Bitterfroken

Jag hade i stort sett glömt mina känslor jag hade för mitt ex, mindes inte längre hur det kändes när han tittade på mig. I natt drömde jag dock om honom och det är som att allting bubblar upp igen, jag minns så väl hur hans blickar och beröring skapade stötar genom hela min kropp, hur jag bara ville stanna tiden och för alltid vara kvar i de underbara ögonblicken.

Kände mig tvungen att gå in på hans facebook och bara titta lite, lite.. Han är så fin! Han kommer dock aldrig bli min igen och det är klart det gör ont. Har känt mig låg hela dagen på grund av det här. VARFÖR är jag den som aldrig får bli lycklig? Varför måste jag vara så ensam? Jag är så himla trött på folk som gnäller att de är ensamma och "aaaaldrig" kommer träffa nån när de i själva verket bara varit singlar i ca 3 månader och innan det varit i ett långt förhållande, så jävla töntigt!

Jag vet knappt ut eller in längre.. Jag känner mig så ensam! Varför ser jag fram emot en "långhelg" när jag får spendera all ledig tid ensam? Det enda jag har gjort idag är att ligga i sängen och titta på serier. Jag vet att det är jävligt lågt, men jag tycker så synd om mig själv! Jag hatar att lägga mig och veta att dagen har varit totalt misslyckad och dessutom veta att jag ska vakna upp till ytterligare en fucking misslyckad dag. Jag vill bara ha roligt, det är ju fredag, hur kan jag sitta här alldeles ensam?

Jag kanske inbillar mig, men det känns som att min bästa kompis även har tröttnat på mig. Vi brukar ses väldigt ofta och ha kul ihop, men på sista tiden har jag enbart känt mig som en tjatig idiot som hela tiden ska umgås. Det är i stort sett bara jag som har hört av mig, tänker att jag ska sluta tränga mig på henne och hennes familj, men sen kommer den här satans kvällsångesten över mig och jag skickar iväg ett sms. Jag VILL INTE sitta här ensam, jag vill ha något att göra som gör mig glad..

Fan jävla pissliv!!

Jag hatar att sitta själv, kvällarna är allra värst! Fan jag vill inte fylla 26 och fortfarande vara ensam, jag vet inte vad jag ska göra! Jag har panik inför att träffa någon samtidigt som det är det enda jag vill.. Jag tror jag har blivit för van vid att leva ensam, jag har så svårt att se mig tillsammans med någon! Det blir verkligen svårare att träffa någon ju längre tiden går, när man var yngre var det inte svårt att träffa nya människor. Nu mera vet jag knappt hur jag ska göra?! Jag är livrädd att allting ska gå för fort, att jag ska bli inträngd i ett hörn och tvingas till saker jag inte vill! Hur gör man för att slappna av och bara njuta av livet? Jag är ständigt på helspänn, har svårt att koncentrera mig och känner en inre stress.

Fan för detta helvetesliv!! Vad har jag gjort för att förtjäna det här? Jag är en sån jävla idiot!