Bitterfroken

Det tar alltid några dagar för mitt huvud att "vänja sig" efter att klockan ställts om. Går ofta och tänker "egentligen är ju klockan...". Efter ett tag släpper de där tankarna och då kan jag leva lite mer normalt igen, hehe!

Inatt drömde jag värsta mardrömmen, det var så himla läskigt och sådär otäckt verklig. Nu i efterhand måste jag säga att det var en väldigt bra story som jag tror att jag hade gillat att se på film, men att vara med i den var mindre kul ;)

 

Blev inget psykologbesök idag heller förresten eftersom hon är sjuk. Typiskt, men samtidigt gör det mig inte så värst mycket heller då jag för tillfället känner att det inte ger mig något. Hade ju dock velat ta upp den där oron jag känt angående om jag var hypoman i somras. Skulle vara intressant att höra hur hon ser på det. Jag hoppas att det bara var själva ätstörningen som gjorde mig uppvarvad och omdömeslös...

Har precis ätit upp en kebabsallad i solen ute på balkongen. Härligt att ha sol långt in på kvällarna!

Det var ruskigt gott med salladen, jag verkligen älskar kebab! Nåt som jag däremot tycker mindre om är den här stresskänslan jag får i kroppen när jag äter och har ätit klart. Mina mättnadskänslor fungerar inte direkt till hundra procent och då kan jag nästan få panik för att jag bara vill ha mer. Blir ju givetvis mätt efter en liten stund, men innan den känslan infinner sig är det ganska jobbigt. 

Idag har min bil fått på sig sommarskorna, skönt att det är fixat nu :)

Fortsatt underbart väder även idag. Sitter som vanligt ute på balkongen och dricker mandelmjölk smaksatt med steviadroppar med chokladsmak, otroligt gott!

Beställde nyss en ny tröja/jacka från Gina Tricot. Tvekade länge hur jag skulle göra med storlek, men jag bestämde mig för att ta den storleken jag har i nuläget eftersom det är nu jag ska ha den. Det där med mina kläder ger mig ju en del ångest, just tanken på att kläderna en dag här inte kommer passa längre :(

 

Annars mår jag väl inte jättebra, men jag försöker att njuta av det jag faktiskt kan njuta av och inte känna efter allt för mycket! 

Usch vilken ångest jag känner nu. Vet inte varför, känner mig bara så vilsen som vanligt. Det kryper verkligen i hela kroppen, hjärtat slår alldeles för snabbt och jag kan inte slappna av alls.. Tog precis Atarax. Har läst om folk som däckar på två Atarax, jag är lite smått avundsjuk på det, själv känner jag ens knappt av dem.

 

Ikväll ska jag kolla på gladiatorerna och äta en tapastallrik jag slängt ihop! Ska försöka överleva det (kanske är det därför jag har ångest? Jag vet inte..)

Otroligt varmt och skönt idag med. Sitter och bara njuter på balkongen, dock finns det vissa störande moment, till exempel när grannarna också är ute på balkongen. Hatar det, vet aldrig om jag ska hälsa eller inte och dessutom ser jag helt fullständigt förjävlig ut med hår som inte tvättats på typ hundra år. Har bara lust att gå in, men samtidigt inte för det är ju så himla skönt här! Sitter nog helt enkelt kvar en stund till..

 

Lördag idag. Är ju som vilken dag som helst för mig egentligen, men jag gillar ändå helgerna :) Vad hittar ni på?

Åh! Jag blev just lite glad igen. Jag gjorde just en helt himmelsk plankstek med fläskfilé, oh den var såååå god. Älskar verkligen plankstek. La upp en bild på den på instagram och fick en kommentar där personen ifråga undrade om jag gjort den själv och att hon i så fall vart imponerad! Jag tyckte inte själv att det var något märkvärdigt med den, men jag vart verkligen glad av kommentaren eftersom jag verkligen älskar att laga mat. Jag blir glad att en sån "liten" sak kan göra att jag känner glädje! Det gör liksom att jag vill fortsätta kämpa! <3

Instagram hjälpte mig faktiskt väldigt mycket senast jag kämpade för att bli frisk, att folk gillade och kommenterade mina matbilder, det gav mig enorm styrka! Började sen "skämmas" för att lägga ut matbilder för att  den här jäkla ätstörningen intalade mig att det var fel att äta, men jag tror bannemig jag ska börja uppdatera med matbilder oftare! 

 

<3

Idag mår jag inte särskilt bra alls. Slås omkull av ångesten, smärtan över hur jag verkligen har förstört mitt liv. Även om jag inte var nöjd med livet som det var innan den här jävla ätstörningen tog över så var det ändå ett bättre liv än det här. Jag känner mig otroligt ensam och vilsen, jag saknar min bästis som jag pratar med allt mer sällan. Vi som umgicks varje dag, jag var en del av hennes familj. Nu är jag ingenting. Jag vågar knappt längre gå ut för att jag skäms för hur jag ser ut. Jag hatar att känna så, jag vet ju att det inte är normalt att vara såhär och se ut såhär, ändå kan jag bara se det som ett enda stort misslyckande att gå upp i vikt. Jag är ledsen för att jag inte förstod tidigare vilket helvete jag skulle komma att sätta mig i och jag trodde inte för allt i världen att det skulle vara så svårt att ta sig loss. Jag säger hela tiden till mig själv att jag måste kämpa, måste tro på mig själv, men det är svårt. Jag tappar lusten för allting, kan inte hitta något som kan motivera mig till att bli frisk samtidigt som jag HATAR livet jag lever.

Jag måste återigen ge livet en till chans och jag måste tro på att det kommer bli bra!

Godmorgon! :)

Har sovit ganska okej i natt och vaknade upp till ytterligare en dag med strålande solsken. Älskar verkligen våren och hur allt vaknar till liv igen, det är så fint!

Igårkväll när jag skulle sova låg jag länge och dividerade med mig själv huruvida jag skulle äta frukost eller inte. Genast kom de där förbannade hjärnspökena och argumenterade tillbaka "gör det du, om du vill.. Men tänk på att du även ska äta något gott till kvällen eftersom det är fredag". Givetvis kände jag direkt att "det blir för mycket". Jag är omöjlig som viker mig för ätstörningen hela tiden, men att friska tankar ändå börjar komma mer och mer ser jag som framsteg ändå. Jag måste acceptera att det kan ta tid, allting kan inte hända på en gång.

 

Kram

Vädret är verkligen labilt. Igår snöade det och var isande kallt. Idag är det strålande sol igen och såå skönt! Till och med jag som fryser jämt kunde sitta ute på balkongen i bara T-shirt. Satt där och njöt och lyssnade på Håkan Hellström i typ en timme, sen försvann solen runt hörnet och då var det inte särskilt varmt längre ;)

 

Det vart inget besök hos psykologen idag förresten. Jag fastnade på E18 utan att bilen rörde sig en knapp meter och där stod jag i minst 45min så jag hann aldrig dit med tanke på att det tar 40min in dit i normala fall och jag hann inte ens ut ur min stad på den tiden. Typiskt. Hatar när saker ändras, men det gick rätt okej ändå med tanke på att jag inte direkt sett fram emot det. Ny tid nästa vecka vilken betyder två träffar den veckan..

Imorgon är det dags för möte med psykologen igen. Alltså jag har ärligt talat ingen lust då det känns som att det inte ger mig någonting alls. Det känns som att jag bara betalar pengar för att få "råd" likvärdiga de jag får av min närmsta omgivning samt de egna råden jag egentligen har till mig själv. Jag säger inte att det är fel på de här råden egentligen, men i det läget jag är behöver jag verkligen verktyg för att klara det här. Det räcker inte med att säga att jag ska äta. Jo tack, jag vet, men jag behöver tips och råd för hur jag ska göra, hur jag ska tänka. Jag har verkligen en fruktansvärd panik över det. Jag är så hemskt hemskt rädd för viktökningen. Jag vill bli frisk, men jag vill fortsätta vara smal. Jag är så rädd för att bli överviktig igen och jag är så rädd för att aldrig kunna acceptera mig själv. 

Jag vet ju att det bara är jag som kan kämpa. Ingen kan kämpa för mig, även om jag önskar det. Det känns som att jag bara står och trampar på samma ställe och jag har till och med tagit flera steg åt fel riktning. Jag skäms verkligen för att visa upp den här jäkla listan där jag skulle kryssa i vilka måltider jag ätit per dag. Jag funderar starkt på att ljuga, men samtidigt vet jag ju att det knappast hjälper mig. 

Jag vill verkligen ha hjälp, men jag är livrädd och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag antar att felet ligger i att jag inte är tillräckligt motiverad. Viljan är stark, men motivationen är sisådär. Vissa dagar är jag bara så sjuhelvetes trött på allt det här och då kan jag få tillbaka en stark motivation och äter relativt normalt. Direkt efter får jag panik och tänker att jag måste kompensera. Jag avskyr verkligen allt det här, att inte ens våga äta en jävla skål med yoghurt liksom?! Middagen är just nu det enda som går helt bra, men förut kunde jag äta tre gånger per dag och det gick bra, alltså har jag dragit ner rejält. 

Jag är rädd för att jag vet att jag blir försämrad. Försöker tänka att det kanske är normalt med toppar och dalar. Jag tror väl att motivationen kommer komma tillbaka igen för jag vet att till slut går det till en gräns där jag inte orkar mer. 

 

Det stressar mig också att jag inte vet om jag måste väga mig imorgon eller inte? Ingen har nämnt något om eller när jag ska väga mig.

Kan det vara intressant med lite recept i bloggen? Är såå trött på att bara skriva om hur dåligt jag mår dag ut och dag in. Egentligen är jag även trött på att vara anonym med, men tyvärr finns det för mycket jag anser vara för privat nedskrivet här och det vill jag ej att folk i min närhet ska läsa.

 

Här kommer i alla fall ett recept på ett pajskal som blir gudomligt gott!

 

75 gram kallt smör

1 ägg

1-1,5msk vatten

1dl sesammjöl

1dl kokosnötsmjöl

 

blanda ingredienserna i en matberedare (går säker "för hand" med, men jag använder matberedare då degen är ganska kladdig). Tryck ut i en form, ett tips är att blöta händerna något mellan varje gång du tar en ny degklump eftersom degen som sagt är väldigt kladdig. Låt stå i kylen i cirka 30minuter. Förgrädda sedan skalen på 225grader i cirka 5 min.

 

Fyll sen med vilka ingredienser du vill. Jag har planerat att göra en skaldjurspaj till middag! Mums! <3

Även om mycket i livet känns svartvitt just nu så finns det ändå några saker jag drömmer om. Saker jag hoppas slår in i framtiden någongång.

 

- Flytta till ett hus, ha jacuzzi och nära till vattnet där jag ska ha en egen brygga med båt.

- Färga håret. Är så himla sugen på en röd ombre. Hur snyggt?

- Tatuera mig. Något jag tänkt väldigt länge på. Vill ha någon form av blomma med blad (svartgrå med skuggor) på axeln ner mot skulderbladet. Är dock otroligt rädd för smärtan och vet inte om jag klarar av att stå ut. Har faktiskt bokat tid en gång, men fegade ur och jag säger bara TACK OCH LOV för det. Hade nämligen planerat att göra en tribalfjäril på höftbenet, nej tack säger jag till det idag.

- Resa. Jag vill resa runt lite överallt, bara slappna av, inga måsten, inga krav. Det skulle vara en perfekt rehab. Synd att jag inte har pengar.

 

Finns säkerligen fler saker, men nu tog det stopp i mitt huvud.

Är riktigt trött ikväll (som vanligt sista tiden) och längtar tills jag kan gå och lägga mig! Maten förut var så god och jag måste säga att jag faktiskt älskar att äta ute, det ger mig en hint av frihet och just i det ögonblicket känner jag mig riktigt fri.

 

Kram<3

Idag känner jag mig helt tömd på energi. Försöker värma mina iskalla händer under en filt, försöker tänka klart och resonligt men det är svårt. Stod nyss inne i badrummet och tänkte sminka mig, men jag gav upp, orkade inte, känns som att det är för många steg och som att det tar all energi som finns kvar. Ska göra ett nytt försök alldeles strax då jag vet att jag mår bättre av att inte se så extremt överjävlig ut. Vill ju dessutom inte se ut som ett spöke när jag ska ut och äta.

 

Är lite stressad för mitt tredje besök hos psykologen på torsdag. Jag skäms för att jag inte klarat av matschemat bättre. Hur svårt kan det vara?! Tydligen jävligt svårt. Jag är så resonlig på kvällarna, tänker att jag dagen efter ska äta ordentligt och försöka ignorera alla ätstörda tankar, sluta spegla mig osv osv, men när morgonen kommer har jag åter panik över allt vad mat heter så oftast slutar det med att den nya dagen blir minst lika misslyckad som gårdagen.

Jag måste ta tag i mig själv, måste sluta vika mig för ätstörningen. Jag älskar ju mat, jag vill ju äta och jag vill framförallt bli frisk. Måste bara hitta motivationen och kraften att orka med. Tror jag ska sätta mig och skriva en nackdels- och fördelslista sen för att liksom få det svart på vitt.

Godmorgon! 

Vaknade i morse med ett illamående från helvetet. Tack och lov gick de värsta över efter att jag varit uppe en stund.

Sol idag och helt klarblå himmel, otroligt härligt att våren är här!! Har dock knappt varit ute trots fint vårväder under några dagar nu, kanske ska jag slå på stort och sätta mig ute på balkongen en stund? Sist jag skulle gå ut och sätta mig hann jag inte mer än komma ut förrän jag kände att jag halvt frös ihjäl och fick gå in igen, så tjocktröja it is! :)

 

Ikväll ska jag ut och äta med min mamma. Det känns bra än så länge och jag ser fram emot det! :)

För att bli HELT, 100% frisk tror jag att man måste våga! våga satsa! våga släppa kontrollen helt. Jag tror inte att det fungerar att bara vilja till 50 eller 90%. Man måste ge sig fan på att strunta i alla tankar, börja äta av alla förbjudna saker, försöka stänga ute alla sjuka tankar. Sortera det sjuka från det friska. Ibland har jag svårt att skilja på just de två sakerna och jag faller tillbaka mer åt det sjuka beteende, det beteendet som på något konstigt vänster blivit min trygghet.

Det är omöjligt, men jag önskar att jag visste mer framåt, visste att jag inte kommer bli överviktig igen, visste vad vågen kommer stanna på, vilken vikt min kropp väljer. Det är saker jag aldrig kommer veta på förhand och att inte ha den kontrollen skrämmer mig. Min viktfobi har blivit värre den här senaste tiden, jag kan inte låta bli att spegla mig, kan inte låta bli att älska mina kläder i storlekarna alldeles för små mot vad en normal person i min ålder borde ha. Det skapas en känsla av ångest i mig vid tanken på att jag kommer växa ur mina kläder, att jag kommer få lår som går ihop, att magen kommer puta ännu mer än den redan gör. Det känns som ett enormt misslyckande att gå upp i vikt när jag slitit så för att tappa alla mina överviktskilon (plus många fler). Den friska delen av mig jobbar ständigt på att försöka övertyga de sjuka tankarna, jag resonerar med mig själv att jag måste äta för att någongång kunna bli frisk, den sjuka delen av mig ser mat som ett misslyckande, som dålig karaktär. Ibland tvekar jag och tror på de där tankarna. Kanske är det bättre att jag låter bli? Kanske kan jag bara vara lite sjuk? Lite sjuk existerar ju dock inte. Man är frisk, eller så är man sjuk! Jag mår ju fruktansvärt dåligt av allt det här, att få magknip varje gång jag råkar se kalorierna på det jag tänkt äta, att i stället välja ett, för ätstörningen, "bättre" alternativ. Jag vill ju äta det jag vill, ändå är det så otroligt svårt. Jag är trött på ständig yrsel, ständiga tankar på mat, den ständiga väntan på att klockan ska slå 17 så jag kan få äta. Jag är trött på att ha det här sjukliga beteendet som ständigt jagar mig. Jag är trött på att känna ångest och dåligt samvete efter varje uppäten måltid. 

Jag förstår inte hur folk frivilligt vill leva med det här (hur frivilligt det nu är är ju förstås en fråga i sig).

 

Jag önskar att det här aldrig hade hänt, att jag bara kunde radera alla minnen från den här tiden. Jag önskar att jag bara kunde äta som en normal frisk människa utan någon eftertanke. 

Det är så mycket svårare än jag någonsin trodde och jag är så besviken på mig själv som misslyckas gång på gång. Jag blir arg på mig själv som tänker att jag bara vill gå ner liiiite till samtidigt som jag vet att ju mer jag går ner, desto mer måste jag gå upp och med det blir det säkerligen ännu svårare. Varför kan jag inte lära mig att hata den kropp jag är i nu, hata den för att den är för smal och i stället känna en vilja att bli större för att slippa se sjuk ut?

Jag har märkt på sista tiden att jag knappt längre tittar hur mitt ansikte ser ut i spegeln. Jag koncentrerar mig endast på mina nyckelben och mina beniga axlar. Hatar att gå ut för att jag inte vill att folk ska se mig, undviker mina vänner för att jag är rädd att de ska se att jag gått upp i vikt. Hur kommer allting kännas när jag är "normalviktig"? Som jag känner i nuläget kommer det kännas fruktansvärt..

Hur ska jag hantera alla tankar? Allting är bara så förvirrande.

Som vanligt (måste jag ju få lov att säga) oroar jag mig för framtiden. Min läkare har sagt att jag kommer vara sjukskriven tills jag blir frisk. Ordet frisk låter i mina öron väldigt otäckt och skrämmande just nu. Jag har liksom svårt att visualisera den där bilden av mig som frisk, normalviktig och utan en sjuk tanke på mat. Går det ens? Jag vet att jag går händelserna i förväg, jag vet det.. Jag vet att jag inte kommer bli frisk på en dag, ändå har jag så svårt att ta en dag i taget. Jag går omkring och stressar upp mig för den där dagen jag är så kallat frisk. När jag ska börja jobba igen, vem kommer ens vilja anställa mig för det första? Som det ser ut i nuläget har jag en fast tjänst men ingen fast placering (efter augusti). Det jag VET är att jag inte vill fortsätta jobba där jag är nu, det stället påminner mig för mycket om min sjukdom. Kanske just för att arbetsplatsen är ny för mig och för att situationen är som den är samt att mitt mående blev kraftigt försämrat under tiden där. Jag hann aldrig komma in i jobbet, hann aldrig känna mig trygg.

Jag är rädd att jag kommer bli arbetslös, jag har svårt att tro att någon vill anställa någon med anorexi samt depression?! När det finns bättre alternativ tror jag knappast jag blir val nummer ett. 

Jag vet att jag inte borde tänka såhär, men det går liksom inte att undvika och det gör mig så orolig och bara den saken gör att jag blir ännu mer rädd för att bli frisk samtidigt som jag givetvis inte vill något hellre..

Godmorgon söndag! Jag har varit vaken ett tag, sovit riktigt dåligt i natt, har vänt och vridit på mig och har liksom inte riktigt kommit till ro nångång. Vaknade vid klockan sex, men lyckades ligga kvar i sängen fram till halv tio genom att småslumra, vakna, småslumra, vakna osv osv..

Sömntabletterna har hjälpt så himla bra innan, men nu känns det inte som att de ger någon effekt längre, frustrerande! Kan även vara så att jag sov dåligt för att dagen igår var ett enda stort misslyckande och jag var stressad och ångestfylld på grund av det. Det är helt enkelt bara att hoppas på att natten som kommer blir bättre, behöver verkligen ordentlig sömn!

 

Här händer inget direkt spännande i övrigt, ligger som vanligt nerbäddad i schäslongen och ska titta på fear factor, älskar det programmet, fattar inte hur folk vågar?!

Funderar på att åka en sväng till Ö&B sen. Behöver nya ljus bland annat.

Dålig dag.. Nu ska jag göra ett sovförsök och hoppas jag kan komma till ro. Hoppas ni alla fina har haft en bra helg! Vill att ni ska veta att jag blir såå glad av era kommentarer som trillar in ibland, ni ger mig styrka att kämpa vidare! <3

Kram!

Jag känner mig så ledsen, så besviken och framförallt så arg på mig själv. Vad håller jag på med? När jag bestämde mig för att bli frisk i november gick det så bra, helt över förväntan till och med. Det gick bra ända fram tills min depression förvärrades, det var liksom som att ALL motivation rann ur mig. Viljan att bli frisk blev allt svagare och rädslan för att gå upp i vikt växte sig allt starkare. Det känns som att anorexin tar över hela mig, hela mitt liv. Det är ju inte meningen att jag ska bli sjukare och sjukare. Jag är rädd för att sjukdomen är så stark, jag känner mig så liten i jämförelse och jag står helt handfallen. Jag vet inte vad jag ska göra, jag vet inte hur jag ska ta mig ur det här. Får ju inga råd från ätstörningsenheten heller, jag har bara fått ett matschema som jag borde följa och en psykolog som bara bekräftar det mesta jag säger. Inga konkreta saker att jobba med.

 

Vad ska jag göra för att sluta med det gör destruktiva beteendet? Någon som har tips, eller någon som vill berätta hur er första tid i behandling var? Fick ni tips, hur stod ni emot viljan att låta bli att äta? Jag borde ju bara äta, bara skita i demonen, men jag klarar inte av att stå emot. Mår dåligt när jag inte äter ordentligt och jag mår dåligt när jag äter. Jisses, vilken karusell! 

Jag älskar att fördriva tiden med att kolla hus på blocket. Det finns nästan inget bättre tidsfördriv. Jag älskar hus som ser lite udda ut på utsidan, alltså inte de klassiska med tegel och små fönster utan mer något som får mig att tappa andan en aning, gärna stooora fönster och märkliga vinklar. Älskar att kolla igenom bilderna, älskar att titta på hur folk väljer att inreda, förundras alltid över hur jäkla välpolerat allt är (antagligen har de väl städat i dagar men ändå). Tycker om hur folk har lagt in sin själ i inredningen, allt från smådetaljer till vilket kakel eller tapet de valt. 

Jag älskar fondväggar, gärna något som verkligen sticker ut och mönstret får gärna vara skrikigt. Resten vill jag ha i vitt, svart och silver. Älskar gamla trägolv, gärna med liten sliten touch, men även vita trägolv. 

Även badrummen fascinerar mig, jacuzzi, helkaklat med lite blandade kakel, massageduschar osv osv.

 

Jag har alltid själv velat bo i hus, har alltid bott i lägenhet och varit avundsjuk på kompisar som bott i hus. Jag vill bo lite lantligt och inte ha grannar ända in på knuten, jag vill ha egen strand och egen brygga med en båt, gärna en eka. Jag ser framför mig hur jag åker ut med båten sen eftermiddag och fiskar, efteråt slänger jag mig i jacuzzin.

 

Någongång....

Idag har jag tänkt på en sak som faktiskt skrämmer mig otroligt mycket. Inte ens funderat på det innan, men det slog mig rätt rejält idag. Hade en bra dag igår, det kändes som att jag kunde övervinna allt, jag var superspeedad, satt knappt stilla en sekund. Jag städade, bakade, lagade mat, städat lite till och hade massor av idéer i skallen. Försökte sätta mig ner, men genast kom en ny tanke över mig och jag for upp igen. Jag är ärligt talat rädd att det här är "falsk" energi igen och falsk glädje. Jag är rädd att mitt mående slår över...

 

Jag tänker på i somras, jag var precis likadan då som det jag beskriver ovan. Det gånger tusen. Jag hade massor av pengar sparade, alltså ganska mycket. Jag gjorde mig av med ALLT och satte mig i en rejäl ekonomisk knipa (speciellt nu när jag är sjukskriven dessutom). Jag handlade som om det inte fanns någon morgondag. Jag reste två gånger, jag köpte MÄNGDER av kläder, en svindyr kaffemaskin helt spontant, nya möbler (ett helt nytt sovrum bland annat), jag fick för mig att jag ville renovera om köket, köpte färg och målade om allting, köpte svindyra tapeter som jag gjorde en fondvägg av. Det där är bara en liten bråkdel av vad jag gjorde samtidigt som jag knappt var stilla en sekund. Jag hade även idéer om att starta ett eget företag med bröd och bakverk (LCHF). Mitt humör var även då en hel berg och dalbana, kunde gå från att gapskratta ena sekunden till att störtgråta nästa.. 

Förut har jag tänkt att det hade med svälten att göra eftersom det kan ge en känsla av lycka och eufori, men nu börjar jag fundera (helt ärligt) om jag kanske var hypoman? Det kanske låter överdrivet och kanske hade det, som sagt, bara med svälten att göra, men det känns rätt allvarligt hur jag bara kastade ut pengar till höger och vänster utan att fundera en sekund. Jag har inte ens tänkt på det innan? Tror jag ska ta upp det med psykologen nästa gång vi ses, bara för att få någon annans åsikter om det..

Okej.. En utmaning gjord. Åt godis och alltså.. Det var inget speciellt, smakade ju BARA socker i stort sett. Visst, det var gott, men inget himlastormande. Skönt att jag kände så, nu har jag visat för mig själv att jag vågade och än har jag inte dött. Det jobbigaste nu är väl tankarna på att jag bara vill låta bli att äta resten av dagarna. Det känns stressande att jag inte kan göra det, om jag nu inte fuskar med mitt schema vill säga, men eftersom jag faktiskt vill ha hjälp är ju inte det ett alternativ ens. Hoppas bara att jag hädanefter kan följa schemat något bättre än sist. Vill inte komma dit igen och säga att jag inte klarat det, känner mig så extremt värdelös.

 

Jag kan ärligt knappt fatta att jag åt GODIS?! Blir förvånad över mig själv..

2 portioner

 

Räkor med skal (spara skalen efter att du skalat)

0,5dl "räkfond"

Musslor

Bläckfiskringar

Ca 1-2dl grädde

Ca 2 msk smetana, eller créme fraiche eller vad man nu önskar :)

Dill

Gräslök

Vitlök

seafood krydda

Salt

 

Skala räkorna, spara skalen och koka upp i en kastrull. Sänk värmen och låt götta till sig. Koka upp grädde och smetana, blanda i kryddorna. Tillsätt räkfonden. Låt koka ihop ett tag. Tillsätt bläckfiskringarna och låt dem koka med ett litet tag (inte för länge då de kan bli lite äckliga i konsistensen). Kasta i räkorna och musslorna den sista minuten, de ska bara bli varma, blir snabbt sega annars.

Njuuut! 

Något jag tror räddar mig lite i min ätstörning är att jag fullkomligt ÄLSKAR att laga mat och jag är dessutom väldigt bra på det (JA, man får skryta :P). Jag älskar att fundera på vad jag vill laga och hur jag ska kombinera olika smaker till en perfekt kombination. Jag älskade det även när jag var som sjukast, tyvärr lagade jag dock väldigt mycket mat som sen bara slängdes just för att jag älskade att laga maten men kunde sen inte äta den :(

 

Det känns skönt nu på det viset att jag lagar och jag ÄTER den och det smakar oftast ljuvligt. Skaldjurssåsen jag gjorde nyss var helt amazing och det bästa av allt var att det som jag trodde var en portion blev två <3 vill någon ha recept? :)

Fredag!! Även fast jag är sjukskriven och varje dag egentligen är som helg så är det ändå något särskilt med fredagar och jag älskar dem. Av någon anledning känner jag mig alltid lite piggare och lite gladare. Solen skiner dessutom, tyvärr blåser det även storm, men ändå, det är sol och våren är på ingång!

 

Något mindre bra är att redan första dagen med matschema skiter sig. Har varken ätit frukost eller mellis. Mådde så himla illa imorse och jag kunde bara inte motivera mig till att äta. Jag försöker se det positiva ändå och det är att jag faktiskt har bakat en fin kladdkaka/chokladkaka som nu står i frysen och gottar till sig (den vart mer mousseliknande i konsistensen, så då tänkte jag att det var bra att frysa den lite). Den har jag tänkt äta ikväll + lite godis. Jag måste sluta tänka att godis är förbjudet, måste känna att JAG och inte ätstörningen bestämmer även om jag frångår mitt sockerfria levnadssätt för en kväll. Kände mig verkligen otroligt skyldig när jag gick runt bland godishyllorna och plockade, usch. Tack för att jag inte fick avstämning, då hade det varit ännu jobbigare.

 

Middagen idag kommer bli en skaldjurspasta med räkor, musslor och bläckfiskringar, till det har jag tillverkat egen pasta. Tror det kommer bli riktigt gott! 

Ibland funderar jag på hur det skulle kännas att vara normal (vad som nu klassas som "normal", det är nog olika för alla). De flesta av mina vänner lever ett vuxet liv, de har sambo, är gifta och de flesta har även ett eller flera barn. Jag känner ganska ofta att jag liksom "stannat upp". Jag har knappt ens haft ett förhållande (i alla fall inget längre eller seriöst). Ganska ofta känner jag att livet rinner ifrån mig. Jag är 27 år, lever ensam, har inga barn. Egentligen är jag inte barnkär, men ibland kan det knyta till sig i magen, av någon form av längtan, när jag ser bilder på människor i min omgivning som blivit föräldrar, vilken kärlek det verkar vara. Man måste nog uppleva den för att förstå.

Jag har typ accepterat att jag aldrig kommer få barn och att jag säkert kommer leva själv resten av livet. På grund av gamla händelser klarar jag inte av att dejta, jag kan inte sätta gränser, blir alltid utnyttjad och är på grund av det livrädd för att dejta. Hatar dessutom kroppskontakt, det gör att jag känner mig otroligt trängd och instängd. Jag tror jag är ganska okej med att det är såhär även om jag innerst inne vill något annat.. Men jag låter det bli som det blir.

Ville bara skriva en liten förklaring, från min synvinkel angående att jag skrev att jag vill äta godis.

Grejen är den att jag är SÅ TRÖTT på att vara rädd för saker och ting, trött på alla dessa förbjudna saker. Jag vill på något sätt visa för mig själv att jag faktiskt inte kommer dö av att äta av mina fear food grejer. Som frisk åt jag i stort sett aldrig godis, det lockade mig inte helt enkelt och det var något jag klarade mig utan. Nu, under min sjuktid har jag varit så sugen, sugen på att smaka det igen, bara se vad jag tycker och mycket för att som sagt visa för mig själv att det går.

Jag undviker socker nu och har gjort länge, äter enligt LCHF vilket jag mår bra av. Maten är naturligt glutenfri och jag slipper leka karusell med mitt blodsocker vilket man gör när man äter massa socker. Vi i Sverige är otroligt sockerberoende men vill liksom inte erkänna det. I stort sett alla matprodukter innehåller socker i mängder nu för tiden, till och med i grönt te har de proppat i mängder av socker vilket är HELT sjukt! 

Sen jag började utesluta sockret i min kost har jag mått så mycket bättre kroppsligt, när jag åt socker hade jag fruktansvärda kramper i magen VARJE gång jag hade ätit, det var fruktansvärt ärligt talat. Jag var även ALLTID trött, orkade inte en hel dag utan att sova middag, ibland sov jag upp till tre timmar för att jag var helt slut (en bieffekt av att skjuta blodsockret i höjden), nu är jag aldrig trött på samma vis. Visst jag är trött på grund av min depression och min svält, men jag är ändå pigg i huvudet (eller hur man nu ska förklara det), jag behöver aldrig sova middag, somnar aldrig sådär spontant framför tvn som jag ALLTID gjorde förr. Jag har även blivit av med min ledvärk som jag mådde fruktansvärt dåligt över förr, kunde knappt gå vissa dagar för att mina knän och fotleder smärtade så.

Jag har inte för avsikt att på något vis sluta med den här kosten då den har fått mig att må så grymt mycket bättre. Dock som sagt känner jag nu att jag vill göra en liten avvikelse just bara för att utmana mig. Jag är trött på att vara rädd för mat. Jag vill bevisa för mig själv att jag väljer LCHF för att jag mår bra av det och inte för att jag är rädd för socker.

Många anser att det är fel att utesluta en del av den fruktansvärt gammalmodiga kostcirkeln, men grejen är att du behöver INTE socker, socker skapar bara ett beroende och i mitt fall mådde jag dåligt av det, länge, länge utan att förstå varför. Folk får helt enkelt tycka vad de vill, men jag önskar att folk ville läsa på lite mer innan de uttalar sig om hur "farligt" LCHF är. Hur farligt kan det vara att äta naturlig mat liksom i stället för processat skit, fyllt med tillsatser?

 

Hoppas ni förstår min poäng. Jag VET att godis är sjukt onyttigt, liksom frukt (som många tror är safe food), men jag vill bara få prova en kväll och sen säkerligen aldrig mer :)

Jag har lagt till en ny kategori, utmaningar. Där kommer jag lägga upp vilka utmaningar jag har för mig själv och även göra utvärderingar efter att jag uppfyllt dem.

Känner mig ganska motiverad för tillfället (de gör små stunderna gillar jag och ska försöka ta tillvara på).

 

Utmaningar:

- Äta godis. Har varit hur sugen som helst sista dagarna här. Jag tror säkert att jag vågar, men är rädd för att det inte ska vara särskilt gott och att känslan efteråt ska säga att det var onödigt och därmed ge mig ångest. Men jag VILL verkligen. Inte ätit en godisbit på Gud vet hur länge, minns knappt hur det smakar ens.

- Äta kebabsallad. Något jag visserligen redan ätit under tiden jag var sjuk, men har hållit igen på det på sista tiden, mycket av rädsla. Även det är jag så sjukt sugen på.

- Jobba på att hålla matschemat. Det borde jag väl klara? Jag måste tro på mig själv..

Gud så skönt att vara hemma och att samtalen är över. Bestämde med psykologen att vi bara skulle ta 45min i stället för 60 idag eftersom jag var helt slut, kändes som ett bra beslut.

Läkarsamtalet gick bra, men det var otroligt tufft. Började gråta och kände mig som en idiot (vilket jag inte borde). Anledning till att jag började gråta var delvis såklart all stress och sen att vi kom in en del på relationer (något som är mycket jobbigt för mig på grund av tidigare händelser). Kunde liksom inte hålla inne tårarna och på ett sätt var det skönt att släppa lite på den där kontrollen, att faktiskt våga gråta hur farligt och konstigt det än känns. Kändes dock lite märkligt att jag satt där och hulkade och hon fortsatte ställa frågor :P

Vi kom fram till att min sjukskrivning fortlöper fram tills jag är frisk, tre månader framåt skrivs det nu, sen blir det uppföljning igen. Lite av stressen släppte även när hon sa att hon inte räknade med att jag är frisk då, men att det ändå måste följas upp ordentligt. Jag har ju, som jag skrivit tidigare, svårt att tänka en dag i taget och nu tänker jag direkt tre månader framåt i tiden, och jag tänker också att jag kommer må då som jag gör nu. Med ens känns ju allting omöjligt med de tankarna. Jag kanske mår jättebra då, eller jättedåligt. Det kan jag ju inte veta. Måste verkligen jobba på att ta en dag i taget, våga släppa kontrollen, sluta vara rädd för att bli frisk.

 

Hos psykologen pratade vi mest lite allmänt om hur jag har haft det den senaste veckan, sen gjorde vi gemensamt upp ett matschema som nu sitter på min kyl och skrämmer mig. Ska även fylla i vilka dagar jag klarade av att äta de målen vi satt upp. Alltså ångest, jag är så rädd att ta tag i det här, Gud.. Men jag ska verkligen kämpa, inte sluta försöka. Det är ju trots allt bara jag som kan ordna upp mitt liv.

Nu i början ska jag försöka äta frukost, mellis och middag. Vi lämnade i övrigt schemat rätt flytande, inga exakta tider (har dock ett visst tidsspann) och heller inga exakta måltider då jag har en tendens att haka upp mig alldeles för mycket, typ "men de står att jag ska äta yoghurt till frukost, men jag vill ha äggröra, då kan jag inte ta det". Därför kändes det här bra och jag är glad att jag ändå får vara med och påverka. Jag har sagt att sex mål om dagen känns onaturligt och det var helt okej. Skönt!

 

Nu ska jag vila lite innan det är dags för middag. Lasagne blir det idag! :)

Andas, bara andas.. En minut i taget. 

Är så otroligt stressad just nu, mår verkligen inte alls bra. Känns tufft att ha både läkar- och psykologsamtal på samma dag, det känns som stt det blir för mycket och jag tappar andan. Fick en ångestattack när jag stod i duschen förut och även när jag skulle göra något så simpelt som att borsta tänderna. Jag försöker att bara ta en sak i taget, i min takt, men nu när det mesta känns som världens hinderbana är det så svårt.

 

Kan behöva lyckönskningar för de här samtalen, suck.

Ni anar inte hur mycket jag önskar att jag BARA kunde äta, bara ta för mig av det jag vill ha utan att känna dåligt samvete, få ångest, uppleva att jag går upp flera kilon för varje tugga jag tar. När man är frisk tar man allting för givet (och det är klart, man vet ju inget annat och att äta är ju inget annat än naturligt). Jag brydde mig aldrig hur mycket kalorier saker och ting innehöll, hade nog aldrig kollat en enda beskrivning på näringsinnehållet, jag visste ju fasen knappt ens vad en kalori var och än mindre brydde jag mig om dem. Det vill säga fram tills den dagen jag blev fullständigt besatt, allt skulle granskas noggrant, kunde gå i affären i flera timmar och vända och vrida på saker. Längtade så efter att sätta tänderna i något gott jag kanske var sugen på, men den produkten innehöll farliga många kalorier och blev därmed förbjuden. Kunde köpa äcklig, vidrig lightost för att jag var såå sugen på ost. Den här smakade ju dock bara skit, så jävla vidrigt, som att bita i en seg gummisula typ. Fattar inte hur jag stod ut ärligt talat (det gjorde jag ju iofs knappt heller). På det sättet har jag ju faktiskt kommit en bit i mitt tillfrisknande. Jag har slutat kolla näringsinnehåll, dock kan jag ju tyvärr väldigt många i huvudet, men nya produkter kollar jag aldrig på (vissa grejer var ju så farliga i min sjukdom att jag aldrig ens övervägde att köpa dem så därför skaffade jag mig ingen info om innehållet), jag räknar aldrig kalorier längre, var som besatt när jag var som sjukast, vägde ALLT, minsta lilla gurkskiva till och med, och registrerade i shape up (usch, hatar den appen numera). Numera äter jag alla fullfeta produkter (ost, smör, grädde osv osv) och visst ibland får jag ångest, men oftast håller ångesten sig ändå i schack eftersom jag faktiskt blir mätt till skillnad från när jag var som värst.

Det fortsatta problemet är att jag inte tillåter mig själv att äta, kan riktigt njuta av att vara sugen på något, öppna lådan/kylskåpet, ta ut grejen jag är sugen på för att sen bara lägga tillbaka den. I min sjuka hjärna har jag då "vunnit", inte låtit maten styra över mig. Jag vet ju liksom att det är helt sjukligt och det gör att jag blir ÄNNU MER arg på mig själv. Vad håller jag på med liksom?!

Kan även tänka att jag inte får unna mig något om jag inte gått ner i vikt, detta blir ju då ett enormt problem då jag ALDRIG väger mig. Enligt min uppfattning har jag gått upp mängder, men antagligen har jag inte det. Kan inte sluta se mig själv i spegeln, jämföra, känna, försöka hitta någon förändring åt det sämre hållet (vilket jag alltid gör).

Jag är dock glad att jag slutat väga mig, dock blir jag väl så illa tvungen nu i och med min behandling. Gissar på, som jag skrivit tidigare, att jag kommer få ställa mig på skiten i morgon. På ett sätt vill jag ha koll och på ett annat inte eftersom jag tyvärr vet hur mycket det triggar..

Ibland är jag väldigt glad över att jag är ensam, just nu är absolut en sån stund. Jag känner mig så sjukt labil, arg och irriterad hela tiden. Känner bara för att skrika och vara otrevlig (just därför det är bra att jag inte har någon som får stå ut med skiten). Jag känner hur de bara kokar i mig, allt jag läser gör mig förbannad, så fort någon skriver till mig blir jag irriterad. Jag stör mig på vad som sägs och hur det sägs. Jag tar åt mig personligen så fort jag ser någon som har en annan åsikt än jag.

Såna här dagar tycker jag riktigt illa om, jag har svårt att hantera all den här ilskan som bara ligger och bubblar. Jag kan inte tygla mig riktigt. Vill bara ha ett jävla slut på allting.

 

Jag är så rädd, stressad och orolig inför läkarsamtalet imorgon. Är så rädd för vad som ska hända framöver, rädd att inte få förlängd sjukskrivning. Tänker katastroftankar som vanligt. Gör upp planer vad jag ska göra om jag tvingas börja jobba igen. Blir skrämd av mig själv, funderar på vem tusan jag har blivit. Vill att alla bara ska lämna mig ifred samtidigt som jag önskar att någon bara kan krama mig och säga att allt blir bra, att allt jag känner är normalt. Jag blir sur för att folk i min närhet tjatar om vad jag ätit. Jag blir galen! Kan jag inte bara få vara ifred?! Jag hatar att ljuga för de jag tycker om. Om ingen skulle fråga skulle jag slippa det. Sist jag erkände att jag ljög kom den där vanliga frågan om varför jag gör det varpå jag svarade att det känns som att jag sviker. "Det gör du ju också" var svaret på det... Jo men tack, kände mig helt otroligt värdelös med en gång. Den enda jag sviker är MIG SJÄLV, sen förstår jag att omgivningen är rädda och oroliga, men jag orkar inte med all tjat och press. Jag vill bara vara ifred, men ändå inte...

 

Imorgon vid den här tiden har jag haft läkarsamtal och jag kommer alltså veta hur en del av framtiden ser ut. Jag är livrädd, kommer jag kunna känna mig lugn eller kommer jag sitta här med ångest och tårar? Jag hatar att inte veta.

Förlåt för grinigt inlägg, men det är rätt skönt att få ur sig allting i text, det lättar en aning!

En sak som kan tyckas vara bra med de här sjukdomarna är att jag numera FÖRSTÅR. Jag förstår hur det är att må dåligt, jag förstår varför man tar till vissa handlingar som kan verka helt obegripliga för någon som aldrig varit sjuk. Jag förstår hur livet kan kännas så mörkt att det enda man önskar är att få sova. Jag förstår när folk säger att de ej tog en överdos i suicidsyfte utan bara för att få sova, dämpa ångesten som kokar över.

Tidigare förstod jag inte, jag kunde tänka mig, försöka förstå, lyssna, men jag förstod aldrig. Det lät mest konstigt i mina öron. Jag skäms för att erkänna det, men ibland tänkte jag den där hemska tanken som jag fullständigt HATAR idag när jag vet: "det är väl bara att rycka upp sig, det är väl bara att sluta skada sig!". Nu VET jag att det inte är "så enkelt", nu vet jag hur det känns att stå vid den där avgrunden, där ingenting längre spelar någon roll, där man tappat ner allt som en gång betydde något, när man desperat letar efter små guldkorn som kan lysa upp tillvaron utan resultat, när man bara försöker överleva, dag för dag, timme efter timme, när allt jag önskar är att få sova och vakna upp till en bättre dag. Att stå i spegeln och se ett monster, att nypa tag i en fettvalk och känna sig stor och värdelös, att känna tankar man inte borde känna. Att helt tappa empatin, att inte orka följa med i samtal, att komma på sig själv med att inte ens bry sig för att man upplever att man har nog med sina egna problem. Att bara vilja gräva ner sig, gömma sig, skydda andra från sig själv. Upptäcka att man blivit den största bitchen världen skådat, komma på sig själv med att inte kunna hejda sitt humör. Vara rädd för förändringar, att stå helt handfallen framför en helt vanlig vardagssyssla. Att helt tappa greppet och fotfästet, att bara falla.

 

Jag kommer alltid numera försvara de människor som drabbats av psykisk ohälsa. Vill att alla (sjuka som friska) ska FÖRSTÅ att det inga saker man "gör för uppmärksamhet" eller för att någon är lat. Det här finns och känns på riktigt och det är fruktansvärt. Jag önskar ingen in i den här karusellen som aldrig tycks stoppas hur mycket man än vill stanna.

 

Jag tror aldrig man helt kan förstå förrän man varit här. Jag förstod inte och jag skäms...

Vilka är ni som läser min blogg? Är nyfiken på er! Är ni själva sjuka- eller håller på att tillfriskna från en ätstörning? Berätta gärna lite om er själva (om ni vill givetvis). Är alltid intresserad av nya människor och tycker det vore kul om vi kanske kan peppa/stötta varandra. Dela gärna med er av er blogg om ni har någon, vill ha lite nytt att läsa :)

kram på er!

Väldigt trött. Mycket som tagit min energi idag. Var ute och gick en liten promenad i skogen tidigare runt lunch. Behövde få lite ljus och lite sol. Orkade knappt med, det kändes som att benen skulle vika sig under mig. Helt sjukt. Var en sväng till maxi under eftermiddagen med, känner mig oftast ganska normal när jag traskar omkring där, det är skönt samtidigt som det är jobbigt. Råkade dessutom på en bekant som jag var "tvungen" att ta sällskap med genom halva affären. Inga kommentarer om min kropp tack och lov, men dock kände jag mig helt borta. Har svårt att hänga med i vad folk pratar om och ibland kan jag känna mig liksom "utanför" min egen kropp. Så svårt att förklara, men när jag pratar, till exempel, känns det som att det är någon annan som pratar genom mig och ibland känns det som att jag knappt vet vad jag säger. Gud vad sjukt det där lät nu :P

Posten var dock grädden på moset, det och alla frustrerade tårar jag inte kunde hejda. Jag avskyr vad mitt liv har blivit.

 

Säkerligen kommer jag bli tvingad att väga mig på läkarsamtalet som väntar med. Jag är livrädd, vågar inte. Hatar där jävla vågen. Har inte klivit upp på den sen jag var på bedömningssamtal. Är säker på att jag gått upp massor. Att en siffra kan ställa till det så otroligt mycket..

Fan vad det känns som att allting bara rasar. 

Fick en räkning på posten idag, på 2000:-, det var dessutom en påminnelse på en första räkning jag inte ens fått. Jag har inga pengar, jag kan knappt betala de räkningar jag har sen innan. Jag vet inte vad jag ska göra. Gråter (väldigt sällan jag kan gråta) och har ångest. Det värsta är att varje sån här motgång tar jag ut på mig själv, mitt självhat bara växer och jag avskyr mig själv för att jag åt förut. Vill vara tyna bort och försvinna. Jag är inte värd någonting, jag vill bara fly! 

När ska det här vidriga helvetet ta slut? Jag orkar inte längre..

Försöker sysselsätta mig och då passar en lista bra tycker jag!

 

Mat/livsmedel jag älskar (utan inbördes ordning):

- OST. Det är bland det bästa jag vet, alla sorter, lagrade, inte lagrade, babybel osv osv. Favoriten är cheddar och väldigt tätt efter kommer fetaost.

- Färs, även där alla färser som finns typ. Nötfärs, fläskfärs, blandfärs, favoriten är nog kycklingfärs. Finns ju oändliga möjligheter med det, lasagne, köttfärssås, färsbiffar, köttfärslimpa. Mmmh...

- Kyckling. Nog mitt favoritprotein, även här finns ju oändliga möjligheter

- Sushi/sashimi. Finns inget mer att säga än kärlek på hög nivå

- Skaldjur. Finns nog ingenting jag inte gillar inom den här kategorin. Älskar räkor, kräftor, blå-, grön-, och pilgrimsmusslor <3

- Mandlar. Mums!

 

Mat/livsmedel jag tycker mindre om:

- Oliver. Usch, jag har verkligen försökt x flera, men får kväljningar varje gång. Brukar kunna "vänja mig" vid de flesta livsmedel, men det här är omöjligt.

- Tomat. Ingenting jag någonsin varit särskilt förtjust i. Krossade tomater går bra och ketchup, men vanliga kalla/varma tomater, blä!

- Inälvsmat. Har också provat ett par gånger, men de har en otrevlig smak på något vis jag inte kan beskriva. Urk!

 

Något jag inte har provat och är sugen på att testa är råbiff. Någon som ätit det? Det har festat mig hur länge som helst, men jag hittills inte hittat någon restaurang som säljer det.

Det har visst inte fungerat att kommentera på min blogg. Troligen något fel på den förra stilmallen, så jag bytte igen och nu verkar det åtminstone som att det fungerar! Inte för att så många brukar kommentera, men de är ju bra om de går ifall nu någon skulle komma på tanken att lämna ett litet spår :) tack fina Helene för att du sa till <3

Måndag.. Dagarna närmar sig läkarsamtalet och jag känner hur oron stegrar mer och mer i takt med att dagarna närmar sig. Jag är så jäkla orolig för det som jag alltid är orolig för, det vill säga sjukskrivningen. Jag är så rädd att tvingas iväg till jobbet igen. Jag klarar det inte, mår alldeles för kasst, kan inte koncentrera mig eller fokusera för fem öre. Känner hur paniken bubblar inom mig vid minsta tanke åt det hållet. 

 

Jag stör mig på mig själv, att jag inte kan koncentrera mig. Klarar inte ens av att titta på en film, än mindre läsa en bok. Jag kommer på mig själv med tankarna flygandes åt ett helt annat håll. Jag tänker på saker jag borde/måste göra, men det mesta känns som en bergsbestigning att ta sig an. Påbörjar ständigt saker, men klarar inte av att fullfölja dem. Blir tokstressad så fort jag upplever att jag tappar kontrollen.

Häromdagen rensade jag mitt kylskåp och höll på att få panik lagom när jag packat ur det mesta, hjärtklappning, svårt att andas. Det blir övermäktigt, men fick tvinga mig själv att göra klart. När jag ändå kommit så pass långt kan jag ju inte gärna strunta i det och låta maten stå ute och bli dålig.

Jag tänker att jag vill städa lägenheten, ha det helt perfekt, rent, prydligt, ingenting på fel plats. Har försökt ta tag i köket x antal gånger nu (använder en del av min diskbänk som förvaring?!), har ställt mig i köket och bara glor, vet inte vart jag ska börja, vad jag ska göra först. Det slutar alltid med att jag struntar i det.. 

Allting jag gör är planerat in i minsta detalj, avviker jag från mönstret mår jag dåligt och blir otroligt stressad. Jag undrar så ofta vart jag försvann? Jag är så långt ifrån den jag än gång var jag kan komma. Känner inte igen mig själv och känner sån rädsla över att aldrig bli frisk igen.

Sen kväll, ångest, oro, minnesbilder som flimrar förbi. Allting känns så mycket starkare, jag har svårt att trycka tillbaka känslorna. Mår dåligt över gamla händelser, händelser som ärrat mig för livet. Jag vågar inte lita på någon, klarar inte av att vara nära någon, det känns som att jag kvävs. Idioter som betett sig som att min kropp är deras, förnedring, fått mig att känna mig smutsig, inte värt något mer än ett sjukligt begär från deras sida.

Det är MIN kropp och jag kommer aldrig mer låta någon äga den, aldrig, aldrig, aldrig igen. Jag kommer aldrig mer låta någon komma nära mig igen, bara tanken på händer mot kroppen både skrämmer och äcklar mig samtidigt. Jag minns det där paralyserande paniken, paniken som gör att du bara är där, förstelnad, utan att tänka, utan att göra något motstånd, allt för att försöka ignorera paniken och för att få det att snart vara över. "Det är normalt, det är såhär det ska vara, du måste ställa upp, svälj gråten, svälj paniken, gör det du ska". Vidrigt att jag inte klarat av att stå upp för mig själv och mina känslor, att jag faktiskt låtit det hända, inte en gång, utan så många gånger att det inte går att räkna på handens alla fingrar. 

På det viset är det skönt att ta kontroll över kroppen, maten, vikten. Kontrollera känslorna genom svält. Jag vet att det inte är rätt sätt, kanske kan jag få hjälp nu på professionell nivå? Skäms bara så jävligt för att gå in på det här mer ingående, det känns som att det är mitt fel. Jag vill helst inte prata om det här med någon som samtidigt kan se mig, känner mig blottad, naken, äcklig.

 

Ska göra ett sovförsök nu. Hitta någon film att somna till. Klarar inte av tystnaden och alla tankar.

Jag har börjat känna av lite friska tankar igen bland allt det störda som visserligen fortfarande härjar, men de känns något mer dämpade. Jag tänker på olika saker jag vill äta, saker jag vill göra, saker jag till och med kan se fram emot. Jag tänker att jag vill vara fri, slippa allt det här låsta, alla tankar som hindrar mig från att leva, tankar som får mig att överväga precis allting. Jag är verkligen trött på att hela tiden räkna kalorier (bara i huvudet fortfarande) och fundera på om jag verkligen får unna mig det där, är jag verkligen värd det? Vågen kommer rusa upp om du äter det där! Vet du hur många kalorier det där innehåller, skärp dig!? Det står mig upp i halsen, ärligt talat, vem vill frivilligt leva såhär? Det är ju som att sitta bakom lås och bom trots att man är oskyldig. 

Ätstörningen har liksom blivit en trygghet för mig, den får mig att bli dämpad, ångesten blir inte lika intensiv, kroppen ser smalare ut. Men ärligt talat, all energi går ju åt till att fundera över vad jag ska äta, när jag ska äta, varför jag ska äta osv osv. Det måste ju finnas viktigare saker att lägga fokus på, saker som faktiskt betyder något.

Den här helgen har jag vågat stiga utanför min bubbla litegrann (eller inte så lite, det har varit stora steg för mig), det har inneburit ångest och jag har mått riktigt dåligt, jag har riktigt sett i spegeln hur jag växer och blir kolossal, men det är ju bara min skeva syn på mig själv. Såklart jag inte går upp i vikt för att jag äter nötter, jag vet ju att det är befängt! Otäckt dock att det KÄNNS så verkligt.

 

Igår var jag nästintill hysterisk efter att jag hade ätit snackset till gladiatorerna, hjärtat slog i hundranittio och jag kunde verkligen inte sitta still och slappna av, hela jag var spänd som en fiolsträng. Kände för första gången på otroligt länge att jag behövde kompensera, att jag på något vis behövde göra mig av med det jag tryckt i mig. Kräks gör jag inte, har aldrig gjort och kommer aldrig att göra, därför plockade jag fram min pulsklocka, letade upp min träningsspellista på Spotify och var precis på väg att ge mig ut på en springtur klockan 23?! Av någon anledning lyckades jag stoppa mig själv från att vara helt vansinnig. Jag stoppade tillbaka träningsgrejerna, tog två Atarax och la mig i schäslongen, fortfarande med bultande hjärta och myror i kroppen, men trots det var jag nöjd med mig själv som faktiskt gick emot! Jag fortsätter kämpa fast jag är så kluven och DET är något att vara stolt över fanimej! :D

Hallå! :)

Jag har haft en ganska kass morgon med illamående och ont i magen. Alltid ska det vara något va? Efter en dusch och mys under en filt framför tvn har det äntligen gått över! Ligger kvar under filten och kollar på en av mina favoritfilmer, wild child, som jag fick se gick på TV3. Har sett den många, många gånger men jag tröttnar aldrig. Dock var det längesen nu och jag hade nästan glömt bort den.

 

Hur har eran helg varit?

Inatt hade jag en dröm som kundes helt otroligt verklig, det var inte ens direkt några konstigheter i den som de annars kan vara i drömmar. 

Jag drömde att jag var gravid, men pappan till barnet fanns inte med i bilden, oklart varför. Hade i alla fall nått bf och jag var så jäkla rädd, då främst för smärtan och att jag inte skulle klara av den. Jag hade bestämt mig för att ta EDA så fort det var möjligt. Var inne på BB, här hade jag inte fått några värkar än och gick mest och väntade på att det skulle komma igång med hjärtat i halsgropen. Fick kläder att byta om till och en säng att tillbringa min tid fram tills det var dags. Fick läggas in trots att det inte kommit igång eftersom det var väldigt lugnt på förlossningen. Jag gick omkring i korridoren, tittade på magen, kände mig så fin fast jag var fortsatt rädd. Det kom in en tjej med väldiga värkar som fick rummet precis bredvid mitt. En barnmorska kom in till mig och sa att jag fick byta rum för att slippa alla ljud. Jag sa att det var helt okej och hoppades att det inte innebar extra arbete för dem.

Låg sedan i sängen och var orolig för att bäbisen hade inte blivit fixerad eftersom jag ansåg att magen inte sjunkit ner, fick för mig att bäbisen inte låg åt rätt håll och var orolig för att behöva föda i säte, sa då att jag hellre blev snittad. Det var då jag kände bäbisens fot väldigt tydligt under revbenen. Åh den kärleken jag kände då, den strömmade genom hela kroppen. Hann aldrig få några värkar i drömmen och hann därmed inte få min bäbis, men gud vad verkligt det kändes, helt sjukt!

 

Har ni drömt något, vaknat på morgonen och trott det nästan var sant?

Igår gick det riktigt bra att utmana mig själv. Jag mådde faktiskt inte ens särskilt dåligt efteråt, det kändes helt enkelt okej. Idag däremot... Känner bara nej, nej, nej! Vidrig känsla! Idag hade jag köpt en ny nötmix, chiliblandning och min Gud vad GOTT det var, herregud, åh vad jag njöt medan jag åt! Men nu... Jag vet inte ens vad jag ska skriva ärligt talat. Det känns jobbigt, stressande, ångestladdat. Försöker tänka bort tankarna, jag åt för att jag ville och för att det var ruskigt gott! Jag måste våga utmana mig själv, det är enda sättet att bli frisk på och den här helgen har verkligen varit utmaningarnas utmaning. Jag har verkligen på riktigt utmanat mig rejält. Har slagits med tankar om att återigen väga det jag hällt upp, men jag har gått emot och bara hällt på så mycket jag känt för och ätit upp det utan problem, ja tills efteråt i alla fall. 

Jag vet inte hur jag ska orka bli frisk, många säger att det blir bättre, att tankarna och känslorna försvinner med tiden, men när man är mitt i skiten känns det förbannat svårt att tänka på att "det någongång kommer kännas bättre". Jag önskar jag bara kunde äta som förr, la aldrig några tankar på vad jag hade ätit, fick aldrig ångest. Tänk om jag hade kunnat återinföra den känslan nu, det hade varit skönt faktiskt. 

 

Jag vill ju verkligen inte att det ska kännas såhär svårt och jobbigt. Jag vill bara vara normal, men samtidigt är jag rädd för det normala och friska. Känns som att jag gått upp massvis sista tiden och den värsta tanken är ju att jag måste upp mer, ganska många kilon till och med för att klassas som "normalviktig". Herre min Gud. Men jag ska fortsätta kämpa, jag lovar!

Jag har så svårt att bestämma mig om även lördagen ska vara en dag där jag "får unna mig" att äta någonting gott till kvällens tv-program. Jag har nog bestämt att det får vara en sådan dag. Fredagen är liksom redan klar, alltid, då får jag äta, men så fort jag inte riktigt bestämt mig om den kommande dagen så känner jag mig stressad och kan liksom inte njuta fullt ut av det jag tänkt äta. Jobbigt!

Var nyss och handlade på maxi och GIVETVIS fick jag superont i magen. Hann knappt kliva in i affären ens förrän magvärken knackade på och jag fick gå helt svettig genom hela affären, pust! Lyckades klara mig hem ;) var så jäkla orolig att jag skulle få en avstämning, då hade det nog aldrig gått vägen :P

 

Det har återigen varit en dag med solsken och jag njuter av att våren är här. Hoppas bara den är här för att stanna, har tyvärr hört ryktas att det ska bli vinterväder igen med minusgrader och ett nytt lass med snö. Hoppas, hoppas det är fel, men när det ät åt det dåliga hållet brukar det aldrig vara fel..

Jag blir ärligt orolig när jag kollar Facebook och läser om bekantas försök till viktminskning. Jag säger inte att en bantning leder till en ätstörning, men det är väldigt, väldigt vanligt att det slutar i den skiten. Jag vill aldrig att någon ska hamna i det här, för en ätstörning är ett helvete, på riktigt! 

Det som skrämmer mig allra mest är att jag ser mig själv i alla de här statusarna på Facebook. Träningar (gärna flera gånger per dag), strikt kost, kaloriräknande, ångest för att äta saker och ting. En bekant till mig skrev idag, som exempel, att hon var så sugen på godis, Cola och chips och avslutar sen med att hon måste låta bli samt att hon har noll karaktär. Jag vill bara be henne att äta den där godispåsen, dricka den där Colan, att inte låta beteendet sätta sig för djupt. Jag vet att folk inte lyssnar för alla "har koll". Tro mig, jag trodde också att jag hade koll, men min rädsla för mat blev större än den kontrollen jag trodde mig ha. Att se kilona rasa gjorde mig bara mer och mer peppad på att fortsätta och jag vägrade äta saker som skulle förstöra min viktminskning. 

Jag önskar verkligen att jag ibland hade ätit den där godispåsen, druckit den där colan, satt tänderna i den där hamburgaren jag var så sugen på. Kanske hade det inte slutat lika allvarligt då? 

Jag lyssnade inte på omgivningens varningar för jag visste ju vad jag höll på med, herregud vad de överdrev, hur farligt kunde det vara? De var bara avundsjuka för att jag blev smal och de fortfarande var tjocka.

 

Jag blir så bekymrad när det läggs upp matbilder där kalorierna noggrant är räknade. Måltiderna innehåller i stort sett ingenting, precis som det var för mig. Snälla, ät RIKTIG mat, ät när du är hungrig, ät för att det är gott, sluta ha dåligt samvete. Sluta innan det är för sent! Du vill inte sitta i samma båt som jag, jag LOVAR dig! En smal kropp är inte värt det helvete den kroppen för med sig.

Det är konstigt hur normal jag känner mig vissa dagar, som ikväll. Det som gör att jag känner mig normal är för att jag äter utöver, tänker då hela tiden att jag inte alls har anorexi, att det bara är ett påhitt. Känner mig verkligen inte som en anorektiker, sen kan man ju ställa sig frågan vem som är en anorektiker samt hur den nu känner? Uppenbarligen har jag ju diagnosen så rent teoretiskt sätt är jag ju "en anorektiker" (eller Nellie MED anorexi). I vilket fall som helst, min syn på någon som är sjuk i anorexi är matvägran, träningshysteri, rädsla för fett osv. Jag matvägrar ibland, men inte för att jag inte vill äta egentligen, för det vill jag, men jag är så jäkla rädd för viktuppgången och för det friska livet, jag känner mig duktig som kan svälta mig så länge som möjligt, leva på så lite som möjligt, allt för att minska i vikt eftersom jag fortfarande tycker att jag är för fet. Tränar gör jag aldrig (mer än någon planka hit och dit), känner ingen ångest överhuvudtaget för att jag inte tränar, ibland vill jag träna, men jag känner aldrig något tvång. Jag är inte direkt rädd för fett för man blir inte fet av fett lika lite som att man skulle bli grön av grönsaker. Klart jag kan vara rädd ibland, men det jag är rädd för är främst kalorimängden. Kalorier är fortfarande en skräck, fett innehåller ju väldigt mycket kalorier, men det är inte fettet i sig jag är skrämd för.

Jag vart faktiskt lite förvånad när jag fick diagnosen, jag tror att jag lever en del i förnekelse, tycker att det jag gör är ganska normalt. Antagligen är det väl inte det...

 

Åt min utmaning förut och än mår jag okej, men vissa tankar om att jag måste "hålla igen" resten av veckan finns i bakhuvudet och tryggar. Det tråkiga var väl egentligen att nötmixen inte var särskilt god, det krullade sig inte i gommen om man säger så, ändå ångrar jag mig inte faktiskt som jag väldigt ofta annars gör. Framsteg?

Totalignorerar mitt dåliga mående just nu. Har tänt ljus och det luktar körsbärsblom här hemma, jag spelar Håkan Hellström högt, sjunger med och städar (ÄNTLIGEN!!) lite här hemma vilket gör att det inte fullt lika mycket kaos längre. Vågar knappt sätta mig ner och slappna av, vill inte tänka efter! Har till och med sminkat mig, överdrivet mycket till och med och jag har tagit på mig massa parfym. Vill bara känna mig levande och hittills fungerar det ganska bra! 

Fredag idag vilket innebär Let's Dance. Jag ska dessutom UTMANA mig själv, på RIKTIGT (det vill säga äta något som är långt ifrån min comfort zone)! Jag har nämligen köpt en nötmix (enjoy mix) och det är något jag verkligen, verkligen inte vågat äta på hur länge som helst. Har varit så otroligt sugen så ikväll skiter jag i om ångesten efteråt blir fruktansvärd, jag är så sugen och vill verkligen äta det. Just nu känner jag mig bara förväntansfull. Mår illa som vanligt efter middagen, men jag hoppas det släpper...

 

Vad ska ni göra ikväll?

Kram <3

Idag är första dagen på länge som jag NÄSTAN gråter. Alltså, jag vill verkligen kunna vara ledsen och uttrycka mina känslor, men det är som att allting bara fastnar inom mig. Jag behöver på nåt vis en "yttre anledning" till att gråta, till exempel en film eller något tragiskt som händer i närheten av mig, då först kan jag gråta och först då kan jag släppa ut mina egna känslor och vara ledsen över mitt egna mående. Jag gillar verkligen inte att jag alltid trycker under mina känslor, det har liksom blivit en självklarhet, gråt inte, var stark, visa inte att du är svag. Vad jag kan minnas har jag aldrig råkat ut för något som gjort att jag blivit sån, men med åren har känslan av att inte visa sig svag blivit starkare. Jag kan inte ens gråta när jag är ensam. Ibland går det dock till bristningsgränsen och jag bryter ihop. Händer det inför andra människor hatar jag mig själv och skäms länge efteråt.

 

Anledningen att jag nu nästan är på bristningsgränsen är att jag blir så arg på mig själv, ledsen och besviken över att folk inte förstår, att jag känner mig anklagad. Jag vet (och försöker hela tiden tänka på) att folk i omgivningen omöjligt kan veta hur det är att sitta i den här skiten, att förstå hur jag tänker och känner. De kan inte förstå att vissa saker är totalt fel att säga, för i normala fall hade det ju inte varit fel.

Nu är det ett ständigt tjat omkring maten "har du ätit idag, vad åt du, hur mycket åt du, vad ska du äta sen?". Jag skäms, men jag har faktiskt börjat ljuga, säga att jag har ätit fast jag inte har gjort det. Anledningen till att jag ljuger är just att jag inte känner mig förstådd och i stället anklagad. Ibland är jag ärlig och säger att jag faktiskt inte ätit och då kommer direkt anklagelserna haglande "varför har du inte ätit? Du skulle ju försöka!" Med ens känner jag mig som den sämsta människan i världen och faller ner ett par pinnhål. Allting runt maten är jättejobbigt verkligen, jag vill inte känna mig anklagad också. Då känner jag att allting är mitt fel och att JAG är en dålig människa som inte kan göra något så "simpelt" som att äta ens.. Skäms dessutom över mig själv som direkt blir som en jävla barnunge, skriker och gormar och beter mig allmänt barnsligt. Jag kan liksom inte tygla känslorna, det är så laddat. Blir ledsen för att jag är elak. Folk ställer upp för mig och jag sviker, är elak och skriker. Vad är det för fel på mig? Kan jag inte bara knipa igen truten i stället?

Godmorgon!

Fortsatt fint och soligt väder ute. Känner mig lite orolig så jag tänkte sysselsätta mig med en lista som handlar om favoriter.

 

…rum i huset? Vardagsrummet

…parfym? Britney Spears fantasy. Den har varit min stora favorit i många, många år nu. Tycker även om flora by Gucci, escada cherry in the air

…månad? maj-augusti. Älskar värme

..tidning? Korsordstidningar, allt om LCHF

…blomma? Rosor, liljor, orkidé 

…glass? Äter aldrig glass numera. Men som frisk hade jag svarat Daimstrut och Magnum mandel

…bok? Har ingen stående favorit, men gillar självbiografier och deckare i vissa fall

…författare? Läser det som låter intressant så jag har ingen speciell favorit bland författare

…film? A Walk to remember är och har varit en favorit länge. Underbar film! Annars tittar jag mest på skräck och thrillers.

…skådespelare? Har ingen favorit. Jag har alltid varit sämst på skådespelare, vet knappt vem någon är.

…TV-program? Alla matlagningsprogram, speciellt masterchef australia, masterchef junior och Sveriges mästerkock. Tycker även mycket om topmodel, lets dance, talang, gladiatorerna, fear factor. Ja de finns en del jag gärna ser på.

…musik? Svenskt, men lyssnar på det jag tycker är bra.

…artist/grupp? Håkan Hellström, Lars Winnerbäck, takida, sonata arctica 

…låt? Jag vet vilken dy hon varit i, för sent för edelweiss med Håkan Hellström och just nu nya med takida I am the world

…djur? Inte så förtjust i "klassiska" djur i allmänt, men jag älskar tamråttor (har fem stycken)

…mat? Färsbiffar, gräddsås och lingonsylt är jag väldigt insnöad på just nu. Som frisk hade jag nog svarat McDonalds eller pizza?!

 …dryck? Kaffe, Pepsi max, 7up light. Som frisk hade jag svarat Coca-Cola

…godis? Äter aldrig godis längre. Tycker om rostade salta nötter. Som frisk hade jag svarat lakritsbåtar, geléhallon och såna där jordgubbar, mums.

…frukt? Gillar inte frukt, men måste jag så väljer jag jordgubbar eller en riktigt färsk ananas.

…krog/restaurang? ingen specifik, men någon restaurang när de serverar sushi/sashimi.

...krydda? Jag älskar kryddor, svårt att välja, men favoriter är nog svartpeppar, vitlök och curry

…färg? Rosa, lila, turkos. Förr hade jag sagt svart (gömde mig alltid i svarta kläder när jag var överviktig)

…doft? Ros, körsbär, kokos 

…siffra? ingen speciell

…fordon: bil, men har även en crush för vespor

…affär: ica maxi, H&M

…skor: boots, ballerina. Hatar heels.

Jag har alltid velat ha det perfekta hemmet! Saker i ordning, ingenting på någon plats där det inte ska vara, fina inredningsdetaljer, välstädat, väldoftande.

Jag bor i en väldigt fin lägenhet, men när jag mår kasst glömmer jag liksom bort att hålla ordning, det är rörigt, skitigt, grejer överallt, ingen ordning för fem öre helt enkelt. Jag känner bara för att göra ett rejält ryck, få ordning på allting igen, slippa känna mig obekväm vilket jag gör när det är rörigt. Jag vill åt det här perfekta, det rena, det fräscha, det hemtrevliga, hemmet jag inte behöver skämmas över.

Imorgon (tänker jag varje dag) kanske jag ska ta tag i det. Det vore skönt med en trevlig miljö jag kanske kan slappna av mer i.

Något som tillkommit mer och mer sista tiden är att jag mår så galet illa efter att jag ätit, det riktigt vänder sig i magen på mig. Blir äcklad av bara tanken på mat delvis på grund av det här. Det känns stressande att äta när jag vet att jag kommer må dåligt efteråt, då inte bara psykiskt utan även fysiskt.

Idag såg jag verkligen fram emot att äta, lagade en gratäng med grillad kyckling, champinjoner, vitlök och mozzarella bland annat. Tyvärr vart jag sjukligt besviken då det inte alls var så gott som jag mindes det och när någonting inte är särskilt gott känner jag mig alltid onödig och dum som ätit. Inte ens min kaffe latte efter maten smakade bra, det är som att mina smaklökar helt trubbats av, ingenting är gott längre och givetvis blir det då svårare att motivera mig till att äta mer när jag inte är sugen på någonting. Ändå äter jag, åtminstone det jag gett okej till mig själv att äta. Så länge jag följer tankarna och direktiven går det ganska bra och jag mår rätt okej, grejen är ju bara den att jag MÅSTE utmana mig med de "verkliga farorna". Mina "utmaningar" i dagsläget är fortfarande inom min comfort zone, men ändå farligt. Jag har väldigt mycket fear foods och det är väl de jag egentligen borde utmana mig med.

Hjälpen jag får i nuläget känner jag mig, som jag skrivit tidigare, väldigt negativ till. Det känns som att jag inte tas på allvar, att jag inte är "tillräckligt sjuk" för att få ordentlig hjälp. Jag klarar ju liksom inte av eget ansvar så bra, jag strävar fortfarande mot en låg vikt, får panik om jag ätit saker utöver, tänker hela tiden att jag måste äta mindre för att jag annars kommer bli groteskt stor, känner hemskt dåligt samvete när jag äter, känner till och med skuldkänslor. Hatar att dagarna är långa för jag är rädd för att bli hungrig/sugen och att inte kunna stå emot. Vad hjälper det då att träffa psykolog en gång per vecka för att få höra att jag "ska försöka" äta frukost och att prio ett är att dricka koffeinfritt kaffe på grund av ångesten. Okej, fine att koffein kan förvärra ångesten, men det är ju knappast så att den åtgärden kommer ta bort min ångest eftersom ångesten främst rör matsituationerna. Nej, jag borde sluta klaga och ta tag i mitt liv. Jag vet bara inte åt vilket håll jag ska gå. Rädd för att vara sjuk och livrädd för att bli frisk..

Jag försöker hela tiden intala mig själv just det faktum att jag MÅSTE äta för att det är sanningen. Den där jävla rösten i skallen bara skriker på mig att jag gör fel, att jag är äcklig. Jag strävar fortfarande efter låga siffror på vågen fast jag vet att det är så fel! 

Jag hoppas hela tiden på att det ska kännas enklare och enklare ju mer jag utmanar mig, men det känns snarare värre hela tiden. Kanske ska jag ändå se det som något positivt? Att jag mår pest och kolera måste ju betyda att jag ändå gör rätt? 

Jag hatar tanken på att jag är säker på att jag gått upp MASSOR sen jag vägde mig sist. Fyfan fy satan alltså vad jag hatar det här! Jag vill inte gå upp i vikt, men jag måste, annars kommer jag aldrig bli frisk vilket jag faktiskt innerst inne vill!

Kämpa, kämpa!

Jag har alltid haft en konstig relation till mat, alltid varit en känsloätare, matmissbrukare.

Jag har alltid varit relativt normalviktig under mina tonår/tidiga vuxenliv. Jag åt precis allt, och gärna alldeles för mycket och alldeles för ofta. Jag kunde se fram emot att äta flera veckor innan det var dags för en middag, längtade och nästan räknade dagarna. Använde mat som ångestlindring, varje gång jag var ledsen eller när något gick mig emot tänkte jag alltid antingen att jag skulle svälta mig själv eller att jag likagärna kunde äta något onyttigt för det "spelade ingen roll" för jag hatade ändå mig själv så mycket. 

Min depression blev värre under mina tidiga vuxenår, det resulterade i att jag tryckte i mig massa skit. Överdriver inte när jag säger att jag åt McDonalds tre till fyra gånger i veckan, däremellan klämde jag pizza, thaimat, chips, godis etc etc. Åt i stort sett aldrig hemlagad mat, hatade att laga mat eftersom jag alltid var ensam och att äta ensam avskydde jag. Ibland kunde jag äta en måltid klockan 14 och sen äta ytterligare en stor portion klockan 15. Kände ibland dåligt samvete när jag åt på det viset men jag tänkte alltid att det inte spelade någon roll, bara för att jag pt McDonalds en gång till betydde ju inte det att det var något värre jämfört med att inte äta det, en extra hamburgare med pommes skulle inte göra mig fetare.. 

Ju längre tiden gick desto mer gick jag upp i vikt, blev till slut överviktig enligt bmi och jag hatade mig själv mer och mer, önskade inget hellre än att gå ner i vikt.

 

När jag 2013 bestämde mig för att skärpa mig och ta tag i min vikt och mitt ätande blev det ju inte riktigt som jag tänkt mig. Jag triggades något så enormt av att tappa kilo efter kilo, att äntligen kunna ha mindre storlekar på kläderna. Omgivningen peppade mig, de sa att jag inspirerade dem. Jag blev allt striktare och striktare, fullständigt rasade i vikt. Här började folk bli oroliga medan jag var euforisk, herregud vad snygg jag skulle bli. Några kilon till kunde jag allt gå ner. Jag ville bli riktigt smal, sådär smal som jag alltid drömt om. Jeans i storlek 32" byttes ut mot 25" som till slut blev förstora. Levde verkligen i förnekelse, så smal var jag inte alls, vart arg på omgivningen som kommenterade och uttryckte sin oro. Jag hade ju koll.

När vågen inte rörde sig på några dagar fick jag panik, jag visste inte vad jag skulle dra ner på mer då jag i stort sett inte åt någonting. Här någonstans började jag fatta att jag hade allvarliga problem. Siffrorna på vågen sjönk allt mer och jag fick panik samtidigt som jag kände mig tillfredsställd och ville nå ännu lägre siffror. Ville sluta, men kunde inte. Varje dag fortsatte jag maniskt att väga och räkna allting jag åt.. 

 

Min bantning slutade i anorexi. Kommer aldrig, aldrig uppmana någon till att börja banta. På ett vis var det mitt bästa beslut och på ett annat mitt absolut sämsta då jag helt tappade kontrollen.

Nu är jag så rädd att bli frisk, få tillbaka den där feta kroppen jag levde i innan ätstörningen. Det mesta känns farligt att äta. Kan ibland sakna den där avslappnade synen på mat som jag hade innan, eller känslan av att det inte gjorde någonting att jag åt. Jag åt för att jag ville och för att det var gott, nu överväger jag minsta lilla sak extremt. Kan knappt stoppa någonting i munnen utan att få ångest och känna mig mindre värd.. Det är VIDRIGT rent ut sagt och sjukdomen är starkare än vad någon som aldrig varit där kan förstå!

Hej! 

Strålande sol och varmt väder idag med. Jag älskar verkligen våren och får alltid lite mer energi när den första värmen kommer.

Jag har funderat så mycket de här sista dagarna och funderingarna handlar mycket om vad jag vill med mitt liv. Jag har aldrig varit riktigt nöjd och tillfreds, har alltid känt att någonting är "fel", kan dock inte sätta fingret på just vad som känns så fel. Det är ganska rejält frustrerande att ha den här känslan, men inte veta vad jag ska göra åt den. Vad vill jag egentligen? Vad tycker jag om? Vad är jag intresserad av? Mitt i all sjukdom och skit blir det givetvis svårare att tänka och försöka förstå vad jag vill med tanke på att jag för tillfället inte vill någonting, tycker inte någonting är roligt. Det jag dock mer och mer har känt sista tiden är att jag inte är helt säker på att jag vill fortsätta med det yrkesval jag gjort. Tankarna ger mig en del ångest då jag faktiskt läst tre år på universitetet och i och med det har studieskulder. Det känns som bortkastade pengar, men jag känner nu att jag inte klarar av all press, ansvar och stress som jobbet medför (kanske är det bara just nu när jag inte mår så bra, jag vet inte), det är dessutom alldeles för underbetalt för allt man faktiskt gör. Men vad vill jag göra i stället? Jag är rädd att göra fel val ytterligare en gång, kanske återigen läsa på universitetet och ångra mig. Det här är ett beslut jag inte tänker göra förhastat, det ska tänkas igenom noggrant. Känner också att jag absolut inte vill fortsätta på det jobb jag just nu har, vill bara bort därifrån, det påminner mig otroligt mycket om min sjukdom och jag ångrar mig så in i helvete att jag bytte jobb. Trodde verkligen att det här skulle bli bra, men det känns bara tvärtom.

 

Nu ska jag fixa lite saft och glo på tv en stund...

Jag orkar inte ens med små enkla saker längre. Idag var jag med mamma till grannstaden som sällskap. Det är rätt skönt att komma ut lite och tänka på annat. Även om det är en väldigt liten grej att göra så däckar det mig verkligen fullständigt. Kan inte koncentrera mig längre stunder och även att bara vara med sliter ut mig rejält.

Har tänkt på att jag har tagit många steg bakåt i min ätstörning sista tiden. Är verkligen rädd att de ska fortsätta bakåt och att jag ska bli än sämre. Försöker verkligen hela tiden vara ärlig, men jag kan känna att det inte helt tas på allvar. Jag VET att bli frisk, att VÄLJA att bli frisk ligger helt hos mig, men när jag verkligen försökt i flera månaders tid utan resultat och med en försämring så känner jag att jag kanske behöver annan hjälp än det här. Att liksom ta hela ansvaret just nu fungerar ju uppenbarligen inte eftersom jag känner mig sämre än någonsin?! Jag vet som sagt inte alls vad jag hade förväntat mig av det här, men jag vet ju innerst inne att jag vill bli fri. Får jag fria tyglar att fortsätta i mitt mönster kommer det ju aldrig bli så. Jag är verkligen rädd och orolig. Vill ju ha ett bra liv, men vill ju samtidigt inte ha det gamla livet tillbaka. Jag levde inte på något sätt ett drömliv, inte ens i närheten. Jag stod ut, men knappast mer. Det skrämmer mig att det sjuka livet ibland känns bättre än det friska jag hade innan.

När jag var som sjukast kunde jag fortfarande "unna" mig saker och ting inom maten, med tanken att "jag kan fortsätta svälta mig imorgon och resten av dagarna". Nu kan jag aldrig unna mig ett skit. Jag är verkligen livrädd för att gå upp i vikt. Hur ska jag ens kunna släppa de tankarna utan hjälp och stöd? Som jag skrev i ett tidigare inlägg känner jag att jag behöver lägga ansvaret på någon annan, "jag måste äta för att DE tvingar mig". Att själv besluta att göra det förbjudna, äta, känns alldeles för svårt just nu. Jag vill verkligen äta, jag älskar mat, men jag klarar inte av det..

Nu ska jag gå ut på balkongen en stund och njuta av de här fina vädret :)

Numera hanterar jag mina känslor genom att svälta mig. Känner mig så äcklig nu som ätit kvällsmat (yoghurt, müsli) samt nötter och några bitar choklad. Känner hela tiden att jag inte borde äta, att jag gör helt fel. Tänker att allting är bortkastat, min kropp jag kämpat så hårt för. Jag vill inte. Jag vill inte bli normalviktig, jag vill inte bli frisk på utsidan när jag är så trasig på insidan. Jag vill inte att det glöms bort hur dåligt jag mår. Jag vill inte leva med all min smärta helt ensam igen, jag har gjort det i så många år nu, jag vill att det ska synas, jag vill plåga mig själv för att slippa må så dåligt på insidan. Jag vill inte bli normal, ta på fejkleendet igen, låtsas trivas med livet som jag egentligen hatar..

Känner mig så jävla ensam. Ena stunden vill jag att alla bara ska lämna mig ifred, låta mig tyna bort mer, å andra sidan blir jag ledsen och känner mig sviken när folk inte hör av sig. Jag är bara en massa bitar, utspridda överallt. Kan jag någonsin få ihop mig själv igen?

Innan jag blev sjuk förstod jag inte helt hur det kunde kännas att fundera på suicid, jag förstod aldrig hur dåligt människor faktiskt kan må. Nu gör jag det, och jag kan känna att jag hade klarat mig utan den erfarenheten ärligt talat..

Men idag mår jag som sagt bättre, ingen yrsel, inga frånvaroattacker osv. Även ångesten håller sig någorlunda ur vägen. Otroligt skönt! 

Nu har jag varit hos psykologen. Jag vet inte vad jag ska säga ens.. Hon verkade jättegullig och var lätt att prata med. Jag vet egentligen inte vad jag har/hade för förväntningar, men jag trodde att det här skulle vara min samtalsterapi och att jag även skulle få hjälp med maten och min ätstörning, men tydligen ÄR det här behandlingen, att prata med psykologen en gång/vecka. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Min ätstörning har blivit så sjukt stark och är nog till och med värre än vad jag vill erkänna. På något sjukt vis hade jag hoppats att jag skulle bli "tvingad" att äta, få lära mig att det ÄR okej att äta, bara få höra att det är OKEJ att gå upp i vikt. Nu känns det som att jag fortfarande står på ruta ett. För mig, just nu, känns det allt annat än okej att släppa ätstörningen och svälten, det känns verkligen inte okej att gå upp i vikt. Jag skäms bara jag tänker på att öka i vikt och släppa ätstörningen. Jag tävlar med mig själv om att äta så lite som möjligt, vill hela tiden gå ner mer i vikt. 

En del av mig vill SJÄLVKLART bli frisk, det är därför jag är ärlig hela tiden om hur jag känner. Jag sa till psykologen att jag är rädd att jag ska fuska till och med, men fick bara till svar att det inte gör någonting om det inte går bra varje dag, bara jag försöker. Det är ju liksom det jag har försökt med under ganska lång tid nu, men jag misslyckas ju hela tiden. Jag vet inte vart ifrån jag ska hämta kraften och motivationen ens? En viss uns av vilja har jag som sagt, men motivationen vet jag inte vart den är.

min kroppsuppfattning är löjligt skev. Jag tycker att alla som är större än jag kroppsmässigt är stora och att det är jag som är normal. Fick ångest i väntrummet när jag tittade på tjejerna som var "normala", tänker bara att jag absolut inte vill vara i den kroppen, ha den vikten. Alltså, det var verkligen inget fel på dem, de var supersöta, men jag är så sjukligt rädd att släppa min kropp jag har kämpat med näbbar och klor för. Jag vågar inte släppa taget för i mitt huvud känns det fel, fel, fel. Jag ger aldrig upp någonting jag påbörjat. Det känns som att tvingas sluta med det enda som betyder något i livet.

Jag vet ärligt talat inte hur det här ska hjälpa mig, men jag antar att jag får ha tålamod, det här var ju trots allt bara första besöket..

Förlåt att det bara är en massa negativa inlägg nu, men jag har nog aldrig mått så dåligt som jag gör just nu. Har sån fruktansvärd ångest hela tiden och ingenting gör den bättre. Det värsta är nog att den liksom ligger inuti och gnager sönder mig, önskar så att jag bara kunde släppa ut den. Känner mig så låst i mig själv och det är en vidrig känsla, vet fan inte vad jag ska ta mig till? Dagarna går så långsamt, önskar jag hade något att se fram emot, men allting känns bara så mörkt. Jag vill ingenting längre, ingenting får mig att må bättre. Vill bara bryta ihop, skrika och gråta för att sen kunna må bättre igen. Just nu känns det verkligen som att jag aldrig kommer må bra igen och det gör mig så jävla orolig. Jag vill inte tänka på framtiden för den skrämmer mig så in i helvete, men jag kan inte låta bli att fundera ändå..

 

Imorgon ska jag träffa "min" psykolog för första gången. Jag hoppas det blir bra, men jag orkar inte tänka, orkar inte engagera mig. Det känns så konstigt att det här handlar om mig, om mitt liv. Det känns som ett skämt allting. Jag kan inte få in att jag har anorexi med mera?! Jag är inte ens särskilt smal..

Förut såg jag fram emot mina mattillfällen, nu mår jag illa och vill kräkas bara av tanken på mat. Känner hela tiden att jag äter "för mycket", att jag borde låta bli att äta. Får kämpa mig igenom varje tugga. Ingenting smakar längre. 

Jag är så jävla trött på den här skitsjukdomen och jag blir så ledsen för att jag låter den dra ner mig YTTERLIGARE en gång. Det friska livet försvinner allt längre och längre bort, jag försöker hålla mig fast men jag tappar greppet allt mer.

Ibland känner jag bara för att skrika, slå, vad som helst, men allt stannar inom mig. Har så dåligt samvete mot alla i min omgivning som tror att jag fortfarande äter ordentligt. Jag sviker alla, inklusive mig själv! Förlåt!

Jag mår just nu så fruktansvärt jävla dåligt! Det var ett tag sen ångesten var såhär stark. Jag vill bara vrida mig ur min egen kropp, får panik av känslan av tyg mot kroppen. Vill bara slita av mig allting, gömma mig, gräva ner mig, vad som helst, bara jag slipper ångesten som river mig sönder och samman! Jag äcklas så av mig själv, hatar min kropp, hatar allting min kropp blivit utsatt för. Känner skuld, skam, hat. Jag hatar att jag blivit tvingad till saker jag inte har velat, att min kropp blivit någon annans. Jag brukar vanligtvis kunna trycka tillbaka gamla händelser, undvika att känna. Vet inte varför känslorna är så starka just nu.

Måste hela tiden försöka fokusera på annat. Att skriva hjälper för stunden, men sekunden efter vill jag bara springa ifrån mig själv. Hur hände allt det här? Varför tillät jag mig att bli sjuk? Varför var jag så blind? Varför kunde jag inte stoppa innan det gick såhär långt? Jag vet inte hur jag ska orka, jag försöker stå ut, försöker härda ut ångesten, men jag kan inte slappna av en sekund, hjärtat slår i hundranittio och det känns som tusen myror i hela kroppen. Jag har inga knep mot ångesten, känner mig helt tom, hjälplös. 

Alltså, fyfan! Idag hade "jag" bestämt mig för att inte äta något eftersom jag hade sån ångest efter gårdagen då jag ansåg att jag ätit "för mycket". Mådde kasst hela förmiddagen, mådde illa, hade ont i magen och kände mig bara allmänt konstig, dessutom var yrseln inte att leka med och jag kände mig helt frånvarande, kunde liksom inte fokusera och än mindre tänka. Åkte till maxi och när jag kommer ut igen kunde jag inte hitta bilnyckeln hur mycket jag än letade. Gick fram till bilen och upptäckte att den var olåst. Vart skitorolig och tänkte att jag hade glömt bilnyckeln i, men den var inte där. Panik! Vart hade jag gjort av den?! Kollade i en annan ficka på jacken och DÄR, tack och lov, låg den. Jag glömmer verkligen ALDRIG att låsa bilen och jag lägger den aldrig i fel ficka.

När jag kom hem fick jag rent av tvinga mig själv att äta. Gå emot varenda jävla röstjävel i skallen. Maten smakade inte bra trots att jag egentligen älskar den maträtten, hade ångest genom varenda tugga. Var tvungen att sysselsätta mig med något hela tiden medan jag åt. 

Jag borde väl känna mig stolt som åt trots att jag verkligen inte ville, innerst inne är jag såklart det eftersom jag VET att jag MÅSTE äta, men jag känner mig just ju bara vedervärdig och jag avskyr mig själv för att jag inte kunde stå emot maten.

 

Det känns ärligt talat som att jag bara blir sämre i min ätstörning. Känner mig bara tjock och äcklig precis hela tiden. Givetvis blir jag galen på mig själv, jag borde vara smartare än såhär! :(

Nu har jag ätit mitt goda och efteråt ångrar jag mig något grymt, känner mig äcklig, konstig och jag kan till och med känna att jag sviker mig själv (trots att det är precis tvärtom). Måste direkt "gömma undan" skålarna och låtsas som att det aldrig hänt. 

Jag njuter ju just när jag äter, men sen kommer skuldkänslorna och tankarna på att jag "måste" svälta mig flera dagar för att kompensera upp det. 

Vet inte hur jag ska lyckas komma ifrån det här, blir galen. Jag skäms för att jag äter och jag skäms FÖR att jag skäms!

Nu är jag så jäkla mätt och det är också en känsla jag avskyr! Känner bara för att lägga mig och sova bort resten av livet typ..

Tänker så mycket kring min ätstörning och det låter säkert helt sjukt, men jag är så rädd för att bli frisk. Jag är så rädd för att jag helt tappat bort mig själv, jag vet inte vem jag är längre. Känner allt som oftast att jag vill "skona" mina närmsta från mig, de är värda så mycket mer än vad jag kan erbjuda. Jag har bara blivit en skugga, en skugga med fejkleende och fejkskratt. Jag skrattar aldrig sådär hejdlöst och äkta som jag gjorde förr. Nu skrattar jag för att jag ska skratta.

Jag är rädd att ha gått upp i vikt inför behandlingen. Så rädd att de inte ska ta mig på allvar och ta tillbaka erbjudandet om hjälp. Jag är rädd för att väga mig, jag vill veta vad jag väger, men jag vet också att det triggar mig. Jag är rädd för att jag är så restriktiv med maten igen, vågar inte äta som jag borde. Jag är rädd för att jag inte vet vilken vikt min kropp väljer att stanna på, jag hatar att inte veta. Tänk om jag går upp lika mycket som jag lyckats gå ner, eller kanske mer?

Ätstörningen har blivit en sådan trygghet och min kropp är mitt projekt. Jag hatar att inte kunna äta normalt, men tanken på att gå upp i vikt skrämmer mig, därför vågar jag inte släppa kontrollen. Jag vågar inte bli frisk.. Jag vill bli frisk, men jag vill samtidigt stanna kvar lite i sjukdomen. "Tyvärr" är det ju dock så att du kan antingen vara frisk eller sjuk, det finns inget mellanting. Är jag "bara lite" ätstörd är jag fortfarande sjuk, så är det ju..

Trött på att allting är så komplicerat.

Idag ska jag träna. Har lite blandade känslor inför det. Är rädd att inte orka samt att det känns "konstigt" att träna igen. Kanske är det fel av mig att göra det, jag vet inte? 

Träningen var aldrig en särskilt stor del av min ätstörning till skillnad från många andra med samma diagnos. I början tränade jag väldigt mycket, men då var det mest för att jag tyckte att det var roligt och för att jag märkte resultat. Har aldrig känt mig "tvingad" att träna. När jag dock var som sjukast och svalt mig som värst tränade jag en del för att bränna kalorier, använde alltid puls- och kaloriklocka och vart besviken när jag inte förbrände så mycket som jag ville. I den här vevan blev jag mer och mer strikt med kosten, drog ner på i stort sett allting och i och med det här orkade jag inte längre träna. Jag orkade knappt resa mig upp. Kände aldrig någon ångest för att jag slutade med träningen och jag har liksom inte riktigt fått upp intresset på nytt nu när jag äter mer. 

 

Jag vet inte alls hur jag kommer reagera nu när jag faktiskt ska träna igen, det återstår att se helt enkelt. Vet inte ens om det är någon träningsform jag är intresserad av egentligen, följer mest med som sällskap och är inte särskilt motiverad.

skriver om hur det var, hur det kändes samt hur det gick senare sen :)

Jag hatar, hatar, hatar att jag går upp i vikt. Jag hatar att min kropp blir större. Jag hatar att vara jag! 

Det känns verkligen som att jag förlorar det jag kämpat så jävla hårt med. Önskar att tankarna och alla känslor bara ville försvinna! Jag vet att mitt tänk är sjukt, men jag kan inte bara låta bli att känna :(

Jag har alltid varit ganska extrem, oftast alltid tänkt svart eller vitt. Missat alla gråzoner som kanske hade varit bra i många lägen.

När jag började min bantning letade jag efter alla möjliga tips och råd om hur man så snabbt som möjligt kunde gå ner många kilon. Provade allt möjligt och experimenterade friskt. Hörde talas om 16:8 metoden från en vän. Jag minns så väl att det stod på en sida på internet att metoden inte lämpade sig för människor med tendens till ätstörning (det här var ganska tidigt i min sjukperiod så här visste jag ju inte att jag tydligen hade den tendensen). Sagt och gjort, jag började med denna metod, började tänka att "är det bra att fasta 16 timmar måste det ju vara ÄNNU mer effektivt att fasta större delen av dygnet". Jag skippade alltså det så kallade "ätfönstret" som normalt är mellan 12-20. Efter ett tag kom 5:2 metoden upp på tapeten. "Är det effektivt att bara äta 500kcal/dag dessa två dagar måste det ju vara ännu mer effektivt att äta max 500kcal varje dag i veckan" tänkte jag. 

Jag blev hela tiden mer och mer inne i sjukdomen, levde för den. Älskade att äta lite, att känna att jag klarade mig utan mat. Till slut brakade ju givetvis det här, det GÅR INTE att leva på så lite mat under lång tid, jag mådde så in i helvete dåligt och här fattade jag ju att jag hade sjukliga problem, men jag var fast, fast i min egen kropp och fast under mina tankar och jag kunde inte sluta. Allting skulle räknas och vägas, allting skulle vara exakt och vara perfekt. Hatade hur jag höll på och jag var så långt ner på botten.

 

De här metoderna är säkert jättebra så länge man inte har en ätstörning, det tror jag. Själv ångrar jag bara att jag fick reda på skiten, eftersom det drog mig allt längre ner i träsket.

Jag kan inte hantera såna här saker helt enkelt.

Drömmen fortsatte med att jag skulle gå någonstans för att möta upp någon. Hur gärna jag än ville och hur mycket jag än försökte kunde jag inte röra mig snabbare än i slowmotiontempo. Jag var helt slut och hade ingen energi, det gick bara inte.

Väl tillbaka vid festlokalen drömde jag om jeansen igen?! Vid nåt tillfälle hade jag tydligen tagit av mig dem och skulle nu ha på dem igen och samma historia upprepade sig. Jag fick slita som ett djur för att få på mig dem, de passade knappt över smalbenen ens.

Några tjejer började prata om ätstörningar och jag berättade att jag var diagnostiserad med anorexi. Skämdes så där i drömmen för att jag sa det eftersom jag stod där och var tjock.

Inte ens i drömmarna får jag vara ifred från viktfobin.. Stört!

Jag är så ledsen för att jag hamnade i den här skiten, jag ville ju bara gå ner i vikt vilket resulterade i en kraftig viktnedgång som jag helt tappade kontrollen över. Varje gång jag gått ner i vikt kände jag mig som en vinnare, det kändes som att jag verkligen lyckades med något, jag kände mig så stolt. Åtminstone hade jag de känslorna fram tills jag insåg att jag hade allvarliga problem jag omöjligt kunde ta mig ur.

Jag är fortfarande förvånad över hur snabbt jag fastnade i det här, trodde aldrig att det var så här det skulle sluta (men det tror väl ingen som börjar banta).

När jag bestämde mig för att ta mig ur gick det bra till en början. Jag åt (ÄNTLIGEN) den mat jag så länge längtat efter men aldrig vågat tillåta mig med tanke på kaloriinnehållet. Jag njöt, kände att livet kom tillbaka. Blev dock med tiden mer och mer nedstämd, började tycka ofantligt illa om mig själv, kände mig otrygg, tappade livsgnistan, IGEN. Började återigen slarva med maten, mina tvångstankar blev allt värre, jag blev triggad av saker jag inte tidigare blivit triggad av, kände mig återigen stark och duktig som lät bli att äta. Började återigen överväga om- och vad jag skulle äta, rädd att äta för lite och rädd att äta för mycket. Kände återigen att varje tugga satte sig som fett över hela kroppen och att jag på en sekund växte på bredden med flera centimeter. 

Och i det här läget står jag nu. Rädd för att äta, rädd för att öka i vikt, rädd för att bli tjock, rädd för att bli normalviktig.

Jag vill bli frisk, men jag vill slippa gå vägen. Känner hela tiden att jag inte klarar det här. Jag vill bara få försvinna, tappa alla känslor. Samtidigt vill jag bara vara glad igen och inte se mat som ett hot eller som en fiende. Jag vill kunna äta det jag vill och njuta av det i stället för att få ångest.

Jag hoppas verkligen att behandlingen ska hjälpa mig, men jag är så fruktansvärt, fruktansvärt rädd. Jag är rädd för vägningen, rädd att jag ska ha ökat kolossalt mycket i vikt, jag är såklart även rädd för att ha gått ner och behöva ta konsekvenserna för det. Jag vill ha gått ner i vikt, eller min ätstörning snarare vill det, vad friska jag vill vet jag inte längre? Känner mig kluven, dum, värdelös. Jag trodde aldrig att det skulle bli såhär.. :(

Hoppas sömnen fortsätter fungera bra. Behöver verkligen sova ordentligt för att orka med..

Gud vad jag hatar den här jäkla viktfobin!! Det känns verkligen som ett fruktansvärt misslyckande att gå upp i vikt. Jag hatar verkligen att se kroppen förändras. Jag klarar inte av att se hur stor jag blir, ändå kan jag inte låta bli att spegla mig, jämföra och få ångest. Hatar att ta på mig jeans, känner mig gigantisk och jag skäms som tusan, vidrigt! Innerst inne vet jag ju att jag fortfarande är underviktig, men jämfört med hur smal jag var tidigare än jag så mycket större nu. Herregud, jag vet inte hur jag ska komma över det här. Jag vill bara gå ner i vikt igen, kommer aldrig klara av behandling. Känner mig så himla omotiverad! Jag vill verkligen bli frisk, men frågan är om det ens går att bli frisk fullt ut? Jag vet så många som sagt att tankarna fortfarande finns där trots att man blivit friskförklarad. Är det ens värt det då? Att bli "normalviktig" men fortfarande må dåligt över mat, kropp och siffror? Jag är så jäkla tveksam till allting och känner mig bara så himla vidrig när jag äter. Försöker trots det fortsätta äta utan att tänka. Det är svårt, men det går än så länge.. Tänker dock hela tiden på att låta bli att äta för att bli smal igen. Fick aldrig uppnå mitt mål, samtidigt vet jag att jag aldrig någonsin skulle nått mitt mål eftersom målet hela tiden blev lägre och lägre. Gud jag orkar inte längre, vet inte vad jag ska ta mig till?! Trots att jag inte varit sjuk så länge har hela min värld och existens blivit sjuk, vet fan inte vem jag är- eller vad som är normalt längre. Det enda jag vill är att försvinna, tyna bort, bli smal, bli perfekt. Samtidigt vill jag bara få må bra och glömma allting som rör mat och kalorier, kropp och vikt. Jag VILL INTE öka i vikt. Låt mig bara få vara :(

Jag har alltid älskat att laga mat, blanda och mixa med ingredienser. Skapa! 

På sista tiden har jag dock börjat avsky att laga mat, det skapar bara kaos och stress. För det första vet jag aldrig vad jag ska laga och det känns stressande att inte veta vad jag ska äta. När jag väl kommer på något blir alla moment en stressfaktor. I vilken ordning ska jag göra allting? När ska jag diska? När ska jag lägga upp salladen på tallriken? Vilken tid kommer maten bli klar? När ska jag börja med den för att det ska "bli rätt" i tid? 

Det känns som att jag bara blir värre och värre när det gäller kontrollbehovet. Jag har så himla svårt att slappna av när jag inte exakt kan kontrollera allting. Får en känsla av att jag helt tappar kontrollen och försöker då mer att styra upp allting, även sånt som inte går att styra över. Det är otroligt jobbigt, speciellt när jag är högst medveten om det, men ändå inte lyckas vända det.

Blir arg på mig själv, egentligen borde jag väl bli arg på sjukdomen, men det är lättare att ta ut ilskan på mig själv.

Jag känner mig så fruktansvärt STOR, det känns som att jag blivit gigantisk ärligt talat. Blir arg eftersom jag egentligen vet att det inte alls är så, att det inte är rimligt för fem öre. Jag blir arg för att jag inte kan se, trots att jag vet. I mina ögon är jag stor och jag skäms så innerligt för att visa mig bland folk, får för mig att de också ska dela mina tankar och också se hur stor jag blivit. Är så rädd att någon ska kommentera min kropp då det är det i särklass värsta som finns. Det gör så jävla ont! Jag vet att folk bara menar väl och tror att de säger rätt saker. Jag vill inte träffa mina vänner eftersom de också kommer se och kommentera hur jag ser ut, det känns förjävligt.. 

Fan, jag vet ju att det bara är jag som är dum och blind. Friskheten känns så jäkla långt borta just nu! 

 

Var till affären förut och smög runt bland hyllorna, var osminkad och hade håret i en ful tofs som sett sina bättre dagar. Kom att tänka på att jag inte längre minns hur "riktig" läsk smakar. Jag har bara druckit light under lång tid nu. Jag var en riktigt sockerknarkare innan jag blev sjuk och jag ÄLSKADE Cola. Nu dricker jag bara zero och det enda jag minns är att den inte alls smakar som riktig Cola. Man glömmer snabbt!

Tänkte skriva lite om hur det var att söka hjälp för sin ätstörning och tankar och känslor omkring det. Fick nämligen en fråga gällande det och tänkte att det kanske är fler som undrar samma sak. Jag har skrivit om det tidigare, men jag tar det igen, lite mer detaljerat.

 

Jag blev allt sämre i mitt mående, orkade ingenting, sjukskrev mig från jobbet och när det var dags att börja jobba igen bröt jag ihop och berättade för en kollega till mig hur allting låg till, hur mycket jag hade fastnat i ätstörningen och att jag mådde väldigt dåligt. Hon ringde till chefen (efter mitt godkännande), han i sin tur ville att jag skulle se till att få en sjukskrivning och han kontaktade även ätstörningsenheten. Kände mig i det läget rättså "tvingad" att ringa dem vilket jag också gjorde.

Jag fick berätta varför jag ringt dem, vilka problem jag hade osv. Över telefonen bedömde de att läget var ganska akut och hon berättade att jag skulle få en kallelse för bedömning i början på januari.

Jag har tvekat både en och hundra gånger. Tänkt att jag inte är tillräckligt sjuk, att jag ska klara det själv, att jag inte vill bli frisk, att jag vill bli frisk, att jag är alldeles för tjock för att få någon hjälp, att jag kanske inte alls har problem osv osv. 

Fick kallelsen och tänkte först avboka tiden, jag fick inte ledigt från jobbet och det såg jag som ett tecken, en bra anledning att inte kunna gå (Hade i den här vevan börjat ett nytt jobb). Chefen på nya jobbet fick dock reda på min ätstörning och jag fick ledigt för besöket.

Jag var så sjukt nervös, kände att det här var onödigt. På kallelsen stod att jag skulle träffa arbetsterapeut för bedömning och även en sjuksköterska för kroppslig bedömning.

Till arbetsterapeuten fick jag uppge min historia och hur jag upplever allting och det var SÅ SKÖNT! Att ÄNTLIGEN få berätta allting, hur hemskt allting faktiskt varit. Att få berätta för någon som jobbar specifikt med det, någon som verkligen FÖRSTÅR och som lyssnar på MIG utan att döma! Alla kärlek till mina närstående, men har man aldrig varit i liknande situation kan man omöjligt helt förstå och därför blir det ibland svårt att prata om det.

Jag fick (förutom min berättelse) fylla i på ett papper (med sex olika kroppstyper ritat på) om hur jag uppfattar min kropp, skulle sätta en etta vid den kroppen jag känner att jag lever i nu, en tvåa vid den kropp där jag REALISTISKT sett tror att jag är samt en tre på den kropp som jag vill ha. Fick även med mig en matdagbok hem där jag skulle fylla i tiden för när jag åt, varför jag åt, om jag kompenserade någonting samt känslan.

 

Hos sjuksköterskan fick jag klä av mig alla kläder förutom bh och trosor. Fick väga mig (skitjobbigt) och sedan togs blodtryck och puls. Även vi hade ett litet samtal med ungefär samma frågor som hos arbetsterapeuten. Även här kändes det så otroligt, otroligt skönt att få lätta sig till någon som lyssnar och förstår!

 

Några dagar efter fick jag en ny tid för fortsatt bedömning. Vid det här tillfället handlade det om skattning via en dator. Först ställde arb.terapeuten frågor och kryssade i svaren efter sin uppfattning på det jag svarade. Efter att det var klart fick jag själv sitta vid datorn och kryssa i olika alternativ. Frågorna rörde både ätstörning, depression, ångest, självskadebeteende, tvång osv.

Fick efter det här en ny tid (typ en vecka efter). Här skulle jag få reda på resultatet av bedömningen.

Var så galet nervös. Fick träffa arb.terapeuten igen och hon visade resultatet från skattningen. Den visade på att jag har anorexi, depression (trolig dystymi), ångest samt inslag av tvång. Vi pratade en stund runt det här, allting kändes så konstigt. Fick reda på att jag kommer få behandling, men vet inte vad för behandling..

 

Nu väntar jag på kallelse och jag är fortfarande tveksam, livrädd, men samtidigt känns det skönt att få hjälp då allting är utom kontroll just nu.