ETT INLÄGG SKRIVET ÅR 2008
Råkade av misstag logga in på en blogg jag helt glömt av att jag startat en gång i tiden. Hade faktiskt glömt hur dåligt jag mådde. Det här skrev jag 2008..
"Vad gör man egentligen åt en depression? Hur vet man att man är deprimerad framför allt? Ibland känns allting så grymt outhärdligt, som just nu. Känns som att någonting tynger ner mig, bara drar mig neråt. Jag försöker kämpa mig uppåt, men ju mer jag kämpar, desto mer sjunker jag. Jag kippar efter andan, men jag får ingen luft. Jag vill gråta och skrika, men allting fastnar inom mig. Försöker bryta mig loss, men jag sitter fast i ett järngrepp. I mitt eget grepp, mina egna krav, mina egna tankar.. Hur gör man egentligen för att släppa dessa tankar? "Det är väl bara att se det som det är och låta bli att tänka på det" menar vissa. Men hallå?! Vore det så enkelt skulle väl ingen människa i hela världen må dåligt. Tyvärr styr man över allt annat än själva hjärnan, den lever sitt egna lilla liv och ställer till bekymmer. Ni fattar väl att jag mer än gärna släpper dessa tankar och i stället är glad? Tror de människorna som säger det där att vi deprimerade/ledsna/utbrända tycker det är roligt, att vi kanske mår dåligt för att reta alla friska och glada?
Enligt mig har Sverige så sjuk syn på hur man ska vara, hur mycket man ska klara av och så vidare. Inte bryr sig väl någon om mig, som mår lite dåligt? Det finns ju faktiskt viktigare saker att fokusera på. Kanske man själv sätter de här kraven? Men inte stannar väl många av er hemma för att ni är ledsna, stressade och mår allmänt piss? Kanske gör ni det, men inte säger ni att det är just därför? Varför är det så när alla läkare tjatar om hur viktigt det är att ta symptomen på allvar? I stället fortsätter man att trotsa sina signaler om att nånting är fel och fortsätter må dåligt tills man kraschar fullständigt..
Kommentera gärna hur ni gör för att må bra eller åtminstonde bättre. Jag själv är helt död på idéer"
Detta skrev jag alltså 2008. Jag hade ingen aning om livet, om jag skulle fortsätta må på det här sättet. Jag såg verkligen ingen ljuspunkt. Önskar att jag kunnat berätta för mig själv att allting visst kommer ordna sig, att jag kommer in på min drömutbildning och slutför den utan en endaste omtenta. Att jag får ett roligt jobb direkt efter examen. Att jag (oftast) kommer kunna sova på nätterna, att jag slutar gråta över mitt liv (ja iaf när det gäller jobbiten vill säga) Trött är jag dock fortfarande, sjukligt också! Orkar knappt vara uppe ibland..
Skönt är det i alla fall att läsa det här. Jag mår så himla mycket bättre idag, även om jag fortfarande mår väldigt dåligt så är det så minimalt jämfört med hur det har varit..
"Vad gör man egentligen åt en depression? Hur vet man att man är deprimerad framför allt? Ibland känns allting så grymt outhärdligt, som just nu. Känns som att någonting tynger ner mig, bara drar mig neråt. Jag försöker kämpa mig uppåt, men ju mer jag kämpar, desto mer sjunker jag. Jag kippar efter andan, men jag får ingen luft. Jag vill gråta och skrika, men allting fastnar inom mig. Försöker bryta mig loss, men jag sitter fast i ett järngrepp. I mitt eget grepp, mina egna krav, mina egna tankar.. Hur gör man egentligen för att släppa dessa tankar? "Det är väl bara att se det som det är och låta bli att tänka på det" menar vissa. Men hallå?! Vore det så enkelt skulle väl ingen människa i hela världen må dåligt. Tyvärr styr man över allt annat än själva hjärnan, den lever sitt egna lilla liv och ställer till bekymmer. Ni fattar väl att jag mer än gärna släpper dessa tankar och i stället är glad? Tror de människorna som säger det där att vi deprimerade/ledsna/utbrända tycker det är roligt, att vi kanske mår dåligt för att reta alla friska och glada?
Enligt mig har Sverige så sjuk syn på hur man ska vara, hur mycket man ska klara av och så vidare. Inte bryr sig väl någon om mig, som mår lite dåligt? Det finns ju faktiskt viktigare saker att fokusera på. Kanske man själv sätter de här kraven? Men inte stannar väl många av er hemma för att ni är ledsna, stressade och mår allmänt piss? Kanske gör ni det, men inte säger ni att det är just därför? Varför är det så när alla läkare tjatar om hur viktigt det är att ta symptomen på allvar? I stället fortsätter man att trotsa sina signaler om att nånting är fel och fortsätter må dåligt tills man kraschar fullständigt..
- Jag tex har fått väldigt problem med att sova, ibland kan jag inte somna på en hel natt, bara ligger och vrider mig och är ledsen. Antingen det eller så sover jag men fruktansvärt oroligt, går i sömnen, vaknar titt som tätt osv. Det här gör ju självklart att jag mår ännu sämre
- Får massor av utslag i ansiktet som liknar finnar/kvisslor
- Jag är trött hela dagarna, ser ingen mening med att resa mig ur sängen. Får i princip tvinga mig upp.
Kommentera gärna hur ni gör för att må bra eller åtminstonde bättre. Jag själv är helt död på idéer"
Detta skrev jag alltså 2008. Jag hade ingen aning om livet, om jag skulle fortsätta må på det här sättet. Jag såg verkligen ingen ljuspunkt. Önskar att jag kunnat berätta för mig själv att allting visst kommer ordna sig, att jag kommer in på min drömutbildning och slutför den utan en endaste omtenta. Att jag får ett roligt jobb direkt efter examen. Att jag (oftast) kommer kunna sova på nätterna, att jag slutar gråta över mitt liv (ja iaf när det gäller jobbiten vill säga) Trött är jag dock fortfarande, sjukligt också! Orkar knappt vara uppe ibland..
Skönt är det i alla fall att läsa det här. Jag mår så himla mycket bättre idag, även om jag fortfarande mår väldigt dåligt så är det så minimalt jämfört med hur det har varit..
