Bitterfroken

Fan, jag kommer aldrig, aldrig, aldrig mer bli lycklig och finna ro och trygghet i mig själv. Jag kommer aldrig kunna bli lycklig med någon annan. Jag kan inte släppa de spärrar som hindrar mig när jag inte ens vet vad de beror på. Jag har varit så här så länge som jag kan minnas.. Jag önskar att jag visste vad som har förstört mig!
Jag försöker verkligen mitt yttersta att slappna av och inte tänka så mycket, försöka att tycka att det är spännande att smsa med en fin kille, mysigt att dejta, men jag kan inte! Det knyter sig i magen av bara tanken!
Pratar nu en hel del med en kille jag blivit "ihoppassad med" av en vän. Jag känner bara olustkänslor och jag är rädd... Snälla jag vill bli normal, jag vill veta varför jag är sånhär och sen jobba med det för att i framtiden kunna må bra. Tydligen kan jag inte själv bestämma över hur jag ska agera och det stör mig väldigt mycket!
:'(

Jag har inte uppdaterat på ett bra tag, man kan ju önska att det beror på att livet har blivit så mycket bättre och att jag inte behöver den här jäkla bloggen längre.. men så är det givetvis inte. Jag är lika ensam som vanligt. Blir så stressad över det här, varför är mitt liv såhär? Jag skäms! Jag skäms så jag knappt vill träffa gamla vänner. Jag hatar deras frågor om hur de går med kärleken när jag som vanligt inte har nåt att komma med. Ingen av mina vänner har varit med och sett mig i ett förhållande, medan de under ett långt tidsspann hunnit haft ett långt förhållande, brytit upp, varit singlar ett tag för att sedan slå sig till ro med en ny, står jag fortfarande på ruta 1 och stampar! VARFÖR är jag sån här? Varför är jag så rädd och varför känns alla så fel?