kvar och BESTÄMMA sig. Allting handlar om att bestämma sig. Många tror att de bestämt sig, när det sedan inte fungerar är det lätt att känna sig misslyckad och världelös och i och med det fortsätta med sitt destruktiva levnadssätt. Saken är bara den att om du misslyckas har du inte bestämt dig till fullo, tänker du så kanske det kan hjälpa att inte känna dig värdelös, du var bara inte redo just då, men ju mer du fortsätter kämpa desto mer beslutsam kommer du bli.. När du själv kan se fördelarna är det sååå värt det.

ta små steg, klara av en ny utmaning varje dag, kämpa för livet, DITT liv och din kropp. Du är så värd det!! 

Mm, det här med vikt har under hela min sjukdomsperiod varit fruktansvärt ångestladdat. Inte för det att jag på något vis känt mig tjock, vill jag poängtera, utan mer siffrorna (siffror är visst svårt och jobbigt över lag för mig har jag märkt!) jag har hakat upp mig enormt på minsta lilla gram. Till en början vägde jag mig flera gånger per dygn och alla vet ju att det faktiskt ÄR så att vikten kan röra sig nåt enormt under dagen utan att det är något som helst konstigt med det, det kan ibland handla om runt +3kg. Det är ju vätska, mat osv och avgör det här och alltså inget onaturligt. Du HAR INTE gått upp i vikt eller "blivit tjock" för att vågen visar extrakilon framåt kvällen jämfört med morgonen, det är såhär för alla och som sagt högst naturligt! I vilket fall som helst, tillbaka till det jag skrev om.. Jag vägde mig som sagt flera gånger per dygn till en början, oroade mig, nojade (över allt det här naturliga jag precis skrev om), kunde inte slappna av en sekund, åt, ställde mig på vågen, våndades osv osv.. Till slut gav jag mig skälv vägningsförbud, vägningen fick endast ske var tredje dag och då på morgonen med vågen på i stort sett exakt samma position varje gång för att det verkligen skulle bli exakt (så jävla sjukt!). Till en början lugnade det här ner mig, så skönt att slippa stå på vågen hela tiden, skönt att slippa veta. Hade oftast gått ner efter tre dagar och hade då gått ner runt 0,5-1kg (fan, på tre dagar! Galet och farligt!).. Det gjorde att jag "fick" äta lite mer just den dagen, ätstörningen höll sig lite i schack på det viset. Sista dagen innan nästa vägning var allting kaos, jag vågade inte äta, knappt dricka, ville och måste se minus på vågen. Vägningen var det sista jag tänkte på innan jag somnade och det första jag tänkte på när jag vaknade. Sen höll det på sådär, en rejält ond cirkel.. Jag hatade och älskade vågen! 

Jag jag vet inte om jag skrivit det förut, men mitt första (sunda) viktmål (eller vitkål, som min iPad tänkte skriva) var 65kilo, hade ett visst datum jag ville ha nått det målet så jag kämpade på med träning och jag mixtrade med kosten. Till slut hade jag nått målet och mitt nya mål blev 60kg, till slut vägde jag 55kg och här började jag oroa mig lite smått. Oron från omgivningen var även stor, när jag vägde 62kg sa min chef att det nu fick räcka, att jag började bli för smal. Det här triggade mig en aning, jag "ville se" hur mycket jag kunde klara av att gå ner, ville vara duktig, disciplinerad.. Jag fortsatte gå ner, började ljuga, gav bra mycket högre siffror jämfört med sanningen, sa hela tiden att jag var balanserad och stabil i min vikt, att jag mådde kanon. Inombords skrek jag i panik, jag började märka att jag inte kunde sluta, att allting blivit en tävling, en kamp mellan mig och min kropp, men jag förnekade det hela tiden. Fortsatte neråt i rätt snabb takt, till slut var allting utom kontroll, jag hade ett kaos i huvudet och ett liv som mer och mer försvann. Jag ville verkligen sluta, men det var omöjligt. Vägningen fortsatte, jag fortsatte äta mindre och mindre. Låg på kvällarna i fosterställning i sängen innan jag kunde somna, försökte krypa ihop så mycket det bara gick för att slippa känna den fruktansvärda hungern. Vaknade med en smärtande mage och yrsel, orkade knappt gå ur sängen, började även vakna galet tidigt. Detta på grund av (vad jag tror) stressen jag utsatte kroppen för, mådde fruktansvärt illa, var så hungrig, visste inte vad jag skulle ta mig till, ville äta, men det "fick jag inte".. 

 

Jobbet började gå sämre och sämre, fick anstränga mig för att inte bryta ihop, oftast gick det bra, men ibland brast allt och jag satt och grät mängder på jobbet och fick åka hem och sjukskriva mig. Till slut satt jag mest i en soffa, försökte gömma mig för att slippa vara den som fick ta jobbet som dök upp, försökte samtidigt vara käck och rolig, det gick sådär. Jag var så likgiltig, ville hela tiden bara hem. Hemma kunde jag ju kontrollera min hunger med mängder av vatten/te osv. Jag kunde vara ensam med min ångest, på jobbet måste man sköta sitt arbete och det kändes som den värsta ansträngningen i världen. 

Till slut gick det så långt att jag knappt orkade röra mig, hade fått rejält lågt blodtryck och låg puls, även sänkt kroppstemperatur. Händerna var (och är fortfarande) extremt torra och spruckna och det brann som eldar i dem, ingenting hjälpte/hjälper. Jag frös så jag skakade, var blek och insjunken. Folk frågade hela tiden hur jag mådde, oftast erkände jag att jag var helt slut, men skyllde på förkylning eller dylikt. Jag vet inte hur mycket folk köpte av det jag sa, men ingen gjorde någon större grej av det. Jag fick vara.. 

 

Hela tiden ville jag hjälpa mig själv, var så jävla rädd att det skulle gå så långt att jag skulle bli inlagd och få ett LPT på mig. Jag ville kämpa, men jag orkade inte, det tog verkligen stopp vid enbart tanken. 

Jag vet inte egentligen vad det var som gjorde att jag till slut bestämde att nu jävlar får det vara nog, jag antar att jag gick över någon form av gräns. Jag fick kraft inifrån och bestämde mig, nu ska jag bli fri, ju ska jag börja äta igen och aldrig mer räkna en kalori! Den 25/11 tog jag därför steget och åt för första gången helt normalt, UTAN att känna ångest. Det var jäkligt jobbigt, men herregud, jag kunde le på riktigt och känna lycka, redan efter första dagen! Bättre och bättre har det dessutom känts för varje dag som gått sedan dess, jag blir piggare, kan skratta och le igen utan att behöva fejka. Sjätte dagen på min resa är nu förbi, jag är glad, har fortsatt jobbiga tankar stundtals, men ätstörningen blir svagare och svagare för varje timme känns det som, jag klarar av att stå emot och framför allt GÅ emot. 

 

Jag var rädd att dramatiskt öka i vikt. Sjukdomen sa till mig att jag skulle bli enorm och grotesk direkt. Minsta lilla fett eller minsta lilla extra kalori skulle direkt förpesta min kropp och siffrorna skulle skjuta i höjden. Jag har ingen aning om huruvida jag gått upp eller inte i nuläget och jag vill definitivt inte veta. Jag har ställt undan vågen och det känns så bra. Bara att se den gav ju för tusan ångest (samma gäller matvågen). Var dock tvungen (ja jag kunde inte låta bli) att ta på mig mina minijeans nu ikväll för att se om de fortfarande passar efter allt jag ätit under dessa dagar och för att se om sjukdomen hade rätt i att jag skulle bli tjock på en gång, och de Passade ju utan problem. Här får du jävla äckliga ätstörning, jag ska fan döda dig tills det inte finns en gnutta kvar, du är inte välkommen i mitt liv, jag hatar dig av hela mitt hjärta! Jag känner mig starkare och starkare för varje dag och snart ska det inte finnas någonting kvar av dig! Jag tänker älska mig själv igen till varje pris för jag vet att jag är jag och att min kropp är min och helt perfekt som den är! 

 

Jag hoppas att ingen ska behöva insjukna i den här sjukdomen. Se till att söka hjälp, stoppa i tid innan det gått för långt! Jag hoppas att ni genom min text kan se och förstå vad som händer med något som börjar som en oskyldig viktnedgång. Börja aldrig banta, snälla!! 

Alla har väl olika sätt att hantera de jobbiga tankarna på. Mina är kanske inte särskilt hälsosamma, men de hjälper mig åtminstone och dessa är ändå "mer sunda" jämfört med ätstörningen. 

 

 

Kändes, innan jag började inlägget, som om det var fler saker! men nu står det still i huvudet. Det här är i alla fall de främsta och "bästa" sakerna jag räddar mig själv med.

 

I skrivandets stund sitter jag och kollar idol (eller kollar väl mest ner i ipaden för att vara ärlig :P) och äter mina snacks, det går rätt bra. Heja mig!! 

Det är inte alltid det går lika bra, jag tänker verkligen inte försköna min kamp på något sätt. 

Maten idag har gått jättebra. Jag fortsätter äta helt normalt utan dåligt samvete. Nu till det jobbiga.. Jag VILL äta lite snacks nu ikväll, det är ju fredag och jag är rätt sugen, eller jag ska säga att den friska delen av mig är sugen, den sjuka försöker hela tiden övertyga mig om att jag inte är det. Jag vet inte riktigt vad som är sant och inte, det är svårt att skilja på mina egna- och ätstörningens tankar. Den ätstörda sidan (tror jag!) säger att jag inte alls vill äta, att jag idag ätit för mycket kolhydrater och därför inte borde riskera att äta mer. I huvudet räknas det för fullt.. Det är jobbigt och skönt att inte ha koll, svårt att förklara. 

Jag börjar tänka "jag kanske ska låta bli, varför ska jag äta om jag inte är hungrig/sugen?" STOPP säger jag, det där är inte mina tankar, det måste vara ätstörningen och den ska ALDRIG mer få vinna även om jag så ska känna oro hela kvällen på grund av det här. Jag måste lära mig att acceptera mina känslor och bara känna in dem och känna att det är okej att det är jobbigt! Men det är JAG som ska bestämma, inte någon helvetessjukdom! 

Men, hur vet man egentligen vad som är mina tankar? Hur ska jag skilja på dem? Jag gör så mycket framsteg varje dag och jag tänker inte sluta utmana mig förrän jag känner mig helt fri, även om jag bara ska äta LITE snacks så ska jag äta, det lovar jag mig själv. Jag tänker inte svika mig själv igen hur hemska tankarna än är.. 

Hej!

Det är verkligen sant som rubriken säger. Näring ÄR medicin. Jag har, som jag skrivit innan, varit så himla trött, ledsen och orkeslös. Helt enkelt inte varit samma människa under den här hemska tiden. Jag har inte orkat skratta, inte orkat bry mig om någonting, helt enkelt inte kunnat leva. Allt för att bli så smal det bara går.. Det är så sjukt! Jag hatar verkligen den här jävla sjukdomen och jag är så ledsen för alla som är drabbades skull.

Idag har jag fortsatt känt mig nöjd och glad och MÄTT (kan inte skriva det nog många gånger, härlig känsla!!) Jag har idag varit på besök hos en familjemedlem och jag har skrattat, jag har pratar, jag har diskuterat och känt mig som vanligt, som innan jag blev sjuk. Det känns som att gamla jag kommer fram mer och mer ju fler dagar som går och det är så fantastiskt. Tänk att jag gjorde mig själv så illa.. Det skrämmer mig hur lätt det är att hamna i en ätstörning. När jag började banta tänkte jag aldrig på att det kunde bli såhär, det var ju liksom inte på nåt sätt mitt mål med en "enkel" och "harmlös" bantning. 

Jag ber er, alla fina människor, börja ALDRIG banta!! Ni vill inte sluta som jag och många med mig. "Det händer inte mig" är en otroligt otroligt vanlig tanke, nej, det KANSKE inte gör det, men det KAN hända och det är sådant stort helvete att ord inte kan beskriva! Det är enkelt att hamna där, men mycket svårt och kämpigt att lämna sjukdomen. Bantning grundar oftast i dålig självkänsla, ta tag i det som skapar detta hos er, gör det ni tycker är roligt, satsa på det ni är bra på, prata med någon.. Gör vad som helst utom att skada er själva! Det är inte värt det, jag LOVAR!! 

Gud vad jag tycker det är skönt att skriva, anteckna de känslor jag känner. Jag gillar att sätta ord på mina problem för att sedan kunna göra något åt dem.. Jag vet att jag kommer klara det här, även om det kommer ta tid. Som jag skrivit typ hundra gånger nu så går maten riktigt, riktigt bra. Jag äter rätt, äter fullfeta produkter (äntligen!) och håller mig hela tiden mätt.

 

Något jag dock fortfarande tycker är jobbigt och svårt är mitt kontrollbehov, jag vill gärna nu såhär på kvällen planera vad jag ska äta nästkommande dag, ska jag till exempel äta yoghurt med müsli, mackor, gröt eller pannkakor till frukost? Vad ska jag äta som "varm" mat senare framåt eftermiddagen? Hemmagjord pizza? Tacos (det är ju för Guds skull fredag!), egengjord sushi eller ska jag äta rester av det jag lagade häromdagen, och vad ska jag i såfall servera till? Vilket snacks ska jag äta på kvällen? Min hjärna går på högvarv.. Jag har även rätt svårt att förhålla mig till när jag ska äta och varför! Det där med varför lät konstigt, ska försöka förklara.. Har ju tidigare berättat om mina "mat-tider", gick ju ständigt runt med en fruktansvärd hunger och var tvungen att ha tider att "se fram emot", tider då jag FICK äta. I och med att jag gått hungrig under en sån himla lång period har jag ju väldigt svårt att skilja på tvångsmässigt ätande och verklig hunger. Man ska ju och bör äta när man är hungrig, nu fortsätter jag i samma mönster som innan lite åt mattidshållet, ibland är jag kanske inte ens hungrig, men jag äter ändå (bra!) tänkte den otäcka tanken förut om jag skulle få för mig att strunta i middagen igen bara för att jag är mätt från tidigare mål, livsfarligt.. Risken är att fler och fler mål då hoppas över och där ska jag DEFINITIVT aldrig hamna igen. Det jag vill komma till är att jag har svårt att låta ätandet ske spontant, det blir något tvångsmässigt över det hela som är otroligt svårt att sätta ord på, men jag vet ju att en vana inte ändras över några nätter. Om ett tag tror jag nog att jag kan se på måltider på ett avslappnat sätt igen.. Som sagt är jag överlycklig över att kunna äta igen utan att i panik räkna och väga allting. Nu äter jag långsamt, TILLS jag är mätt! Jag kan inte skriva det nog många gånger känner jag, det är en sådan LYCKA! Tack för att livet sakta men säkert börjar komma tillbaka till mig, hur kunde jag skada mig själv såhär otroligt mycket?! hur kunde jag, den glada tjejen med humor, livsglädje och matglädje förvandlas till ett blekt levande skelett? Jag är inte helt säker, men jag har mina aningar, återkommer i det ämnet! 

 

/lycklig

Det har fortsatt gått bra med maten, skrev ju igår att jag hade svårt att äta någon kvällsmat eftersom jag kände att jag redan ätit för mycket (min störda hjärna kämpar fortfarande med att räkna kalorier, tack och lov att jag inte ser antalet kalorier säger jag bara!!), idag har jag däremot ätit kvällsmat och det gick bra. Jag är ibland rädd att snart få ett bakslag, går nästan och väntar på att ångesten ska komma över mig. Än känner jag ingenting, men som sagt, jag är rädd. Jag är så rädd för hur min kropp kommer förändras. Tänk om den går tillbaka till ursprungsvikten? Samtidigt som det skrämmer skiten ur mig vet jag att det destruktiva liv jag levde (och såklart fortfarande fightas med) inte är värt något i världen. Det är den värsta tiden jag varit med om ärligt talat. Några kilon mer eller mindre är så mycket mer värt. Jag hatar anorexin och jag tycker illa om tjocka mig. Att tycka illa om är ändå bättre än att hata. 

På grund av idiotsjukdomen har jag glidit ifrån mina bästa vänner. Jag saknar dem så enormt mycket. Vi brukade umgås i stort sett varje dag, nu har jag dragit mig undan mer och mer. Orkar inte prata, orkar inte umgås. Är rädd för att det ska bjudas på något, skäms över att jag är så smal.. Vill inte höra kommentarer! 

Jag har hela tiden, under min sjukdomstid, sett och vetat att jag är smal. Inte alla dagar, men de allra flesta. däremot gick jag med en ständig oro att gå upp i vikt, kollade mina ben flera gånger per dag och kände så att ryggraden fortfarande stack ut. Jag kan erkänna att jag idag med håller koll, kan andas ut en aning när jag fortfarande ser ryggraden. Jag erkänner även att jag tycker det är snyggt med ben. Jag som alltid tidigare varit mullig har varit/är stolt över min kropp nu, eller det är så blandade känslor även där. Gud vad svårt jag har att uttrycka mig?! Ena stunden skriver jag att jag skäms för att jag är så smal och andra skriver jag att jag är stolt, makes no sense, men det gör väl inget i den här sjuka världen jag lever i..

 

Det jag fortsatt tänker mycket på är att jag så gärna vill ha någon att prata med. Någon som förstår, eller det behövs inte, bara den försöker förstå och kan stötta mig! Saknar min älskade mamma jag alltid kunnat prata med om allt, det här känns dock för svårt. Vill inte göra henne besviken! :,(

 

Positivt idag: jag har ätit ordentligt och precis det jag velat ha. Jag åt kvällsmat och gick därmed emot mina motstridiga ätstörningstankar! TACK mig själv för att jag kämpar! Sitter i skrivandets stund dessutom och äter nötter FAST att jag är mätt. Jag övervägde länge med mig själv men beslutade att jag faktiskt var SUGEN och därför blev det så.. Skönt, och gott!! 

Jag är så ledsen just nu, jag bara gråter och gråter (i och för dig ett gott tecken, jag har inte kunnat gråta på väldigt länge!) Jag kan inte skilja på vad som är vad just nu, jag är nämligen normalt sjuk (eller vafan ska jag kalla det?!) förkylning med feber osv samtidigt som jag gjort den här stora förändringen med mitt liv. Jag känner mig så hängig, fortsatt orkeslös och sviken. Gud jag känner mig så töntig när jag skriver det där sista, jag fullständigt hatar när människor skyller på omgivningen när det inte går som de vill i livet. Jag ändrar mig, jag känner mig BEsviken! Det låter och känns bättre. Det jag är besviken på är en väldigt nära familjemedlem, jag vill bara ha förståelse och en liten gnutta kärlek, i stället får jag sura miner. Vi skulle egentligen iväg på en sak här nu i eftermiddag (en obetydelsefull sak, inget roligt eller planerat så), jag berättade att jag mår dåligt och bara vill vara ifred och frågar om personen i fråga inte kan åka själv. Direkt blir personen sur och tvär och jag känner mig ännu mer värdelös. Som jag skrivit innan, personen vet inte om hela min problematik, men den har ju misstänkt och tjatat på mig om det, fast jag har förnekat, så jag önskar så att personen ändå kunde förstå att just nu mår jag inte bra, att det inte är läge att lägga press. 

 

Åh vad jag önskar mig en kram just nu, en kram och ett "starkt jobbat, du fixar det här!". Jag vill inte vara ensam i allting, men jag vet inte hur jag ska berätta? Vad är det egentligen för nytta med alla dessa framsteg när jag inte kan få stöttning och uppskattning? JAG själv är så nöjd över mig själv, men ibland orkar jag inte vara stark ensam.. 

Jag har känt mig så otroligt ensam i min sjukdom, på ett sätt är det väl självvalt, jag har skämts, varit rädd att ta tag i mitt problem, rädd att acceptera sanningen. Jag har så många gånger önskat och varit nära att höra av mig till någon och bara TALA UT, men något har hela tiden hindrat. Jag har en känsla av att utomstående inte förstår, jag har så många gånger hört "det är bara att rycka upp sig" (vid depression) eller "det är väl bara att äta" (vid ätstörning), nästan på ett hånfullt sätt har de här meningarna sagts. När man hör sånt, hur ska man då kunna känna förtroende? I det här läget är man väldigt känslig och utsatt, att få höra att det "bara är att rycka upp sig" gör känslan av misslyckande och självhat värre. Om det är så lätt, varför är jag då så värdelös att jag inte klarar av det? Varför äter jag inte bara när det faktiskt bara är att öppna munnen och tugga? 

Jag förstår ju och vet att det handlar om okunskap, jag kan förstå att man inte förstår, det är en hemskt märklig sjukdom. Allting låter orimligt.. Jag tror säkert att jag var rätt oförstående innan jag blev sjuk, men det enda jag önskar är någon som bara lyssnar och accepterar MINA känslor och inte blandar in egna värderingar och åsikter.

 

Nu när jag allvarligt tagit tag i mig själv och maten vill jag så gärna att någon ska kunna glädjas med mig, kunna peppa och stötta mig när det känns jobbigt, beröma, visa uppskattning och skapa en trygghet. Ibland vill jag bara känna att jag är BRA, att det jag gör är rätt. Man glömmer bort sig själv väldigt lätt och snabbt i de här tillstånden.

Ni som klarat den tuffa vägen ur en ätstörning, hur mycket ökade ni i vikt och hur kändes det? Stannade viktökningen av och stabiliserade sig på en normal nivå? Jag är väldigt intresserad av att veta.. Jag vägrar dock att ställa mig på vågen just nu, tittar i stället på den med avsmak och jag känner verkligen hat. Den tog upp så mycket energi förut. Jag vägde mig var tredje dag då, hade jag gått ner den där vägningsdagen fick jag kanske unna mig något extra, antingen vart jag glad över siffrorna eller så fick jag ångest för att jag visste att jag helt tappat kontrollen över mitt liv, hade vikten stått stilla eller, ve och fasa, ökat, ville jag nästan straffa mig själv genom att äta ÄNNU mindre för att riktigt få känna smärtan i kroppen på grund av att kroppen vägrat släppa några hekto, jag var ju inte värd bättre när jag skött mig så "dåligt". 

Kvällen innan vägning var jag både ångestfylld och förväntansfull. Var då otroligt försiktig med vad jag åt och även drack. Kunde ju inte ha vätska i kroppen som gav ett högt utslag på vågen. 

Kanske är det för att imorgon egentligen skulle vara en vägningsdag som jag känner mig lite orolig och stressad? Lite orolig för hur det kommer bli imorgon, kommer jag att ställa mig på vågen trots att jag absolut inte vill? Jag vet att jag i nuläget inte klarar av det. Det får bli nästa delmål helt enkelt, dissa den där jävla vågen till varje pris. Ett jäkla metallstycke ska inte få styra mitt liv. 

Hur har det känts för er? Berätta, snälla! Jag vill känna att jag inte är ensam..

Dag tre har även den gått bra näringsmässigt och ångestmässigt, alltså ingen ångest och bra med mat.. Märker dock att kvällarna fortsatt är lite "oroliga", eller hur jag ska beskriva det? Jag har lite svårt att sätta ord på mina känslor, men om jag ska försöka en aning så är jag fortfarande i "tänka på mat träsket". Jag tror att jag är hungrig, eller är jag bara sugen? Jag vet inte, men något hindrar mig från att äta i alla fall. Jag tänker mycket att jag redan ätit nog för dagen samt att klockan är för mycket. Tidigare fastade jag nämligen en hel del, "fick inte" äta efter en viss tid till exempel och åt ingenting förrän jag nästan storknade av hunger dagen efter. Senaste tiden har jag ju dock ätit frukost i stort sett varje dag (helt oundvikligt med tanke på hur sjukt hungrig jag varit) men tankarna på "sista måltiden" finns fortfarande kvar. Helst inte någon mat efter 19 och ABSOLUT ingen mat efter kl 20, sådana tankar hade/har jag. Jag har därför svårt att äta kvällsmat även om resten av måltiderna går väldigt bra. Men det är väl som jag skrev tidigare, allting kan inte bli bra och perfekt på en gång. Herregud jag äter ju nu, jag äter saker jag tidigare varit livrädd för och jag äter mig framförallt mätt på så underbart god mat. Idag tog jag mer grädde än mjölk i maten utan att ens tveka en sekund! 

Jag tänker fortfarande på hur mycket kalorier jag kan tänkas ha fått i mig under dagen och jag är så TACKSAM för att jag INTE vet. Jag har inga otrevliga känslor om att jag "tappat kontrollen" på något vis, känslan av att jag i stället släppt kontrollen är dock otroligt lugnande! Jag vet att jag måste jobba och kämpa, det kommer nog inte alltid gå lätt, men jag kommer inte ge mig! Jag vill ju må bra och jag vill njuta av livet, inte varje sekund våndas och tänka på mat. Jag trodde jag skulle bli lycklig när jag var smal och visst, jag är jätteglad över att vara smal, men vägen hit har bara varit sjuk och en enda plåga där jag bara gått i cirklar. Hur värt är det att bli smal om kroppen skriker och det smärtar i bröstet VARJE JÄVLA DAG? Vem är då lycklig? Jag skulle aldrig blivit nöjd, hur smal jag än skulle blivit, det är sanningen.. Det går faktiskt att vara smal OCH hälsosam. Det är vad jag hädanefter strävar efter.

Jag skrev för några dagar sedan om mina delmål till ett friskt liv. Det är otroligt viktigt att ha små mål att fokusera på för att kunna ta ett steg och sedan flera kliv mot en bättre hälsa och ett bättre liv. Det är också viktigt att inte göra FÖR stora förändringar i livet på en och samma gång, ingen människa är en robot och då kommer säkerligen något gå åt skogen och det kan vara avgörande för att falla tillbaka. 

Tänkte utvärdera och skriva lite småkommentarer till de mål jag satt upp nu. 

Såhär ser de ut för tillfället:

 

Jag hatar fortfarande den här känslan av att bli JÄTTEmätt.. Jag föredrar helt klart att äta tills jag blir mätt och att det direkt då får vara nog. Nu är det ju tyvärr så att ögat oftast är hungrigare än magen och det tar cirka tio minuter innan mätthetskänslan kommer. Just nu är jag proppmätt, känns som att jag aldrig mer vill se mat! Var hungrig på ett normalt sätt när jag vaknade imorse (skönt) och inte, som tidigare, så hungrig att jag nästan spyr. Gjorde i ordning en STOR tallrik med yoghurt med egenrostad müsli, en macka med räkost och makrill och en latte. Nu håller jag verkligen på att spricka och det är sjukt jobbigt!! Jag ska aldrig mer ta så mycket mat till frukost, känns som att hela dagen är förstörd nu! Inte på grund av matångest i sig, utan mer av "mätt-ångest", det påminner mig lite om hur det var innan ätstörningen tog fart, på den tiden jag inte hade något stopp utan bara åt och åt tills jag mådde sjukt illa.

Hoppas den här mätthetskänslan släpper snabbt, nu ligger jag bara helt utslagen i soffan! Men herregud vad skönt det är samtidigt att kunna äta igen, det måste jag säga! 

Kram

En hel dag på mitt nya liv har gått, det låter sjukt, men det känns verkligen som att en helt ny värld öppnat sig. Jag kan laga mat med "farliga" ingredienser. Idag bakade jag ett bröd med 1dl ost i till exempel och jag åt en köttbit med högt kalorivärde. Tidigare köpte jag det absolut smalaste köttet och vägde noggrant så det absolut inte skulle väga mer än max 100g. 

Än så länge har jag ingen ångest eller känner någon skam. Försöker dock att hålla igen en ANING, det känns nämligen som att jag vill prova ALLT för, vad som känns som, första gången. Allting smakar så gott! Fastän jag är mätt vill jag äta mer bara för att det finns, så lite får jag allt begränsa mig som sagt! vill helst att ökningen av näring går i normal, kanske åt ett litet långsamt håll, för att hålla allting i schack.. Steg för steg!

just nu känns det inte direkt som att jag bryr mig så mycket, att äta är ju en sån stor del av livet, att svälta sig kan man inte göra hur länge som helst, det skadar kroppen något så enormt och glädjen till allt annat försvinner för alla ätstörda tankar som tar ALL plats.. Lite nervös är jag dock att gå upp till min ursprungliga vikt, eller mer. Kände mig så obekväm i det läget, hatade min kropp, kunde knappt ha några kläder och ville knappt visa mig ute. Trots det mådde jag ändå bättre psykiskt, jag oroade mig aldrig över mat i alla fall.. Det var en skön känsla Och jag är på väg dit igen. Längtar så efter en avslappnad syn på mat! Längtar även efter att börja träna igen och forma min kropp, har under min sjuktid inte kunnat träna alls, verkligen inte orkat, knappt orkat leva. 

 

Jag kommer alltid minnas 25/11. Att ta ett beslut är en underbar känsla!! Att välja livet är fint!

Måendet är fortsatt gott (förutom förkylning då!). Igår åt jag och kände mig tillfreds. Visst är tankarna fortfarande lite kaloriinriktade, men när jag inte kan se dem svart på vitt gör de inte någon särskild inverkan på mig. Det känns ovanligt att inte väga och registrera maten, ovanligt men LUGNT! Jag kunde titta i shape-up flertalet gånger per dag, oftast med vånda, antingen för att jag ätit "för mycket" eller för att jag ätit för lite men ändå inte kunde förmå mig att äta mer.

 

idag har jag ätit en stor frukost, en skål yoghurt (åh jag har varit sugen sååå länge), kaffe latte och två stycken rostade LCHFsmörgåsar med makrill och, nu kommer det mest fantastiska, kokt ÄGG, med gula och allt!!! Jag klarade det Och som jag längtat!! Jag har som sagt inte ätit ägg på mycket länge eftersom jag varit livrädd för dem på grund av kalorierna, men nu klarade jag det alltså! Jag är så glad!! Kan inte med ord beskriva <3

Jag ler på riktigt för första gången på LÄNGE! Jag känner mig så otroligt lycklig och glad över att jag äntligen bestämt mig för att ta tag i mig själv och min ätstörning! Jag har ju fördelen att jag inte varit sjuk så länge och jag antar att tillfrisknandet går lättare i och med det! 

Vägen till att bestämma mig och göra slag i saken har varit LÅNG och fruktansvärt jobbig. Jag har länge velat göra något åt min situation, men inte vetat hur. Idag är första dagen jag mår bra, första dagen jag är mätt, första dagen jag äter normal mat, första gången jag köper nötter och sockerfri choklad och kan äta med gott samvete! Inga ångestkänslor alls, inte på hela dagen. Jag kan inte fatta att det är sant. Var tvungen att åka och handla idag för att handla på mig produkter jag inte klarat av att äta på så länge. Det känns som att livet faktiskt börjar om. Jag tror säkert att jag någon gång kommer falla tillbaka, men JUST NU mår jag bra och jag har verkligen bestämt mig! Jag ska må bra nu, jag ska njuta av livet!!! 

 

Just nu önskar jag verkligen att jag hade någon som visste om min problematik, jag vill bara berätta för någon för jag är SÅ STOLT över mig själv!!! 

Varje kväll har jag noggrant planerat morgondagens mat i shape-up för att känna mig "säker". Igår gjorde jag inte det och jag har heller inte gjort det idag. Jag har alltså ätit en rätt rejäl frukost (med grädde i gröten!!!!!!) UTAN att väga eller registrera en enda grej!! Jag tog även precis en babybelost för att jag var sugen på det! Det bästa av allt är att jag inte känner någon som helst ångest över det här, jag känner BARA ett lugn! Det är SÅ skönt! 

Registrering av kosten har verkligen bara triggat mig, maten har inte längre varit mat utan endast siffror, när jag sett siffrorna svart på vitt har de gjort mig orolig och stressad! Nu är jag så pass van och medveten så jag vet ändå på ett ungefär hur mycket KOLHYDRATER jag får i mig (kommer som sagt fortsätta med lågkolhydratskost då det är något jag mått bra av). Åh vad jag vill dela med mig av mina framsteg, hoppas någon läser det här och kan glädjas en aning för min skull och tillsammans med mig! 

Gud vad bra jag är!! Hoppas det kommer gå bra hela dagen! Jag tror på mig själv otroligt mycket! 

Just nu önskar jag verkligen att jag hade någon som visste om min problematik, jag vill bara berätta för någon för jag är SÅ STOLT över mig själv!!! 

Varje kväll har jag noggrant planerat morgondagens mat i shape-up för att känna mig "säker". Igår gjorde jag inte det och jag har heller inte gjort det idag. Jag har alltså ätit en rätt rejäl frukost (med grädde i gröten!!!!!!) UTAN att väga eller registrera en enda grej!! Jag tog även precis en babybelost för att jag var sugen på det! Det bästa av allt är att jag inte känner någon som helst ångest över det här, jag känner BARA ett lugn! Det är SÅ skönt! 

Registrering av kosten har verkligen bara triggat mig, maten har inte längre varit mat utan endast siffror, när jag sett siffrorna svart på vitt har de gjort mig orolig och stressad! Nu är jag så pass van och medveten så jag vet ändå på ett ungefär hur mycket KOLHYDRATER jag får i mig (kommer som sagt fortsätta med lågkolhydratskost då det är något jag mått bra av). Åh vad jag vill dela med mig av mina framsteg, hoppas någon läser det här och kan glädjas en aning för min skull och tillsammans med mig! 

Gud vad bra jag är!! Hoppas det kommer gå bra hela dagen! Jag tror på mig själv otroligt mycket! 

Jag har vissa grejer inom maten som jag är "rädd" för, bland annat är ägg ett av sakerna. Förut var ägg för mig "säker" mat, det kunde jag alltid äta när jag kände lite hunger och jag älskade det, lösa, hårdkokta, stekta, scrambled osv, ljuvligt! Nu minns jag inte senast jag åt ett helt ägg. Tar alltid bort gulan, den innehåller "för mycket" kalorier. Sjukt hur tankarna kan ändras.. Det är skrämmande faktiskt. Ägg är ju nyttigt och som sagt GOTT!! Kanske jag ska utmana mig någon dag och koka ett ägg? Klarar jag av det? Medan jag tänker och skriver ner detta börjar tankarna kretsa i huvudet, "då måste jag välja bort något annat".. Vilken jävla idiot jag är, det är ju sanslöst. Blir så arg på mig själv! På mig själv och på den där jävla shape-up jag inte kan låta bli. Jag VILL INTE veta vad allting innehåller, jag vill fortfarande tycka att ägg är säker mat! 

Dagen har fortsatt bra. Tummen upp för att vara sjuk, i alla fall i det här sammanhanget, inte annars ;) idag har jag känt mig "normal" igen, lagom mätt hela dagen. Inga paniktankar på mat. Jag har mestadels hållit mig borta från köket, inte haft särskilt mycket motstridiga tankar. Fick i stort sett tvinga mig själv att äta förut för att åtminstone få i mig något. Jag känner fortfarande smak (tack och lov) och maten var god. Enligt min shape-up har jag idag ätit lite över 300kcal, givetvis inte bra säger friska jag, men sjuka jag njuter av de siffrorna. 

Utmanade mig själv en aning förut och hade sojagrädde i min mat, inte mycket, men mer än jag tidigare klarat av. Tummen upp för det.. 

Idag visade vågen återigen upp några hekton på tre dagar, trots att jag ätit minimalt. jag vet inte varför det blivit så just nu. Väger nu 48 kilo, som minst har jag vägt 46,5. Trots viktuppgången har det ändå varit en okej morgon hittills. Jag har inte konstant, panikartat tänkt på mat (det kan bero på att jag är sjuk och då av naturliga orsaker inte har nån matlust). Jag fortsätter dock med tidigare planering att försöka göra små framsteg genom att äta (åtminstone något) av det jag är sugen på, så alldeles nyss åt jag en babybellost trots att jag hela tiden övervägde med mig själv om det var "värt det". 

Jag har ju inte riktigt förut velat erkänna för mig själv att jag är sjuk i en ätstörning och nu när jag tagit det steget att faktiskt inse känns det som ett steg i rätt riktning. jag har hela tiden trott att jag har kontroll över min kosthållning, men nu ser jag ju att det är rätt givet att jag INTE har någon kontroll. Jag har kontroll på det sättet att jag räknar och väger och vet exakt vad jag får i mig, men att kunna äta normalt kan jag inte för allt i världen just nu. Det är skönt på ett sätt att ha kommit till insikt med vad jag håller på med, det kommer hjälpa mig, det är jag säker på. Jag ska göra allt för att åter ta kontrollen över mitt eget liv och vara hälsosam. Jag tänker jobba stenhårt för det. Jag tänker inte se mig själv falla. Jag måste orka! Jag har ett nytt jobb att se fram emot, jag kan inte gå runt energilös där, jag ser det som en chans att "starta om", de har aldrig sett mig större och vet därmed inte alls om mina problem. Jag kommer slippa kommentarerna om att jag måste sluta gå ner i vikt. Jag behöver inte skämmas om jag går upp en aning för ingen har nån bakgrundsbild av mig. 

 

Jag hoppas att den här lugna känslan kommer hålla i sig hela dagen. Tyvärr brukar jag ju må sämre framåt kvällen, men jag kämpar och tror på en bra dag :)

 

idag till frukost har jag ätit "falsk risgrynsgröt", äggröra samt sojalatte. Tyvärr äter jag fortfarande lightprodukter, men försöker att i små steg övergå till riktiga produkter. Igår tex gjorde jag en paj med mandelGRÄDDE på 79kcal/100g i stället för mandelmjölk med 13kcal/100g som jag i normala fall skulle gjort. Jag har inte smakat den än, men jag känner att det kommer gå bra (Om jag bara blir hungrig).

Jag vill gråta, men det kommer inga tårar.. Jag vill leva, det här är inget liv. Jag älskar och jag hatar mat. Eller jag hatar inte mat, men jag hatar vad den gör med mig. Jag hatar min sjuka hjärna!! Jag kan verkligen inte sluta. Jag bara fortsätter och fortsätter. Idag har jag inte ens ätit 500kcal. Det känns som att jag snart kommer dö. Min kropp kommer inte klara av det här, jag vet ju det, ändå är jag livrädd att "äta för mycket".. 

Köpte små ostar (baby Bell) på maxi när jag handlade där idag, tänkte att jag kanske kunde unna mig en, idiotjag stannade in den i shape-up och såg att en ostjävel innehåller 43kcal, jag pallade inte ens det, tänkte att jag då kommer över 500kcal och det går ju inte enligt min sjuka sida. Jag önskar att jag bara kunde strunta i tankarna och gå emot dem, det borde gå rent logiskt, det måste gå, det är ju bara att äta?! Jag förstår inte.. varför kan jag inte styra över mig själv längre? Är det ändå inte jag som bestämmer över MIG? Tänk att ätstörningen kan vara så stark att den tar över hela mig, det är obegripligt.. 

Jag hade hoppats på att kunna bli frisk på egen hand, jag vill försöka, men jag vågar inte.. I stället för att sluta fortsätter jag bara nedåt med mindre och mindre kalorier. Jag vet ju hur dåligt jag mår av det här, hur lite jag orkar. Jag vill ju orka, jag vill bli social igen, kunna besöka vänner utan att känna ångest över att det ska serveras något. Jag vill inte att någon ska fatta, samtidigt vill jag att alla ska förstå och hjälpa mig. Jag vill prata med någon, men jag vet inte med vem eller hur. Hur förklarar man för någon som aldrig varit i detta helvete? Det går inte att förstå dessa sjuka tankar, jag förstår dem ju inte ens själv, hur ska då någon annan kunna förstå? 

 

Gud vad jag önskar friska mig tillbaka. Tjejen som inte brydde sig vad hon åt, tjejen som åt en pizza till lunch och middag om hon ville utan att ägna kalorier en endaste tanke. Idag känns det helt sjukt, idag kretsar allt kring hur mycket kalorier allting innehåller. Ständigt är jag på jakt efter nya kalorifattiga produkter att laga mat på och jag vill påstå att jag har blivit otroligt "duktig" på det här. Jag kan äta relativt stora portioner, MEN de innehåller i stort sett ingenting rent kalorimässigt. Jag har inga problem att äta bland folk (så länge det gäller min egenlagade mat då) eftersom jag vet att jag knappt får i mig något, att maten är "säker". Dock blir jag ju på grund av detta aldrig mätt. Jag kan inte minnas sist jag var mätt på riktigt. När jag ätit klart är jag precis lika hungrig som innan, men utåt sett ser det ut som att jag ätit mycket. Folk kommenterar aldrig min mat mer än att det ser gott ut och att jag är duktig på att laga mat. Vet såklart inte vad de säger bakom ryggen, men som sagt, portionerna är högst "normala" och stora Men ger mig noll energi. 

Jag känner att min kropp mer och mer ger upp, det krävs kraftansträngning att vara samma glada tjej som jag tidigare varit. Jag försöker fortfarande och jag lyckas relativt bra, men jag är så trött och det gör så ont i min kropp. Är så trött på min fixering vid mat, att räkna varenda kalori, att väga varenda liten gurkskiva, att fundera över om jag kan "unna mig" tomat i salladen. Att noggrant överväga varenda sak jag stoppar in i munnen tär så på krafterna, jag får panik om jag inte dagen innan planerat in hur morgondagens upplägg ska se ut. Kalorierna blir färre och förre, kolhydraterna mindre och mindre. Alldeles för dåligt med fett får jag i mig dessutom. 

Från början var min tanke LCHF, i stället för HF vart det LF plus kaloriräknande. Det var svårt till en början men nu har jag "tyvärr" lärt mig det här väldigt bra.. Alldeles för bra och jag tycks bara bli bättre och bättre på det. Tills rätt nyligen undvek jag bara mycket kolhydrater och levde ändå relativt sunt, var mätt och inte totalt uppslukad och fixerad vid mat, jag vägde inte maten utan jag la på en normal mängd och åt utan att tänka på kalorier. Vad som nu fått mig att maniskt följa shape-up vet jag faktiskt inte. Det enda jag vet just nu är att jag vill bli frisk igen. Problemet är att jag är SÅ rädd att gå upp i vikt! Med tanke på mitt kaloriunderskott och svält kommer kroppen garanterat svälla upp och jag kommer öka dramatiskt. Hur går man tillväga för att långsamt trappa upp näringen utan att få panik? Jag lovar mig själv varje dag att jag ska skärpa mig och äta fetare mat (men fortfarande lågkolhydratakost då jag vet att jag mått bra på detta innan jag började med "dumheterna")  men varje dag misslyckas jag och får istället i mig mindre och mindre kalorier. 

Det känns som att jag aldrig kommer kunna bli fri! Jag vill så gärna, jag vill VERKLIGEN.. Hur kan hjärnan vara så envis? 

Jag har inte, under min viktnedgång, känt såna här starka känslor förut. det har tidigare inte varit jobbigt. Nu blir jag bara sämre och sämre, sjunker allt längre ner. Känslan av maktlöshet är hemsk. Veta att jag har sjunkit för långt, veta att vägen tillbaka nog kommer bli hemskt jobbig och svår. Vid tidigare försök till att gå ner i vikt har jag aldrig kommit till det här stadiet, jag är förvirrad och glömmer bort mig själv, vem jag är!

 

* Kunna äta det jag är sugen på. Vill jag ha tex yoghurt vill jag kunna ta yoghurt utan att känna dåligt samvete och/eller motstridiga känslor.

* Sluta räkna och skriva upp varenda kalori och bara bli sådär fri och omedveten om hur mycket allting innehåller.

* Äta sushi igen. Åh jag älskar verkligen det, klarade tills nyligen av att äta det, nu går det verkligen inte! 

* Sluta att tänka på mat varje sekund av dagen. Jag måste hela tiden sysselsätta mig med något för att inte helt gå under (en fördel med det är väl att jag numera har ett väldigt rent hem)

* Vill kunna träna igen och njuta av det, nu orkar jag inte längre. Energin räcker inte till.

* Vill umgås med mina vänner och bli social igen. Har dragit mig undan väldigt mycket på sistone Och sån är inte jag egentligen.

* Vill må bra en hel dag.

* Äta ute och njuta av det

* Stabilisera vikten. Vill verkligen inte gå upp och verkligen inte gå ner mer.

Gud jag mår så jävla dåligt!!! Alla mina tankar kretsar verkligen runt maten, jag vill bara äta hela tiden även fast jag inte är hungrig egentligen! Kvällarna ger den värsta ångesten just på grund av att jag då "ätit klart" alla mina måltider. Det är så fruktansvärt, kan inte beskriva i ord.. Att äta i sig ger mig ingen ångest, det ger mig lycka, fram tills maten är slut. Då tänker jag genast på vad jag ska äta nästa gång och när. Jag kan inte hantera det här, det är så hemskt.. Vad har jag ställt till med? har svält mig så länge nu, börjar bli rädd. Jag vill äta mer energirik mat, men jag vågar inte. Är så rädd att gå upp igen, livrädd! Googlade lite igår på näringsbrist på grund av ätstörning och läsningen gav mig kalla kårar, jag vart alldeles iskall. Allting tyder på att jag har anorexia, alla kriterier stämde. Har en sjukligt låg vikt med tillhörande lågt bmi. Har man under 17 (eller var det 18?) räknas det som svår undervikt (jag har typ 15-16), det tillsammans med sjuka tankar kring vikt och mat ger diagnosen anorexi. Det stod så mycket otäckt och mycket stämmer in på mig. Mitt blodtryck är sjukt lågt, jag fryser jämt, är sjukt trött, orkar ingenting, mina händer spricker och är torra osv.. 

Jag önskar så jag hade nån att prata med, men jag vågar inte. Känns som att folk kommer döma mig. Jag känner mig värdelös.

hade gått upp i vikt dessutom när jag vägde mig i morse och nu vägde jag nästan 48kg. Antagligen kroppen som reagerar, antingen på all sötning jag äter, eller så samlar den all den lilla energi jag äter. Läste att det kan bli så, även att vätska kan samlas i tarmen. Jag vill bara bli stabil NU, vill må bra NU.. Jag klarar inte det här längre! Jag är rädd att bryta samman fullständigt. Jag orkar inte ens göra ett bra arbete längre. Känner mig som ett spöke, folk är dessutom oroliga för mig och jag skakar av mig det med nån käck ursäkt, fast jag inombords skriker i panik! 

jag ser inte mig själv som tjock just nu, jag är supersmal. Så smal att jag vill gömma mig under tklockare kläder. Ryggraden och revbenen sticker ut, jag är insjunken, magen är svullen. Inga bra tecken. Min friska sida säger ÄT fetare saker. Det är livsfarligt att inte få i sig nog fett, kroppen använder då proteiner som energi och det kan nerv- samt hjärnskador om det pågår för länge. Min sjuka sida fortsätter dock maniskt räkna kalorier för att hålla ner så mycket det bara går. Idag har jag ätit 516kcal under hela dagen, på ett sätt ger det mig ångest, är det inte för mycket? Den friska sidan försvinner allt mer, jag vill ha fram friska jag igen. Hjälp mig :,(

En kollega var gullig idag och hade med sig en bit kaka till mig som hon bakat (lchf). Bestämde mig för att äta en liten bit av den med gott samvete. Nu är dock hela kroppen i uppror, varför åt jag den? Jag har ingen aning om vad den innehåller! Panik! Lovade mig själv att INTE räkna dessa kalorier och jag ska försöka hålla det, men det TÄR på mig nåt enormt! Kollade upp receptet då jag vet vart den kommer ifrån.. Hela kakan innehåller 200g (!!!!) smör, alltså dryga 1400kcal på bara smöret + att den innehåller 200g 70% choklad. Det är ju sjukt mycket!! Vet ej hur många bitar hon fick ut av den eller hur mycket en bit är på, men det känns som att den måste ha varit en bra bit över 200kcal.. Det gör så ont i mig, så god var den inte ens, smakade mest smör. Jag är så äcklad av mig själv, ångrar mig så att jag åt den! Biten som är kvar tänker jag ge bort till någon, aldrig att jag utsätter mig för det igen. Jag äter ju sötsaker (sockerfritt) MEN jag måste baka dem själv så jag vet det exakta kalorimåttet.. Hade tänkt väga mig i morgon och det känns som att den har förstört allt. Kroppen jublar väl på grund av fettet och sög åt sig allt = viktuppgång. Jag är livrädd!! :(

Jag får panik att tanken att äta ute. Förr var det något jag gjorde i stort sett var och varannan dag för att jag älskade det. Just då såg jag det som en riktig lyxgrej. Nu MÅSTE jag slaviskt veta exakt vad allt jag stoppar i mig väger och innehåller, hatar att äta något jag inte vet något om, något som får mig att tappa den lilla kontroll jag har.

på mitt jobb börjas det nu planeras för diverse ättillfällen, det är julbord (som jag vanligtvis älskar otroligt mycket) och det är en middag för att tacka av kollegor (bland annat mig) som slutar. Det sista skrämmer mig, en middag för min skull.. Hur ska jag ta mig ur det? Min hjärna går på högvarv, hur ska jag kunna sitta där rakt upp och ned och äta en jäkla kaloribomb utan att röra en min? Låtsas som att ingenting är fel. Jag vill ju det här, men den sjukliga sidan av mig hoppas på att jobba kväll och att ett turbyte är omöjligt. Då kan jag pusta ut och kanske gnälla lite inför kollegorna och låtsas tycka synd om mig själv. Eller förresten behöver jag inte låtsas, jag tycker synd om mig själv, verkligen! Jag ville aldrig bli sjuk! Jag vill vara samma gamla tjej som tidigare..

Jag har byggt upp mina dagar efter mina ät-tider och det stör mig nåt så enormt.. Tiden emellan är mina tankar relaterade till mat, mycket av tankarna handlar om vad jag är sugen på samt vad jag eventuellt skulle kunna unna mig mellan mina måltider. Oftast är det bara tankar och jag äter inget av det jag vill ha.. Försöker fylla tiden emellan med saker så att tiden ska gå till nästa mål, oftast städar jag, dricker te/kaffe eller röker. Det har blivit min last, jag blir arg på mig själv som röker så mycket, men det är ett sätt för mig att lindra min stress och oro..

 

Mina mattider är som följer:

 

9.00 frukost

11.30-12.30 lunch

16.30 middag

18.00-19.00 fika av något slag

 

på det här viset klarar jag mig relativt mätt hela dagen, men som sagt är mina tankar ständigt fokuserade på mat och kalorier. Mat är inte längre mat, det är kalorier som ska förpesta min kropp. Jag älskar fortfarande att äta, mår dåligt när maten är slut för att jag så gärna vill äta mer mer mer. Förr åt jag mig alltid proppmätt, så mätt att jag nästan kräktes. Inte sunt, men jag saknar det. Jag vill så gärna äta gott, onyttigt och mycket igen. Jag önskar mig så en sund/sundare relation till mat igen, men det känns som att vägen dit är lång. Jag vet att jag har problem, men jag tror inte att jag riktigt har accepterat det. Måste försöka sätta upp mål för mig själv, lite i taget, sluta förneka.. Det är inte fel att äta gott och kaloririkt ibland, jag vet ju det.

Gud vad trött jag är på att ha ätstörning.. mat innebär både glädje och hat just nu. Jag tänker ständigt på mat, känner mig jämt hungrig. Jag räknar alla kalorier, står och överväger om jag "får" äta vissa saker eller inte, oftast blir det inte som vinner. Jag funderar till och med på om jag får "unna mig" tomat i en sallad. Det är ju sjukt, jag kan inte förstå att det blivit såhär. Jag saknar att äta det jag är sugen på, att ta en skål yoghurt om det är det jag vill ha, men jag kan inte! Jag kollar på min shape-up app ständigt, räknar ut hur mycket jag kan ta utan att det blir för mycket kalorier. Jag kan säga att jag äter 5:2 fast 2an varje dag i stort sett. Kolhydraterna är jag väldigt noga med också, absolut inte över 20g, hamnar jag på 20g innebär även det ångest i stora lass! 

Jag fortsätter gå ner, dock mer långsamt nu. Ett tag kanske jag åt 200-300kalorier/dag, nu äter jag kanske 500/dag. Känns för mycket fast det egentligen är alldeles för lite. Jag väger mig var tredje dag, det skapar spänning och skräck blandat. Väger just nu precis 47kg, det gör lite ont i magen när jag inte gått ner något på tre dagar.. Samtidigt vet jag ju att jag inte kan väga mindre, jag är såå smal, men livrädd att gå upp något gram. Vad gör jag då? Kan ju inte dra ner mer på kaloriintaget, det pallar jag inte. Är som sagt så trött på att ständigt vara hungrig och ständigt vara sugen på något. När jag väl äter är mina höjdpunkter, jag är väldigt noga med att allting blir "på rätt tid".. Är så hungrig på mornarna att jag nästan kräks, ändå "måste" jag vänta en timme till. Jag inser mina problem, men jag vet inte vad jag ska göra. Kroppen och vikten betyder allt för mig. Ingen vet vad jag känner, ibland vill jag bara ha någon att prata med, men jag är rädd för hur folk ska agera. Just nu förstår jag att sjuka umgås med andra som är sjuka på liknande sätt. Kanske kan man peppa varandra till att må bättre, eller kanske blir det tvärtom? Jag vill inte vara såhär, kanske var jag bättre som tjock? Jag var i alla fall mätt och mat tog inte upp hela min tankeverksamhet på samma sätt som nu! 

 

Tänk att jag har gått ner 30kg?! Jag kan inte förstå.. Jag ljuger för folk, säger att jag ligger på en mycket högre vikt, att jag är stabiliserad, sanningen är ju någon helt annan. Gud vad jag önskade att någon förstod, men jag litar inte på någon, jag tror inte folk skulle förstå. Jag är rädd att folk ska tvinga mig att söka hjälp! Jag vill hjälpa mig själv, bli sund. 

Lovar mig själv att jag ska PROVA att äta mer kalorier i tre dagar (fram tills nästa invägning) för att se vad som händer, det är ju enkelt att gå ner eventuella kilon igen, men jag KAN INTE.. Det ger mig sån oro i kroppen, ett par siffror gör mig helt förstörd. Som sagt, jag FÖRSTÅR inte hur det kunde bli såhär...