Bitterfroken

Imorse visade vågen ner 0,6kg (på tre dagar) och jag väger nu 51,9kg till mina 171.. Det ger mig ett bmi på cirka 17,7! Älskar det, men hatar att jag idag har ätit typ 650kcal sammanlagt. Det är lite egentligen, men det känns som att jag skulle kunna göra det så mycket bättre.. Ändå plockade jag och fifflade med maten jag gjorde till middag och tog bort allt med mycket kolhydrater samt mycket kcal. Ska försöka göra nån form av träning ikväll, känns som att jag måste bränna bort åtminstone hälften.. Frågan är vad jag ska träna? Eventuellt att jag gör ett besök på gymmet, trampar en stund på crosstrainern och kör lite styrka. Problemet är bara att man måste träna så mycket hårdare och under längre tid när man väger mindre, finns tydligen inte mycket att bränna då..

fan, hur kan jag känna oro över att ha ätit 650kcal när jag bara väger 51,9kg? :,( fördelningen ser åtminstone bra ut, och det är väl bra antar jag! ;) åh vad jag ibland önskar att jag som normala människor kan äta McDonalds eller annat skit någongång ibland. Trodde aldrig det skulle gå såhär långt.. 

Hur fan är det möjligt... Vägde idag ångestfyllda 53,7kilo.. Senast jag vägde mig stod vågen på 52,5kilo (18/9). Hur kan jag ha gått upp äckliga 1,2kilo på bara några dagar?? Jag har knappast fuskat i den bemärkelsen att jag borde ha gjort det. Jag har fortfarande legat på ett rejält kaloriunderskott, med fuskande har jag menat att jag ätit för mycket kolhydrater mot vad jag egentligen vill! Jag har dessutom tränat både dans och gym under de här dagarna och bränt runt 6-700kcal. Det måste helt enkelt handla om något annat. Vätska? 

Nu tänker jag ligga lågt med mat ett tag igen, jag som önskade att jag kunde äta normalt igen :( men det är fan INTE normalt att gå upp 1,2kilo på bara tre dagar, det måste handla om annat.. 

Adjö underbara ikeaköttbullar ,:(

Jag har träffat någon, och det går... Bra! Känns konstigt och mycket ovanligt! Jag trivs och mår bra, dock går mycket tankar till maten. Rädd att äta fel och för mycket. Är samtidigt rädd att visa mig allt för ätstörd inför honom. Han vet om mina bekymmer till viss del, men jag tror inte han förstår hur det påverkar mig. Rädd för att jag nu ätit mer när jag varit med honom, jag har bland annat ätit frukost som jag aldrig gör. I vanliga fall fastar jag fram tills lunch/efter lunch. Imorgon ska jag väga mig igen, orolig inför det.. Känns som att jag gått upp massor! :( var ett tag sen jag fick möjlighet att hålla koll på vikten, vill inte att någon kollar över axeln när jag väger mig då detta är ett stressmoment för mig! Inatt sover jag dock själv så imorgon blir det att ta tjuren vid hornen.. Hoppas på att inte ha gått upp så mycket. Vill nämligen så gärna äta ikeas köttbullar imorgon Och det får jag bara göra om jag gått ner (eller möjligen stått stilla). Fuskade med sushi idag, risken är väl att det satt sina spår.

ibland önskar jag att jag bara kunde äta det jag vill.. Men att vara smal är viktigare! 

Åh vad jag önskar att det nångång kan gå bra för mig när de gäller kärlek.. Speciellt nu, jag känner mig mer redo än någonsin. Ibland känns de verkligen som att jag nu mera ser livet med helt andra-, mer öppna ögon! Det finns just nu en kille som gör mig väldigt pirrig, känslan är så ovan, jag blir som vanligt livrädd.. Har så svårt att ta allting som det kommer, dag för dag.. Jag bygger upp situationer tills det nästan blir verklighet! Går därför mest runt omkring med magvärk och oro. Det är aldrig nån som är intresserad av mig, det har aldrig varit och jag har svårt att se en annan vändning.. Hade han känt nåt liknande tillbaka hade han väl hört av sig mer än vad han gör? 

Jag känner mig så LYCKLIG och tillfreds.. Livet kan vara fantastiskt. Min depression försvann tillsammans med mina äckliga överviktskilo. Tänk att några kilon kan få en att må så dåligt! 

Nu känner jag mig pigg, fräsch och som sagt lycklig. det känns som att jag funnit mig själv igen och den känslan är ljuvlig.. Jag är redo att leva igen! Tack mig själv för att jag gjorde något åt min situation!! 

Häromdagen var första dagen jag verkligen såg hur smal jag faktiskt blivit.. Jag stod i en spegelsal och skulle påbörja ett zumbapass.. Kollar mig i spegeln och ser en rejält spinkig tjej med världens glipa mellan låren. I stället för att bli stolt skämdes jag och lovade mig själv att aldrig någonsin ta på mig tajta löparbyxor igen..

Folk i min omgivning tjatar ständigt på mig nu att jag måste sluta minska i vikt, "det har jag gjort, jag har slutat gå ner, nu har jag stått still länge" svarar jag fast jag vet att jag gått ner ytterligare tre kilo på kort tid.. Igår fick jag även höra att jag var finare innan, tackar för den! Hur kan det vara snyggt att väga 77kg och att under tiden tiden må dåligt nästan varje dag med ångest, dålig självkänsla, kläder som inte passade och så vidare. Hur kan man ens säga så till någon? Kan tänka mig att personen, efter att jag gått därifrån, sa "hon måste vara sjuk!" Till den som stod bredvid. Nej jag är inte sjuk, nej jag mår inte dåligt! Jag mår faktiskt bättre än jag gjort på väldigt väldigt många år, jag är glad, jag är sprudlande, jag är snygg, men framförallt är jag målmedveten och engagerad. Jag gav mig fan på det här och jag lyckades!! Att gå ner 23 kilo var kanske inte min plan från start, det har mer blivit en grej nu. Jag är noga med vad jag stoppar i mig, väl medveten om det mesta inom kalorier, kolhydrater och fett! Jag har hittat alternativ till det mesta, jag kan njuta av mat igen! Jag har lärt mig att göra en kalorifattig/kolhydratsfattig glass som är fantastiskt god. Jag har hittat alternativ till ris och mos. Jag har även hittat det absolut bästa av allt, kalorifria nudlar och ris från olika butiker. De smakar gudomligt oc är helt fria från kolhydrater och fett, innehåller endast 5kcal per portion. Det är ju även bra i det syftet att folk tror att jag äter mer än jag gör, blir galen på allt tjatande.

 

dock börjar jag som sagt känna mig alldeles för smal nu.. Måste försöka få i mg mer mat, att vara ett levande benrangel är inte snyggt nånstans, lika lite som att väga 77kg..

Jag vill inte ha dessa sjuka tankar om mat kvar.. Jag vill kunna äta igen. Jag klarar inte ens av att äta nyttigt och kalorifattigt två gånger/dag längre utan äter enbart en. Jag är så sugen på vissa maträtter, men jag klarar inte av att laga dem för att "jag redan ätit en gång idag". Övertalar mig själv att jag visst klarar hela kvällen utan att äta, precis som att det vore ett nederlag att få vara mätt. Tyvärr klarar jag ju det här relativt enkelt och droppar snabbt i vikt. Jag tänker att jag ska sluta, att vikten är bra som den är, men sen tänker jag sekunden efter att jag bara ska gå ner liiiite till, sen får det räcka.. Enligt mitt nuvarande BMI är jag nu underviktig, det har aldrig hänt tidigare. Mulliga jag har blivit underviktig! Sjuk känsla, men jag saknar som sagt att aldrig ha dåligt samvete, att bara äta och njuta! 

 

Vaknade imorse med en väldigt otrevlig känsla i bröstet och magen.. Känner efter om höftbenen fortfarande sticker ut. Mår nog dåligt över att jag käkade mig mätt på nöt- och russinmixblandning igårkväll. Extremt mycket äckliga kalorier i det, äckliga kalorier och äckliga kolhydrater. Nötterna var goda, och jag MÅSTE se att det är okej att unna mig ibland även om det är svårt.