Bitterfroken

Åh Gud så trött jag är alltså! Känns som att jag skulle kunna somna stående ärligt talat.. Kan ju dock inte sova såhär tidigt så jag kämpar på, får helt enkelt göra mig en till latte vid nästa paus på junior masterchef ;) Herregud vad duktiga de är, ungarna, förresten. Bättre än de vuxna ju! Amazing! Final härnäst! Jag hejar på Alexander!

 

Utan dåligt samvete eller ångest har jag precis klämt i mig en muffin med vaniljsås och en skål med nötter, gott! Känns härligt med en sån här bra dag! Nöjd över mig själv! :)

Puss<3

Fredag och en sjuhelvetes efterlängtad helg! Kände mig lite krasslig på jobbet så jag flexade hem en timma tidigare då jag hade gjort allt jag skulle. Nu halvligger jag i schäslongen i min morgonrock, har precis ätit hemmagjord pizza (så god!) och väntar på att junior masterchef ska börja.

Har stoppat in min glassmaskin i frysen och hoppas på att den ska hinna frysa till sig. Är så sugen på hemmagjord kokos/vaniljglass! 

 

Hade uppföljningssamtal med min chef idag. Fick så himla fin respons! Tydligen har alla talat så gott om mig och jag känner ju själv hur bra det faktiskt börjar kännas. Det tog ett tag, men nu börjar jag mer och mer känna mig som hemma! Jobbade på självständigt även idag och det går så himla bra. Jag har struktur och allting blir gjort. Jag är så nöjd över mig själv som faktiskt har en jädra drivkraft, är nyfiken och lättlärd. Älskar verkligen att lära mig nya saker! 

På samtalet pratade vi även en del om min ätstörning. Fick så fint bemötande gällande den. Jag hade från början tänkt att hålla den för mig själv, men har nu bestämt mig för att vara öppen och inte skämmas. Jag borde i stället vara stolt som kommit så här långt med hjälp av min starka vilja och drivkraft! Det är fruktansvärt jobbigt ibland och uttrycket "ätande anorektiker" känns så passande. Just att äta men att fortfarande lida av ätstörda tankar och rädsla för viktuppgång och kroppsförändringar, det är tufft, otroligt tufft! Jag har gråtit så mycket, ätit, ångrat mig, hatat mig själv för att jag åt det där extra för att sekunden efter känna mig stolt. Tankarna är ofta i ett enda kaos, men jag lär mig mer, för varje dag som går, att handskas med dessa tankar. Det går lättare och lättare! 

 

Jag vill verkligen bli helt fri.. Just för tillfället känner jag mig relativt frisk från ätstörningen och självsvält, men stt vara så jäkla låst i tankarna är hemskt och jag hoppas att jag en vacker dag ska få bukt även med dessa! 

Idag har det varit en ganska bra dag! Det var folk sjuka på avdelningen, jag som egentligen går bredvid en vecka till lite drygt fick jobba självständigt.. Hade panik till en början för det var så mycket, men jag hann med allting och det gick så himla bra! Stolt över mig själv!

 

Nu är jag så himla trött och har faktiskt bäddat ner mig i sängen. Tror jag kommer sova väldigt gott! Bara en jobbdag kvar sen helg :)

kram!

Usch, nu börjar paniken krypa sig på så smått. Jag hatar att känna att jag inte har kontroll, det känns som att jag verkligen VRÄKT i mig mat idag. Jag är så himla rädd att helt tappa kontrollen och bara sätta i mig allt som tänkas kan. Kanske måste jag, för mig egen skull, göra såhär ibland för att lätta på den här tryckande känslan gällande mat. Kanske att jag måste göra såhär, det vill säga äta det jag är sugen på? Kanske måste jag göra det för att någongång kunna bli helt frisk? Det känns bara så otroligt fel och galet, behövde jag verkligen äta allt det där, eller var det så att jag tappade kontrollen? 

När jag upplever tankar som "du är duktig om du låter bli att äta det där", det är väl då som sjukdomen talar? Det var precis så jag tänkte när jag var i funderartagen på vad jag var sugen på. De där tankarna vill jag inte låta vinna, därför åt jag och det gick ju faktiskt bra. Jag bestämde mig för att "jag fick" ta det där lilla "extra", men nu i efterhand känns det så himla jobbigt. Varför kunde jag bara inte stå emot? Känner mig svag..

 

Har verkligen ingen att diskutera såna här känslor och tankar med. De friska i min omgivning förstår inte. Många suckar och tycker att jag är löjlig när jag råkar nämna något "ätstört" och då känner jag mig verkligen rejält dum som tänker de här tankarna. Ändå tror jag att det är typiskt ätstörningen?! Jag försöker inte på något sätt bevisa att jag är sjuk, jag vill kanske ibland få bekräftelse, men det är för att jag är så osäker på allting. Jag vill bara höra att det jag gör är normalt, att jag gör rätt.. Jag vill inte känna mig mer fel och dum. 

Det är så svårt att inte ha någon att bolla mina tankar med, jag vill ha någon som förstår, någon som hjälper och stöttar mig i allt det här kaoset. Jag vill lära mig vad som är normalt, när jag inte vet skapar det ångest. Därför vänder jag mig nu till er som läser för att jag vet att flera av er är i samma situation som jag. 

Är min "matsedel" i inlägget nedan normal, är den för stor eller för liten? Har jag, som jag upplever det, vräkt i mig? ,:(

Gud vad jag är osäker över maten hela tiden! 

Såhär har min matdag sett ut:

 

Två koppar te

En ostskiva

Omelett på två ägg, mandelmjölk och två skivor ost samt sallad på isberg, ruccola, gurka och fetaost

Omelett på tre ägg, mandelmjölk, tre smala skivor brie, tre skivor salami, två skivor ost. Samt lite riven cheddar och sallad enligt ovan. Även två ostfrallor (hemmabakad) med Bregott, kräftost, ost och gurka.

En liten skål sojayoghurt med rostad granola

 

Sen åt jag även en liten sockerfri kladdmuffins och en chokladbar

 

Känns extremt mycket för att vara jag, men är väl förhållandevis normalt? Försöker jämföra med vad andra äter och jämfört med det är det inte så jättemycket, eller? Gah.. Blir tokig på att inte längre veta..

Hej kära ni!

Idag har jag haft utbildning hela dagen, mycket kändes helt onödigt, men skönt att ändå göra annat..

Idag hände det igen att en person inte kände igen mig trots att han såg mig i somras/höstas. "jag tycker jag känner igen dig" sa han, och ja det gör du också sa jag! Han frågade om jag gått ner i vikt, ganska uppenbart men.. Då skämdes jag faktiskt lite igen, ibland gör jag det. Skäms över mig själv och sjukdomen! Den här personen såg mig ändå som sagt senast i somras/tidiga hösten, men det var efter det allting rasade och jag tappade otroligt snabbt i vikt (över tio kilo). Det händer faktiskt väldigt ofta att människor inte känner igen mig och det är ju lite skrämmande..

 

Till min rubrik då. Jag vet att jag skrivit om det vid flertalet tillfällen, men det är helt klart ett problem. Jag äter och blir mätt, men tankarna går snabbt till vad jag vill äta härnäst. Det spelar ingen roll hur mycket jag äter, jag vill ändå ha mer. Oftast kan jag skilja de här känslorna åt, men ibland tillåter jag mig själv att äta det jag är sugen på. Jag vet inte om det är normalt dock? Brukar försöka fundera på hur jag gjorde som frisk. Tänkte jag ens på det? Antagligen inte, så det är så svårt att veta hur jag ska göra. Hur gör ni? Tillåter ni er att äta det ni är sugna på? Hur ofta i så fall?

Har ätit omelett två gånger idag, nu till middag med så jääävla mycket ost! Jag älskar verkligen ost, smakar så fantastiskt gott, äter det mer än gärna till det mesta. Som sjuk åt jag aldrig ost, inte en endaste skiva, jag klarade inte av det med tanke på kalorierna och fettet, nu kan jag äta med gott samvete och jag kan äntligen njuta av det igen! Nu är jag dock så himla sugen på yoghurt med min rostade müsli, får se hur jag känner om någon timme. Den karamellen tåls att sugas på.. 

 

Kram

 

Det känns som att jag ska gå sönder, bara gå av mitt itu. Jag vill verkligen inte må såhär. Jag vill leva mitt liv, vara glad, orka med saker, sluta styras av en jävla ätstörning. Jag hatar att vara mittemellan det friska och det sjuka, att äta men ha ätstörningsmonstret kvar i huvudet. Allting blir så motstridigt och jag vet liksom inte längre vad som är vad. Vad är friskt och vad är sjukt? Är det friskt att ta en chokladbit fast man är mätt? Är det friskt stt strunta i att äta något som man är sugen på? Jag kan liksom inte längre lita på mig själv och mina val. Äter jag för mycket? Äter jag för lite? Jag längtar efter att ha en normal syn på mat, att slippa ägna flera timmar av dygnet på att fundera, gräma mig och analysera. Just nu är jag inne i en period där jag tänker mycket på mat, kalorier osv. Jag avskyr det jag ser i spegeln. Jag känner mig så groteskt stor! Skäms för att ta på mig jeans för då ser alla hur tjock jag har blivit.. Jag önskar mig bara lugn och ro, bara få vara och må bra för det är jag värd, men jag VET inte åt vilket håll jag ska gå, det känns som att jag har fastnat.

 

Önskar att det fanns någon som förstod vilket helvete allting är. Har gråtit flera gånger idag, har mått väldigt dåligt. Det enda jag vill just nu är att sjukskriva mig. Jag vill verkligen inte gå till jobbet, det tar emot så fruktansvärt mycket och ger mig sån ångest. Jag fixar inte det här! Jag vill bara vara hemma och laga min trasiga själ. Jag vill inte att mina lediga dagar ska gå åt till att ha ångest över morgondagens jobb. Jag vill bara lägga mig ner, erkänna mig besegrad, jag vill bara skita i allting och krypa in i min egna lilla bubbla igen. Jag vill bara glömma allt vad dåligt mående heter. Just ju känns det som att jag aldrig kommer må helt bra igen!

Ibland kan sjuka tankar komma över mig. Ofta är det om jag ser någon som är smalare än jag. Kan ibland då tänka "varför får inte jag vara sådär smal, varför var jag tvungen att ge upp?" Jag kan ibland också fundera på hur jag hade mått och hur jag hade sett ut om jag hade fortsatt svälta mig, fortsatt jaga den där dödligt låga vikten. Jag vet ju definitivt att jag inte hade varit lyckligare, det märkte jag ju väldigt snabbt under min resa, det spelar ingen roll vad jag väger för lyckan sitter inte i antalet kilo. 

När de här tankarna dyker upp brukar jag fråga mig själv "varför börjar du inte svälta dig igen om det är det du vill?" och svaret är rätt enkelt numera, jag vill inte! Valet jag gjorde i november tog mig tillbaka till livet igen, till ett (åtminstone) relativt normalt liv. 

För någon som aldrig varit i den här sjukdomen låter det här säkerligen helt obegripligt och det är ju precis vad det är, varför sträva efter en dödligt smal kropp? Till vilken nytta? Sjukdomen blir en sån sjuk fixering, det var något jag lyckades med, något jag kunde hantera, det enda jag kunde kontrollera när livet i övrigt var kaos. Nu när jag äter igen har jag tappat den här "kontrollen", det dåliga måendet är dock fortfarande kvar, till och med i större omfattning. Jag hade önskat att det skulle vara lätt att ta sig ur och må bra, men bara för att jag äter betyder det inte att jag mår bra, det finns så mycket inom mig och jag känner så ofta att jag inte har någonting. Det finns ingenting i mitt liv, det är så tomt, meningslöst.. Jag vill bara hitta den där meningen, meningen som gör att jag vill leva, skratta, hitta på saker, vara helt obekymrad, men jag vet inte vart den meningen finns. Jag har inte hittat den på 27år. Känner mig så otroligt misslyckad..

Jag orkar inte må dåligt längre! Önskar att jag bara kunde häva ur mig alla känslor, alla tankar, all ångest i text och att jag sedan kunde lämna den där, men det är svårt att skriva ner något jag knappt kan sätta fingret på..

Jag är så ledsen på den här depressionen, att jag vill, men inte orkar. Kraften är som bortblåst, jag vill ingenting. Det finns ingenting som intresserar mig. Jag önskar att jag, som förr, ville umgås med min bästis varje kväll, men jag varken vill eller orkar längre. Jag orkar inte med människor öht.. Orkar inte vara trevlig, orkar inte vara glad. Var nyss hos mamma, kände bara att jag satt och suckade, kände irritation och längtade bara hem. Nu är jag hemma och vill bara gråta. 

Jag önskar att det inte kändes så fel att må psykiskt dåligt. Det känns som att samhället upplever det som en bagatell. Jag vet inte hur många gånger jag sjukskrivit mig och skyllt på diverse somatiska sjukdomar. Jag skulle ju aldrig sjukanmäla mig och säga som det är, att jag har ångest och bara vill försvinna.

 

Jag vill bara få hjälp på vägen, något som får mig upp ur allt det här svarta. 

Sov till elva idag, så himla skönt! Behöver verkligen sova ikapp ibland! 

Annars idag mår jag sådär, vet egentligen inte vad som är dåligt, men det är den där jobbiga känslan i kroppen som knackar på igen. Helst skulle jag bara vilja lägga mig igen, gräva ner mig och inte kliva upp förrän jag mår bra. Det liksom kryper i hela kroppen och jag har hela tiden lite småångest. Jag tror att mycket av känslorna fortfarande rör jobbet. Det känns rätt bra när jag är där för jag hinner liksom inte tänka, men när jag är hemma gör det ont i magen för på något vis känns det så fel.. Jag vet inte om det här är vad jag faktiskt vill göra, om det är rätt yrke? Eller så är det bara mitt dåliga mående som talar, jag vet inte..

 

Ska försöka att göra något bra av den här dagen nu, vill inte må dåligt så jag ska kämpa för att hålla mig ovanför ytan! 

Kram!

Jag känner mig ofta antingen svart eller vit. Antingen går jag all in eller så gör jag ingenting.. Gråzon vet jag knappt vad det innebär. 

Ibland kan jag sitta och tycka synd om mig själv med tankar som "varför måste jag äta och tvingas bli tjock?" Så jäkla fjantigt.. Det är ju ingen som tvingar mig att äta. Jag gör det ju av egen fri vilja och jag väljer helt själv vad jag vill äta, hur kan jag då känna mig tvingad? Jag vill liksom äta men ändå behålla min kropp, det är otroligt jobbigt att hela tiden välja mellan dessa två. Hittills är det alltid ätandet som vinner och det med råge just nu. Kan nästan bli arg på mig själv för att jag inte kan ge mig.. Som nu, jag bara äter och äter, fast jag inte ens är hungrig, vill hela tiden bara ha mer, känns som att det inte finns några gränser! Egentligen är det väl ett normalt beteende, sånt som friska människor aldrig ens skulle reflektera över, medan jag (och säkert många med mig) genast börjar analysera sönder, älta och ångra mig tusen gånger om. Jag vill inte behöva fundera på varför jag åt glass och muffin. Det var helt enkelt så att jag VILLE för att jag tyckte det var GOTT, inte mer med det.. Det är ju en normal sak trots att det i en sjukare värld känns helt fullständigt galet och onormalt.

Att dessutom vara rädd för något så intetsägande som siffror.. Jag är SÅ rädd för vad vågen skulle visa. Jag är så jäkla rädd att jag inte ens vågar väga mig. Tänk att det ska spela sån stor roll? När jag blir gammal har jag svårt att tänka mig att jag ska vara stolt över en sån oviktig sak som ett par låga siffror. Det viktigaste är ju att må bra och leva, synd bara att det är så svårt med just den saken när man lever i en ätstörning.

 

Älskar förresten att jag är ledig imorgon. Är egentligen så trött ju att ögonen nästan går ihop av sig själv, men som alltid tvingar jag mig själv att vara vaken så länge det bara går, bara för att jag kan och för att jag får sova länge imorgon om jag så vill (och kan). Myyyys!! 

Hej! 

Jag har så kallt i min lägenhet, fryser fasen ihjäl! 

Idag var det otroligt mycket på jobbet. Herrejisses säger jag bara. Blir lite orolig för hur jag ska klara det här när jag är ensam sen. Nu jobbar jag ju relativt självständigt men jag går ju ändå fortfarande bredvid och vi delar upp uppgifterna en del. Ändå har det gått bra och jag tycker det är kul! Har fått beröm för att jag bland annat skriver så bra! Blir jätteglad!! 

 

Nu sitter jag och äter choklad och dricker en latte (ovanligt, haha). Har precis ätit hemmagjord glass från min glassmaskin och till den hade jag en kladdmuffins. Vart kom den här modiga sidan ifrån?! Så himla skönt! :)

kram!

"Hittade nyss din blogg så jag har inte läst så mycket om din resa än. Kände du av någon slags "passa-på-effekt" när du började tillåta dig saker igen? Jg försöker själv lära mig vad mättnad innebär, en känsla jag inte upplevt på många år, och att känna efter vad som är lagom. Min rädsla är att jag inte ska kunna sätta stopp och alltid äta för mycket av det jag tycker är gott. Vågar inte riktigt äta mat som inte känns trygg i rädsla för överätning nu när kroppen varit utan det så länge... socker och mjölmat är nog värst... Hur kände/känner du kring det?"

Godmorgon! :)

Har sovit rätt dåligt i natt, drömt massa konstigt och vaknat flera gånger av att jag varit kissnödig. Nu sitter jag ner en liten stund och dricker en god latte innan det är dags att sticka mot jobbet. Det har snöat och snöar fortfarande så jag får väl gräva fram bilen.. 

 

Någon som har någon fråga ni vill ställa? Svarar när jag kommer hem i så fall :)

 

Kram!

Alltså, jag är verkligen SÅ stolt över mig själv just nu. Det gick jättebra på jobbet även ikväll. Nu när jag lärt mig rutinerna hyfsat kan jag vara självständig på ett annat sätt och det känns så skönt! Jag tycker att jag har klarat av jobbet riktigt bra! 

Jag tänker ofta på hur det skulle ha varit om jag fortfarande hade svält mig. Antagligen hade det varit fruktansvärt. Mitt huvud fungerade verkligen inte sista tiden, jag klarade inte av de enklaste direktiv och kände mig allt för ofta helt dum i huvudet ärligt talat. Nu börjar jag mer och mer bli mitt gamla jag och det är riktigt härligt! Tänk att jag lyckades ta mig upp och att jag faktiskt har lyckats klara det här så himla bra helt på egen hand. Ja, jag är verkligen jättestolt över mig själv även om det ibland är väldigt jobbigt! 

 

Nu nu ska jag försöka sova, ska upp tidigt som sjutton imorgon för ett arbetspass innan jag är ledig. 

Kram på er <3

Nu ska jag snart bege mig mot jobbet, två pass kvar, sen ledig en dag och utbildning efter det. Jag hoppas att det kommer kännas lika bra idag som det gjorde igår, ju mer jag kommer in i det, desto bättre kommer det säkert kännas. Trots att det igår kändes väldigt bra så är det något som tar emot idag och jag blir galen på de där känslorna. Varför kan jag aldrig tro på mig själv, varför ska det vara så svårt?

 

Nyss åt jag en ostfylld omelett BARA för att jag var sugen på det. Vilka framsteg! Lite jobbigt känns det nu, lite onödigt sådär... 

Kramis

I en ätstörning är det ju mer regel än undantag att man ljuger om vad man äter/att man äter. Många fifflar med maten, säger att de redan ätit osv osv. Jag vill dock påstå att jag nästan aldrig ljugit på det viset under min sjuktid. Jag sa att jag åt vilket jag också gjorde, MEN däremot såg jag till att hitta de absolut "bästa" produkterna för att göra en sån kalorifattig måltid som möjligt. Gjorde grytor med mandelmjölk som innehåller hemskt lite kalorier, blandade sedan det var förtjockningsmedel så det vart mer fast och såsigt i konsistensen. Jag köpte alltid det magraste alternativet vad gäller protein, aktade mig för vissa "farliga" livsmedel. Givetvis var jag ju helt galet hungrig hela tiden då en måltid bara innehöll cirka 100kcal, men åt gjorde jag ju så det var ju inte riktigt en lögn när frågade om jag åt och jag svarade ja. Ingen frågade ju hur jag åt, därför behövde jag aldrig ljuga.

 

När jag nu faktiskt äter känns det ibland som att folk tror att jag ljuger och det retar mig till vansinne. Behöver inga kritiska blickar från omgivningen, behöver ingen som ifrågasätter och granskar min mat. Jag har BESTÄMT MIG och då skulle jag verkligen inte ljuga. Bara för att det tillhör sjukdomen MÅSTE det inte vara precis efter regelboken alla gånger. Jag vill aldrig, aldrig, aldrig mer svälta mig och jag skulle för den delen heller aldrig klara det igen. Jag älskar att laga mat och jag älskar att äta den. Ibland, som jag skrivit flera gånger, kan jag ha kompensationstankar (när jag tänker efter har de förresten också nästan helt försvunnit) och ibland kan jag tänka viss mat som onödiga kalorier (när maten inte smakar bra speciellt). Jag kan även ibland känna att jag äter "för mycket", men jag äter alltid det jag vill ha och jag är alltid, numera, mätt och det är en härlig känsla. Jag orkar leva för att jag får energi.

Som sagt är jag förbannat trött på alla ifrågasättningar. I och för sig behöver jag inte bry mig för JAG vet huruvida jag äter eller inte och det är vad som räknas. Ni ska se att jag klarar det här alldeles utmärkt :)

Det är verkligen en sån härlig känsla att känna att det faktiskt är OKEJ att må bra. Jag har ofta känt rädsla för att må bra, speciellt när det gäller att berätta för andra att jag mår bra, jag har varit rädd att de inte ska förstå att jag någon dag senare kanske mår skit och önskar att jag inte fanns.. Bara för att jag mår bra behöver ju inte det vara konstant, jag tror ingen människa mår bra varje dag helt ärligt, speciellt inte när man har ett tungt bagage och/eller har drabbats av psykisk ohälsa. Måendet kan verkligen pendla över någon minut, ibland hinner jag knappt med. Från att må jättebra till att må sjukt jättedåligt. Att svänga i mående är otroligt påfrestande, det spelar ingen roll hur bra jag än mådde för en sekund sen då dessa känslor helt försvinner när det dåliga måendet knackar på. Det är som att all kraft bara rinner bort! 

Jag är glad så länge jag mår bra, det är så skönt! Jag är inte längre lika orolig. För inte så längesedan var jag i stort sett KONSTANT rädd och orolig, jag kunde vara orolig för den minsta småsak. Allting blev så stort och jag kunde inte hantera någonting på ett bra sätt vilket resulterade i att jag gömde mig från omvärlden. Jag vill ibland fortfarande fly, speciellt i de lägen och situationer där jag känner mig otrygg och utsatt på något vis. Jag börjar lära mig att hantera det, men det är en liten bit kvar..

 

Jag fortsätter även att utmana min ätstörning och det går riktigt bra måste jag säga. Hjärnspökena har i det stora hela försvunnit. Jag förstår knappt själv, vilken enorm lättnad!! 

Nyss åt jag en muffin jag bakade i micron och en chokladbar. Muffinsen var fan inte ens god och chokladen var jag inte heller speciellt sugen på när jag väl började äta, ändå åt jag upp, bara för att jag "måste". Jag märker att jag går mer och mer mot det friska livet ju mer jag utmanar mig själv, dessutom blir det enklare och enklare ju oftare jag går emot mina regler. Det ger mig inte direkt ett sämre mående, visst att jag ibland efteråt kan analysera sönder och ångra mig, men det är inte mer än så. Hur skönt är inte det?! Jag är glad över att jag lyckades bryta mig loss från anorexians jävla grepp och arbeta mig uppåt. Idag är det exakt två månader sen jag BESTÄMDE mig! Tiden går fort och vägen har varit krokig och stundtals förjävlig, men jag står ju här idag, lever mer än jag gjorde då, mår bättre och är friare!

 

<3

Idag mår jag himla bra! Jobbet idag gick faktiskt riktigt bra och jag är så stolt över mig själv! Hade en riktigt bra arbetsgrupp och det känns otroligt skönt! I helgen här nu har det mer och mer känts som att jag sakta men säkert kommer in i gruppen! Börjar lära mig rutiner mer och mer och ja.. Det känns fantastiskt :) var till och med med och beställde mat i fredags och det kändes inte ett dugg jobbigt! Tack för att jag börjar tillfriskna! Älskar verkligen känslan av att må bra, älskar de här dagarna där allting bara flyter på utan större problem! Nu tror jag mer på att det här kommer bli bra och jag kommer lära mig så himla otroligt mycket!! 

 

Nu nu står det en köttfärslimpa i ugnen och väntar på mig! En av mina favoriträtter, ska bli så himla gott! :D

<3<3

Nu måste jag snart åka.. Det känns så jävla jobbigt! Har gråtit massor hela morgonen, vill bara stanna hemma, sjukskriva mig, men jag vet att det inte fungerar så, det är ingen lösning på problemet. Jag vet inte vad jag ska göra, hur det ska kunna kännas bättre. Jag vet inte vad jag ska göra?! Mår verkligen så dåligt.. 

Tänker störda tankar när det blir såhär och tankarna skrämmer mig faktiskt.

Jag ska dock fortsätta försöka, fortsätta kämpa, försöka må bra! Det måste ju bli bra, jag har egentligen sett fram emot det här så mycket. Trodde inte det skulle bli såhär..

Kram 

Jag hade till 99 % bestämt mig för att väga mig nu på morgonen, men när jag väl vaknade kändes det inte alls bra, så jag struntade helt enkelt i det. Jag mår nog kanske bättre av att inte veta!

 

Idag mår jag rätt kasst. Jag VILL VERKLIGEN INTE till jobbet. Det känns verkligen INTE bra. Har bara känt såhär en gång tidigare för ett jobb och det slutade med att jag fick ångestattacker och fick låsa in mig på toaletten flera gånger per pass. Visst att man ibland kan känna att man inte orkar gå till jobbet på grund av att man är trött, hellre är ledig osv, men det här känns fruktansvärt!! Jag mår illa och magen gör ont, har så himla mycket ångest!! 

Jag trodde verkligen att det här skulle bli bra, är så ledsen för att det känns såhär :(

Jag undrar så himla ofta hur mycket jag faktiskt har gått upp i vikt. Jag har ju inte vägt mig på två månader nu. Ibland vill jag bara ställa mig på vågen igen, men jag vågar ärligt talat inte. Det känns som att jag gått upp MASSOR! Har jag gått upp massor är jag rädd som tusan att börja krångla med maten igen. Jag tror i och för sig att jag har kommit så pass långt i mitt tillfrisknande att det inte skulle hindra mig från att äta, men jag tror att känslan skulle bli väldigt jobbigt. Skulle jag kunna hantera de känslorna? Spelar det egentligen någon roll hur mycket jag väger? Jag ser ju på kroppen att den har förändrats, jag har ökat vad gäller mina mått och jag känner mig stundtals så himla stor! Jag kan fortfarande ha samma kläder som tidigare, men jag ser ändå skillnaden och det är fan otroligt jobbigt.

Tänker rätt ofta att jag faktiskt har "kämpat" för den här vikten, därför känns en viktuppgång så jävla misslyckat. 

Vågar jag väga mig? Borde jag göra det? Jag vill ju verkligen inte må sämre, men samtidigt vill jag bara VETA. 

Hur har ni andra gjort? Om ni varit i en situation ni inte tvingats till att väga er vill säga..

 

Kram <3

Sov nästan tolv timmar inatt och Gud som jag behövde det.. Helt slut efter allt vad gäller nya jobbet! Jobbar helgen som kommer nu. Hoppas att det blir bra! 

Just nu har jag bäddat ner mig i schäslongen. Är fortfarande rätt trött. Kollar lite tv och har precis druckit en latte (beroende deluxe). Mysigt med en ledig dag, alltid uppskattat! 

Kramis!

Jodå, jag lyckades utmana mig ikväll, precis som jag hade planerat. Jag åt en muffin och en skål med massa nötter. Efteråt gick tankarna som vanligt runt i skallen, "var det där verkligen nödvändigt? Varför åt jag det där?". Men grejer är ju den att det kan aldrig vara onödigt eller dumt, det är bara normalt och det är ju det normala jag vill åt. Jag hjälper bara mig själv genom mina små utmaningar och jag blir stolt varje gång jag klarar det. Samtidigt är det enormt jobbigt, på något konstigt sätt känns det som att jag "sviker" mig själv. När folk säger att jag är smal triggar det, det får jag lov att erkänna. Jag känner ju att jag vill hålla mig under det normala samtidigt som jag vill kunna njuta fullt ut av maten och allt utöver. De där tankarna krockar ju en del med varann. Jag vill verkligen inte gå upp i vikt, det känns fel och konstigt. Vissa tankar tänker jag i stället att det inte spelar någon roll bara jag mår bra, där kikar alltså den friska och sunda sidan in och det är bra och positivt! Är dock så rädd att gå upp och att folk ska tänka "oj vad hon har gått upp i vikt", jag vill inte behöva byta upp mig i storlek på kläder, det känns helt fruktansvärt. Tack och lov har ju inte det hänt än trots att jag ibland äter som en gris (ja, de är nog mest en känsla, men ändå!)

 

Just nu är jag sååå trött. Försöker hålla mig vaken i alla fall ett litet tag till, därför har jag just gjort mig en latte (blir dock aldrig pigg på kaffe). Vaknar alltid så tidigt när jag lägger mig tidigt på kvällarna och det vill jag inte.

Ser annars mycket fram emot en ledig dag imorgon och jag ser fram emot att ta mina sömntabletter. Sover så himla gott på dem! <3

Nu blir det många inlägg här.. När jag ändå är i funderar-tagen kan jag lika gärna skriva ner mina tankar.

Att vara hemma, fundera och analysera är inte enbart negativt, det hjälper mig även att få perspektiv på saker och ting. Just nu funderar jag, som jag skrev i tidigare inlägget, på varför jag får sån ångest vid måltiderna. Främst rör det ju middagen och jag tror faktiskt jag vet vad det beror på. 

Så här är det, innan jag äter bestämmer jag (eller ätstörningen, vem vet) att det här är SISTA målet, att jag inte får äta något mer. Detta drar igång tankar som "men tänk om jag blir hungrig, tänk om jag vill äta mer" i stället för att bara känna efter, bara låta det naturliga få fortlöpa. Jag blir som sagt mätt, men TANKEN på att jag INTE får äta mer är skrämmande och otäckt nära det sjukliga (eller det till och med ÄR sjukligt). Jag inser ju mer och mer att jag fortfarande är så låst i sjukdomen, trots att jag ändå är relativt fri (i alla fall jämfört med tidigare). Jag är fri på det sättet att jag vid måltiderna kan äta (nästan) allt jag vill.. Att jag kan ösa på ost, grädde, smör osv osv, det vill säga så länge det är på "min ät-tid". Jag äter fortfarande efter klockan, drar ut liiiite extra på tiden tills det är dags, men när jag väl äter går det bra med de flesta råvarorna som sagt.. Sjuk är jag fortfarande för att jag inte kan släppa helt på kontrollen, att jag inte kan tillåta mig att bara känna efter, att bara vara, att ta lite kvällsmat om jag nu vill. 

Jag VET att det enda sättet att kunna bli helt frisk är att heeeela tiden utmana sig, att gå emot det som "känns fel", att gå emot allt det otillåtna. Oftast ger det ingen mer ångest egentligen, nästan tvärtom. Vet jag att jag FÅR äta mer efter middag blir jag något lugnare. 

Tyvärr finns även tankarna och rädslan för viktuppgång kvar. Jag tänker ofta på att jag kommer bli stor om jag äter ditten och datten, tankarna kommer inte längre lika ofta, men de finns där och många gånger hindrar de mig från att äta och må bra.

Jag försöker verkligen att kämpa emot alla dumma tankar. Jag vill kunna leva fullt ut, kunna må helt bra, ha en sund relation till kosten och till det finns det ingen genväg.. Man måste ta klivet över sin gräns och utmana sig, ofta, gärna hela tiden! 

Jag älskar att jag kan äta igen.. Jag förundras fortfarande över hur jag klarade av att svälta mig. Jag som egentligen älskar mat. Nu mera får jag ångest av tanken på att kanske inte bli mätt när jag ätit klart. När jag var som sjukast hade jag också ångest, just för att jag aldrig blev mätt. Jag fick aldrig tillåta mig att äta näringsrik mat, den innehöll aldrig i stort sett några kalorier och därför kunde jag ju omöjligt känna mättnad. Det var så hemskt att efter varje måltid vara precis lika hungrig, till och med mer hungrig, när jag hade ätit klart. Den känslan finns fortfarande kvar efter varje mål och den är fortfarande så stark, trots att jag nu mera blir mätt. Det känns som att allt jag sett fram emot är över och den här stora tomhetskänslan infinner sig alltid efter en måltid. Jag vet inte om kroppen fortfarande är rädd att inte få mat eller vad det beror på.

Ibland vill jag bara äta mer, mer, mer, trots att jag inte är hungrig. Jag vill aldrig att maten ska ta slut. Mår direkt dåligt när jag ätit klart och det är så jobbigt. 

Värst är det faktiskt när jag är hemma, då har jag liksom så mycket tid till att fundera på allting, på jobbet äter jag och sen är det full rulle igen och i och med det hinner jag inte fundera sönder mig själv.

som sagt, jag älskar verkligen att kunna äta mig mätt, men ändå mår jag fortfarande väldigt dåligt när jag äter.. Den känslan har inte släppt det minsta och jag vet inte hur jag ska bli av med den?! Saknar verkligen känslan av det normala, okomplicerade.. Hur är det för er andra som "blivit matglada" igen? Känns/kändes det likadant? Gick det över någongång?

Idag känns det bättre igen! De här dagarna fyllda av nedstämdhet är så jobbiga, men jag antar att det är normala känslor. Det finns väl inte en människa som inte har dåliga dagar. Jag är som jag är, ibland mår jag dåligt, ibland mår jag bra, precis som de flesta människor helt enkelt :)

Känner dock fortfarande att jobbet inte känns speciellt bra och jag känner mig, som jag skrev, väldigt utanför. Jag brukar aldrig ha svårt att komma in i grupper då jag som person är väldigt öppen och social, men den här gruppen känns otroligt tillsluten. Knepigt! Idag till exempel gick jag på lunch, satt helt utanför de andra och ingen yppade ett ord till mig. Kände verkligen bara för att sjunka genom golvet och jag skämdes (varför jag skämdes vet jag inte egentligen). Jag funderar på om jag drar mig undan och går in i mig själv, jag kanske inte bjuder till tillräckligt mycket? 

Hade även uppföljningssamtal idag med chefen. Hon påpekade att det är så viktigt att jag ser till att ta min lunch och att jag äter. Hon sa även att jag är så väldigt smal. Det var inte första gången hon har nämt det här heller.. Jag bara nickade och låtsades som ingenting, vad ska man säga liksom? Jag har svårt att se att jag ska vara SÅ smal. Jag upplever mig som relativt normalviktig. Kan inte se att jag är så smal att folk skulle reagera, men det gör de tydligen.

Det där med "normalvikt" har blivit så konstigt och mitt sätt att se på andra människor har blivit förändrat. Eftersom de allra flesta är mycket större än jag tycker jag att DE är stora i stället för att förstå att det faktiskt är JAG som är liten, det går liksom inte in riktigt. Jag kan ju till och med ibland uppleva mig själv som stor stundtals.. Vad konstigt allting kan bli på bara ett år! 

Jag måste sluta skriva att saker och ting är bra. Varje gång jag gör det dröjer det fan inte länge innan jag faller. Varje jäkla fall gör ondare och ondare. Känner bara för att lägga mig ner, ge upp, försvinna, bara skita i allt! Är så trött på att hela tiden känna att jag är värdelös. Känner mig så otroligt kass hela jäkla tiden, som om allt jag gör blir fel. Det spelar ingen roll om jag så gör hundra rätt och kanske ett litet fel för det där lilla felet förstör min dag och jag glömmer direkt det som faktiskt var bra! 

Jag trivs verkligen inte på jobbet, jag gör inte det.. Folk är snälla, men inte mer. Känner mig utanför och ännu mer ensam. Ingen bryr sig, ingen har något intresse av att lära känna mig. Nog för att jag är ointressant, men kan inte någon bara fråga någonting? Intressera sig lite.. Jag känner mig inte hemma alls, det känns inte som min arbetsplats och jag känner bara mer och mer att jag inte vill. Jag har hela tiden en känsla av att vilja fly, men jag har ingenstans att fly. Jag står still och trampar på samma fläck, år ut och år in. Jag har ingenting, mitt liv är så tomt och meningslöst. Känner mig så udda. Har inga vänner kvar och det är till stor del mitt eget fel då jag drar mig undan från omvärlden, men jag saknar och önskar att mina "vänner" kunde fråga hur jag mår. Jag kanske inte skulle vara ärlig, men det skulle i alla fall kännas bra! 

 

Gud vad jag vill tillbaka till mitt gamla jobb. Ångrar verkligen att jag sökte mig därifrån!

Snälla, gör så att allting kommer kännas bättre. Hjälp mig att lära mig och bli duktig! 

Hej! 

Kikar in nu såhär tidigt på morgonen. Gick upp i god tid för att kunna fixa mig en latte och för att kunna ta det lugnt en stund innan det är dags att åka mot jobbet.

Hur gick det igår då? Jo det gick faktiskt riktigt bra, över förväntan så jag är jätteglad över det! Mycket att göra dock och det blir lite rörigt i huvudet, men det mesta fungerade och jag måste tillåta mig själv att inte kunna allting från start, det var ju trots allt min första riktiga dag! 

Måste säga att det är skönt att ha annat att tänka på än ångest och ätstörning, här finns liksom inte rum till sånt! Det har gått bra att äta i grupp, har inte ens tänkt på det särskilt mycket ärligt talat.

 

Hoppas ni har det bra!

Kram <3

Måndag, och nu är det snart dags att åka mot jobbet. Jag hatar verkligen att känna såhär, men det känns inte bra alls.. Jag vill inte åka iväg!! Idag ska jag dock jobba "på riktigt" (eller gå bredvid) med min yrkeskategori. Förra veckan gick jag med andra för att se deras arbete. Kanske blir det bättre idag och framöver, jag vill verkligen det och jag hoppas! Försöker tränga undan alla negativa tankar, försöker i stället tänka att det ska bli spännande. För en liten stund fungerar det, men sen får jag ont i magen igen. 

Nu ska jag dock försöka göra det bästa av det här, hålla huvudet högt. Jag ska klara det här, jag ska bli duktig även här och jag ska hela tiden göra mitt bästa! 

Skriver nog sen när jag kommit hem om hur det gick! Håll tummarna för mig! 

Kram <3

Ryggvärken gick över med smärtstillande, skönt! 

 

Herregud vilken ätarhelg jag har haft alltså, även ikväll blev det muffin och en skål med massa snacks. Jag överlevde och det kändes inget särskilt. Är just nu inne i en "jag skiter i allt" period. Blir jag fet, ja då blir jag väl det då (jag vet ju att man inte blir det ändå!). Det var rätt gott, men visst kan det kännas överdrivet och onödigt att möla i sig massor trots att jag är mätt, men vafan.. Alla människor äter gott under helgerna och det är väl helt okej. Vad som inte är okej däremot, är att hela tiden hindra mig själv från att äta det jag faktiskt egentligen vill ha. Jag är trött på att sätta upp begränsningar och regler för mig själv, jag har varit trött på det länge och det är först nu jag faktiskt gjort slag i saken och ignorerar alla sjuka tankar. Ingenting alls händer när jag går emot, jag ser precis likadan ut i spegeln, ångesten håller sig borta, ändå är det fortfarande någonting som jag inte helt kan sätta fingret på, kanske att det inte känns naturligt? Ätandet går liksom inte bara av bara farten, jag planerar noga, vill att alltid ska vara perfekt och smaka perfekt, annars känns det med ens lite jobbigt. Jag bygger upp värsta förväntningarna över måltiderna, när de är över känner jag en tomhet, som när något jag länge sett fram emot är över. Det är ju egentligen ingenting mot hur saker och ting har varit, men det är nog så irriterande.. Jag saknar det naturliga, men det är svårt att veta hur jag ska få det att känna så igen? Kanske får jag lära mig att leva med det helt enkelt.

 

Kram <3

Jag har ingen som helst aning om vad jag har gjort, men idag har jag så hemskt ont i ryggen. Mår otroligt illa till råga på allt också. Vill knappt röra mig, inte för att det gör ondare egentligen, värken är konstant oavsett om jag ligger, sitter, står eller går.. Är inte ens sugen på latte vilket jag alltid annars är, inte ens mitt favoritmål (frukost) smakade särskilt bra imorse. Tror jag ska prova med en Ipren och se om värken släpper något, hoppas på det! 

 

Hoppas ni har haft en bra helg! Min har varit okej och jag har fortfarande ingen lust att gå till nya jobbet imorgon, suck! :(

Lördagskväll.. Jag har precis krupit ner i min onepiece, gjort mig en stor latte, hällt upp nötter och även tagit fram en muffin. Det känns bra! Måste säga att jag känner mig ganska fri från min ätstörning. Jag "kommer på mig själv" ofta numera med att faktiskt tänka på annat än mat. Livet kretsar inte längre kring mat och kalorier och det är verkligen fantastiskt skönt! Visst att mina tankar ibland slinker iväg åt det sjuka hållet, men nu mera ignorerar jag dem till största delen, det besvärar mig helt enkelt inte lika mycket längre!

Psykiskt kanske jag inte mår bra alla gånger, känner mig väldigt ofta nedstämd och slutkörd, men det handlar inte längre enbart om maten utan mer andra orsaker. Det är inte kul, men samtidigt är det en enorm lättnad att gå mer och mer mot det friska fria livet.. Att vara under greppet av en ätstörning är fruktansvärt och energikrävande. Det är samtidigt en enorm lärdom om mig själv och kroppen. Hur sjukt allting kan bli utan att man märker det. Det gick utför väldigt snabbt för mig, men tack och lov lyckades jag inse att jag hade svåra problem och lyckades även resa mig upp. Jag är så otroligt stolt över mig själv för det här.. Att återigen kunna njuta av mat, äta mig mätt och vara nöjd. Att slippa känna panik över att vara totalt utsvulten. Jag vill aldrig aldrig någonsin uppleva det igen och jag ska göra allt i min makt för att fortsätta vara fri.. 

Många saker idag är så mycket annorlunda jämfört med tidigare när jag var riktigt sjuk. Idag förstår jag inte hur jag klarade av att svälta mig, hur jag klarade av att leva på, i stora drag, 0 kalorier dag ut och dag in. Häromdagen vart min middag "försenad", eftersom den tog längre tid än jag räknat med att göra i ordning, och jag började känna den här otäcka hungerkänslan, sådär så att det nästan vrider sig i magen. När jag var sjuk hade jag "inga problem" med dessa känslor, eller problem hade jag givetvis, men ja.. Svårt att förklara, jag var helt enkelt bra på att trycka undan de här naturliga känslorna och i stället distrahera mig själv med annat. När jag då häromdagen kände de här känslorna fick jag panik, mådde så dåligt över att jag var så hungrig trots att jag visste att jag snart skulle få mat. Direkt kände jag hur kroppen gick in i "jaktläge" som jag brukar tänka det, för mig innebär det läger att jag hysteriskt börjar tänka på mat, rycker i alla lådor, rotar i kylskåpet, klarar inte av att slappna av. Den gamla känslan och det gamla beteendet kommer tillbaka och jag börjar maniskt städa alla ytor jag kan komma på just för att distrahera mig och trycka tillbaka känslan. 

När jag sen fick äta var det ljuvligt och jag vart direkt lugn, kroppen tänkte nog "åh, jag fick mat ändå!". Efteråt sen kan jag fortfarande dock ibland tänka "varför åt jag det där? Varför åt jag så mycket?" Har nämligen hamnat i en liten period där jag TROR att jag äter FÖR mycket trots att jag egentligen vet att portionerna är fullkomligt normala, i alla fall i förhållande till friska människors portioner.

 

Kan även ibland få för mig såna här sjuka tankar som att "äter jag det här så kommer det direkt sätta sig på kroppen och jag kommer bli stor som ett hus". Jag vet ju att det inte är så, det är ju jag (och många med mig) levande bevis på. Du blir såklart inte tjock av att äta, i alla fall inte av bra och hälsosam mat, sådan mat kroppen mår bra på. Jag har ätit nu i snart två månader och då äter jag ALLTID fullfeta produkter och min kropp har inte ändrat sig särskilt mycket. Har ju dock inte vägt mig på två månader så jag vet ju inte vad jag väger, men tror inte att det kan vara så jättestor skillnad faktiskt.

Försöker alltid äta och samtidigt njuta! Jag äter långsamt, upptäckte att det nästan tog en timme att få i sig frukosten imorse, inte för att jag får tvinga i mig maten utan för att jag vill känna in kroppen, låta den få tid att känna efter och locka fram de verkliga känslorna av mättnad och sen gör jag det även för att det är så jäkla gott så jag vill aldrig att det ska ta slut!

Hej! 

Fredag, ledig helg. Underbart! Älskar verkligen att vara hemma, göra allting i min egen takt vilket oftast betyder slappa, slappa, slappa! 

Just nu tittar jag på junior masterchef och äter snacks. Det känns otroligt förbjudet och lite jobbigt, men det är gott och det är det viktigaste! 

 

Vill inte vara en gnällspik, men jag saknar VERKLIGEN mitt gamla jobb, känner det bara mer och mer. Det går inte att beskriva hur bra stämning det var. Det var en fantastisk känsla att bara få vara sig själv, inte behöva bry sig- och vara rädd för att göra bort sig, inte behöva tänka på regler som egentligen inte finns. Alla arbetade tillsammans, med varandra och stöttade alltid varandra. Från dag ett trivdes jag, kände mig hemma.

Jag är en väldigt öppen person, delar gärna med mig av mina känslor och lyssnar på andras tankar och känslor. Tycker om att gå råd, stötta samt bli stöttad och bekräftad. Att känna trygghet är, för mig, A och O i livet, att känna en tillhörighet, känna att jag är något och att jag är värd något. Varje dag gav så mycket, jag kände mig alltid stärkt när jag åkte hem, både som person och yrkesmässigt. 

På mitt nya jobb är alla så tillslutna, får en känsla av att ingen känner någon. Ingen är direkt intresserad av att lära känna mig och jag känner att jag hela tiden måste hålla tillbaka. Arbetsgruppen är det viktigaste jag vet, att man trivs. Här känner jag mig inte hemma, alls.. Det finns massor med regler och normer för hur man "ska vara" och jag avskyr sånt. Ingen skulle någonsin bete sig så på mitt gamla jobb. Vi uppskattade alla, släppte in alla och det märktes på stämningen och på hur alla trivdes och ville jobba hos oss! Jag kunde hela tiden utvecklas, jag fick utrymme för det och alla stöttade mig. Jag hade idéer och utvecklade en hel del saker..

Nya jobbet i sig är i och för sig roligare rent arbetsmässigt, men jag tycker som sagt att arbetsgruppen är det viktigaste, det mest avgörande.. 

Just nu tänker jag mest på att söka mig vidare efter sommaren, alternativt gå tillbaka till gamla jobbet. 

Kanske blir det här bra med tiden, jag hoppas det och jag tänker ge det chans efter chans! 

Hej och god förmiddag! 

Jag mår inte så bra, mådde tyvärr inte bra igårkväll heller. Jag är ledsen, orolig och känner mig otrygg. Jag vill inte det här, jag vill verkligen inte. Jag känner att jag inte orkar, men jag vill orka så jag försöker kämpa på. Det känns inte alls bra med jobbet, jag vill inte gå dit, jag mår för dåligt. Jag vet att jag måste vara där, måste försöka lära känna alla och lära mig mitt jobb och mina arbetsuppgifter, men just nu känner jag bara för att gråta och typ gömma mig, bara skita i allt, ge efter för mina känslor. 

Jag har mått dåligt en längre tid, men tidigare har det alltid, på nåt sätt, känts som en fristad att gå till jobbet, det var skönt att vara bland människor som stöttade mig utan att de visste om det alla gånger, att vara bland dem som verkligen uppskattade mig och tyckte om mig för den jag är. Nu känner jag inte så, jag känner bara att det inte går, som om jag satt upp någon mental spärr som gör att jag bara vill fly. 

Jag är verkligen inte redo för det här och jag vet inte hur jag ska hantera det. Försöker hantera det som jag gjort tidigare genom att le, spela käck och glad, men fasaden håller inte och jag känner att jag sjunker längre och längre ner.

När kommer allting bli bra? Varför känns det som att det bara blir sämre och sämre hela tiden? Jag hade ju verkligen sett fram emot det här jobbet och det är ju nu i början jag borde tycka att det är som mest roligt, i stället känner jag bara en sån stark motvilja.. 

Ingenting känns rätt.. Vad är det för fel på mig? :(

Hallå! 

Har precis kommit hem från första "arbetsdagen", det var inte mycket till arbetsdag idag, gick igenom lite saker med chefen, kollade runt i lokalerna, jag fick ett skåp och så vidare. Åt lunch med nya kollegorna, det gick bra! 

Känner mig dock lite vissen nu, känns som att jag är helt fel, allt så mycket runt omkring mig är fel, att jag är helt malplacerad. Saknar mitt gamla jobb och mina gamla kollegor något enormt. Den avslappnade stämningen och alla varma känslor! Jag säger inte att det är fel på människorna här för det vet jag inte, har knappt hunnit prata med dem, men det är svårt att förhålla mig när jag inte mår helt bra, jag saknar tryggheten, värmen..

Jag vet att jag inom några dagar säkert kommer trivas och säkert kommer känna mig välkommen. Snart kommer jag nog se det här- och FÖRSTÅ att det här är mitt jobb och att jag inte kommer gå tillbaka till gamla jobbet något mer! Men det känns konstigt, känner mig som en praktikant igen, som att det bara är tillfälligt, som att jag inte hör hemma där. 

 

Annars mår jag väl relativt okej faktiskt. Är lite trött nu, mycket information att ta in. Röksugen har jag dessutom varit hela dagen (rökförbud där). 

Nu ska jag vila mig lite tillsammans med en stoooor god latte! 

Kram <3

Åh Gud vad jag börjar känna av nervositeten nu!! Imorgon börjar jag mitt nya jobb, det känns roligt, läskigt och spännande. Jag hatar att vara ny på ett ställe, att inte kunna någonting, att börja om. Eller hatar kanske är fel ord, mer en olustkänsla kanske jag ska säga, men jag tror att den känslan är relativ normal! Det är skönt att känna trygghet, att veta (på ett ungefär) vad jag ska göra när jag går till mitt jobb, nu känns det som att kastas ut över ett stup, hisnande! Men herregud vad spännande det ska bli, jag hoppas att jag kommer känna mig glad och nöjd imorgon! 

 

Jag är nervös över matsituationerna, det ska jag inte sticka under stolen med. Det kan bli svårt och jobbigt.. Eller, så går det bra, jag vet inte! Jag är även lite nervös över hur folk ska se på mig. Jag är ju trots allt ganska mager, men jag försöker tänka som så att läget är som det är. Jag har en ätstörning, MEN jag är även på väg upp ur den och bara det är ju storslaget! 

 

Aaahh så nervös jag är alltså!! 

Jag mår bra! Jag tänker idag inte skriva att jag "just nu" mår bra för det låter som att "jag mår bra nu, men snart, snart kommer jag må dåligt igen". Det är lite så jag tänkt innan faktiskt.. 

 

Jag vet inte vad det är som gjort att jag börjar känna mig bättre, men jag känner mig tillfreds och ganska lugn. Jag har ju varit så orolig för jobbet. Mycket av den oron har grundat sig i att jag inte vetat. Inte vetat hur det skulle bli, skulle jag bli sjukskriven, skulle jag börja jobba? Som jag skrivit tidigare har jag ett väldigt kontrollbehov, jag mår helt enkelt bättre när jag VET vad som ligger framför mig. Nu VET jag att jag, om två dagar, ska börja jobba och jag är inställd på det för det är det som gäller och då kan jag slappna av. Jag känner mig inte direkt orolig längre för hur det ska gå. Det kommer säkert vara svårt i början, stressigt och jag kommer antagligen känna mig korkad, men precis så är det ju för ALLA på ett nytt jobb. Du är ny, bland nya människor, du kan inte jobbet vilket är helt fullständigt normalt på ett nytt arbete, du kan inte rutinerna vilket skapar en naturlig osäkerhet. Alla har varit nya, alla har säkerligen upplevt de här känslorna, ätstörd som frisk. Varför skulle jag vara sämre än någon annan som är ny? Varför tror jag att det förväntas mer av mig än av någon annan? Jag tror att mycket grundar sig i mitt sätt, jag är väldigt målmedveten, vill vara perfekt och vill kunna allting på en gång, annars har jag känt mig dålig. Jag har alltid varit den duktiga flickan och jag har (faktiskt) alltid klarat det mesta jag tagit mig för. Jag har kämpat hårt, tagit för mig, sett till att lära mig saker genom att försöka, att hela tiden kämpa. Det är en bra egenskap, men det kan även vara sänkande då det givetvis inte alltid blir rätt eller det bästa. När jag gör något "fel" kan jag må riktigt dåligt och länge fundera över det som hände i stället bara för att bara skaka av mig det och gå vidare och göra rätt nästa gång. Ärligt talat är det ju faktiskt felen och misstagen som gör att vi lär oss saker, som gör att vi breddar vår kunskap. Alla människor gör fel, det är sånt som händer. Någon som aldrig gjort ett fel/misstag, räck upp handen! Känner man att man aldrig gör fel kanske det är så att man aldrig vågar prova nya saker, att man alltid följer samma trygga mönster.

 

Jag har klarat av så mycket saker i livet, jag har aldrig haft svårt att lära mig, jag är inte rädd för att ta för mig, prova mig fram, så varför skulle jag inte lyckas nu? Genom att tro och intala mig själv att jag inte ska lyckas går jag ner mig själv, hamnar djupare ner i "må dåligt-träsket" och det är inga känslor jag vill känna, det är inga känslor jag ska behöva känna ens.. 

 

Jag ser faktiskt fram emot det här jobbet mycket nu, precis så som jag kände när jag fick beskedet att jag fick det, en pirrande känsla. Det ska bli spännande! Jag kommer få lära mig nya saker, träffa nya människor, tänka på annat än negativa saker om mig själv vilket det blivit så mycket av på sista tiden. Jag tror det är sant som folk har sagt, att det är bra att komma ut, ha någon form av aktivitet, träffa friska människor. Jag har varit stressad över det, men stressen har lagt sig. Klart att jag kommer klara det här, jag ska göra det allra bästa jag kan och jag ska tillåta mig själv att må bra och njuta av den känslan! 

 

Dock är jag ledsen över att min tid på mitt gamla arbete är förbi. Jag älskade mina arbetskamrater, jag har faktiskt aldrig varit i en sådan arbetsgrupp. Alla var helt fantastiska och vi hade en sån lugn, trygg och lättsam stämning. Alla vikarier/studenter vi har haft har trivts så bra och velat komma tillbaka och det har de refererat till främst arbetsgruppen, hur bra den har varit, hur man kan vara sig själv hela tiden. Under min sjukskrivning har arbetskamraterna brytt sig så mycket, de är så måna om mig, vill att jag ska må bra! Jag är faktiskt rädd att inte trivas lika bra här, det känns som en omöjlighet att komma upp i samma standard, men är det bara hälften så bra så är jag nöjd. Jag är alltid välkommen tillbaka har jag fått höra! 

 

På onsdag börjar jag ett nytt kapitel i mitt liv, Gud vad spännande det ska bli och vad härligt det är att må bra! 

Har idag funderat och tänkt på hur mycket jag har tyckt synd om mig själv på sista tiden. Jag har verkligen gjort mig själv till ett offer. "Jag mår dåligt, det är synd om mig som har en ätstörning".

Jag har också tänkt på att jag själv gör mig sjukare genom dåliga tankar. Fortsätter jag så kommer jag aldrig må bra. Ju mer jag tänker på hur "sjuk" jag är, desto sämre mår jag. Jag känner till och med ofta efter lite extra, jag går nästan och väntar på att få ångest när jag egentligen mår ganska bra. Till slut får jag ju ångest genom att dra fram alla dåliga tankar och då får jag "vatten på min kvarn". 

Visst att jag faktiskt mår dåligt ibland, vissa dagar är det hemskt, men jag hjälper oftast mig själv på traven genom att späda på det dåliga, tycker synd om mig själv, gräver ner mig fullständigt, ältar..

Jag vet inte vad jag vinner på det här, eller varför jag ens gör det? Är det ett naturligt beteende? Jag vill ju inte må dåligt, varför känner jag då hela tiden efter, letar upp det dålig, tänker ut de värsta tänkbara situationerna som kan uppstå.. Att bestämma i förväg skapar ju en fruktansvärt oro, blir det inte som jag tänkt så vart det väl "ett undantag", blir de däremot rätt likt det jag tänkt ut i förväg kan jag tänka "ja, vad var det jag sa?", som att jag nästan gör det dåliga till en vinst, att jag hade "rätt".. 

 

Jag ska verkligen försöka bli medveten vid de här situationerna, vända dem, upptäcka dem i tid för att undvika. 

Just nu mår jag faktiskt bra. Det händer saker i mitt liv som tar mig än närmare det friska livet. Jag lyckades ändå ta mig upp innan det gått alldeles för långt, det är ju hur bra som helst.. Jag är tacksam och glad för det här! Livet är värt att leva. Inte vill jag, när jag är gammal, se tillbaka på mitt liv, ett liv jag slösat bort på att vara sjuk, på att svälta mig. Tjänar jag något på det? NEJ! 

Det kommer säkert om någon dag komma ett ångestfylld inlägg och de får vara okej. Det är inte lätt att bli frisk, det är en kamp, men som jag skrev tidigare ska jag sluta grotta ner mig i negativa, dåliga tankar. Bli mer medveten och jag ska njuta när jag mår bra! 

 

Kram <3

Känner idag att jag vill skriva ett positivt inlägg. Om jag tittar efter- och känner efter så har jag faktiskt så mycket jag är glad över. Det är så lätt att hamna i en negativ spiral där de negativa tankarna tar över allting och döljer det som faktiskt är bra. Idag ser jag de positiva sakerna, en liten ljusglimt tränger igenom allt det mörka och det är så härligt..

 

Jag är glad över att jag har en fin bostadsrätt, jag har det riktigt mysigt här hemma. Jag tänder massa ljus och det gör att jag känner mig tillfreds. Jag har det städat, prydligt, har köpt nya fina möbler och jag börjar få det precis så som jag vill ha det (vitt och shabby chic), när jag får mer pengar ska jag renovera mitt vardagsrum. Har beställt tapetprover som jag har tänkt sätta upp (eller ja, någon annan får gärna göra det!) och jag längtar! 

 

Jag är glad för att jag valde att sluta svälta mig själv, jag är glad att jag faktiskt bestämde mig och tog mig upp ur svälten. Jag är glad över att jag är duktig på att laga mat, dessutom älskar jag det! Nu ska jag snart hugga in på världens godaste kycklingfärslimpa med ädelostsås, en god sallad med världens godaste fetaost och mitt egenbakade bröd med pepparsalami och brieost som jag älskar! Jag är glad att jag faktiskt kan njuta av det här nu, jag blir STOLT, stolt över mig själv! Även om jag ibland har svårt att se det så är jag ju ändå förbannat bra! Min kropp är förbannat bra, den har hållit mig uppe trots att jag misshandlat den så, tack och lov för det! 

 

Jag är stolt över att ha fått ett nytt jobb, att chefen såg mig som en positiv och framåt tjej, att hon valde att anställa just MIG. Att tiden just nu är dålig spelar fasen ingen roll. Jag ville ha det här jobbet och jag FICK det! Jag hoppas att jag kommer fixa det och jag hoppas att jag kommer trivas. Är det ingenting för mig, skitsamma, då söker jag mig vidare! Allting kommer ordna sig, det känns verkligen så idag..

 

En dag kommer jag stå på toppen och se tillbaka, kanske är jag tacksam, kanske är jag så mycket starkare då, kanske har jag lärt mig att hantera de dåliga tankarna om mig själv, kanske mår jag förbannat bra då! Jag ser verkligen fram emot det! Jag vill älska mig själv igen! <3

I efterhand nu har i stort sett alla sagt att det syntes så väl i mina ögon hur dåligt jag mådde och idag såg jag det själv. Hade gjort mig i ordning inför kvällen och tyckte jag såg ganska fin ut och tog en bild på mig själv med mobilen och jag såg verkligen hur sliten jag ser ut, ögonen såg så trötta ut, så livlösa.. I spegeln ser jag inte riktigt samma sak även om jag förstås känner mig helt slut. Det var rätt skrämmande att se hur mycket jag "gått ner mig". Ser inte ut som samma person längre. Jag förstår att folk inte längre känner igen mig (vilket hänt flertalet gånger).

Jag har så svårt att känna glädje. Det händer självklart att jag skrattar ibland, men det känns inte som att det kommer från hjärtat, det känns mer som ett invant beteende. Svårt att förklara. 

Jag vet inte längre riktigt hur jag ska vara, jag har verkligen tappat bort mig själv på vägen. Förut var jag alltid framåt, käck, glad osv. Att nu behöva fundera över hur jag bör- och hur jag ska bete mig känns väldigt ovant och konstigt. Jag vet inte alls hur jag ska vara på nya jobbet, jag vet ju inte hur- eller vem jag är längre. Jag har aldrig tänkt att "jag kanske gör bort mig", jag har bara varit, ofta väldigt öppen med det mesta, aldrig skämts över att säga något "olämpligt", varit väldigt framåt i de flesta sammanhang. Nu känns allting jag gör fel, jag vill helst inte prata med någon. Sjunker väldigt ofta in i mina tankar, är lättirriterad och otrevlig stundtals. Herregud, sån är ju inte jag.. 

 

Känner oron komma över mig nu när jag är ensam igen. Det var skönt att ha något annat att tänka på en stund, men nu är det lite jobbigt igen. Jag hatar att jag inte vet hur allting ska bli, jag har blivit ett otroligt kontrollfreak, vill gärna veta allting in i minsta lilla detalj för att hålla mig lugn. Nu blir jag bara kastat in i något helt okänt, det känns så skrämmande.. Jag som brukar vara spontan, älskade att kasta mig in i nya situationer. Åh som jag saknar mitt gamla jag! 

Jag har haft en riktigt bra dag idag, det känns skönt! Åt en kebabsallad som inte ens var särskilt god, ändå åt jag upp den. Det var liksom ingen stor grej, jag bara åt. Härligt! Jag har haft (och har till viss del) svårt att äta om maten inte är god, då har det känts väldigt onödigt och dumt att äta upp, som ett slöseri på kalorier, men nu struntade jag i det. Bara konstaterade att "det här var ju inte det godaste jag ätit" och fortsatte äta. Enorma framsteg! Ännu ett framsteg var att personalen hällde på dressingen i stället för att ställa den bredvid, hatar ju när jag inte vet vad saker innehåller och vill då gärna kunna dosera själv, men även det gick bra efter lite smågnäll enbart.. Problemet är dock att jag inte blir särskilt mätt på en sallad så nu är jag ganska hungrig igen. Har precis druckit upp en kopp latte och det får räcka.

 

 

Är rätt trött och ska nog sova relativt tidigt ikväll, dock inte för tidigt för jag har en tendens att vakna alldeles för tidigt jämt på mornarna, ingen höjdare! 

Kram till er <3

Hej! 

Idag mår jag bättre! Känner mig ganska lugn till och med, skönt! Dock har jag huvudvärk vilket jag alltid får dagen efter en mindre bra dag. Har precis tagit en Ipren och hoppas på att det snart släpper! Måste verkligen bli bättre på att dricka vatten. Dricker i stort sett aldrig det, blir mest te, kaffe och läsk, men jag vet inte, har svårt att få i mig vatten då jag inte tycker det är särskilt gott.

 

Idag ska jag och min mamma på revy som anordnas varje år här i min stad, det brukar vara riktigt roligt. Innan revyn ska vi ut och äta och även det känns okej. Jag hoppas att det blir en bra kväll! :) 

Kram <3

Vill bara att den här dagen ska vara över. Jag vill vakna till en ljus och bra dag imorgon. Hela dagen har gått åt till att gråta i stort sett. Det är för mycket just nu och jag mår otroligt dåligt. För tillfället är det inte på grund av ätstörningen (eller ätstörda tankar) som jag mår dåligt, utan för den här jäkla nedstämdheten, likgiltigheten, alla katastroftankar och all oro jag känner. Alla mina känslor är i ett enda stort kaos. Jag känner inte igen mig själv och det skrämmer mig så mycket..

 

Jag pratade med en sköterska på vårdcentralen. Hon ringde upp och jag sa som det var. Tydligen har det blivit något knas så läkaren hade bara skrivit och skickat ett brev till mig med orden "hoppas du fått hjälp inom psykiatrin, hör av dig om det är något mer" typ.. Jag vet inte vad jag ska säga, fick verkligen bita mig hårt i läppen för att inte börja gråta i telefonen. Sköterskan ska att jag kan ringa på måndag igen om det är så att jag behöver nytt sjukintyg. Jag känner bara att jag inte orkar, jag vill inte träffa en ny läkare och förklara samma historia igen, jag vill inte behöva berätta för min nya chef en dag innan att jag (eventuellt) blir sjukskriven. Jag orkar bara inte.

 

Försöker nu ställa in mig på att börja arbeta helt enkelt, försöka finna den där kraften som just nu befinner sig i ett annat land, långt, långt härifrån. Jag blir så ledsen när jag tänker på det, ledsen och orolig. Hela jag skriker att jag inte kan, att jag inte orkar. Att bara försöka ta mig upp om dagarna känns som ett helvete. Bara tanken av att träffa massa nya människor, tvingas äta med nya människor, låtsas vara käck och glad gör mig panikslagen. Jag är rädd att må sämre, sjunka djupare ner (om det ens går). 

 

Jag vet ärligt talat inte hur jag ska klara det här. Jag vet inte hur jag någonsin ska klara någonting igen. Allt känns så mörkt.. Jag önskar att jag såg åtminstone en liten ljusglimt! 

Klockan är tjugo över två och jag är helt färdig, helt slut. Dagens oro har tagit så mycket energi. Läkaren ringde aldrig upp, hoppades länge att han kanske bara hade massor av saker att göra och att han skulle ringa upp så fort han var färdig, men icke. Jag är otroligt ledsen och besviken, jag vet hur mycket läkarna har att göra och det är mycket möjligt att de knappt hinner med, men för mig känns det här, och ÄR, otroligt viktigt, för mig är det en otroligt stor sak, betydligt större än om jag varit frisk.

 

 

Jag märker så stor skillnad på mitt beteende förr mot nu, hade någon glömt att ringa mig när jag var frisk, då hade jag antagligen blivit sur och tyckt att det var dålig stil, men sen ryckt på axlarna och tänkt att "det ordnar sig, jag ringer på måndag". Dagens jag bryter ihop fullständigt, gråter, blir ångestfylld och extremt orolig, får en känsla av att hela världen rasar samman. Känner bara att jag INTE ORKAR gå hela helgen och oroa mig, jag vill bara veta nu vad som händer.. Dessutom vill nog antagligen min nya chef ha informationen liite tidigare än någon dag innan det var tänkt att jag skulle börja jobba.. Om det nu ens blir så att jag blir fortsatt sjukskriven vill säga. Jag har sagt det innan och jag säger det igen, inget av alternativen känns bra.

Jag hatar allting just nu, vill bara försvinna! Känner mig äcklig och värdelös. Ser dessutom så himla sunkig ut efter att inte ha orkat tvätta håret på x antal dagar samt att jag gråtit massor så jag är alldeles svullen i ansiktet. Ögonen ser dessutom helt tomma ut, livlösa.. Det värsta är att jag måste ut idag, ner på stan.. Har en tid bokad, jag vill verkligen inte, men jag vet att jag brukar må bättre av frisk luft..

 

Jag saknar att vakna upp utan bekymmer, att bara ta dagen som den kommer, att inte behöva oroa mig för precis allting hela tiden. Det känns som att jag snart går sönder av all oro, jag orkar inte!

I flera dagar har jag gått runt och varit orolig över telefonsamtalet med läkaren. Sov riktigt oroligt inatt och vaknade supertidigt som alltid när jag inte tar sömnmedicinen. Idag klockan 8.30 skulle han ringa, jag har verkligen suttit på helspänn sen 8.20, knappt vågat peta på min telefon med rädsla för att råka trycka bort samtalet. Nu är klockan 9 och han har inte ringt.. Jag känner verkligen panik och gråter på grund av en till synes kanske larvig sak. Jag känner ärligt talat inte igen mig själv, jag har blivit så skör och känslig, men det här samtalet var viktigt för mig, det gäller ju hur allting kommer bli med arbete osv. När jag mår dåligt blir allting så himla stort, jag vill bara få det här överstökat, orkar inte vänta och våndas mer :(

Har precis ätit och kom på mig själv med att faktiskt bli aningens imponerad över hur långt jag trots allt kommit på vägen mot ett friskt liv alldeles själv. Åt en omelett fullproppad med olika ostar och salami, till det hade jag en klick majonnäs. Hade någon presenterat den maträtten till mig för två månader sedan hade jag antagligen självdött, hade inte ens vågat ta en tugga, knappt ens vågat befinna mig i samma rum som den.. Idag åt jag den och tyckte bara att det var gott. I mitt huvud räknas det dock för fullt, kan inte helt släppa på det här med kalorier, det är otroligt svårt, men skillnad nu är jag VET INTE exakt vad det innehåller och jag tänker snabbt bort tankarna för att slippa bli orolig och det fungerar faktiskt oftast..

 

I övrigt har jag varit orolig i stort sett hela dagen, orolig över vad läkaren ska säga imorgon. Kommer jag bli fortsatt sjukskriven eller kommer jag börja arbeta på onsdag? Inget av alternativen känns särskilt bra. Vill bara sjunka genom marken, försvinna tills allt svårt är som bortblåst. Jag vill komma upp igen den dagen allting är bra, den dagen jag mår bra. Önskar att allting var lättare. Försöker verkligen att aktivt tänka på att ta en dag i taget, tänka att saker löser sig för så är det ju faktiskt i de flesta fall. Tankarna är dock för starka och som vanligt målar jag upp värsta tänkbara scenarierna. Jag hoppas bara att allting ska bli bra..

Idag känns det verkligen som en otursdag, först det där med telefontiden jag skrev om i det tidigare inlägget och nu har tydligen en bok jag beställt och verkligen väntat på länge kommit bort i transporten (!!). Boken jag beställde var "mattillåtet" skriven av Gisela Van Der Ster. Har verkligen sett fram emot att läsa den. Sidan jag beställde den ifrån skulle dock skicka den med en gång och jag får det snabbaste leveranssättet, men det betyder nog att jag inte får den den här veckan.. 

 

Sen har vi det här med min rubrik.. Jag har en sån otroligt svullen mage. Har inte ont men den är hård och känns liksom uppblåst. Det kan ju bero på flera saker, vätskeansamling i tarmen, proteinbrist, förstoppning osv. För att bli lite (eller mycket) privat så har jag problem när det gäller toabesök, det händer inte många gånger per vecka om man säger så. 

Tycker det är otroligt jobbigt psykiskt när magen ser ut såhär.. Jag har alltid haft en "tjock" mage och hatat den. Magen är även den del som inte riktigt "försvann" under min ätstörning och det är den jag alltid utgått ifrån när jag försökt se hur smal jag är. En stor mage = tjock! enligt mig och mina tankar! Därför går jag förbi spegeln flera gånger, lyfter tröjan, ser bara den här stora äckliga magen. Försöker hela tiden hitta förklaringar, varför blir inte min mage platt? 

Bättre har magen dock blivit med laktos- och glutenfri kost. Har alltid haft problem med magen innan, kramper som gjort att jag gråtit och nästan velat dö osv, det är som bortblåst och det är underbart.. Men den här svullna magen HATAR jag! 

Någon som haft samma problem? Hur blev ni av med den där uppsvällda känslan?

Gud vad trött jag blir.. Skulle ringa vårdcentralen för att få ett nytt recept på minipiller. På telefonsvararen säger de att man kan boka upp en telefontid mellan kl 7-11 under vardagarna. I normala fall brukar man här få knappa in sitt personnummer och sen få en tid en bm ringer upp, "tack för ditt samtal" var allt rösten sa och sen avbröts samtalet. Ringde kl 9.30 och det är väl en och en halv timme innan 11 så vitt jag vet.

Jag vet att det är jag som är slarvig som glömt att förnya receptet, men jag ser alltid i sista stund att de där jäkla pillren är slut.. Typiskt! 

 

Imorgon ska läkaren ringa.. Om jag är nervös :( hatar att behöva känna stress och oro..

Har försökt att visualisera mig själv gå iväg till jobbet på onsdag. Hur kommer det kännas? Kommer det kännas spännande, nervöst? Kommer jag förstå och ta in någonting de säger? Är jag redo för det här?

Ibland känns det verkligen som att jag borde byta karriär, dock har jag alltid älskat mitt jobb och mitt yrkesval, men just nu känns det alldeles för långt borta. Nu känner jag bara att press och ett alldeles för stort ansvar inte är en fin kombination.. 

Jag ska försöka att slappna av och helt enkelt vänta och se, först och främst höra vad läkaren säger..

Det var inte såhär mitt liv skulle bli, det var inte såhär jag tänkte att det skulle se ut för tio år sedan när jag ibland funderade på vad framtiden hade att ge.. 

Jag såg framför mig att jag skulle ha barn relativt tidigt, bo i hus, vara upp över öronen förälskad och glad i livet.

 

Mitt liv är så långt ifrån mina planer man kan komma. Jag är 26år (snart 27 till och med, usch!), jag är singel, har inga barn, bor inte i hus (men visserligen ändå i en bostadsrätt jag faktiskt är väldigt nöjd med) och jag är absolut inte lycklig eller glad över hur livet ser ut. Hur blev det såhär?

 

Jag har alltid varit bekymrad över mitt liv, långt innan jag "skaffade mig" ätstörningen. Jag har alltid känt mig udda. Mina vänner hade alltid pojkvänner och var sådär löjligt kära och ägnade all sin tid åt sin kärlek. Själv har jag tyvärr varit med om saker i unga år som gör att jag, nära på, är livrädd för närkontakt. Jag har jättesvårt att dejta för jag är rädd att det ska bli intimt för snabbt, att jag ska känna mig instängd i ett hörn. Det har tyvärr hänt både en och flera, flera gånger och jag har fått panik. Jag har alltid gått med på saker jag inte vill bara för att "det ska vara så, jag ska vilja". Efteråt har jag mått så fruktansvärt dåligt, suttit gråtandes i duschen flertalet gånger, hatat mig själv för att jag är så udda och konstig. Gång på gång försökte jag, tänkte att "den här gången kommer det bli bra!". Det blev aldrig bra och jag blev mer och mer nedstämd och kände mig misslyckad.. Varför lyckades alla andra? 

Det hände att jag slutade umgås med vänner och i och med det tappade kontakten, jag gjorde det med anledning av att jag skämdes så för mig själv och mitt misslyckade liv.

En dag träffade jag dock HAN, jag vart kär som en blixt från klar himmel. Jag älskade att vara nära, att bara nudda vid honom kändes som att få elektricitet genom hela kroppen. "Det är för bra för att vara sant" tänkte jag, och det var det också.. Det tog slut väldigt hastigt och jag fattade ingenting. Mådde så fruktansvärt dåligt länge, anklagade mig själv, hatade mig själv. I flera år var han det enda jag kunde tänka på. Jag försökte fortsätta dejta, men jag kände fortfarande de där äckel- och panikkänslorna.

Det gick bra när killarna var elaka mot mig, bara hörde av sig när det passade dem, hade andra tjejer vid sidan av osv, då kände jag mig "säker" och gjorde allt i min makt för att göra dem intresserade av mig. Mådde givetvis hemskt dåligt av det här, kände mig värdelös för att han inte gillade mig, vad var det för fel på mig?

 

På äldre dagar har jag lovat mig själv att aldrig göra såhär mot mig själv. När jag träffar någon ska det kännas som det gjorde med M, i alla fall en nyfikenhetskänsla, att vilja veta mer.. 

Jag har därför legat lågt med jakten, trivts bra ensam, dock känt oro över att åren går, att mina vänner skaffar barn osv. Klart det känns stressande..

Träffade en kille i somras, det kändes bra till en början, så länge det var oskyldigt flirtande. När vi sågs första gången bokstavligt talat kastade han sig över mig, vi hade sex fast hela jag skrek nej. Jag var dock så sjuk vid den här tidpunkten att jag inte orkade säga ifrån, tänkte som i unga dagar att det "nog blir bra". Det blev inte bra, jag fick mer och mer ångest, började svälta mig själv ännu värre, hatade mig själv. Jag slutade svara när han hörde av sig, slutade öppna dörren när han ringde på. Kände mig instängd, det var fruktansvärt. Nu har han, tack och lov, träffat en ny tjej och jag slipper bry mig. 

 

Ibland känner jag mig som den enda människan i världen som har det såhär, antagligen är det inte så, men känslan är jobbig.

Jag har ständigt katastroftankar, tänker ut det värsta som kan hända och tror sedan stenhårt på att det kommer bli så. Jag har fått motsatsen bevisad, jag vet inte hur många gånger, ändå blir det samma sak väldigt snabbt igen rörande någon ny händelse. Det är som att jag går och nästan väntar på att något riktigt hemskt ska hända så jag kan säga "vad var det jag sa". 

Just nu rör ju katastroftankarna mitt nya jobb, som jag skriver om nu ett par tio gånger för mycket...

Jag ser framför mig hur alla ska tycka att jag är en konstig, dålig människa, att jag inte kan tillföra något, att jag bara är en parasit som går hemma och inte kan jobba. Att de ska bemöta mig respektlöst när jag börjar arbeta igen, håna mig. Det är antingen den tanken eller så är det att de ska ångra sig gällande min anställning och säga upp mig. Vem behöver någon som ändå inte kan arbeta liksom?

 

Är samtidigt orolig över att inte bli fortsatt sjukskriven. När jag mår så pass risigt som jag gör tror jag inte att jag kan utföra stordåd på jobbet direkt, jag är rädd att börja slarva med maten igen bland annat. Jag har väldiga koncentrationssvårigheter, minns ingenting, glömmer ständigt saker, är totalt utpumpad på energi, vill varken dö eller leva, sover väldigt dåligt, är konstant stressad, vill bara vara här i min egen bubbla. 

 

Känner en sån förakt till mig själv för det jag gjort. Hur kunde jag låta det gå så långt? Jag fattade inte att det hade gått så långt förrän det var för sent och nu är jag så jäkla fast i alla dessa tankar och med alla hjärnspöken. Ibland känns det verkligen som att det aldrig kommer bli bra. Jag kommer öka i vikt och fortfarande ha panik för det. Det tillsammans med mitt dåliga mående i övrigt med kass självkänsla bland annat kommer sluta i katastrof.

 

Gud vad jag är less på allting just nu..

Det känns verkligen som att min kropp är i en konstant läge av stress. det kryper i hela mig, har svårt att fokusera och vara still någon längre stund. Kan verkligen inte koncentrera mig på någonting och jag tappar hela tiden tråden. Är även hela tiden orolig över allt och ingenting. Känner verkligen inte igen mig själv. Vill så gärna kunna slappna av, njuta av tillvaron, men just nu är det omöjligt.

Jag vill att dagarna ska gå, jag vill spola fram tiden tills jag vaknar och mår bra. Samtidigt vill jag stoppa tiden för jag är så rädd, verkligen livrädd för att dagarna går och att jag inte mår bättre än såhär.

 

Har varit sjukskriven i ungefär en månad nu, tiden har gått otroligt snabbt och snart är det dags att börja mitt nya jobb, ett jobb fyllt av stress. Det känns inte bra, inte alls.. Det här är en av sakerna jag är väldigt orolig för, hur ska allting bli, kommer jag klara av det? Just nu är allting fruktansvärt jobbigt, att leva är jobbigt, att äta är jobbigt, att ens ta mig upp ur sängen/soffan är jobbigt. I nuläget känner jag att det här verkligen inte kommer gå, jag känner mig fruktansvärt instabil, ofokuserad och framförallt alldeles för omotiverad till annat än att försöka mitt bästa för att bara ta hand om mig själv. Samtidigt är jag ju rädd för att inleda nya jobbet med en sjukskrivning, sämre start kan det ju verkligen inte bli och det är givetvis mycket stressande. Tänk om de inte vill ha kvar mig på avdelningen, tänk om jag blir uppsagd och står utan jobb och inkomst, vad gör jag då? Det här oroar mig varje dag, och varje dag är en dag närmare.. 

 

Vad hade ni gjort?

Jag är så trött på det här, så förbannat trött! Jag hatar den här känslan som får mig att känna mig värdelös och inget värd. Jag vill inte vara sån, jag försöker att tänka fina, ljusa tankar, men jag vet knappt vad jag ska tänka ärligt talat. Just nu är det verkligen ingenting som gör mig glad och jag avskyr det. Jag vill ha saker att se fram emot med glädje och pirr i magen. Kommer min livsglädje någonsin komma tillbaka? 

 

Ibland känns det som att det inte finns någonting kvar av det som en gång var jag, jag försvinner mer och mer bakom depression och ätstörning. Jag vill isolera mig från hela världen, bara slippa synas, slippa på påmind. Samtidigt vill jag bara att någon ska bry sig för just nu känner jag mig ensammast i hela världen. Det är i stort sett aldrig någon som frågar hur jag mår, frågar någon kanske jag ibland skriver att det inte är så bra, att jag är trött och helst inte ens vill kliva upp ur sängen på morgon, då kan det hända att jag får till svar att "det är vädret, jag känner likadant". Jo visst.. Jag önskar att det var på grund av vädret, jag önskar verkligen det. Jag önskar att det inte var så att en liten bit av mig dör hela tiden och att jag hatar mig själv och livet. Varför är det så svårt att bemöta psykisk ohälsa? Är det på grund av rädsla, eller att man helt enkelt inte förstår? 

 

Jag är rädd för allting just nu, ständigt orolig för saker och ting, jag orkar ingenting, minsta lilla sak däckar mig fullständigt. Jag vill bara vara i min egen lilla värld och fortsätta tro och hoppas på att allt kommer bli bra, för visst kommer det gå bra? Det MÅSTE gå bra... Jag har fortfarande tron kvar! 

Redan när jag vaknade imorse kände jag mig låg, nedstämd, ledsen. 

Jag var så glad när jag började äta igen den 25/11, det kändes verkligen som att livet kom tillbaka, att kunna äta det jag älskar, att inte längre behöva ligga ihoprullad som en boll för att inte kräkas av hunger. Jag började se ljust på livet igen, det var underbart!

Efter allt romantiserande kom depressionstecknen, jag blev otroligt trött, ledsen, arg, irriterad, energilös, ibland har jag svårt att ens motivera mig till att kliva upp ur sängen, vill absolut inte hitta på saker, har återigen börjat isolera mig. Jag märker mer och mer hur mycket maten faktiskt styr hela mitt liv, jag tänker fortfarande konstant på mat, blir orolig och rädd när mina dagar förändras på något vis eftersom det kan betyda att jag måste ändra om min planering gällande maten.

Jag väger och räknar ingenting längre, jag äter mig mätt, MEN jag är så fruktansvärt styrd, har fortfarande en otrolig kontroll över maten, kan bara äta på vissa tider och jag äter bara två gånger per dag. Måste jag äta någon annan tid måste jag kompensera med att hoppa över någon av de andra måltiderna (oftast frukosten). Jag klarar inte av att äta tillsammans med andra, det ger mig ångest att inte veta vad maten innehåller därför lagar jag alltid all mat själv, från grunden, även om jag verkligen inte orkar alla gånger. Jag måste äta själv, isolerar mig tillsammans med den här jäkla sjukdomen, IGEN! 

Det som stör mig mest är att jag är så medveten, jag har sjukdomsinsikt, ÄNDÅ står jag helt handfallen och vet inte vad jag ska ta mig till, jag vet inte alls hur jag ska gå vidare. Jag trodde aldrig att det skulle vara såhär svårt och motigt. Ibland känns det helt hopplöst, som att jag aldrig kommer bli fri och frisk..

Jag har haft ytterligare en dag som känts helt okej. Tog en stadspromenad tidigare idag och jag höll verkligen på att frysa ihjäl! Fick ta en riktigt varm, lång dusch när jag kom hem och sen dra på mig min varmaste, stickade tröja, brr! 

 

Nu sitter jag (som vanligt) i schäslongen, har precis ätit och just druckit upp ett glas vaniljlatte. Har lite ångest och dumma tankar. Det är inte ofta den här sortens tankar kommer, men just nu skriker det i mitt huvud att jag måste ut och röra på mig, springa allt jag bara kan, så länge jag bara kan. Det är otroligt frustrerande, givetvis får jag "tjock-tankar" i samband med det här, "om jag inte gör si och så, kommer jag bli tjock!". Som om det är hela världen då, vill jag skrika, men just nu är det hela världen och jag är SÅ helvetiskt trött på det. Jag tänker fortsätta kämpa emot de här tankarna, det är enda sättet att kunna bli fri, men jag vill så gärna ut och bara springa, glömma allting, få all ångest att försvinna, jag vill, men jag tänker inte för jag vet att det är så långt ifrån friskt det kan komma..

 

Nu ska jag GÅ ut till tvättstugan och hämta in min tvätt, och jag tänker gå jäkligt långsamt bara för att trotsa...

 

För mig innebär det att kunna äta den mat jag vill, när jag vill. Att kunna ta lite extra utan att fundera och kompromissa. Att njuta av maten. Att inte vara rädd för vissa livsmedel. Att inte vara styrd över mattider. Att kunna äta ute eller tillsammans med andra utan att känna ångest och oro. Att äta tio gånger om dagen vs en gång om dagen utan att lägga någon vikt i det. Att kunna träna för att det är skönt och nyttigt i stället för att se det som något man måste för att förbränna kalorier. Att inte hela dagarna ska ägnas åt tankar kring mat/vikt/mått. Att låta bli att väga sig. Att inte vara livrädd över att öka i vikt. Att inte slaviskt räkna/fundera över hur mycket kalorier en maträtt innehåller. Att inte behöva väga maten. Att inte undvika umgänge på grund av rädslan för att det ska serveras något. Att inte enbart se sitt värde i mått och benknotor. Att se sig själv som den man är.

 

Finns säkert fler punkter, men dessa är de jag kan komma på just nu.. Vissa av de här punkterna har jag blivit fri ifrån, andra inte.

Jag mår rätt okej när det gäller ätstörningen, det vill säga så länge jag följer min vanliga lunkande vardag med mat vissa tider osv. När det normala plötsligt ruckas blir allting med ens mycket värre, när det inte längre går efter mina planer, när jag måste ändra mina rutiner, då blir det direkt kaos i mitt huvud. Hela tiden funderar jag på hur saker och ting ska kompenseras för att det ska bli så bra som möjligt, för att ångesten ska hålla sig borta.

Jag vill helst vara för mig själv, få vara i min bubbla, äta efter mina förutbestämda tider. Så länge jag gör så, så fungerar det.

 

Jag vet att det verkligen inte är friskt att vara livrädd för att äta hos någon annan, känna oro för att behöva äta klockan 16 i stället för kl 18, att inte veta exakt vad maten innehåller, att behöva sitta tillsammans med andra och äta, att hela tiden tänka på att äta en normal portion och inte överäta, att fundera över vad andra tänker om mig när jag äter, när jag inte längre kan behålla "kontrollen".

Hemma gör jag i ordning en normal portion, jag gör oftast inte storkok längre för då har jag inget grepp på hur mycket jag ska äta och då blir det oftast för lite.. Dessutom slipper jag äta rester i hundra år när jag bara gör en, max två portioner.

 

Jag är fortfarande stolt över att jag klarar av att bryta svälten och börja äta, jag är glad att jag äter och jag är tacksam över att vara mätt. Däremot känner jag att jag fortfarande är otroligt styrd under ätstörningen tyvärr. Det märks oftast inte förrän dessa förändringar, avstickare sker.

Vad skönt det var när jag åt för att det fanns mat, för att det ställdes på bordet. Klockan spelade aldrig någon roll, jag åt bara för att. Ibland var jag inte ens hungrig, men åt ändå tills jag blev proppmätt, bara för att det var gott.. Det känns så långt borta just nu.

 

Någon som känner igen sig?

Kram <3

Jag tror seriöst att jag snart kommer vara skallig. Jag tappar SÅ mycket hår, jag får loss stora tussar när jag står i duschen och borsten blir helt fylld på bara några dagar. Hur lång tid tar det innan allting blir normalt igen? 

Hej!

Idag har jag faktiskt haft en riktigt bra dag måste jag säga. Ångesten från igår har inte visat sig någonting, i stort sett. Så underbart skönt! Dock har jag haft en huvudvärk från helvetet, antagligen eftersom jag var så spänd under hela gårdagen. Men vad gör huvudvärk om man slipper ångesten och oron? 

 

Har inte gjort särskilt mycket idag annars. Jag är fortfarande så sliten, trött och känner mig nedstämd. Mina dagar ser i det stora hela likadana ut. Vaknar, gör i ordning- och äter frukost, lägger mig i schäslongen och kollar antingen på tv eller bläddrar på ipaden och där håller jag mig i stort sett hela dagen. Tyvärr finns det inte så mycket jag vill göra, den där glädjen över att hitta på saker är som bortblåst. Försöker åtminstone, varje dag, att ta mig ut, om så bara för en liten stund. Idag åkte jag till maxi och handlade och det är bra för då måste jag fixa till mig lite, går ju annars runt här hemma som en grottmänniska med fett hår och kläder som knappt sitter på. Mår helt klart bättre av att försöka göra mig lite fräsch och fin (Kan i och för sig stryka fräsch för de är nog det sista jag är just nu, inte tvättat håret på Gud vet hur länge och jag glömde dessutom borsta tänderna innan jag åkte)

 

Hoppas att eran dag varit okej! 

Hej!

Idag har jag en av de här mindre bra dagarna, mår inte alls bra. Har en sån hemskt jobbig ångest. En sån där ångestkänsla som får hela mig att liksom vilja vrida mig ur min egen kropp. En konstant oroskänsla i bröstet och magen, hela jag är spänd som en fiolsträng och jag har så svårt att sitta still och slappna av. Känns stundtals som att jag inte kan andas, eller snarare att jag inte kan ta ett "normalt" andetag. Det hjälper för stunden att gå ut och röka (jag som kände mig stolt häromdagen för att jag hade minskat en aning på rökningen, hmm)

 

Jag vet inte vad det är just idag som orsakar den här obekväma känslan, inget särskilt som skiljer sig från andra dagar har egentligen hänt. Kanske är det att min sjukskrivning snart går ut och att jag är så, så orolig över att börja ett nytt jobb när jag mår som jag gör. Idag har det även varit otroligt jobbigt att vara i köket, det har liksom ökat och spätt på känslan tusen gånger mer. Försökte "utsätta" mig lite för den där ångesten så jag höll mig i köket lite mer, satt ner vid köksbordet i stället för i vardagsrummet. Det hjälpte inte, men det blev inte värre heller.

 

Vill bara få ut den här känslan på nåt sätt, jag vill skrika, jag vill gråta, jag vill... Göra NÅNTING så det lättar en aning, men jag kan inte. Det tar tvärstopp. Jag hatar att inte kunna uttrycka känslorna, att hela tiden omedvetet trycka bort dem. Jag har verkligen jättesvårt för att gråta just nu och har haft under hela min tid som sjuk. Varför? 

 

Jag har aldrig förstått det där med "proana" och triggers. Tjejer (och kanske killar med) som tävlar om vem som är sjukast, eller vem som är mest hängiven till sjukdomen. Det har hänt att jag läst dessa "tips" som kretsar runt på diverse forum och bloggar, men jag har som sagt aldrig förstått. Varför har man ett behov av att bara bli mer och mer sjuk? Varför vill man "hjälpa" andra att bli ett steg närmare döden? Räcker det inte med att man själv dödar sig långsamt? 

 

För mig blev ätstörningen mer en sjuk, tvångsmässig tävling mot mig själv. Hur lite kunde jag äta? Hur mycket mer kunde jag dra ner på kosten? Hur lite kunde jag väga? Hur mycket kunde jag gå ner på kort tid? samtidigt som jag hade denna tävling mot mig själv och min kropp mådde jag hela tiden allt sämre, blev mer och mer sjuk och mer och mer fast i ätstörningen. Till slut hade den mig helt i sin makt. Jag hade ständig panik, både när jag gått ner- och gått upp/stått stilla i vikt. Jag visste innerst inne att jag helt tappat kontrollen, men jag bara fortsatte och fortsatte..

Ofta tänkte jag "när jag nått x kg, då ska jag sluta". Typiskt ätstörningen, jag trodde jag skulle bli lycklig om jag bara blev smal. Det var tyvärr så lätt att döva all hat mot mig själv genom kosten. Stundtals mådde jag väldigt bra, det ska jag inte förneka. Som jag skrivit tidigare fick jag någon konstig energi som inte borde finnas där med tanke på hur lite energi jag fick i mig. I början och en bit in i sjukdomen slutade jag att hata mig själv, jag älskade att jag var smal, kände mig mer levande och mer attraktiv, men ju längre allting gick, desto sämre mådde jag. Jag orkade ingenting och det hände att jag kände att jag inte längre ville leva. Desperat försökte jag ta mig ur svälten, men det gick inte och jag var så panikslagen.

Jag vet verkligen inte vart kraften att börja äta igen kom ifrån, men kraften kom. Idag mår jag inte bra, men jag svälter mig i alla fall inte längre. Har dock en lång väg att gå, men jag vet, vet, vet att jag kommer klara det!

Ligger just nu helt utslagen i schäslongen. Mår illa och har så himla ont i magen och den är alldeles spänd ,:( Magen fungerar ju inte helt okej, som bekant, under och efter en ätstörning. Det är rätt lugnt så länge jag inte rör mig allt för mycket, så nu ligger jag här, har tänt en massa ljus, dricker julmust och slötittar på tv..

 

Saker jag ändå är glad för idag:

 

* Mitt paket hade kommit idag så de tog jag mig iväg och hämtade ut det.

* Köpte kaffearom med smak av amaretto och den var såå god!

* Köpte ett spel till mitt PS2. Tyvärr fungerar tydligen inte min laser längre i konsolen, men men, de kunde ju varit kul ;)

* Jag är tacksam och så glad över alla människor i min omgivning som finns här för mig, inklusive er som läser och kommenterar bloggen. Det ger mig en otrolig styrka när allt känns svårt.

 

Kram <3

Hej!

Har precis pratat i telefonen med min chef. Vi har precis samma humor så de var ett roligt samtal och jag fick skratta lite vilket var skönt! Jag är så tacksam över att de är så många som bryr sig om mig! Jag var så rädd att alla bara skulle försvinna när de fick reda på hur allt låg till. Däremot blir jag trött på att folk tror att allting är bra bara för att jag inte längre svälter mig själv, orkar inte längre förklara så jag säger att allt är okej, under kontroll. Allting med den här sjukdomen sitter ju i huvudet och när jag äter blir allting tusen gånger jobbigare med depression, ångest, koncentrationssvårigheter och sömnproblem. Jag funderar ofta på vad jag tänkte på när jag var frisk, när inte alla tankar gick till mat/vikt/kropp, jag minns inte längre helt ärligt.

 

Idag känns det trots allt som en helt okej dag och jag hoppas den fortsätter så. Sitter just nu och dricker en kaffelatte och väntar på sms om att mina varor jag beställt har kommit. Hoppas verkligen att de kommer idag, har väntat så länge nu i och med helgdagar!

 

kram<3

Hej!

Idag verkar inte statistiken på bloggen fungera, trist! 

Idag mår jag heller inte bra. Blir så ledsen att jag inte kan må bra. Kan liksom inte riktigt sätta fingret på vad som är fel, allt känns fel helt enkelt. Är så orolig i kroppen, det liksom kryper i hela mig, har en klump i halsen och allt jag gör går så långsamt och segt, jag rör mig i slowmotion, känner mig ungefär som om jag vore 90år. Jag kan inte koncentrera mig på något. Klarar inte ens av att se ett helt program på tvn. Jag glömmer hela tiden saker och känner mig väldigt snurrig och förvirrad när det gäller det mesta. Det känns som att jag inte förstår någonting och det är så himla frustrerande. Mitt i allt det här mår jag illa också.. 

Trött på att hela tiden gnälla också, men det är verkligen så skönt att skriva av sig här i bloggen, jag har alltid älskat att skriva och dessutom hjälper det mig väldigt mycket!

 

Hoppas att ni mår bra i alla fall :)

Kram på er

Hallå och god fortsättning!

Min kväll hos bästis igår blev mysig. Dock var jag otroligt, otroligt trött. Kände mig väldigt frånvarande tyvärr. Har numera så svårt att fokusera och koncentrera mig på saker. Dessutom hade jag tagit ångestdämpande innan jag stack hemifrån vilket såklart inte gjorde saken bättre, men jag var åtminstone lugn och mådde relativt gott under kvällen!

Vi spelade spel och jag drack upp typ 1,5 liter julmust light under kvällen varpå jag fick springa på toa en gång i halvtimmen ;)

 

Ibland är jag så rädd för att mina vänner ska tröttna på mig när jag just nu är som jag är. Känner mig inte ens som samma person längre, jag vill skratta och skoja, som jag alltid gjorde förut, men jag orkar liksom inte. Känner mig mest som ett spöke som bara finns där i skuggorna. Jag vill inte vara en skugga av mig själv, vill ha mer energi och må bra! Jag hoppas så att det här året kommer ge mig mer glädje och harmoni!