Bitterfroken

Fan vad jag är TRÖTT på att vara så ensam. Jag vill ha ett liv, inte fortfarande behöva känna mig som ett barn (vilket jag ofta gör). Jag vill inte somna ensam på kvällen, vakna ensam på morgonen och gå omkring ensam hela dagen. Jag tycker att jag borde vara van, har ju alltid varit ensam, men det här blir mer och mer outhärdligt ju mer tid som går. Nu är alltså ytterligare ett år till ända. Förra året vid den här tiden undrade jag hur mitt liv skulle se ut på min nästa födelsedag. Som alltid är jag då ensam, suprise! Jag antar att min fråga fortfarande är stående, hur kommer livet se ut om ett år? Snälla, säg att allting ordnar sig och att även jag får bli lycklig. Jag är inte gjord för att leva ensam. Orkar inte det här längre..

Grattis mig själv på födelsedagen. Kul att sitta ensam hemma, verkligen! Känns verkligen som att ingen bryr sig om mig! Är iaf glad att vädret ute är fint och varmt.. Alltid nåt.

Jag vet inte vad som händer med mig, jag mår verkligen dåligt just nu. Jag vill bara gråta, lägga mig under täcket och aldrig gå upp mer. Jag vill inte känna såhär, jag vill vara glad. Vet knappt hur den känslan känns längre i och för sig, men jag antar att det är en bättre känsla än detta.
Imorgon fyller jag 25 år, vet inte om det är därför jag mår sämre? Att tiden går utan att jag lyckats med nåt gör mig så ångestfylld och känslan av misslyckande smyger sig på. Skulle egentligen ha tagit hem folk imorgon, men jag klarar det inte. Fick avblåsa det. Kanske hade jag orkat spela glad osv, men problemet just nu är att jag inte orkar ta mig för nåt och jag måste städa, men det går inte. Klarar för tillfället inte av att ta tag i mig själv.. Att det ska vara så svårt. Varför måste livet vara så svårt? Allting känns så meningslöst just nu, försöker hitta ljusglimtar och visst de finns några, men de gör mig inte bättre till mods just nu, men jag kämpar på!

Provat Rosenrot ett par dagar nu och jag vet inte om jag inbillar mig, men jag tycker jag känner mig gladare och piggare faktiskt. Ska fortsätta ett tag till och se om det fortsätter så här :)

Det som "glömdes" kvar av min senaste "dejt" är fortfarande kvar här hemma. Vet inte hur och när jag ska lämna tillbaka. Är inte värst sugen på att ses igen. Ju mer träffar, ju mer involverat blir det (ja, enligt min mening i alla fall). Egentligen vill jag bli involverad, men det går inte.. Hela jag protesterar, synd att jag måste vara så konstig!

Idag har jag haft en väldigt apatisk dag. Mest stirrat framför mig och varit sjukt trött. Ville bara sova, men lyckades tvinga ut mig på en kall promenad och piggade faktiskt på mig lite efter det.. En sväng till Ö&B har jag även hunnit med, bestämde mig för att prova något nytt och ett paket med rosenrot fick följa med mig hem. Jag ger det en chans att få mig att må lite bättre och håller tummarna för att det ska fungera! Stör mig dock på att det på paketer står att kapslarna ska vara på 500 mg, men i själva verket är det bara 100mg.. Ja, ibland stör jag mig på småsaker!

Annars har jag, som sagt, mest varit deppig idag. Jag saknar en famn att krypa upp i, att ha någon som ger mig trygghet, som stärker mig och tycker om mig. Egentligen har jag de här möjligheterna framför mig, men jag kan inte ta dem eftersom jag uppenbarligen lider av något sjukt. Jag ibland blir jag så enormt arg på mig själv!!

Idag började jag må dåligt på jobbet. Blev otroligt orolig i kroppen, fick hjärtklappning och visste inte riktigt hur jag skulle stå/sitta. Dessa ångestkänslor tar över ibland. Som tur är blir de aldrig särskilt kraftigt, jag kan därför stå emot och nästan låtsas som ingenting, men herregud vad vidrigt det är, vill inte föreställa mig hur en riktigt kraftig ångestattack ska kännas..

Som vanligt är jag ledsen och stressad över att mitt liv står så still. Det känns som att jag står i samma ruta år ut och år in utan att ta så mycket som ett litet steg framåt. Ibland hatar jag verkligen mig själv. Jag kan titta på mig själv i spegeln och tycka att jag är snygg, snygg men värdelös. Ingen som man värdesätter, jag är ingenting! Jag pallar inte trycket, jag hatar verkligen när folk frågar hur det går för mig och jag avskyr när folk anser att jag ju snart borde bli gravid osv (ja, jag har fått höra det..). Tyvärr kommer jag nog göra en besvikna, det lär aldrig hända.. På ett sätt har jag vant mig vid tanken, men ändå ger det mig enorm ångest. Jag har slutat hoppas, men trots det väntar jag ändå troget.. Jag hatar ovissheter, jag vill veta att allting kommer ordna sig!

Idag har det varit en sånhär dag där jag inte velat gå upp ur sängen. Jag har inte direkt mått dåligt psykiskt, det är mer kroppen som är helt slut och jag är så fruktansvärt trött. Vill bara sova, men samtidigt vill jag ha massor av energi till annat som bör göras. Vill inte att mina lediga dagar ska tillbringas på det här sättet.
Idag vaknade jag runt halv tio, redan då var jag helt matt, somnade sen om en sväng med datorn i knäet. Jag orkade inte ens ta mig upp för hundens skull. Tack och lov hade hon varit ute och kissat sent dagen innan och hon låg och sov så gött hon också!
Fick en stund senare tvinga upp mig själv, klädde på mig, tog ut hunden, försökte göra mig i ordning och åkte sen ner på stan och lunchade med vänner. Satt mest och gäspade och kände mig oengagerad, förlåt! Åkte hem och somnade IGEN. Blir så irriterad på mig själv, men jag orkar inte, det finns ingen kraft kvar..

Självklart frågade vännerna (som jag inte träffat på ett bra tag) hur de går med kärleken... NEJ, svarade jag bara. Jag skäms verkligen, varför kan inte jag nångång få sitta där fnissig för att jag träffat någon jag verkligen tycker om? Nej, i stället sitter jag och har ont i magen för att en IJ (idiotjävel) jag träffat i ett år inte ens bryr sig om hur det går för mig, vad jag gör eller hur jag mår..

Häromdagen började jag på mitt nya jobb. Igår diskuterade vi de livsviktiga orden; kärlek & relationer och jag hittade inte bara en utan TVÅ som är som jag. Den ena blir aldrig intresserad av nån och den andra flyr så fort det blir allvar och blir heller aldrig intresserad av nån. Det känns faktiskt som en stor lättnad, ibland känner jag mig helt ensam med att vara så här..

Jag har i alla fall bestämt mig för att inte träffa min senaste dejt något mer. Jag är glad att jag nu slutat med att ge nya chanser när jag redan från början känner att det är fel, framsteg till mig! Det mest störande just nu är att han "glömde" (?!) tillhörigheter här hos mig. Funderar på att bara lämna dem i hans postlåda, men det kanske är lite väl taskigt? Han hade säkert hoppats på att träffas igen!