Bitterfroken

Råkade av misstag logga in på en blogg jag helt glömt av att jag startat en gång i tiden. Hade faktiskt glömt hur dåligt jag mådde. Det här skrev jag 2008.. 

"Vad gör man egentligen åt en depression? Hur vet man att man är deprimerad framför allt? Ibland känns allting så grymt outhärdligt, som just nu. Känns som att någonting tynger ner mig, bara drar mig neråt. Jag försöker kämpa mig uppåt, men ju mer jag kämpar, desto mer sjunker jag. Jag kippar efter andan, men jag får ingen luft. Jag vill gråta och skrika, men allting fastnar inom mig. Försöker bryta mig loss, men jag sitter fast i ett järngrepp. I mitt eget grepp, mina egna krav, mina egna tankar.. Hur gör man egentligen för att släppa dessa tankar? "Det är väl bara att se det som det är och låta bli att tänka på det" menar vissa. Men hallå?! Vore det så enkelt skulle väl ingen människa i hela världen må dåligt. Tyvärr styr man över allt annat än själva hjärnan, den lever sitt egna lilla liv och ställer till bekymmer. Ni fattar väl att jag mer än gärna släpper dessa tankar och i stället är glad? Tror de människorna som säger det där att vi deprimerade/ledsna/utbrända tycker det är roligt, att vi kanske mår dåligt för att reta alla friska och glada?
Enligt mig har Sverige så sjuk syn på hur man ska vara, hur mycket man ska klara av och så vidare. Inte bryr sig väl någon om mig, som mår lite dåligt? Det finns ju faktiskt viktigare saker att fokusera på. Kanske man själv sätter de här kraven? Men inte stannar väl många av er hemma för att ni är ledsna, stressade och mår allmänt piss? Kanske gör ni det, men inte säger ni att det är just därför? Varför är det så när alla läkare tjatar om hur viktigt det är att ta symptomen på allvar? I stället fortsätter man att trotsa sina signaler om att nånting är fel och fortsätter må dåligt tills man kraschar fullständigt..

Jag har mått lite dåligt och valde idag att blåsa av min dejt ikväll. Nu känns det mycket lättare och skönare! Önskar bara att jag förstod varför jag hetsar upp mig på det här sättet bara för att helt oskyldigt träffa någon. Jag orkar verkligen inte lära känna någon ny och jag vet inte ens om jag vill, eller JO det vill jag såklart, men jag vill att det ska vara enkelt, vad nu enkelt innebär! :( Undra om det finns någon mer som jag därute? Ibland känner jag mig så otroligt udda!

I stället för dejt ska jag ta hand om mig själv ikväll där bland annat pizza står på menyn! Skönt!

Imorgon ska jag på dejt och herre min gud, det känns inte alls bra. Jag tror jag återigen är igång med mitt destruktiva beteende att försöka tvinga mig in i något jag egentligen inte vill. Samtidigt vill jag verkligen ge det en chans, igen... Vi träffades nämligen för några veckor sen och åt mat ihop. Vi hade kul, men det kändes inte mer än så, snarare helt fel faktiskt..
Fan, jag försöker verkligen skärpa mig. Nollställa tankarna. Jag är livrädd för att han ska sätta sig för nära, tränga sig på mig, tvinga mig, få mig att känna mig smutsig. Innerst inne vet jag att det bara är jag som kan skada mig själv genom att tillåta att bli behandlad mot min vilja.
Varför kan jag inte vara som alla andra och tycka att det här är spännande..? Jag vill inte behöva känna mig rädd och liten!
Satt och funderade förut och tänkte på hur mycket jag saknar tiden som ung. Ni vet när man umgicks i grupper och hade span på en kille som spanade tillbaka. Känslan när en spänning byggdes upp samtidigt som det var hemligt för omvärlden. Hur man försökte smyga med det.. råka röra varann när man gick förbi, hitta på ursäkter för att kunna gå iväg en sväng tillsammans! Jag "hade" en sån kille när jag var yngre (runt 11-12 år) och jag glömmer honom aldrig, eller känslorna. Han var en av de "populära" och jag tillhörde inte direkt den skaran, ändå var det alltid han och jag. Givetvis i smyg.. Mig har man alltid skämts för (kanske inte konstigt att jag lärt mig att jag är något att skämmas för). Jag minns så väl att jag och mina vänner alltid skulle vara där han och hans vänner var. Oftast umgicks vi även tillsammans. En händelse minns jag speciellt.. Vi var ofta i gymnastikhallen efter att skolan stängt och roade oss med att gå in i en såndär tjock madrass och välta den nerför läktarn (Jepp! Skitkul). Jag och killen såg alltid till att vara längst in och bredvid varann. När alla andra hade tagit sig ut passade vi på att pussas. Herregud vad spännande det var och jag hade fjärilar i hela magen. Vid ett annat tillfälle kom vi på att vi skulle "spela teater" i aulan på skolan. Där finns kulisser och givetvis skulle han och jag vara på samma lag. Medan vi stod där bakom och "kom på våra repliker" kramades vi och pussades så mycket vi hann innan vi var tvungna att gå ut och låtsas som ingenting.
Sånt här saknar jag, det är ju ingenting som händer när man är vuxen. Nu är alltid så mycket allvarligare och kraven är tusen gånger större och jag pallar inte med det..

Jag önskar jag var mer normal. Vet inte vad som är fel, men det känns som att det är någonting! Jag är så trött på mitt meningslösa liv, att jag liksom inte lyckas göra något bra av det. Jag klarar inte av att dejta och leva livet som andra singlar i min ålder. Jag vill absolut inte gå ut på krogen och släpa med mig nåt one night stand. Hela grejen med sex gör mig äcklad och ångestfylld överhuvudtaget. Jag vill aldrig mer bli utsatt för något jag inte vill, därför avstår jag ju hellre från att dejta! Dock gör jag ju inte det "frivilligt".. Jag vill så gärna vara som alla andra, avslappnade och faktiskt njuta av att lära känna en ny människa, men jag kan inte. Att leva som jag gör skapar mycket irritation, jag är arg i stort sett hela tiden, allmänt missnöjd och ledsen stora delar av tiden.
Jag önskar ibland att jag kunde komma iväg och prata med någon utbildad, men det känns som att mina problem inte är något i jämförelse med andras, dessutom skäms jag.. Känns som att ingen förstår mig! Hela tiden får man bara höra saker som "ryck upp dig", "skärp dig!" osv.. Det känns otillåtet att må så här..

I ett års tid har jag varit så dum! Jag hoppas vid mitt liv att det här blir året jag slutar försöka ställa in mig och göra mig så bra som möjligt för någon som ändå inte vill ha mig. Förra året (konstigt det känns att skriva så) träffade jag en kille som jag "föll för" på direkten. Han var såå snygg och så här lagom blyg och mysig. Vi började träffas, han engagerade sig i mig till en början, men ju längre tiden gick, desto längre gick det mellan gångerna vi sågs. Oftast pratade vi dock över internet. Hela tiden försökte jag intala mig själv att "han mår ju så dåligt, han orkar ju inte.. Inte så konstigt". Jag har hela tiden försökt stötta honom och finnas där. Han däremot har aldrig brytt sig om mig alls, aldrig frågat något. Han sa inte ens grattis när jag fick mitt nya jobb med min nya titel. Han frågade förrresten inte ens vart jobbet var.. Jag har hela tiden försökt gripa efter halmstrån, "igår sa han ju att jag var fin, vad mysig han är!!".
Jag fattar inte vad det är jag vill ärligt talat och vad jag hoppas på? Vill jag leva med någon som ignorerar mig och aldrig uppmuntrar mig (snarare trycker ner mig)? Varför väcks mitt intresse för killar som inte vill ha mig? Det är verkligen inte första gången och definitivt inte sista gången det händer.. Jag önskar dock att jag kunde ha lite mer respekt till mig själv. Jag är väl bättre än så här. Jag är ju bra! Jag är ju värd någon som faktiskt älskar mig, bryr sig om mig och vill mig det bästa.
Det nästan värsta med den här karln är att han redan har en flickvän. Det är ingenting han yppat till mig, det har jag efter hand listat ut själv då jag misstänkte att något inte stod rätt till. Vad hände med ärlighet? Fan jag blir så arg när jag skriver det här, jag retar mig så på att jag låtit mig bli behandlad på det här sättet.. men varför, varför är det så svårt att stå emot? Säkert kommer jag vilja träffa honom igen när (OM) han frågar. Jag är så dum, en idiot.. Jag måste sluta hata mig själv!