Bitterfroken

Jag mår helt okej just nu. Har varit hos mamma och hennes sambo och ätit plankstek, det har vi haft som tradition ända sen jag var liten. Det var gott och jag blev lagom mätt, skönt! 

Ikväll ska jag, som jag skrivit tidigare, hem till min bästis för nyårsmys med massa spel precis så som vi vill ha det. Är dock orolig över eventuella frågor från barnen, men kommer det något tar jag det då.

 

Hur kommer 2014 bli då? Jag hoppas på ett lugnt och skönt år, jag hoppas även givetvis på att jag kommer gå längre i mitt tillfrisknande, att hjälpen jag (eventuellt?!) kommer få kommer gynna mig och inte stjälpa.

Jag ska försöka att bli mer snäll mot mig själv, försöka jobba på min självkänsla. Jag ska även försöka att utmana mig själv med kosten och det som hör till och inte bara glida med vart det bär. I nuläget kan jag känna att jag inte kämpar speciellt mycket, det mesta går efter mina/ätstörningens oskrivna regler. Hur allting ska gå till vet jag inte just nu, måste arbeta upp en plan och utgå ifrån den.

Jag hoppas på att känna mer mer fri och levande, att jag återigen kan se glädjen i saker och ting.

 

Hur ska ni fira och har ni några löften? 

Kram <3

Förlåt för inlägget igår, skäms både när jag skriver det och när jag publicerat det. Samtidigt är det min blogg och vill även kunna skriva om svårigheterna i sjukdomen, hur tankarna går. Vill göra folk medvetna om sjukdomen och hur den fungerar, det är så många som är helt oförstående. Dessutom vill jag kunna läsa tillbaka, delvis för att kunna se med andra ögon och delvis för att minnas vilket helvete det var, vad jag gått igenom. Det vill jag minnas den dagen jag står där som frisk! 

Det är svårt att bli frisk och det är svårt att bli fri. Att hela tiden vara rädd, orolig, ångestfylld, trött, slutkörd etc etc. Det enda som hjälper är att hela tiden kämpa, att vara stark, att våga. Ibland kan man inte vara allt det där, ibland känns det som att allting rasar, minsta lilla tröskel känns som ett helt berg. Ibland vill jag bara ge upp, ibland känns det inte ens som att jag kämpar och vad är egentligen att kämpa? Det känns inte som att jag kämpar just ju, maten går på slentrian, jag måste utmana mig vidare, hitta nya vägar, arbeta med mig själv, sätta upp nya mål. 

Vet ärligt talat inte ens vad jag vill längre. Det är svårt att känna sig deprimerad samtidigt som en annan sjukdom ska försöka bekämpas.. Jag står ganska still just nu, har tappat alla verktyg, jag var så stark till en början. Vill hitta den styrkan igen och jag lovar att jag ska leta! 

 

Idag är dagen som jag för ett år sen lovade att gå ner i vikt. Från mars till november rasade jag över 30kg och tappade allt vad livsglädje heter. I år tänker jag visserligen inte gå upp de här 30kilona igen, men jag vill gå upp till en okej vikt, må bra med mig själv, äta för att jag vill och när jag vill utan att behöva titta på klockan. Äta utan att bry mig helt enkelt, så som jag var innan jag blev sjuk.

Jag hoppas att 2014 kommer bli ett bra år! För att det ska bli det måste jag KÄMPA!

 

kram på er! 

Åh, jag är verkligen så trött på alla de här ätstörda tankarna jag hela tiden har.. Så länge jag "följer" allt som "är okej" så är det hyfsat lugnt med hjärnspökena, men så fort det sker något som förändrar min förbestämda planering blir det galet jobbigt. Som imorgon till exempel, nyår (hata, hata). När maten kommer skilja sig drastiskt från vad "jag" vill och får äta blir det med ens kaos i huvudet. Är bjuden på lunch hemma hos min mamma. För det första äter jag aldrig lunch vanliga dagar och för det andra så ska jag hem till bästis på kvällen (tänker dock inte äta där utan hemma, innan jag går dit. Klarar inte av att äta i sällskap, speciellt inte när det är barn med).

Nu är det krig i huvudet om hur jag ska äta. Jag vill äta frukost som jag älskar, men det "kan" jag inte göra om jag ska äta lunch sen och absolut inte om jag även ska äta middag. Tankarna går då vidare om jag ändå ska äta frukost, lunch och sen fasta tills nästa dag. Jag vet att tankarna är helt galna och idiotiska, jag vet, men just nu orkar jag faktiskt inte kämpa emot, just nu är jag inte stark nog. Nyår har för mig alltid, i alla år, inneburit ångest och tårar. Imorgon önskar jag mig ett glatt nyår med min bästa vän, inga tårar och ångest och jag vill absolut inte känna ångest över hur och vad jag ätit på det också..

Det lutar ändå åt att jag skiter i frukosten, äter lunchen och sen middag hemma. Det känns som det bästa alternativet.

 

2014 hoppas jag ska bli det året jag mår bra, det året jag blir frisk och finner livsglädjen igen, men just nu är jag för svag för att kämpa mot tankarna och hjärnspökena! 

Jag blir i stort sett inte hungrig i nuläget, lagar mat ändå och äter för att jag vet att jag måste. När jag väl börjar äta känner jag att jag visst är hungrig. Äter en normal portion och blir mätt, i alla fall fysiskt (eller vad man ska säga), mätt i magen helt enkelt, men psykiskt är det som att jag aldrig får nog, jag vill bara äta mer, mer, mer och gärna allt. I och med att jag faktiskt är riktigt mätt i magen äter jag inget mer, men det är så otroligt jobbigt att huvudet vill ha mer. Jag vill verkligen bara proppa i mig ärligt talat. 

Är så rädd att anorexin ska övergå i bulimi eller hetsätning (vet ju att det kan vara vanligt när man haft/har anorexi).

Jag tycker verkligen att det är otroligt jobbigt och mår väldigt dåligt av det. Det drar även fram lite av mina tvångstankar (som faktiskt dämpat sig en aning när jag slipper svälta) igen för att jag känner att jag måste hålla mig sysselsatt för att tänka på annat.

 

Det är konstigt att man inte kritiskt kan se på sig själv, ibland kan jag tänka klart och se klart, ibland motsatsen. Hur jag innerst inne vet att jag är smal, men att upplevelsen av mig själv är att jag är normal, stor och ibland till och med gigantisk. Synen på mig själv förändras hela tiden, det kan gå på någon timme. Ena stunden kan jag skämmas för att jag är så smal, nästa känner jag mig fin och nästan "perfekt" för att nästa få en känsla av att jag måste gått upp minst 10kg och att jag är jättestor.

Jag förstår att det kan låta väldigt konstigt för någon som själv inte upplevt sjukdomen, jag hör ju själv hur konstigt det låter. Klart att kroppen inte kan ändras så snabbt, det vet jag ju, ändå KÄNNS det så. Jag önskar ibland att jag bara kunde låna någon annans ögon, bara för att se mig själv från någon annans perspektiv. Det är jobbigt att inte kunna jämföra med mått och siffror, jobbigt och stressande. Hur vet jag att jag är smal/normal/stor när jag inte vet vad jag väger? Allting i den här sjukdomen går ut på mått, allt värde ligger i måtten. Hur smal midja jag har, hur många kilo jag bär på, om jag kan nå runt mina lår med händerna. Sånt där som inte spelar någon roll hos en frisk och normal människa. Sånt som inte vanligtvis tillhör mina tankebanor.

Flera gånger per dag granskar jag mig själv, försöker liksom hitta ställen på kroppen som ökat i omfång, syns nyckelbenen fortfarande? Kan jag se revbenen/bröstbenet? Sticker höftbenen ut och hur är det med ryggraden? Sticker den fortfarande ut? Blir lite lugnare i själen när allt ser ungefär likadant ut och samtidigt blir jag SÅ arg på mig själv för det här beteendet. Jag vet ju att siffror, benknotor och mått inte spelar någon roll. Jag är ju samma person oavsett och folk tycker inte mer eller mindre om mig om jag har en midja på 59cm vs en midja på 81cm och framförallt JAG tycker inte bättre om mig själv för att jag har en smal midja eller utstickande höftben. Mina känslor för mig själv är egentligen konstant desamma och det är även det som gör det lite jobbigt. Nu HAR jag en smal kropp, precis som jag alltid drömt om, mina åsikter om mig själv är desamma. Jag är därför livrädd att bli stor/större, att känna att allt "slit", allt lidande, har varit förgäves. Jag är rädd att bli mer deprimerad, mer ångestfylld om/när kroppen ändras i och med att jag mår som jag gör och tycker som jag gör om mig själv. 

Som jag skrivit förut är det mina tankar om mig själv jag vill jobba med, det är hemskt att känna ångest över en snart förändrad kropp.. Jag är rädd för att helt släppa sjukdomen men samtidigt vill jag verkligen bli frisk och fri..

 

En dag i taget var det va...

Godkväll :)

Idag har det faktiskt varit en ganska bra dag måste jag säga. Skönt att de här dagarna kommer ibland, de behövs, så jag njuter och passar på att fylla energidepåerna! 

Har kommit ut en stund på dagen, var och handlade lite nödvändigheter (och onödiga grejer) på Ö&B. ÄLSKAR den affären, bästa! Det finns ju verkligen allt. Jag skulle kunna gå runt där och handla i evigheter! I och för sig är jag en sån människa som kan gå runt på Apoteket och vända och vrida på allt och tycka det är roligt med.

Har även varit hos mamma och spelat lite spel och druckit te. 

Något som har varit lite trist dock är att jag börjar bli sådär sur och grinig igen. Stör mig på allting och kan liksom inte riktigt tygla mig. Jag vill inte vara dum och elak men jag kan liksom inte hålla emot alla gånger. Är också fortsatt förlamande trött, nästan så att ögonen går i kors. Blir värre när jag gör saker, även om sakerna i sig inte är särskilt ansträngande. Har även haft ett sjukligt sötbehov idag, det slog till här på kvällen och det brukar ALDRIG hända i stort sett, inte ens när jag var frisk var jag sötsugen. Jag åt i stort sett aldrig godis och liknande, men idag, idag hade jag lätt kunnat klämma en fet godispåse utan problem. Vill dock inte äta massa godis så jag tog några mandlar och gjorde mig en stor latte i stället. Minst lika gott och nyttigare! 

 

Jag har ständiga kompensationstankar. "Äter jag det här får jag inte äta det här", "om jag låter bli det här kan jag äta det här senare". Jag vill inte behöva kompensera, jag vill äta det jag vill, men det är verkligen otroligt svårt och just nu har jag svårt att stå emot. Är hela tiden orolig över att gå ner mer i vikt, men samtidigt är jag fortsatt livrädd att gå upp. Jag vill inte börja utesluta saker igen, jag hade lovat mig själv att äta det jag vill och jag har svikit mig själv big time för jag har verkligen inte ätit det jag vill.

Ser bilder på hur trevligt folk har det nu i helgerna, hur de myser och äter massa gott. Jag blir så ledsen över att mitt liv inte ser ut så längre. Jag vill leva okomplicerat, inte vara styrd av min sjuka sida, inte vara styrd under "godkända" ät-tider.. Jag börjar bli som jag var när jag var som sjukast, bara det att jag nu mera äter bättre och fetare och håller mig mätt, men tänket börjar bli detsamma igen. Tänker på kvällarna att jag måste börja äta mer och framförallt mer regelbundet om jag ska lyckas bli frisk någongång. Antagligen behöver jag gå i funderingstankar ett tag, att bestämma sig kan ta ett tag.. Tänk att bara kunna äta utan att stirra ut klockan, äta bara för att jag vill! Det går liksom inte just nu och det gör mig både arg och besviken. 

Godmorgon! 

Jag vill verkligen att dessa helger bara ska va över nu, jag vill slippa känna alla krav och alla måsten. Jag känner att jag inte kan leva upp till allting och jag är som vanligt orolig över maten! Vill verkligen att all oro ska försvinna nu så jag kan få må bra och få ett värdigt liv igen! 

Ska till bästis med familj på nyår, egentligen vill jag ju de, men samtidigt vill jag bara fly. Jag vill inte visa hur dåligt jag mår, därför anstränger jag mig alltid till det yttersta för att spela glad..

Råkade hamna på en blogg som tillhör en tjej med pågående ätstörning, en tjej som varit sjuk i stort sett hela sitt liv, en tjej som vill vara sjuk. Jag känner så för de som mår så dåligt, som inte anser sig vara värda mer än ett liv i svält, ett liv i plågor, för det är precis vad det är. Samtidigt som det gör ont i mig så blir jag samtidigt tacksam över att jag vet vad ett friskt liv är och innebär. Jag vet hur det är att äta på ett normalt sätt, att inte lägga vikt vid maten, att kunna njuta av mer mat trots att jag egentligen är proppmätt. Någon som alltid varit sjuk vet ju inte det här, ett liv i svält är den enda verkligheten. Hur ska man då kunna finna motivationen till att vilja bli frisk? 

 

Jag vill så gärna bli frisk, men just nu har jag fastnat lite. Jag har svårt att se mig själv gå upp i vikt. Ibland har jag till och med svårt att se att jag faktiskt behöver gå upp. I mitt huvud är det stundtals (eller ganska ofta) kaos, den sjuka delen av mig anser att som jag har kämpat för att bli av med dessa kilon, då ska jag väl ändå inte ge vika och bli tjock igen? Den delen av mig har svårt att släppa sjukdomen samtidigt som mitt sunda förnuft bara längtar efter att göra- och äta precis det jag vill och känner för och framförallt NÄR jag känner för det! Än så länge är den sjuka sidan alldeles för stark, jag håller med om att jag faktiskt kämpat, att jag blir mer perfekt som smal. Just nu mår jag för dåligt, är för nedstämd för att orka kämpa emot tillräckligt. Jag vill verkligen må bra, det är min högsta önskan, men vägen dit känns så lång och, just nu, alldeles för långt bort. Motivationen finns dock fortfarande kvar och den är fortfarande otroligt stark, den gäller bara att våga.. Att bestämma mig IGEN. Jag måste lära mig att tycka om mig själv, den tjejen jag innerst inne är. Vikten är bara en siffra, varför måste det vara så svårt att inse det? Jag var inte mindre älskad för att jag var större, möjligen av mig själv då i och för sig, men samtidigt tycker jag lika illa om mig själv nu. En smal kropp som blivit till på ett destruktivt sätt kan aldrig ge lycka, det spelar ingen roll hur smal jag blir, jag kommer aldrig bli nöjd för min självkänsla är alldeles för låg. I mina ögon är jag inte värd någonting. Det är där mitt problem ligger, det är det jag måste hantera. Jag vill bli vän med mig själv, acceptera mig själv, sluta skada mig själv genom svält. Jag är ju jag, i slutändan är det bara jag, ingen annan. Jag måste orka fortsätta kämpa för min rätt till ett friskt liv. Just nu lever jag inte, jag bara existerar.

Jag är så trött på den här likgiltigheten jag drabbats av. Det känns ungefär som att jag är i nåt mellanland någonstans. Ibland vill jag verkligen bara gråta, gråta, gråta, men jag kan inte. Det finns inga tårar. Konstant oro känner jag dessutom, inte en såndär påtaglig ångestkänsla direkt, men ändå väldigt jobbig att handskas med. Det finns verkligen ingenting som gör mig glad just nu, jag är bara.. Ja, likgiltig för allting. Vill verkligen vara glad, jag vill skratta med hjärtat igen, jag önskar även jag kunde gråta, bara få ut alla känslor. Vet inte varför det tar stopp. Det tar i och för sig stopp med det mesta jag tar mig för just nu, allting blir så jäkla stort och jobbigt, jag har noll energi. Det här ihop med att samtidigt försöka kämpa mot ätstörningen är inte lätt. Jag har tappat allt vad matlust heter, att laga mat skapar mer ångest än tidigare och jag skakar som ett asplöv. Vill inte äta, men jag gör det för att jag måste..

Känns som att jag så lätt ger upp om saker, att jag inte orkar kämpa tillräckligt. Det kan räcka med en liten sak som att jag har tänkt äta makrill, så får jag inte upp burken på en gång och i och med det känns det som att hela världen rasar och jag ger upp.

Jag kan inte heller koncentrera mig på saker, klarar inte ens av följa ett program på tv. Det blir för mycket, jag hänger inte med. Läsa en bok fungerar inte heller. Det enda jag tycks klara av är att peta på min iPad. Klarar inte ens av att slumra till trots att jag är trött och ibland bara vill vila. Kroppen är för stressad helt enkelt.. :( 

 

Dessutom är jag igång och försöker "övertala" mig själv att väga mig. Både hatar och älskar att jag har noll koll. Jag är rädd att komma till ÄS enheten och väga mindre än jag sa mig göra. Jag är rädd för vad som händer då, därför vill jag veta hur det ligger till, men samtidigt vet jag att det kan, och KOMMER, göra mer skada än nytta, speciellt nu när de börjar bli svårare med maten igen. Ser jag en viktökning vet jag inte vad jag gör, jag är för ostabil för att tänka klart just nu!

Har tänkt en del på gamla händelser som förföljer mig. Jag vet att man alltid ska försöka vara förlåtande, förstående och gå vidare, men jag kan inte det. Jag har svårt att förlåta..

 

Jag hade väldigt mycket finnar när jag var liten, det här drabbades jag av redan i åk 2-3 någongång. Givetvis blev jag retad/mobbad för det här. Allting var så känsligt i den åldern och jag kände mig så ful. Jag var den enda tjejen som aldrig hade någon pojkvän, det var aldrig någon som ville dansa med mig på alla discon jag sprang på. Jag ville så gärna vara en av de här populära, fina tjejerna. De verkade ha det så bra! 

 

Jag minns speciellt ett tillfälle när jag och en vän hade varit på stan och var på väg. På vägen stötte vi på några av mobbarna som började följa efter oss. De sa massa elaka saker om mig och rätt som det var plockade de fram en sprayflaska med rengöringsmedel i som de sprutade mig i ansiktet med, de sa att de skulle spraya mig ren eftersom jag var så smutsig och äcklig.

Vi blev rädda, sprang in på Konsum och fick hjälp av personalen att ta en bakväg ut. Jag försökte vara stark, skratta och visa att jag inte brydde mig inför min vän, men väl hemma grät jag, hatade mig själv för att jag var så äcklig och ful.

 

En annan händelse jag minns är när jag och en kille jag var kär i umgicks hemma hos honom. Han retade mig även han rätt flitigt. Han var snäll så länge vi var själva, men när andra var med roade han sig på min bekostnad. Minns att vi var i hans vardagsrum, hans mamma var även där.. Han skrattade och kallade mig för "flugsvampen". Det mest smärtsamma med det var att även hans mamma skrattade, en VUXEN människa skrattade åt det hennes son sa, åt det som skar som knivar inom mig. Det gjorde så ont, jag var så ledsen. Nu i efterhand är jag otroligt besviken på den vuxna människan som tillät det här, att skratta och på det viset mena att det är okej.

 

Jag har fått otroligt många öknamn genom åren. "Finland" var förutom "flugsvampen" ett av dem.

Jag gjorde allt för att bli av med finnarna, för att bli sådär vacker och ren som alla andra var. Ingenting hjälpte. 

Nu idag har jag ingen akne, men det dröjde många, många år innan de försvann. Känslan sitter dock fortfarande kvar. Jag hatar min hy och mitt ansikte överhuvudtaget. Kan fortfarande inte gå ut utan foundation och puder. Känner mig ibland fortfarande som den där lilla tjejen som bara ville bli perfekt..

Godmorgon! 

Har varit vaken en stund nu. Har precis ätit frukost och nu har jag (som vanligt) krupit ner i schäslongen. Allting tar så mycket energi numera. Ibland är det tufft att bara orka kliva upp ur sängen. Försöker sätta upp små mål för mig själv varje dag, bara väldigt små såna, som att tex kliva upp ur sängen, klä på mig, göra frukost. Idag skulle jag även behöva duscha, inte ens det har jag orkat på ett tag nu och jag mår ju inte direkt bättre när jag, förutom allt annat, är äcklig också! 

 

Igår fick jag provsvaren från provtagningen jag gjorde när jag var på vårdcentralen. Allting var normalt! Skönt! Tänk hur mycket man kan misshandla sin kropp medan den fortfarande kämpar FÖR dig, kompenserar för allting du misshandlar den med. Önskar att jag var mer snäll mot den, den är ju trots allt min och kommer vara det hela livet. Fick även en tid för telefonuppföljning med läkaren. Det kändes verkligen som att han brydde sig om mig, på riktigt. Det är en fin känsla, att det finns folk som faktiskt vill en väl! 

Är dock fortsatt orolig över allting, över framtiden. Oron är samma som tidigare, över mitt nya jobb, över min sjukskrivning, över att behöva åka till mitt gamla jobb, lämna och hämta saker, träffa kollegorna. Som jag skrev tidigare i inlägget är det ibland en pärs att bara ta sig ur sängen. Minsta lilla jag gör däckar mig fullständigt och det känns som att jag inte kan andas.

 

kram

Jag har helt tappat bort vilken dag det är, fick kolla på mobilen för att hänga med i svängarna.

Ligger just nu i schäslongen, spelar lite spel på paddan och dricker gott te. Måendet är väl ungefär som igår, är väldigt trött och känner mig otroligt sliten. Antagligen äter jag fortfarande alldeles för lite mot vad jag borde.

 

Läste tillbaka i arkivet förut och herregud så sjuk jag måste ha varit, vilka kaotiska texter jag har skrivit. Helt sjukt nu i efterhand, kan verkligen känna paniken genom inläggen. Det var hemskt stt vara där, nergången, mitt i den värsta delen av sjukdomen. Varje dag hade jag panik och mådde så fruktansvärt, men jag kunde inte bryta mig loss från det destruktiva. Jag mår fortfarande otroligt dåligt, men på ett annat sätt nu, jag mår nu dåligt på ett "bättre" sätt skulle jag vilja säga. Jag äter ordentligt (ja, vill jag tro i alla fall) så nu är det mer ångesten, alla tankar och känslan av att vara fast i mig själv som är det jobbigaste. Jag försöker stå ut för jag vet att det är en del av tillfrisknandet, jag vet ju att det här inte kommer vara en lätt kamp!

 

Är som vanligt lite stressad över vad jag ska äta sen. Kanske tacos? Det är ju ändå fredag.. Har en trasig frys så jag måste hela tiden handla färska råvaror, otroligt irriterande, men samtidigt bra. Jag behöver komma ut ibland, isolerar mig så mycket när jag inte mår bra. Vill ju helst bara sitta här för mig själv, vet inte om det blir bättre eller sämre ärligt talat?

 

Hoppas ni har det bra! 

Kram <3

Jag mår inte bra och har inte gjort på hela eftermiddagen/kvällen. Det är inte ångestkänslor utan yrsel och svårigheter att fokusera blicken. Känner mig dessutom bortdomnad i kroppen. Tog blodtrycket på mig själv förut, 85/55mmHg, otroligt lågt mao, inte konstigt jag är yr. Yrsel är en sällsynt biverkan på Propavan, men varför har jag återigen så himla lågt blodtryck? När jag var på vårdcentralen häromdagen hade jag 105/65mmHg, då var jag visserligen rejält uppstressad. Var nöjd över att trycket hade höjts från sist jag tog det då, men kanske var de högre för att jag då var så sjukligt stressad? Jag är orolig för mig själv. Jag vill så gärna må bra, men det känns just nu som att jag bara försvinner mer och mer och jag står helt hjälplös och ser på, jag vet inte vad jag ska göra.

 

Är orolig igen över att tajmingen är så dålig, att jag snart ska börja på ett nytt jobb. Just nu känns det helt fullständigt omöjligt. Jag orkar knappt ta hand om mig själv, jag som tidigare sett fram emot det här jobbet så mycket känner nu bara panik, kaos, katastrof. Det känns verkligen inte alls bra. Jag vet inte vad jag ska göra, vilket ben jag ska stå på. 

Jag är också rädd för brevet med remiss, från ÄS enheten, som kommer skickas till mig. Jag vill inte se det, jag är så rädd. Jag är arg på mig själv för att jag försatt mig i den här situationen. Jag tycker att jag, i normala fall, är en klok tjej, en klok tjej som gjort mycket bra i livet. Jag har klarat av mycket, jag har tagit bra beslut. Ändå står jag nu här, massa massa kilon lättare, ingen glädje, en ständig panik över hur livet ska bli. Hur ser min framtid ut? Det känns just nu som att jag inte ens har någon framtid, allting känns så jävla hopplöst och svårt. Vill bara ta mig ifrån mig själv, eller bara somna, vakna och inse att allting bara var en hemsk mardröm. Jag vill verkligen inte vara kvar i den här sjuka kroppen längre.

 

Jag vet att jag egentligen inte kan hjälpa att jag är sjuk, men samtidigt är det ju ett val jag gjort från början. Jag, bara JAG valde att börja svälta mig, JAG ingen annan. Det är även bara jag som kan ta mig ur det här och jag försöker. Varje dag kämpar jag. Jag äter, men ingenting blir bättre. Jag hatar att det är så svårt, jag hatar att det kommer ta tid, jag hatar mig själv så mycket.

Jag vill må bra, slippa all stress, oro, ångest och somatiska besvär. Låt mig bara få vara fri, låt mig få tycka om mig själv, låt mig få glömma allt jag varit med om, all smärta jag känner.

Jag vet inte hur jag ska må bättre, jag vet inte..... Jag är vilsen, klen och svag!

Det värsta är nog att alla tror att allting är bra nu för att jag äter. Det mesta av skiten sitter i huvudet så det är verkligen inte bra trots mat och näring :(

Jag vet åtminstone att jag aldrig någonsin vill falla tillbaka till min svält, jag kommer fortsätta kämpa varje jävla dag. Jag SKA och KOMMER ta kål på ätstörningen!!

Lever just nu på falsk glädje och falsk energi. Skillnaden nu är att jag VET att det är ätstörningen som lever, friska jag tog just ett steg tillbaka. 

Jag och anorexin var nämligen ute och shoppade lite på mellandagsrean. Det här med att handla kläder vet jag ju egentligen bara triggar- och matar ätstörningen mer. Jag vet det, ändå gör jag det, varför?? Jag intalar mig själv att jag "behöver" nya kläder fast att jag har flera garderober proppfulla med kläder, vissa med prislappen kvar till och med. Idag kände jag mig inte längre för smal, jag kände mig fin och jag kände mig nöjd. Jag känner hur energin höjs ett par steg. Om jag bara kunde få fram friska delen av mig lite mer, bara se hur jävla smal jag är, men i de här lägena försvinner liksom den friska sidan långt bort och anorexin tar över. "Gud vad fin jag är!" "Vill jag verkligen bli av med den här kroppen?" "Vill jag verkligen bli tjock igen?" "Vad duktig jag är!" Ungefär sådär låter mina tankar. Blir arg när jag tänker på det, försöker kämpa emot, tittar i spegeln en gång till.. 

Hämtar minsta storleken på kläder, de är för stora många av dem. Minsta storleken på jeans är väldigt stora i midjan, hade kunnat ha en-två storlekar mindre. Provar jeans från barnavdelningen, en väldigt liten storlek sitter alldeles perfekt. Jag ler lite för mig själv.. Friska jag skriker att jag ska sluta, men den dåliga sidan av mig ler fortfarande förnöjt. Jag kommer hem med ungefär sju nya tröjor, ett par jeans och 600:- fattigare samt en försvagad frisk sida och en otroligt nöjd anorexi. 

 

Varför kan jag inte bara sluta? Jag vill ju bli frisk. Jag kämpar varje dag för det.. Blir så ledsen för de här snedstegen. Jag vill inte att det ska vara såhär svårt. Vill ju må bra på riktigt. 

Jag vill verkligen, verkligen ha hjälp med de här tankarna och alla hjärnspöken. Jag är rädd för att vara för frisk för ÄS enheten :(

Jag kan inte minnas när jag senast mådde bra, alltså ett ÄKTA välmående. Jag mådde rätt bra under min sjuka period, falsk glädje. Jag hade så mycket energi, kände mig smal, snygg och duktig. Jag hade lyckats med något, jag gick ner i vikt, jag blev smal.. Det var ju dock falsk lycka, jag blev lurad att jag mådde bra, lurade mig själv, gick på överskottsenergi. Inombords var allt kaos, men jag vägrade inse mitt problem, jag hade ju kontroll, jag var bara duktig, inte sjuk.. Vart arg på folk som sa till mig att sluta, att jag var för smal. Kände bara att alla vände sig emot mig eller var avundsjuka. Nu förstår jag ju att alla bara var oroliga för mig, att de stod och trampade, ville hjälpa men kunde inte. Jag levde i min svältbubbla..

 

Men som jag skrev har jag nog aldrig i mina tonårs- och vuxendagar aldrig mått helt bra. Jag har gått i och ur depressioner, hatat mig själv, aldrig kunnat acceptera vem jag är och hur jag är! Jag har alltid haft väldigt svårt med relationer, har bara varit i destruktiva förhållanden på ett eller annat sätt. Jag är som en magnet som drar till mig fel killar. Förr ville jag så gärna, jag ville vara som alla andra. Skämdes så enormt mycket över att alltid vara ensam. På grund av det fortsatte jag träffa de här killarna som skadade min självkänsla mer och mer. Antingen var de upptagna eller så var jag bara ett tidsfördriv när det inte fanns annat att göra. Jag gjorde allt för att de skulle tycka om mig, ställde alltid upp, sprang som en hund på inkallning till killen så fort han hintade lite. Kände att bara jag får lite bekräftelse så är det bra. Jag vet ju att det är svårt att få kärlek när man inte kan älska sig själv. Det är ju A och O i ett förhållande. 

 

Jag har på nåt vis skapat en identitet i sjukdomen, jag är den smala tjejen som ändå "lyckades". Jag har någonting även om det egentligen är skit. Det är det här jag måste lära mig hantera, jag måste lära mig att finna mig själv, bli trygg i mig själv och framförallt acceptera- och tycka om mig själv. Att äta klarar jag ju nu även om rösterna ibland drar mig neråt.

Jag är så rädd att kroppen ska förändras innan mitt tänk förändras. Blir jag normalviktig försvinner min identitet, det låter sjukt men så känner jag. Min sjuka sida vill hålla kvar vid undervikten för att då syns jag och syns jag finns jag. Min friska sida däremot vill så gärna bara må bra, min friska sida vill inte vara styrd under detta monster. Jag är förvirrad.. Jag vet inte hur lång tid det förväntas ta.

Ibland, IBLAND vill jag plocka fram vågen igen, se hur mycket jag ökat i vikt, men tack och lov är mitt sunda förnuft starkare just nu. Jag VET att jag inte skulle kunna hantera det, jag skulle inte kunna äta med gott samvete längre, rösterna skulle antagligen bli starkare, så jag fortsätter vägra vågen! Har inte vägt mig på över en månad nu..

Godmorgon! 

Har precis ätit frukost och sitter just nu och kollar på Nyhetsmorgon (som vanligt handlar det om mat).

Det är svårt att tro att det är vinter ute nu med tanke på att gräsmattorna är gröna och solen lyser gott. Jag är ingen vintermänniska alls, så jag njuter faktiskt av det här.

Sov ganska bra inatt, men lite oroligt. Vaknade flera gånger av att jag behövde gå på toa, så irriterande! Somnar dock om lätt numera vilket är skönt.

 

Snart är det dags för nyår, känns inte ett dugg bra. Har alltid hatat den dagen, i år känns det ju inte direkt lättare om man säger så. Jag tror faktiskt att jag bara ska vara hemma, ensam, sova tidigt. När jag sen vaknar är det ett nytt år, ett nytt år med nya möjligheter och det här året hoppas jag ska bli ett friskt år! 2014 vill jag börja tycka om mig själv och jag vill bli frisk och fri!

KRAM

Ibland tycker jag det är skönt att läsa bloggar skrivna av människor som blivit fria från sin ätstörning. Det ger mig en del hopp om framtiden. Ibland är det även skönt att läsa om hur de upplevde sin sjukdom och vad den gjorde med dem. Jag känner så ofta igen mig själv och mitt beteende i dem.

ibland känner jag mig frisk, men samtidigt har jag så mycket konstiga tankar, tankar som ibland får mig att tro att jag är helt galen, även då är det skönt att läsa att deras tankar och beteenden är snarlika mina. Tänk att sjukdomen visar i det stora hela samma symtom för de flesta, jag kan nicka igenkännande till de flesta bekymmer. Det är skönt att veta att man inte är ensam, att det jag känner tillhör den här jäkla sjukdomen, men att det kan bli bra, bara man kämpar! 

Jag kan ibland komma på mig själv med att börja utesluta saker, saker jag egentligen vill äta.. Många gånger följer jag de här tankarna, bekräftar dem och gör som de säger. Ibland är jag faktiskt helt omedveten om det här tills jag analyserar mig själv i efterhand. Som nu. Jag har fortfarande väldigt svårt att skilja på vad som är mitt friska jag och vad som är mina hjärnspöken.. Ibland resonerar jag ordentligt med mig själv, hjärnan går på högvarv och alltid handlar det om mat, ofta om vad som är "okej" och inte okej.

Jag känner att det börjar bli bättre, men mitt mående är ändå väldigt långt ifrån bra!

När jag var som sjukast gick jag på nån konstig form av energi som egentligen inte fanns, jag var hyper! Jag sysselsatte mig ständigt med någonting för att slippa stanna upp och känna. Nu är jag i stället helt apatisk, vill bara vara hemma för mig själv i min egen lilla bubbla. Känner mig väldigt nedstämd, ingenting är roligt, jag har svårt att se fram emot saker. Vill bara vara med mig själv och lämna omvärlden utanför. 

När jag började äta igen kändes det verkligen som att jag var pånyttfödd, all mat smakade så ljuvligt, jag log och var glad, kände att jag hade fått livet tillbaka. Nu är det liksom vardag, det är inte spännande och pirrigt att laga mat längre, smaklökarna krullar sig inte längre av vällust för lite falukorv. 

 

Jag kommer aldrig ge upp min kamp och falla tillbaka, det har jag dyrt och heligt lovat mig själv. Jag önskar dock att livet ska kännas ljust igen, att jag ska orka hitta på saker. Känna att jag blir glad och tillfreds av någonting, men känslan uteblir och jag känner mig bara mer och mer nedstämd hela tiden. Är glad när jag blir omtöcknad och sömnig efter mina sömntabletter för då slipper jag känna och tankarna är i det stora hela som bortblåsta. 

 

Jag förstår fortfarande inte hur allting kunde gå så snabbt, att jag blev så sjuk på så kort tid. Men i och med tidsaspekten så tror jag ändå att det kommer gå att bli helt frisk och fri en dag, att kunna äta det jag vill och se ljust på livet igen. Jag vet att jag en dag kan se det här som enbart ett tragiskt-, men antagligen även ett lärorikt minne. 

Om jag bara slapp känna mig så likgiltig.. 

Scheisse, dagen har verkligen gått i trötthetens tecken, jag är heelt slut. I övrigt har jag haft en väldigt bra dag måste jag säga. Tankarna har knappt stört mig och det känns rätt ovanligt. Så skönt om de börjar minska! 

Har ätit helt okej idag (fortfarande inget ätande runt lunch. Är inte hungrig då!). Frukost: keso blandat med sojayoghurt, sötning och vaniljpulver med min müsli på (GUDAGOTT!!!!), en macka med ost och salami och såklart en sojalatte. Middag: omelett på två ägg och sojagrädde, curry- och vitlöksstekt kyckling med färskriven parmesan- och ädelost smält ovanpå, en hembakt ostfralla med skinka och ost till samt en herrans massa ruccola. Ingen ångest, men jävligt mätt vart jag! 

Nu längtar jag som vanligt till att få gå och sova.

KRAM

Hej fina!

idag har jag mått rätt illa och haft lite småont i magen hela dagen. Vaknade klockan tio och var sådär skönt slö av sömnmedicinen fortfarande. Älskar den känslan för den förminskar alla hjärnspöke och jag kan slappna av! Resten av dagen har varit helt okej, jag har inte gjort värst mycket idag. Åkte en sväng och handlade lite saker jag hade slut på, till exempel keso som jag är heeelt beroende av, så gott! Efter de har jag mest slappat i schäslongen, googlat runt lite, budat lite på fina saker på tradera (beroende, känns lite som julafton varje gång jag får ett paket). 

Har varit lite småstressad hela dagen just för att jag inte vetat vad jag vill äta till middag, men nu har jag bestämt att det får bli en omelett med currykyckling, mums! Då får jag även chansen att testa min nya stekpanna jag fick i julklapp :)

 

Jag hoppas alla har en bra dag! 

kram

Hej!

Jag skrev lite mål jag hade med min ÄS när jag bestämde mig för att bli frisk och fri. Tänkte utvärdera lite.

 

Nu kan jag slappna av lite mer, skönt! Tog tablett i ångestdämpande syfte när jag kom hem från mamma och nu har jag tagit mina sömntabletter. Börjar bli sömnig, ska bli skönt att vakna upp imorgon, en ny dag.. Nya tag! Försöker omvandla tankarna jag har, det är ju BRA att jag åt förut, JAG är bra som håller mig till den friska vägen, att jag faktiskt står emot hjärnspökena trots att det ibland är helt galet svårt. Det här kommer ju bli bättre och som jag sagt förut är jag stolt över mig själv som kommit ändå så pass långt som jag faktiskt gjort. Heja mig!

 

Fick förresten ett sms förut som gjorde mig glad, jag log verkligen PÅ RIKTIGT. Var tvungen att till och med skutta lite diskret för mig själv. Smset var från den kille jag har betraktat lite i smyg sådär i.. Ja typ två år nu. Visserligen skickade jag först och önskade god jul, men svaret jag fick var oväntat och det pirrade till i magen rätt rejält! <3

 

Nu ska jag ta en sista (tror jag!) rök i det "härliga" regnvädret vi har, sen ska jag bädda ner mig i sängen och titta på någon film!

kram!

Fan fan fan... Mår dåligt! Jävla jävla ätstörning vad jag HATAR dig, jag hatar dig av hela mitt hjärta! Du förstör hela mitt liv! 

Tänk att mat, god mat, kan få mig att må så dåligt! Jag har ätit som en jävla gris idag, ångrar mig men ändå inte. Det var gott, men ångesten blir hemsk och tankarna helt galna! Varför skulle jag äta så mycket? Åt två skinkskivor, en bit lufttorkad skinka, två ägghalvor med räkor och majo, två små laxrullar med saker i, fyra köttbullar med liten klick hemmagjord rödbetssallad, en bit revbensspjäll, rättikagratäng, två bitar korv. Inte nog med de så åt jag ost till efterrätt, mindre mängd än vad jag tidigare skulle ha gjort, men ändå, en herrans massa. Åt dessutom en muffin som jag hade bakat + att jag smällde i mig nötter. Varför varför varför? Varför kan jag inte bara få vara normal, varför måste dessa tankar ta upp hela mig? Jag hatar mig själv, men ännu mer hatar jag sjukdomen som får mig att bli- och må såhär.. 

Allting var på det viset lättare när jag var som sjukast och svälte mig som värst. Då kunde jag IBLAND äta vanligt och kanske lite för mycket, men då visste jag att jag hade den trygga svälten att gå tillbaka till. Jag visste att jag skulle gå ner det jag möjligen gått upp. Nu när jag bestämt mig för att bli frisk är inte det längre ett alternativ och jag känner mig så löjligt livrädd just nu. Jag känner mig så jävla stor och tjock, mina lår ser helt groteska ut och jag blir så sjuhelvetes förbannad på mig själv samtidigt för att jag tänker såhär. Jag är ju inte tjock, men det KÄNNS så och jag ser det så. Min bild av mig själv är helt förvrängd. Jag vill bara SE själv att jag är smal. Vågar inte ens titta mig i spegeln nu. Jag åt dessutom mest av alla vid bordet. I och med den här jävla sjukdomen känner jag varken direkt hunger eller mättnad. Äter fast jag inte är hungrig, men när jag väl börjar äta känner jag av hungern och då blir jag i stället aldrig mätt (eller de dröjer tills jag känner mättnaden). De andra runt bordet blev ganska snabbt mätta medan jag bara ville ha mer och mer. Jag fick till slut be dem ställa undan maten eftersom jag inte kan hantera mig själv. Skämdes så inihelvete, jag borde inte äta.. Men jag VILL äta. Slits hela tiden mellan den friska och den sjuka sidan.

 

Jag dör, vet inte hur jag ska hantera det här! :( försöker tänka på annat, på mysiga saker, men de blir för litet i jämförelse med stressen jag känner i kroppen.. Fick annars perfekta saker i julklapp och jag är så tacksam! Fantastiska familj! 

Vart man än tittar är det mat, mat, mat.. Det är statusuppdateringar om mat, bilder på mat både på Facebook och på instagram. Allting, verkligen allting kretsar runt mat en sån här dag. Jag önskar att jag var som förut, älskade mat, åt tills jag i stort sett rullade fram men längtade samtidigt tills nästa gång jag skulle få trycka i mig mer. Ingen ångest, bara glädje. Vad lätt livet var ändå. Jag tänkte aldrig på hur mycket kalorier någonting kunde tänkas innehålla, visst väl knappt vad en kalori var.. Nu vet jag vad de flesta produkter innehåller. Försöker numera att låta bli innehållsförteckningen, men ibland går det inte och min störda hjärna börja genast räkna för att få fram hur mycket jag fått i mig. Det är så sjukt. Ibland undrar jag om jag hamnat mitt i en mardröm och det har jag väl på sätt och vis.

 

Nu är det snart dags att bege mig mot mamma och mot.. Ja precis, maten.. Jippi! ,:( 

Än så länge mår jag ganska bra. Känner av oron i kroppen, men försöker tänka positiva tankar så fort de vill ta över och det fungerar faktiskt rätt okej! 

Tänker mycket på hur dagen skulle varit om jag fortfarande hade svält mig själv. Antagligen hade den varit fruktansvärd och mycket ångestladdad. Jag hade tänkt mig att jobba en heldag på mitt jobb för att slippa allting kring maten och bara glömma att det var jul. Nu är jag i stället sjukskriven och kommer äta av julmaten som jag älskar, det kanske kommer kännas jobbigt, men jag tror att det bra med det kommer överväga det dåliga! 

 

Jag är så glad och tacksam att jag bestämde mig att börja äta för en månad sen (Gud tänk att det redan gått en månad!! Vad snabbt tiden går). Den här månaden har varit både bra och dålig, men jag är stolt över vad jag ändå hittills åstadkommit, jag tror att det är rätt bra gjort :)

KRAM

God jul på er alla! Jag hoppas ni kommer få en fin och harmonisk dag och att all livets jävelskap kan lämna er ifred idag. Kämpa! 

Jag ska verkligen försöka idag att inte se mig själv som ett offer vilket jag faktiskt gjort sista tiden. Ingenting kommer ju bli bättre av att jag hela tiden tänker mörka, nervärderande och elaka tankar om mig själv. 

Idag ska jag försöka vara avslappnad och lugn, ta en timme, eller till och med en minut, i taget. Leva i stunden, glömma allt dåligt. Det är klart att det här kommer bli bra, men jag får nog släppa på tanken att det kommer gå snabbt. Jag blir så ledsen och frustrerad för varje nederlag trots att jag lovat mig själv att det är okej att misslyckas ibland, bara jag fortsätter kämpa vidare!

Ta hand om så mycket ni kan idag! <3

Bara längtar tills jag får gå och lägga mig, men vill inte lägga mig för tidigt för jag är rädd att vakna för tidigt. Orkar inte med en lång dag imorgon. Ska ta mina sömntabletter nu vid 22, de brukar ta ungefär två timmar innan de verkar. 

Imorgon är det julafton, jag önskar mig ett friskt och normalt liv. Kanske kommer allt kännas bra imorgon? Har alltid försökt vara positiv, men på senaste tiden har jag varit fruktansvärt ledsen, bitter och arg på livet. Kanske är det ett gott tecken ändå, det kanske betyder att hjärnan får nog med energi och orkar arbeta igen?! 

Jag tänker försöka riktigt hårt för att dagen imorgon ska bli bra. Hoppas hjärnspökena kan hålla sig borta, det är ju ändå jul ,:(

Kram till alla fina människor därute! <3

Förra året vid den här tiden var jag kanske inte lycklig, men jag var LYCKLIGT ovetande om att 2013 skulle komma bli det år jag tappade över 30kg och i och med detta min livsglädje. Jag ville bli smal, jag ville ha lycka. Jag hade försökt tidigare men alltid fallit tillbaka till min ohälsosamma kosthållning, den här gången skulle det bli skillnad lovade jag mig själv.

Nu är jag smal, men så långt ifrån lycklig man kan komma. Ohälsosam bantning kan aldrig medföra lycka. Jag trodde det, men monstret och alla hjärnspöken tog över mig, tvingade mig att svälta mig själv tills i stort sett ingenting fanns kvar av den gamla jag. Jag blev en slav under mig själv.. Jag har varit rädd, så himla livrädd! Jag såg själv hur jag försvann mer och mer, men jag kunde inget göra. Jag hade helt tappat kontrollen. Vågen blev min Gud, mitt allt. Den styrde mitt liv. Jag vägde otroligt lite, men jag ville ner mer och mer, allting vart en tävling mot mig själv. Jag såg mig själv som duktig när jag bara ätit 400kcal på en dag, fick ångest om jag råkat äta över 500.. Lovade mig själv att äta mindre nästa dag, jag ville ju inte bli tjock..

Jag manipulerade min omgivning, var arg när folk la sig i och kommenterade min kropp. Alla såg ju att allting bara rasade, hur borta jag var. Jag lärde mig att laga mat med i stort sett inga kalorier, jag ville att det skulle se ut som att jag åt. Mina tankar gick mer och mer till mat. Det enda som fyllde mitt huvud och tid var mat. Jag var SÅ hungrig, mådde så fruktansvärt.. Ville vara som alla andra, men det gick inte att börja äta. Låg i fosterställning varje kväll när jag skulle sova på grund av illamående och magsmärtor, lovade mig själv att äta mer nästa dag, men det gick aldrig och samma visa var det nästa kväll. Började vakna omänskligt tidigt varje morgon, orkade knappt upp ur sängen, var yr och mådde så illa att jag nästan kräktes. 

Försökte klara av mitt arbete, Personligheten förändrades totalt, jag skrattade inte, jag hängde inte längre med. Försökte lyssna på vad folk pratade om, men det gick inte att förstå. Ville så gärna och la massor av energi på att låtsas att allting var bra. Ingen fick ju förstå hur sjuk jag var.. 

Känner att jag går omkring här med ett konstant stresspåslag.. Nu är de mesta av julmaten tills imorgon gjord, köttbullarna och rödbetssalladen står i kylen och rättikagratängen står i ugnen. Så länge jag höll mig sysselsatt med det hann jag inte tänka på hur jag kände mig.

Jag vill bara kunna koppla av, men jag vet inte hur. Vill vara glad, men jag vet inte hur.. 

När jag precis började äta för en månad sen romantiserade jag det väldigt mycket, hade ju inte ätit på så länge och då smakade maten så gott och jag kunde äta vad jag ville (i stort sett). Nu känns maten mest som ett nödvändigt ont, ser inte fram emot att äta direkt utan gör det bara för att jag måste. Ändå går de mesta av mina tankar till just mat. Det är så stort men samtidigt så hemskt och ångestladdat.

Måendet pendlar som sagt hela tiden. Idag är jag ledsen, besviken och känner mig otroligt värdelös. 

Jag och min bästa vän har varit som ler och långhalm i fem år, vi har gjort allt tillsammans, nästan varit som syskon. För henne berättade jag om min problematik för två veckor sen. Inte en gång efter jag berättade och öppnade mig har hon hört av sig, hon har inte frågat en gång hur jag mår. Det gör mig så himla ledsen, jag trodde att hon alltid skulle finnas för mig! I stället är det andra klippor, såna jag knappt känner mer än ytligt som alltid bryr sig, frågar hur jag mår och känner i stort sett dagligen! Tack till er, glad att ni finns! Men jag saknar ändå min bästis. Det är nu jag verkligen behöver någon, någon som håller upp mig. Jag har det skitjobbigt! 

Nu låter det kanske som att jag inte uppskattar de människor som finns runt omkring mig, men det gör jag. Det är guld värt, verkligen! Men jag hade verkligen räknat med att min närmsta vän faktiskt skulle bry sig mer. 

Det känns som att folk ser ner väldigt mycket på allt som har med psykisk ohälsa att göra, som att det bara är trams, som att det inte finns på riktigt. Hade jag i stället fått cancer kan jag garantera att hon hade pratat med mig varje dag, stött mig, frågat hur jag mår. För cancer är på riktigt, det är inte anorexi! 

Jag är samma person fortfarande, bara mer skör just nu, men jag har inte blivit något monster, jag är inget att vara rädd för! :(

Jag vet inte vad det är, men jag mår verkligen bara sämre och sämre hela tiden. Kanske är det att det närmar sig jul.. Just nu önskar en del av mig att jag bara kan få sitta hemma över julen, ensam och eländig (känner mig verkligen eländig nu) men den andra delen av mig vill såklart vara som alla andra, må bra, äta gott, spela spel och umgås. Jag mår så dåligt av att det kommer finnas godis och annat framme, det går ju liksom inte att hindra andra från att äta, men just därför vill jag bara vara ensam, i min egen lilla bubbla. Jag vill verkligen inte vara en sån som tycker synd om mig själv, men jag GÖR verkligen det just nu. Helvete, det här är så svårt. Mycket svårare än jag hade föreställt mig!

 

Var på maxi förut, kände mig ångestfylld men försökte bara koncentrera mig på det jag skulle ha och jag klarade mig genom hela affären utan att se någon jag känner (min fasa just nu). Köpte hem lite saker jag ska greja med imorgon. Har tänkt göra en egen rödbetssallad, laxrullar och så rättikagratäng och köttbullar då. Med det i planeringen vet jag att jag kommer vara sysselsatt imorgon. Bra! Då går den dagen fort.. Hoppas på att sova länge imorgon också och jag hoppas att jag vaknar upp lugn och harmonisk utan ångest..

Det känns som att det bara blir svårare och svårare det här med att fixa i ordning maten och äta den. Jag drar ut på tiden mer och mer och blir hela tiden mer orolig. Idag var det otroligt jävla jobbigt. Skakade så mycket så jag knappt kunde skära upp de ingredienser jag skulle ha. Kunde knappt få gaffeln till munnen för att jag skakade så. Men jag åt och jag tyckte de var gott, men ändå.. Att det ska vara så himla jobbigt och svårt! :( Jag känner mig så misslyckad och uppgiven. Den enda måltiden som går bra är frukosten, därför längtar jag till varje morgon, då kan jag verkligen slappna av och njuta.. Nu är de bara ett jäkla krig och kaos som pågår.. ,:( 

Men jag kämpar på, det är väl det enda jag kan göra nu..

Dagarna går så snabbt, på ett sätt tycker jag det är skönt, vill bara att dagarna ska försvinna! Gör inte alls mycket nu när jag är hemma. Har fortfarande kvar känslan om att vilja isolera mig. Det vart bättre en sväng, men nu vill jag återigen bara gräva ner mig. Kan inte säga att jag är varken glad eller ledsen just nu.. Jag lever kvar i mittemellanlandet.

Mina tankar om min kropp ändras verkligen flera gånger över dagen. Just nu känner jag mig så stor och grotesk, kan verkligen inte låta bli att granska mig i alla speglar jag går förbi. Normalvikt låter för mig så skrämmande, jag vill inte bli eller vara normalviktig. Eller låt mig säga såhär, jag vill inte tänka konstant på vikt. Jag vill må bra på insidan och inte längre bry mig om hur utsidan är/kommer att bli. Att bara fokusera på kosten och att i och med den få i sig näring är bara en sån liten del i allting. Det är hjärnspökena som ställer till allting. I en månad har jag lyckats äta mat utan att en endaste gång ha vägt och räknat en endaste kalori, det har inte hjälp speciellt mycket mot det som sitter i huvudet. Jag är fortfarande väldigt styrd av vad sjukdomen vill, på ett sätt ger den mig trygghet. Jag vill inte att det ska vara så, men sanningen är tyvärr sådan just nu. Önskar att jag hade strategier, men jag vet inte alls vad jag ska göra mer än att fortsätta äta, fortsätta kämpa. Hoppas på att via ÄS enheten få en psykolog att prata med, någon som förstår och vill hjälpa mig. Jag är jätteglad och tacksam över allt stöd från omgivningen, men många av dem förstår inte sjukdomen och jag har lite svårt att öppna mig stundtals, vill inte vara en belastning, därför håller jag mig för mig själv. 

Är inte vidare ångestfylld just nu, bara tom.. Spelar julmusik, försöker sjunga med, försöker få lite ro i själen, men det infinner sig ingen ro.. Bara en fortsatt tomhetskänsla. 

 

Ikväll planerar jag att baka pizza, helst skulle jag skita helt i att äta, men det är inget jag kommer göra. Vem är jag egentligen? Hur kunde det bli såhär? Jag vill ha mitt liv tillbaka, jag vill ha saker att se fram emot. Är trött på att det enda jag ser fram emot just nu är att ta mina sömntabletter och lägga mig och sova..

Fjärde advent.. Bara två dagar kvar till julafton. Jag känner mig stressad, en del på grund av maten, men mycket för att jag vill ha mitt space, min egentid. Jag vet inte om jag orkar vara pigg och trevlig en hel dag. Vill mest vara för mig själv.

Vet inte hur jag ska göra med maten, känns jobbigt, men jag ska verkligen försöka stå emot alla tankar och definitivt äta med förnuft, det vill säga inte för lite och inte för mycket. Att tankarna hela tiden måste handla om mat stör mig och gör mig så ledsen. Det var så skönt förut, jag åt utan att tänka på det. Det var så avslappnat och naturligt. Nu måste jag hela tiden resonera med mig själv huruvida jag får, eller inte får äta. 

Ska i alla fall åka och handla lite av maten som jag har tänkt att ta med mig. Jag ska göra rättikagratäng (istället för potatisgratäng), ska laga köttbullar med lite julkryddning och sen tänkte jag köpa någon form av korv, typ lamm, älg eller liknande. 

Jag är åtminstone glad över att inte behöva fira jul i ett stort sällskap, det mesta av mina skamkänslor har försvunnit, men ibland skäms jag fortfarande. En ätstörning är inte glamouröst på något sätt, den gör sån enorm skada. Jag hoppas att jag någon dag kan lyckas bli helt fri.. Ibland känns det som att jag kommer lyckas, ibland känns det bara hopplöst. Det är svårare än vad jag hade väntat mig. Trodde först att de bara var att börja äta så skulle allting försvinna och allt skulle bli bra. Det fungerar tyvärr inte så har jag upptäckt nu. 

 

Hoppas alla har en mysig advent! 

Kram <3

Tog mina sömntabletter för typ en halvtimme sen (ja, jag tog två igen, rätt skönt att bli lite mosig i huvudet och slippa alla tankar för en stund), ligger nerbäddad i sängen nu och väntar på att bli trött. Tänkte spela lite spel på ipaden innan jag somnar :)

 

Gud vad grinig jag blev förut förresten. Tänkte jag skulle slänga ihop ett formbröd till frukosten imorgon så det gjorde jag.. När jag skulle flytta över det till gallret för att svalna gick det av på mitten. Jaja, de funkar väl att skära skivor ändå tänkte jag. Lät det svalna en stund och skulle sen skära upp det. Några skivor gick bra, sen smulade sig skiten mest och gick sönder.. Fick ut kanske tio skivor. Skulle torka av spisen då jag HATAR när det är rörigt och vill inte komma upp till ett kaos imorgonbitti. Råkade då stöta till skärbrädan där brödet låg så ALLT åkte i golvet och brödet gick ju i tusen smulor (haha, nytt uttryck). Här hade jag kunnat bli rysligt arg, men jag suckade mest och kände mig bedrövad, massa råvaror åt skogen bara och jag som har så dåligt med pengar :( Tre skivor lyckades klara sig i alla fall så de blir ju spännande att prova dem imorgon i alla fall ;) resten var bara att samla ihop och kasta i soporna, tog ett varv med dammsugaren också eftersom det var smulor i hela jäkla köket (förlåt grannarna). 

Har i övrigt förberett det mesta inför frukosten imorgon.. Imorse var jag så trött att jag knappt orkade röra mig när jag vaknade, imorgon behöver jag inte anstränga mig allt för mycket då det som går att ha framme är framme :)

 

Nu ska jag gå ut och röka en sista gång innan jag gör ett sovförsök. Godnatt! <3

puss och kram

Nu är jag igång och skriver såhär mycket igen, men jag mår oftast bättre av att "skriva av mig", har så mycket tankar.

När jag var som sjukast använde jag instagram väldigt mycket som terapi, som ett litet "bevis" och som övertygelse till människor i min omgivning att jag åt. Använde det även flitigt efter att jag bestämt mig för att bli frisk och börja äta, detta innan jag berättade för någon. Det känner peppande att så många gillade mina bilder, det gav mig stöd när jag inte hade det i verkliga livet! Nu när jag berättat och de flesta vet om min problematik vill jag inte längre ladda upp bilder. Varför? För att jag skäms. Det låter helt sjukt, men som jag skrivit innan känns det konstigt och fel på något vis att äta. Försöker verkligen mota bort de här tankarna. Jag VET ju att det är bra att jag äter och jag vet ju att det är naturligt och friskt. Jag tror jag har gjort sjukdomen till en del av mig, vill inte att folk ska tänka "oj vad hon äter, och oj så mycket sås, och hon ska vara sjuk?!". Innerst inne vet jag ju att folk bara blir glada för min skull men det känns så himla konstigt. Jag undrar om det är vanligt Eller om det är jag som är otroligt konstig?

 

Har tänkt mycket idag på andra saker med. Jag är ledsen och orolig över att jag snart börjar på ett nytt jobb och att jag just nu är sjukskriven. I intyget står det att det inte går att svara på OM jag kan börja arbeta igen (beror på diagnos och behandling). Jag vet inte själv om jag kan eller orkar.. Jag mår helt klart inte bra och att komma till en helt ny miljö med nya människor känns otroligt skrämmande. Dessutom vet jag att det är mycket högt tempo på det här jobbet. Jag är rädd att rasa mer, att inte klara av det. Jag vill och försöker alltid vara duktig och framåt. Speciellt viktigt att visa framfötterna på ett nytt jobb, men vem vill ha en belastande anorektiker på sitt jobb? På mitt nuvarande arbete är jag trygg, arbetskamraterna är de bästa jag någonsin haft och alla är så stöttande. Trivs däremot inte med arbetsuppgifterna och det är anledningen till att jag sökte mig vidare.. 

Jag är så rädd att börja mitt nya arbete med en sjukskrivning. Vad ger det för första bild och uppfattning? Inte ens hinna börja innan man är sjuk.. Varför sökte jag ens nytt jobb just nu när jag visste innerst inne hur sjuk jag var? Tror att mycket gick ut på att jag ville starta om på ny kula, bort från de som förstod att jag var sjuk för att återigen låtsas som ingenting i en ny miljö. Missförstå mig rätt, jag VILL verkligen ha det här jobbet, men inte JUST NU. 

Varje dag längtar jag tills jag får gå och lägga mig, vill bara att dagarna ska gå.. Men samtidigt är jag rädd för att för varje gång jag somnar innebär en ny dag närmare att försöka vara frisk och klara av ett stressigt jobb.

Hej!

Jag har alltid älskat att laga mat och är även (om jag får säga det själv) väldigt duktig på det. Jag följer i stort sett aldrig ett recept. Recept använder jag endast till inspiration när den tryter, gör sen om recepten så det ska passa mig och det jag gillar bäst. Jag har svårt att äta rester, vill alltid laga ny mat. Idag blir det tyvärr rester, kan ju inte låta maten förgås ;) 

Återigen har jag "missat" lunchen, hade ingen lust att äta någonting, var inte hungrig för den delen heller. Jag försöker ju som sagt att äta när jag är hungrig, är jag inte det har jag galet svårt att stoppa något i munnen bara "för att" liksom.. Åt i vilket fall som helst en bra och stadig frukost så det är väl inte konstigt kanske att jag håller mig mätt? Älskar frukost så jag äter ofta rätt mycket. Idag blev det (om någon ens är intresserad) ca 200-250g keso blandat med ca 0,5-1dl sojagrädde, lite sötning och vaniljpulver och på det tog jag egenrostad müsli (nötter, fröer, kokosfett och kakao). Åt även en hemmabakad macka med goudaost och brie på. Äter det här i stort sett varje morgon, det är SÅ gott och något som är så underbart kan ju bara inte ge ångest.. 

Nu ska jag snart äta middag, håller på att förbereda mig mentalt. Samma sak VARJE dag, vet inte varför det ska vara så svårt? En del av mig vill låta bli, men jag vill ju bli frisk så därför kämpar jag på även om jag på kuppen ska röka- och städa ihjäl mig (Jäkla tvångstankar)..

Ska äta helstekt fläskfilé, sallad som jag tänkte toppa med feta och kräftstjärtar denna lördag till ära, samt en klick bearnais. Det är gott, men svårt.. 

Godmorgon, eller god lunch!

Sov till halv tio på mina propavan, Gud vad skönt att slippa vakna kl 06, 07.. Vaknade dock och kände mig helt däckad, stapplig på benen var jag med och helt långsam och seg. Kanske ska ta en hädanefter? (tjejen som är helt ovan med tabletter, haha). Gjorde i ordning frukost och nu ligger jag nerbäddad i min sköna schäslong och bara kollar runt på ipaden. I och med att jag är så seg är tankarna inte riktigt med mig vilket är skönt. Allting känns lugnt just nu! Hoppas att dagen blir bra och detsamma önskar jag er som läser! <3 Ni är så fantastiska som kämpar! 

Jag åt kladdkakan med grädde, jag klarade det! Ingen ångest! Jag har mått så bra idag även om tankarna fortsätter med försöken att styra mig, men skitsamma för jag mår BRA! Otroligt skön känsla. Jag är så himla stolt över mig själv som tagit mig såhär långt, helt på egen hand! 

Nu har jag precis tagit två Propavan och bäddat ner mig i sängen. Spännande att se om jag sover bra inatt, har aldrig tidigare tagit sömnmedicin så ingen aning hur jag svarar på det, hoppas bara jag slipper myrkrypningar. Hade tänkt börja med en tablett, men jag kör all in direkt i stället ;) lika bra! 

Gud vad jag känner mig glad och faktiskt även rätt rofylld i själen! Underbart! Hoppas på en lika bra dag imorgon! <3

kram och sov gott! 

Idag har det varit en underbar dag faktiskt. Jag har känt mig friskare än någonsin. Är så glad att jag åt mellisen förut!

Idag har jag alltså ätit frukost, mellis och alldeles nyss middag. Har även, faktiskt, bakat en variant av kladdkaka som jag hoppas jag kan utmana mig till att äta sen, men det gör ingenting om jag inte gör det, jag har ätit så bra idag så det är helt okej. För mig är det viktigt att försöka skapa en avslappnad syn på det här med maten nu, tänker inte tvinga mig själv till något. På ett sätt känns det väldigt konstigt att äta, att det (oftast!!) går lätt dessutom. Bara går och väntar på ett rejält bakslag. Ibland har jag givetvis ångest, men oftast rör den inte just maten utan saker runt omkring. Det värsta för mig just nu är all oro över allting, att jag känner mig så skör. Det är faktiskt riktigt skönt att vara sjukskriven just nu, känner att jag verkligen behöver det, jag behöver ta hand om mig själv för att ta mig upp och framförallt ta hand om mig själv..

 

Är så tacksam för alla människor som finns runt omkring mig. Tänk att jag trodde att alla skulle tycka illa om mig och ta avstånd. Folk som jag aldrig trodde skulle bry sig är väldigt engagerade och frågar varje dag hur jag mår och peppar mig, underbara människor, ni gör mig stark! Dock är jag lite besviken på min bästa vän, hon har inte frågat en gång hur jag mår eller hur det går för mig sedan jag öppnade mig för henne för en vecka sedan. Det känns tråkigt, men jag får försöka se det så att det antagligen är svårt att veta hur man ska bemöta mig i det här, jag anklagar ingen. Det är en svår sjukdom, men lite ledsamt tycker jag ändå att det är!

kram till er!

Jag åt precis lite lunch/mellis, heja mig! Det är rätt stort för att vara mig. Jag har svårt att äta mer än de två mål (frukost och middag) som jag godkänt för mig själv. Var hungrig, tror hungerkänslorna börjar komma tillbaka nu så smått, och det värsta jag vet nu är att bli ordentligt hungrig, det påminner mig så mycket om min sjukaste period. Gjorde i ordning en ordentlig tallrik med sojayoghurt och min egenrostade müsli med nötter och fröer. Var otroligt gott och jag kunde faktiskt njuta! Innan var det jobbigt som vanligt, måste ha en stund till att "övertala" mig själv. Försöker jobba på att avdramatisera hela situationen, att i stället göra den mysig. Därför tände jag både doftljus och vanliga ljus och släckte ner lite i lägenheten. Sen gick jag givetvis (suck) ut och rökte två gånger tätt efter varann. När tankarna kom ("ska du verkligen äta? Vill du bli tjock igen?" osv osv) försökte jag jobba bort dem, ignorera dem och i stället leda in tankarna på något annat, på något fint. Oftast tycker jag att det fungerar väldigt bra, ibland inte, men idag var det ett stort framsteg för mig! Skönt att slippa känna hungern gnaga.. 

 

Dock är det lite jobbigt just nu i och med att det är fredag. Har sagt till mig själv att jag får äta något gott på helgen. Nu känns det dock som att jag redan ätit ALLDELES för mycket för att "få" unna mig. Blir så galen på de här tankarna som konstant ska styra mig och min vilja. Känns helt galet verkligen.. Tankar som att jag borde träna, få bort alla onödiga kalorier dyker upp. Träning är dock något jag hållit mig ifrån under min sjukperiod, på nåt sätt har jag nog fattat att det skulle göra det hela värre, dessutom var jag så kraftlös att jag inte orkade.

Nu har jag varit på vårdcentralen och det gick ju jättebra! Tänk att mina hjärnspöken ska ställa till det så för mig med massa katastroftankar. Fick en helt fantastisk läkare, fick en känsla av att han brydde sig på riktigt. Han var väldigt mån om mig och sa att han skulle ringa till mig om cirka två-tre veckor för att höra hur det går för mig. Han skrev ut Propavan till mig och jag fick en ny kortisonsalva till mina händer (har fått besvärliga eksem av sjukdomen), jag fick även ta blodprover och det gick bra (Har varit otroligt rädd för nålar tidigare, men det verkar ha gått över). Hon som stack var världens gulligaste! Fick även med mig mitt sjukintyg, däri står det att jag uppfyller kraven för anorexia nervosa. Jag vet väl det redan, men på något sätt känns det skönt att ha det på papper. Jag ÄR sjuk på riktigt, jag inbillar mig inte! Det står även att jag är mager. Känns konstigt för någon som alltid varit mullig.. 

Var tveksam över hur jag skulle klä mig idag, alltid jobbigt numera eftersom jag är så smal. Beslutade mig i alla fall för mina nya jeans, vill försöka så gott det går att göra mig i ordning och försöka hålla mig kvar i det friska så mycket det går. Såg mig själv i spegeln och varje gång får jag typ en chock, hur ser jag ut?! Så himla tunn, det är ingenting kvar av mig. Hur kunde jag tycka att det var snyggt? Viktfobin sitter dock fortfarande hårt fast, klarar inte av siffrorna, allting låter så mycket och så groteskt..

Vårdcentralen idag kl 10.45, är nervös! Från att ha varit en pigg, framåt, orädd tjej är jag helt plötsligt det motsatta. Jag känner mig otrygg, är rädd och orolig för precis allt och gärna för alla saker på en gång samtidigt. Igår var jag helt hysterisk av oro, hela kroppen var i världens stress. Pratade massor med mamma och till slut släppte den värsta oron, tack och lov! Snart har jag (förhoppningsvis) ytterligare en grej att bocks av från oroslistan, blir skönt när bitarna faller på plats. 

Är rädd just nu att de kommer vilja att jag väger mig. Det är något jag faktiskt inte kommer gå med på idag, jag känner att jag inte klarar av det och det är ingenting jag känner att jag behöver utmana mig i. Den otäcka biten kan vi ta i januari när de är dags för bedömning på ÄS enheten, inte nu.. Vill bara ha mitt intyg och eventuellt något som kan lugna mig en aning när allting är som värst..

 

Önska mig lycka till!

Okej, återigen en jävla oro! Läste en blogg om en tjej som, precis som jag, kämpar med att bli fri från ätstörning. I en frågestund beskrev hon hur hennes behandling ser ut (inte på samma ställe jag ska till så för mig behöver det ju givetvis inte bli lika). Tydligen finns det någon form av dagvård där man ska tillbringa halva dagen tillsammans med andra och tvingas äta efter ett schema samt att någon ska stirra på en så man äter upp. Jag äter gärna efter ett schema, men jag vill äta den maten jag vill, det vill säga lågkolhydratskost med mycket fett. Jag har hela mitt liv haft fruktansvärda magbesvär. Efter varje måltid har jag suttit gråtandes på toaletten med magkramper från helvetet. Har försökt med så mycket, började äta laktosfritt vilket hjälpte till viss del, men inte fullt ut. Det är först nu när jag äter både gluten- laktos (eller oftast helt mejerifritt, typ sojaprodukter) som min mage mår bra. Jag har aldrig ont längre och det är en enorm lättnad. Lågkolhydratskost har även hjälpt mig mot andra bekymmer så som förlamande trötthet jag förr led av. Kunde sova till halv elva, somna igen i soffan i ca 2-3 timmar för att sen utan problem somna till natten igen. Led mig verkligen igenom dagarna. Nu är jag aldrig trött på det viset, klart jag är utmattad av sjukdomen, men inte på det viset som förut.

Jag är 26år och vill inte att någon ska bestämma vad för typ av mat jag ska äta. Just nu klarar jag av att äta och jag tycker det är enorma framsteg. Jag ser alltid till att ta i extra smör, extra ost osv just för att jag vill få i mig så mycket näring som möjligt, men att äta massa socker går verkligen bort för mig. Jag mår inte bra av det. 

 

Just nu ångrar jag att jag berättade om min ÄS. Är det så min behandling kommer se ut vill jag absolut inte vara med. Jag vill ha hjälp med att strukturera min vardag, få samtal från psykolog/kurator samt lära mig hitta strategier för hur tankarna runt mat ska kontrolleras. Äta klarar jag ju av, även om jag vet att jag kanske behöver klämma in ett mål mat till under dagen, jag tar en bit i taget vilket är lättast för mig. Jag har ju trots allt inte varit sjuk så länge, jag minns fortfarande hur ett friskt liv ser ut.. 

Gud så omständigt allting är kring min matsituation. Började med maten kl 18, skulle äta rester så de enda jag skulle göra egentligen var att ställa in maten i micron och värma samt hacka upp en sallad. 40 minuter senare kunde jag sätta mig ner och äta. Det är så otroligt laddat och jag är alltid stressad och orolig. Vill egentligen inte alls värma den där maten, eller vill vill jag kanske, men de är SVÅRT. Höll på att greja bra länge, förberedde salladen tog fram bestick, stoppa in maten i micron utan att starta den. Gick ut och rökte för att lugna ner mig. Väl inne klarade jag bara inte av att värma på utan jag fick gå ut och röka en gång till. Efter det gick det äntligen bra att sätta sig ner.. Phu! 

 

Tänkte lite på det här med hur manipulativ man blir i och med sjukdomen. Hur mycket jag verkligen kämpade med att lura omgivningen att jag var såå nöjd och såå glad och att jag faktiskt visst åt! Gick verkligen in för det, la all min energi. Försökte spela den hör glada käcka tjejen jag en gång var, ville visa alla att jag visst mådde bra och att jag helt hade vikten under kontroll. De flesta fattade ju såklart vad jag höll på med, de såg ju givetvis hur jag fullkomligt rasade i vikt under mycket kort tid, hur hela jag vart personlighetsförändrad. Vissa gick dock att manipulera relativt enkelt (kan ju inte veta helt 100 % såklart). Vissa verkade köpa det jag sa rakt av och de gav mig ju tillfredsställelse. Jag sa många gånger att det var så jobbigt att alla tjatade på mig och inte ville se att jag visst mår bra och äter. Det kändes som att hon gick med rätt mycket i min sjukdom, sa att folk bara är avundsjuka för att de inte lyckats, hon sa att hon önskade att hon var lika stark och målmedveten som jag. I början vart jag glad och triggad, men i slutet, när jag själv innerst inne hade insett hur fast jag var, vart jag mest ledsen egentligen, ledsen och besviken. Såg hon inte hur jäkla sjuk jag faktiskt var? Jag förstår att det är svårt för omgivningen givetvis och jag klandrar absolut ingen.. Det kanske är lätt att tro det bästa om folk, att folk faktiskt alltid är ärliga. Jag har dåligt samvete givetvis för att jag varit sånhär, men det var en del av mig, ett sätt att skydda min sjukdom. Jag trodde att jag lyckats lura alla och kände mig rätt stolt, nu i efterhand vet jag ju att folk var så oroliga och lätt genomskådade mig. Tänk vad mycket onödig energi jag har lagt på det här.. Jag såg det givetvis inte så, jag ville bara leva och förneka..

Det känns som att jag finns, men jag tycker inte livet är särskilt roligt eller ljust längre. Jag ser inte längre fram emot något, vill helst bara vara för mig själv, dricka kaffe, titta på serier på tvn, tända ljus. Antar att jag försöker ta hand om mig själv efter bästa förmåga, men det är svårt. Har hamnat i ett mellanläge, jag är varken glad eller ledsen, jag bara.. Är.

 

Tycker inte ens att det är roligt att laga mat längre, nu gör jag det för att jag måste och det kommer jag fortsätta med, tvinga mig själv i all evighet om det är så! Känner inte direkt av någon hunger längre, får påminna mig om att jag ska äta och oftast känner jag ju då att jag behövde mat när jag sen äter. Jag antar att det är ganska bra att laga mat och äta trots icke existerande hunger och att jag inte i stället faller tillbaka i tankarna att "bara fasta en liten dag". Jag har hittills ätit varje dag sen den 25/11, men nu är det som sagt inte samma känsla längre. Kanske börjar jag bli mer normal? När jag var som sämst kretsade mina tankar ENDAST kring mat, det fanns ingenting annat. Hela dagarna gick åt till att tänka på mat, googla matbilder, leta upp recept, baka, laga, smygäta ibland. Jag såg inte något annat i livet som viktigare. När jag började äta igen fanns samma beteende, jag har jobbat rätt hårt med att ta en (vad jag tror) normal portion, äta den långsamt, tugga ordentligt, absolut INTE kasta i mig maten. Det vore katastrof att börja hetsa. När jag väl "fick" äta ville jag äta allt, hela tiden! Det här beteendet har släppt i och med att det nu är "okej" att äta. Jag behöver liksom inte bunkra upp längre för jag vet att jag får mat i mig även nästa dag. Det kan gå lång tid innan jag ägnar mat en tanke. Visst dyker det upp tankar ibland, kan vara sugen på något ibland. Har svårt att "unna mig" något, fortfarande.. Är trots allt fortfarande väldigt styrd under mina tankar.

Antar dock att huvudsaken är att jag äter? Jag behöver verkligen all näring just nu. Önskar bara att mitt mående var lite bättre, jag gråter hellre hysteriskt än går i det här mellanläget. Jag vill hitta tillbaka till mig själv igen! Längesen jag skrattade från hjärtat nu.. 

 

Rädslan börjar dessutom smyga sig på igen eftersom VC ska kontakta mig imorgon igen. Tänk om jag inte får bli sjukskriven? Min chef har dock sjukskrivit mig ända fram tills jag slutar därinne (Mitten på januari), men jag behöver ju ett intyg.. Antagligen ordnar det sig, allting kommer ordna sig i slutändan! 

Kram!

Hej! 

idag har jag varit nere på stan en snabbis. Utmanade mig själv lite då det egentligen kändes otroligt jobbigt att ta mig ut. Hade hjärtklappning och början till ångest. När jag var som sjukast såg jag verkligen inte hur smal jag var (jag trodde jag såg det, men nu när hjärnan börjar funka normalt igen förstår jag att jag INTE såg) jag var stolt över hur jag såg ut, ville gärna ha så tajta kläder som möjligt för att verkligen visa världen vad jag "lyckats med". Nu känner jag bara en enorm skam, känns som att alla stirrar på mig. Är livrädd att träffa på någon jag känner och oftast smyger jag omkring mellan hyllorna i affärerna för att snabbt kunna gömma mig undan om jag ser någon jag känner igen.

Jag hade en tid till fransförlängning idag (påfyllning) och det gick bra. Bestämde sen att jag skulle ta en tur till H&M då jag hade fått rabattkuponer där. Träffade ingen jag kände tack och lov. Hittade lite kläder och märkte att gamla tankar fortfarande finns kvar. Kände av den där "kicken" när kläder är för stora. Provade ett par jeans i storlek 25" och de var ganska mycket för stora, hittade inga i 24" så jag lät bli att handla. Köpte ett par andra byxor i storlek 34, också för stora egentligen, men jag älskade materialet på dem så de plockade jag med mig hem + en söt kortärmad, lite längre tröja som jag tänkte ha på jul. Köpte även en söt tröja på barnavdelningen som var nedsatt till 100:-. Är det normalt tro att känna sig stolt över att utan problem kunna ta på sig en tröja i storlek 146/152? Jag vet ju att det inte är normalt på något vis egentligen, men tankarna blir så invanda och knäppa.. 

Har alltid känt mig tjock i provhyttsspeglar.. Idag gjorde jag definitivt inte det. Jisses vad tunn jag är, tunn som luft! Har ju snart ätit ordentligt i en månad, var bombsäker på att vikten bara skulle panikrusa uppåt, men den verkar inte göra det. Hur lång tid kan det ta? Jag är glad om det hinner dröja ett tag så min viktfobi kanske minskar en aning, det känns nämligen alldeles för stort och skrämmande just nu... Undra om jag någonsin kommer få en sund relation till min kropp igen? Jag hoppas verkligen det..

Dagen idag har varit lugn och rättså bra faktiskt (mitt mående pendlar något enormt). Imorse var det dock allt annat än bra, hela morgonen gick i hysterins tecken. Var så rädd, hysteriskt livrädd verkligen och så otroligt orolig. Skulle ju ringa till vårdcentralen för att be om sjukintyg. Var så SÄKER på att de skulle tvinga mig att bli inlagd. Igår skrev jag ju att jag inte kände mig smal, idag såg jag bara ett skelett i spegeln igen (konstigt hur jag hela tiden kan ändra min syn på mig själv). Tänkte hela tiden att "ingen kommer tro mig när jag säger att jag äter, de kommer lägga in mig under LPT och sätta sond på mig". Jag bad mamma följa med om jag fick tid för att kunna berätta läget. Jag mådde så dåligt, svettades, hade myror i hela kroppen, skakningar, kunde inte sitta still. Fick telefontid klockan 11 och var helt uppe i atomer kl 10.30. Skrev i panik till massor av folk (Gud så skönt att folk finns där och bryr sig!). Klockan elva ringde det, jag sa som det var och hon skulle återkomma på fredag morgon eftersom de inte fanns någon tid kvar till läkare och eftersom det inte är någon brådska än (kan ju sjukskriva mig själv en vecka). Hon trodde inte att det skulle vara några problem och hon berömde mig för att jag kämpar och för att jag börjat äta igen! Vilken lättnad.. Att jag alltid måste tänka katastroftankar hela tiden. Det har blivit tusen gånger värre sen jag vart sjuk. Det är som att ätstörningen försöker säga till mig att allt kommer vara stabilt SÅ LÄNGE jag inte berättar för någon hur läget ser ut! Det känns skönt att gå emot och prata öppet och vilt om allting, även mina, ibland, otroligt störda tankar..

 

Resten av dagen har som sagt varit lugn, jag har mått ganska gott. Ingen direkt ångest. Jag har varit väldigt väldigt trött och sovit i schäslongen en stund. Det är härligt att kunna somna till sådär mitt på dagen igen. När jag var riktigt sjuk var kroppen så uppstressade att jag omöjligt kunde somna hur trött jag än var. Det dåliga samvetet över jobbet har släppt till största delen. Jag får lov att acceptera att jag är sjuk och inte kan jobba just nu, jag vet att mina kollegor klarar sig galant utan mig :) 

 

Just nu har jag så mycket konstiga tankar som kretsar i huvudet och jag vet inte vad som är vad. Försöker hela tiden sortera allting till vad som är friskt och vad som är sjukt, men för tillfället har tankarna ändrat karaktär, eller så är jag på väg åt rätt håll? Jag vet ingenting.. Jag fortsätter i alla fall som innan med en stoooor frukost och middag på kvällen (blev rådd till att lägga till lunch med, men jag är tveksam)

 

Tänker att jag nog inte är tillräckligt sjuk. Jag äter ju. Jag kommer bara ta upp ÄS enhetens tid. De kommer tänka "men herregud, hon är ju inte sjuk. Hon är ju inte ens smal"

 

Jag funderar även på om jag verkligen är sjuk eller om jag bara inbillar mig. Vill jag vara sjuk och därför håller mig kvar i det, eller är det sjukdomen som styr mig och mina tankar? Idag har jag tvivlat på om det är friska jag som brottas med sjuka jag på ett negativt sätt. I och med att jag är rädd att inte bli trodd på leder mina tankar till att jag vill äta mindre för att "bevisa" att jag visst är sjuk. Tankarna i huvudet säger att jag kan äta vad jag vill just nu, men att friska jag inte tillåter det för att jag kanske vill vara sjuk. 

 

Jag funderar även på om kanske folk i min omgivning tror att jag ljuger för att få uppmärksamhet. Vill jag ha uppmärksamhet, är det därför jag började banta? Är det något fel på mig? Jag försöker att hela tiden vara ärlig i mina känslor just nu, hur skruvade de än är. ibland känns det som att jag håller på att bli galen ärligt talat.

 

Imorgon måste jag ringa till vårdcentralen och be om sjukskrivning. Även här tänker jag att de inte kommer tro på mig, jag vet ju inte om jag är "tillräckligt smal" eller "tillräckligt sjuk". Tänk om jag inte får bli sjukskriven? Behöver jag ens vara sjukskriven? Ena stunden känner jag mig frisk, i nästa stund sjukare än någonsin. Jag hör ju hur jag resonerar, ibland är det inte klokt. Jag måste hela tiden söka bekräftelse i att jag inte hittar på för jag vet ärligt talat inte själv. 

 

Känner någon med ätstörning igen sig? Snälla berätta, säg att jag INTE håller på att bli tokig. Just nu känns allt helt galet..

Återigen börjar jag inlägget med att jag inte vet jag känner. Känner mig nog mest tom. Jag har fattat att jag är sjuk och jag ser att jag är smal, men jag har nog inte förstått att läget är ganska allvarligt.

Pratade med en sjuksköterska på ÄS enheten i typ en halvtimme. Hon ansåg att min situation och min vikt är väldigt allvarlig och hon ville absolut att fallet skulle prioriteras och hon trodde jag skulle få komma dit redan i början på nästa år. Till ÄS enheter är det ju hårt tryck och oftast lång väntetid (cirka fyra månader). Jag är chockad, rädd för vad som ska hända. Hur kunde det gå såhär långt? Hur ska jag hitta mig själv igen?

 

Mår ändå förhållandevis bra just nu, men jag känner mig dämpad, orkeslös. Orkar inte bry mig, lite så känns det. Jag vet inte om det är det att jag har svårt att se allvaret i situationen eller vad det är. Kollar mig i spegeln, visst jag är smal, men SÅ smal är jag väl ändå inte? Jag önskar jag kunde ställa mig utanför mig själv och se mig med alla andras ögon. Hjärnan fungerar liksom inte normalt. 

Jag fick i alla fall positiv respons på de måltider jag äter och hon sa att jag kommit en liten bit på vägen. 

När jag ringde samtalet var jag säker på att hon skulle säga att jag inte behövde hjälp, att jag verkar ta mig upp på egen hand, men tydligen inte! Jag är vilsen och jag är låst i mig själv.. borde kännas fruktansvärt, men jag känner mig som sagt trots allt rätt iskall just nu.. jag är rädd för känslorna när de kommer ikapp och förstår allvaret.

Gud jag vet inte vad jag känner. Ibland ingenting, ibland allt! Ibland tror jag att jag mår rätt bra trots allt, är det så? Jag har svårt, som sagt, att hantera och sortera mina känslor. Ingenting känns som förut.

 

Pratade med min chef imorse, han i sin tur hade pratat med ÄS-enheten och jag blev ombedd att ringa dit. Det var med darriga händer jag slog numret, ska JAG ringa en enhet för ätstörda?! Är jag ens ätstörd, är jag verkligen så smal som alla andra tycker? Är jag verkligen så sjuk att jag behöver hjälp? Jag vet verkligen ingenting, ibland känner jag mig helt normal, som om sjukdomen var helt borta. När jag ringde var en sån stund det ändå kändes ganska okej. Ska jag då ringa och berätta hur dåligt jag mår när det för tillfället känns okej? Jag vet ju att det är såhär i sjukdomen, det går upp och ner, men det känns helt galet! 

Ingen svarade i alla fall när jag ringde, det verkar vara hårt tryck. Lider med alla som måste ringa dit.. Jag vill inte att någon ska behöva gå igenom det här! Jag pratade i alla fall in ett meddelande och en stund senare ringde en sekreterare upp. En sjuksköterska kommer ringa upp mig kl 14 och jag är så orolig. Vad kommer hända? Vad ska jag säga? 

 

Chefen en ville även att jag ringer till vårdcentralen för att bli sjukskriven samt för att ta prover. Även här är jag rädd. Tänk om jag inte får bli sjukskriven, tänk om jag inte ser tillräckligt sjuk ut? Jag har ju varit mager väldigt länge nu, jag har vant mig, ser inte på mig själv som "sjukligt smal" längre. får en tanke att jag måste ta på mig de minsta och tajtaste kläderna för att visa att jag visst är sjuk, ibland känns det som att hjärnan försöker lura mig att stanna kvar i sjukdomen, det känns som att jag även vill det till viss del. Jag vill inte bli normal, nu har jag en trygghet, jag har något även om det är en kass ätstörning.. 

Godmorgon! 

Sitter och tittar på Nyhetsmorgon vilket jag gör i stort sett varje morgon och VARJE morgon är det samma sak, det vill säga ett himla tjatande och malande om vikt, mat, bantning och massa hets om det här. Det påverkar mig nåt enormt. Just nu samtalas det om hur mycket man kommer gå upp i vikt över jul, tydligen finns det studier. Det skrämmer mig, min viktfobi är jobbig och det kommer nog dröja innan den släpper. Julen innebär väldigt mycket oro, jag vill njuta av maten och sällskap men hur ska jag kunna? Hur ska jag, en hel jäkla dag, klara av att vara helt omgiven av mat utan att hetsa och sen få ångest, eller tvärtom.. Inte våga unna mig något, så som det varit tidigare och fortfarande är. Varför måste allting kretsa kring mat? När jag var frisk älskade jag mat, jag kunde se fram emot att gå ut och äta på restaurang en vecka innan det var dags, jag önskar att det var så nu, men nu bara hatar jag att allting ska handla om mat och en vikthets.

 

Tankarna började idag jäklas med mig direkt jag vaknade. Tycker att det känns som att jag ökat massor i vikt, tycker inte att höfterna sticker ut tillräckligt mycket, eller lika mycket kanske jag ska säga. Jag läste dessutom på ätstörningsenhetens hemsida att de har kropps- och viktkontroll. Klä av mig kan jag göra, men jag VILL INTE väga mig då jag VET att det skulle trigga mig. Jag vill inte veta vad jag väger just nu, dessutom känns de inte som att jag är "tillräckligt" smal för att bli en del av en ätstörningsenhet, men samtidigt är det bara samtal jag vill ha hjälp med, ett professionellt stöd med bra verktyg för mig att hantera mina tankar med. Behöver inget matschema osv, maten går, som jag skrivit tidigare, bra och jag äter ordentligt och när jag är hungrig även om det är jobbigt ibland. Vill inte att någon ska lägga sig i min kosthållning, det skulle göra saken värre.

Känner mig så kluven. Ibland undrar jag om det är så att jag vill stanna i sjukdomen, på något sätt känns den trygg och känslorna var inte alls lika intensiva. Jag är så jäkla rädd för viktuppgång och ibland är jag rädd att bli frisk. Vem är jag då? Kan inte förstå att jag tappat mig själv så fort. Kan verkligen förstå att det blir otroligt vilset och svårt att ta sig ur en ÄS när man varit sjuk länge. 

Dagen började dåligt, dagen slutar bra! Jag är så glad att jag vågat "komma ut". Kommer bli sjukskriven nu ett tag (verkar som det i alla fall. Ska prata med min chef imorgon eftersom jag inte orkade idag), jag har fått numret till en ätstörningsmottagning, folk stöttar mig och finns vid min sida, lyssnar på mig när jag ältar och de försöker förstå, jag kommer nog antagligen gå på samtal på landstingshälsan och folk säger att det bara är jag ringer närhelst jag behöver. Tänk att människor är så fina! Jag blir ledsen när jag tänker på hur mycket jag oroat de runt omkring mig, hur elak jag kan ha varit. Jag har verkligen inte varit mig själv, det är ingen ursäkt givetvis, men det känns ändå något lättare att tänka så! 

Jag berättade även för min mamma idag. Jag var SÅ rädd att hon inte skulle förstå. Ätstörningen har på nåt sätt intalat mig att alla kommer gå emot mig om jag berättar, att jag kommer bli helt ensam. Det har verkligen varit helt TVÄRTOM. Min älskade mamma blev så lättad att jag berättar, hon har varit så rädd. Stackarn! :( Jag har varit hemma hos henne idag, pratat och berättat allt. Det har verkligen varit så skönt. Jag har inte klarat av att umgås med henne (eller någon annan) på så länge nu. Jag har helt enkelt inte orkat spela stark och frisk, har inte orkar lägga energi på att försöka må bra. Jag har även bett henne om ursäkt för hur jag har betett mig, känns som att en sten släppt från mitt hjärta. Jag har haft ett konstant dåligt samvete. Hon sa att jag får vara hur elak jag vill, bara jag äter. Då kan man ju inte låta bli att le lite. Tack, men jag tänker försöka vara snäll nu. Nu när jag inte längre behöver kämpa med att låtsas är det inte lika påfrestande längre. Jag FÅR vara ledsen, jag får hata världen och den här jävla ätstörningen och jag FÅR göra det öppet. 

Hela dagen har känts lugnare än på länge just på grund av att jag vet att folk tycker om mig och finns här för mig. Det ger mig en enorm styrka. Nu vet jag, mer än någonsin, att jag kommer klara mig igenom det här. Är inte jag stark kommer någon annan vara det i mitt ställe! <3 

Imorse var det som sagt otroligt tungt.. Kunde bara gråta vilket faktiskt trots allt känns bra, det var längesen jag grät, jag har velat många gånger men det har inte gått, det har varken funnits tårar eller ork.

Pratade med min kollega om hur jag mår och hur jag upplever allting, hon ringde till chefen (efter mitt godkännande såklart) och berättade som det var. Som jag vet har ju alla förstått vad som har pågått, men alla har känt sig så maktlösa och inte vetat hur de ska bemöta mig. På ett sätt blir jag lite ledsen för det, men jag tror samtidigt inte att jag tidigare var redo att släppa ut alla känslor och allt kaos. Nu har den värsta skammen över sjukdomen släppt, det är ju faktiskt en SJUKDOM. Inget jag drabbats av för att jag tycker det är roligt på något vis, men psykiska sjukdomar är alltid svåra.. 

Jag har även berättat för min mamma, det kändes som den svåraste biten, jag var så rädd att hon inte skulle förstå, men det gjorde hon såklart och det känns så skönt att äntligen berätta öppet om helvetet jag är i. Det känns även väldigt FRISKT, jag accepterar att jag är sjuk och jag tänker aldrig sluta kämpa. Jag ska bli frisk och definitivt FRI! 

 

Tack till alla som stöttar mig! Det är guld värt! <3

Godmorgon! 

Jag önskade mig igår när jag la mig för att sova, en bra dag idag. Det är tyvärr inte en bra dag. Helt okej precis när jag vaknade, men det dröjde inte förrän känslorna bara vällde över mig. Bara gråter just nu, känner mig så ostabil. Hela jag skakar, kunde knappt ta skeden till munnen vid frukosten. 

Det är fan inte normalt att känna att jag är "duktig" för att jag äter. Det är inte "duktigt" att äta, det är NORMALT att äta, äter gör alla människor, äta måste man, det är naturligt. Jag är så jäkla fast. På det sättet var det lättare när jag var som sjukast och inte åt, då var jag så känslomässigt avtrubbad. Kunde varken gråta eller skratta, bara gick runt som en zoombie. Det gick att hantera, de här känns helt ohanterbart, jag har inga verktyg alls för att lindra mitt dåliga mående.

 

Jag vill verkligen inte åka till jobbet, jag är så svag. Känner att jag inte kommer klara av det! Vill bara va hemma, gömma mig för världen.. 

Jag vet inte ens vad jag ska skriva, jag kan inte sortera mina tankar.. Det känns som att jag går sönder inuti.. Att skriva är dock typ det enda som hjälper mot det värsta, så jag skriver bara, svamlar.. 

 

Jag är så trött på att vara fången i min egen kropp. Jag bröt, för en stund sen, ihop rejält här hemma, grät hysteriskt, kollade mig i spegeln, ser en likblek tjej som vanligtvis brukar vara rätt söt, en tjej som tynar bort allt mer. Jag försvinner, både fysiskt och psykiskt. Jag orkar inte upprätthålla en fasad längre, jag vill inte låtsas må bra. Allting är bara ett jävla stort kaos! Jag tror att i och med att jag får i mig mer energi börjar hjärnan fungera "normalt" igen och allting kommer ikapp. Jag har verkligen insett hur sjuk jag faktiskt är, jag inser vad det är för skit jag fastnat i och jag vill bara bort, bort från all smärta och bort från den här ätstörningen som just nu förstör hela mitt liv. Länge lyckades jag förneka att jag är sjuk, jag lurade till och med mig själv. Jag trodde att jag mådde bra, jag trodde att jag hade kontroll! Jag är så vilsen.. Kan inte hantera alla känslor som just nu far omkring i mig. Jag vill inte känna mig såhär låst, jag är fast i mig själv, det lilla som är kvar av mig! Jag vill bara lägga mig under täcket och aldrig kliva upp igen, inte förrän anorexin är borta och mina tankar är ljusa och fina igen.

Jag har inte längre ångest för att jag äter, jag har ångest för att tankarna inte lämnar mig ifred, att sjukdomen hindrar mig från att leva, att sjukdomen gör att folk stirrar på mig, ser ner på mig, viskar att "gud vad smal hon är!", fäller kommentarer som "nu får du väl ändå ge dig, du måste börja äta!". Jag är ingen dålig människa, jag äter, men tankarna låter mig inte vara ifred en sekund. Tvångstankarna jagar mig hela tiden, ångesten blir bara värre och värre ju mer jag inser.. 

Jag har sån panik över att gå till jobbet imorgon, jag klarar inte av att göra mitt jobb just nu. Jag har så fullt upp med att försöka hålla huvudet ovanför ytan. Samtidigt vet jag att jag inte kan sjukskriva mig IGEN. Var nyss borta en vecka (då jag faktiskt bestämde mig på riktigt för att bli frisk). Jag tänker hålla det löftet, jag ska aldrig svika mig själv, men jag måste ha verktyg till att hantera allt, hantera tankarna, få maten att bli naturlig igen. Allting är så inrutat nu, jag är inte mig själv. Kommer jag någonsin bli det igen? Kommer jag få spela glad resten av livet nu? Hur länge kommer tankarna jaga mig på det här sättet?

 

Jag har gråtit så jag har alldeles ont i halsen.. Tog en promenad förut för att försöka rensa tankarna, grät halva vägen, sen släppte faktiskt ångesten något. Jag brukar vara rädd att vara ute själv när det är mörkt, men nu kände jag ingenting. Kände mig bara tom, likgiltig men ångestfylld över hur mitt liv ser ut.. Jag vill verkligen inte mer! jag önskar mig livet tillbaka, livet och glädjen.. Det är så långt borta nu och jag känner mig så enormt ensam i allting. 

Jag orkar inte, är så jävla ledsen och tycker så synd om mig själv. Känner mig klen som bara gråter, men jag orkar inte vara sjuk. Jag vill verkligen inte mer. Jag vet varken ut eller in. Vill bara att smärtan ska försvinna, det gör så ont i mig.. Jag vill vara normal igen, jag vill inte längre vara fången i min egen kropp och låst av mina tankar. Det är inget liv! Jag vet inte vad jag ska göra, känner panik inför jobbet imorgon, känner mig så instabil. Vill bara vara hemma Och försöka ta hand om mig själv.. Så gott det nu går :,(

Det är svårt, otroligt svårt till och med, att komma igång och äta.. Som nu till middagen till exempel, kollar på klockan, "det kanske är lite för tidigt att äta?" Tänker jag och väntar en stund till. Bestämmer mig att jag ska äta klockan sex, förbereder mig mentalt en stund (oftast genom att röka), fixar sedan allt runt omkring maten, det vill säga plockar fram tallrik, bestick, tänder ljus, ställer fram glas, häller upp vad jag nu har tänkt att dricka, är det stökigt nånstans måste jag städa upp det innan jag kan sätta mig ner (har tyvärr fått en del tvångstankar till på köpet, vilket förstås är väldigt vanligt). Inte nog med det, innan jag värmer maten måste jag gå ut och röka EN GÅNG TILL. Har hjärtklappning, ställer in maten i micron, känner mig stressad, kollar mig i spegeln, går på toa.. Efter allt det här går det bra att sätta mig och äta. Känner fortfarande panik när maten är slut som jag gjorde under min sjukaste period. Inte för att jag ångrar att jag åt den (det gör jag aldrig) utan för att jag fortfarande minns och upplever den där otäcka känslan, stressen och paniken av att inte få äta något mer förrän nästa morgon, de där reglerna hjärnspökena satt upp för mig. När jag bara åt ca 300-500kcal/dygn var hungern fruktansvärd!! Nu är jag ju mätt, men känslan finns fortfarande kvar. Det är enormt svårt att se på mat på ett avslappnat sätt. Att mat bara är mat.. Så är det inte längre. Jag önskar tillbaka till den där avslappnade synen, det är jobbigt att hela tiden känna ett stresspåslag när det gäller måltiderna. Jag tycker ju om att äta, verkligen.

 

Jag kan inte tacka nog mycket för alla fina värmande kommentarer som trillar in då och då! Jag blir så varm i själen av att se hur många av er tagit er ur en ätstörning och idag mår bra och ni som fortfarande kämpar, fan vad bra ni är. En dag kommer vi alla må så bra som vi faktiskt förtjänar! Till dig som fortfarande sitter fast i sjukdomen vill jag bara säga att det kommer bli bättre, även om det inte känns så just ju så kommer även du en dag vara frisk och fri! 

 

Jag har mer och mer börjat öppna mig för människor i min omgivning och det känns så bra! Det är en härlig känsla att bara få spy ur sig allt som varit, få dela bördan med någon! Jag är så tacksam att ni lyssnar på mig och mitt ältande, jag förstår att det är svårt att förstå, jag förstår inte själv och sjukdomen är svår att förklara. Till min bästa kompis sa jag att det känns som att jag är två personer, en frisk och en sjuk och att dessa sidor hela tiden slåss mot varandra. Känns som en rätt bra beskrivning på det jag känner! Jag har så svårt att se att ens egen hjärna kan styra så över hur mina tankar ska vara, att jag inte till 100% kan styra själv. Ibland leder jag tankarna rätt, ibland lyssnar jag på min sjuka sida. Det är rätt svårt att veta vilka tankar som är friska och vilka som är sjuka, jag börjar dock lära mig mer och mer. Som att lära känna sig själv på nytt! 

Ibland känner jag att jag bara skulle vilja bli sjukskriven ett tag, bara rå om mig själv, men det går tyvärr inte just nu. Jag börjar snart på ett nytt jobb, kan inte inleda med att vara sjuk liksom, vill göra det bästa jag kan! Tyvärr jobbar jag väldigt intensivt sista tiden nu på mitt gamla jobb, jag hoppas att jag kommer orka! Ska försöka att inte oroa mig allt för mycket! 

 

Kram

Jag ÄLSKAR frukosten, bästa målet på hela dagen och även det målet jag har absolut lättast att äta, därför passar jag på att äta massor just då! Idag är det tredje advent och jag tycker det är så otroligt mysigt med alla ljus! Dock är vädret här allt annat än mysigt, regn och åter regn, mörkt hela dagen, men då har man i och för sig en ursäkt till att tända ännu mer ljus och bara mysa ner sig! 

Idag är jag säker på att det kommer bli en bra dag, jag känner mig bra! Lite trött, men ändå mätt och ganska glad! Har inget särskilt planerat för dagen, blir mest hemmafix och mys! 

Jag hoppas alla får en fin söndag och jag hoppas att ni mår bra! 

Kram!

Okej, jag ska skriva vad som varit positivt idag

 

* Jag åt frukost, lunch, middag OCH fika

* Jag åt fikat hemma hos en bekant, enormt framsteg!!

* Jag orkade vara social, tänkte inte få iväg först men kände sen att jag visst klarar det och det kändes bra :)

* Jag har inte behövt "ångest-röka" särskilt mycket idag.

Åh, det känns lite jobbigt i kroppen just nu.. Tänker som sagt inte hymla med något i den här bloggen och som jag skrivit innan VET jag och jag är OKEJ med att det ibland blir jobbigt känslomässigt, men det är ändå tufft när känslorna kommer över mig! 

Jag är SÅ rädd att gå upp i vikt, jag vill verkligen inte se kroppen förändras! Jag är så rädd att gå tillbaka till närmre 80kg igen. Vad gör jag om jag ser att kroppen blir sådär stor och degig igen, om glipan mellan låren försvinner igen? Jag tänker aldrig ALDRIG svälta mig igen, men hur ska jag göra för att vikten inte bara ska rusa iväg? Jag har ju inte vägt mig sen den 24/11 och jag vill absolut inte göra det! Vågen kommer fortsätta vara undangömd tills vidare. Jag tror inte jag kan hantera känslorna vid en eventuell viktuppgång ärligt talat, kan inte ens tänka tanken just nu.

 

Egentligen vet jag ju och ser framförallt att jag är otroligt smal, men att gå upp i vikt är verkligen en otroligt skrämmande tanke för mig! Jag lever nog ibland i en fantasivärld om att kunna äta OCH behålla min vikt. Jag vet ju att kroppen kommer förändras till, vad som känns nu, till det sämre. Jag vet också att de här känslorna kommer försvinna allt eftersom men just nu är det nästan outhärdligt!!!! 

När jag var riktigt sjuk HATADE jag känslan av att vara mätt. Det kändes som att hela jag svällde upp och ökade i vikt med tio kilo. Trots att det var fruktansvärt att vara hungrig njöt jag ändå på nåt förbannat vis av att känna magen krampa av hunger, när det var så skulle jag bli smal. När jag var mätt (vilket jag i och för sig sällan var på slutet innan jag bestämde mig för att bli frisk, åt ju ingenting i stort sett) så kände jag bara att jag ville stoppa fingrarna i halsen eller ge mig ut på det längsta träningspasset i världshistorien. Dock var jag för sjuk för att träna och jag har (tack och lov!!) aldrig framkallat kräkningar under min sjuka period, men tankarna var alltid där och jag tror inte att handlingarna hade varit så långt borta om jag fortsatt i samma takt..

i vilket fall som helst hade jag riktigt jobbig ångest och kunde inte för en sekund slappna av, kände hela tiden äckelkänslor och städade/lagade mat helt maniskt för att trycka undan känslorna (maten slängde jag oftast sen).

 

Just nu sitter jag i min soffa och är mätt vilket jag har varit hela dagen! Jag lovade mig, själv när jag valde den friska sidan, att aldrig mer gå hungrig (ja, inte över den normala gränsen i alla fall) så jag äter när jag känner att jag börjar bli hungrig helt enkelt. Frukosten idag höll mig bara mätt till cirka 12, så jag gjorde mig en lätt lunch. Bara det är stort för mig just nu, det går hela tiden framåt. För bara några dagar sen hade jag svårt med att äta mer än två gånger per dygn, men i och med att dagarna går blir rösterna i huvudet allt svagare och jag allt starkare. För tillfället känns sjukdomen långt borta och det är så fantastiskt! Ibland är det svårt, men oftast går det mesta så mycket enklare och nästan helt smärtfritt. Jag har till och med kunnat minska ner på rökningen, helt naturligt. Har inte ens tänk på det faktiskt. Rökte ju extremt mycket dels för att dämpa min ångest och dels för att fördriva tiden men även för att "övertala" mig själv till olika tuffa beslut. Lunchen idag gjorde jag och åt UTAN att röka varken innan eller i direkt anslutning efteråt..

idag älskar jag att vara mätt, kroppen är så lugn. Jag känner mig tillfreds och jag börjar känna mig mer och mer stabil! 

Jag mår så bra just nu, känner mig så lugn. Vilken härlig känsla det är från att ha haft en kropp i total panik och stress dag ut och dag in! Nu kan jag äntligen luta mig tillbaka, njuta av maten och livet! Jag trodde aldrig att man kunde uppskatta något så mycket. På det viset kan jag känna en viss "tacksamhet" mot min anorexi, den lärde mig hur fint livet faktiskt är, egentligen. Det viktigaste som finns är faktiskt du själv och du är någon du ska behandla väl och älska! Skulle väl i och för sig ljuga om jag sa att jag älskar mig själv, vi kan säga att jag gillar mig själv, mer och mer för varje dag som går. Jag trodde att lyckan satt i att vara smal, jag har alltid tänkt att jag kommer bli älskad, uppskattad och lycklig när jag är smal. Nu har jag provat båda sidorna och ärligt talat är det ingen skillnad på hur folk bemöter mig, flera i min omgivning har sagt att de tycker om mig precis som jag är, med eller utan fett på kroppen, att de tycker om mig för den jag är inuti. Den glada, snälla, roliga personen. I min besatthet av att bli smal och snygg försvann jag och i stället trädde det fram en blek, tanig, ledsen tjej, det vill säga raka motsatsen i stort sett.

JUST NU är jag både väldigt smal och personligheten börjar alltmer komma tillbaka. Jag vet ju att jag inte alltid kommer vara såhär smal, att jag någon gång kommer börja gå upp i vikt igen då detta knappast är en vikt kroppen trivs och mår bra med (har ju trots allt minskat mig själv med nära på 50% och då var jag egentligen inte ens tjock när jag började banta). Trodde dock att viktökningen skulle ske snabbt och brutalt, var verkligen beredd på det. Därför är det ju ibland jobbigt att se att jag är precis lika smal (eller kanske till och med smalare?!), jag går på nåt vis och väntar på en dramatisk viktökning och det är jag ju fortfarande livrädd för. Den känslan kommer nog sitta i ett tag misstänker jag. Det är ju dock såhär att man blir INTE tjock av att vara hälsosam, det vill säga äta bra mat och att röra på sig med måtta (jag har fortfarande inte vågat börja träna dock). 

Jag har skrivit många gånger att jag vill vara den gamla tjejen jag var innan jag blev sjuk, det är dock inte helt sant.. Den gamla Nellie var knappast hälsosam, hon käkade skräpmat och godis i stort sett dagligen (överåt dessutom ALLTID) och hade ALLTID magkramper efter varje måltid. Dit tänker jag aldrig heller gå tillbaka. Inte konstigt att jag kände mig stor, ingen mår ju bra på en sån kosthållning. 

Nu lagar jag alltid mat från grunden, äter lite kolhydrater och mycket fett (LCHF), jag har aldrig ont i magen längre, slipper matkoma och är i övrigt piggare samt håller mig mätt över dygnet. 

 

Anorexian an har lärt mig massor.. Det känns som att jag hela tiden spöar skiten ur sjukdomen och det stärker mig. I stället för att vara arg på den och mig själv ska jag försöka se det så.. Se det så att anorexin trots allt gav mig livet tillbaka! 

För cirka tre veckor sen hade det jag gjorde idag varit HELT omöjligt rent ut sagt! Idag åt jag nämligen julbord med mina kollegor. Ända sen lappen om julbord dykt upp på jobbet har jag känt väldig oro och ångest. Skrev inte ens upp mig på listan, men chefen sa att han skulle boka extraplatser så om jag ångrade mig var det bara att komma.

eftersom jag nu har haft underbara dagar och veckor i friskhetens tecken valde jag att gå och jag har verkligen sett fram emot det dessutom.

Idag var det alltså dags och jag tog mat, inte bara en utan TVÅ gånger. Ingen ångestkänsla, jag behövde inte ens "stressröka" varken innan eller efter. Allting gick så bra, jag åt, pratade, skrattade och det bästa av allt, jag NJÖT. jag älskar ju julmat och hade mått väldigt dåligt om jag inte kunnat gå på grund av min ÄS. 

Jag är så glad att jag tog det här beslutet, jag kommer aldrig ångra det och jag kan inte skriva det nog många gånger, det är underbart att äntligen kunna leva igen!

Visst finns tankarna kvar att jag ska bli tjock osv, jag kollar på mig själv i spegeln, känner efter om benen fortfarande känns, men det är ju bara en pytteliten del av alla de problem jag har haft. Som jag skrivit innan tänker jag att vägen mot friskhet få ta sin tid. Rätt som det är tror jag det kommer gå längre och längre mellan "mättillfällena" och till slut är de bara ett minne av den jag en gång var.

Jag ångrar INTE EN SEKUND att jag, den 25/11, valde livet, den friska vägen. Jag har varit nere i helvetet och känner mig nu halvvägs upp. Det är så otroligt skönt att dagarna inte längre går åt till kaloriräknande, ständig hunger, ångest och orkeslöshet. Jag är så otroligt glad att jag idag berättade för min bästa vän hur jag har haft det, nu vet hon och det känns verkligen så skönt att få lätta sig. Jag har varit där nu ikväll, ältat och ältat, berättat och berättat lite till. Det kändes helt naturligt, kände inte direkt någon skam. Hon lyssnade och det var så härligt att äntligen få prata ÖPPET om alla känslor och allt kaos som varit. Att bara resonera med sig själv fungerar bara ett tag. 

Jag känner mig verkligen så redo nu, jag har accepterat min sjukdom och jag vill och SKA verkligen bli frisk. Jag har slutat känna skam i och med att jag accepterat läget! Ja, jag är sjuk! Ja jag ska bli frisk! Jag älskar mat och jag älskar livet! Allting kan bara bli bättre nu! 

 

Imorgon är det julbord med jobbet och jag ser verkligen fram emot det! För en månad sen hade jag varit i total panik, men nu känns det okej och bra! 

Idag har det varit en otroligt bra, fin och lyckad dag! Jag är så glad så jag kan knappt beskriva! Jag har alltid haft lite svårt att uttrycka känslorna på rätt vis då jag knappt förstår dem själv alla gånger, men just nu känner jag i alla fall igen känslan och det är lycka och livsglädje! Det är så värt att dessa dagar kommer och jag märker att de kommer tätare och tätare! Glädjedagar behövs efter jobbiga och svåra dagar (som igår).

 

Några av anledningarna till att jag idag känner mig så bra är att jag äntligen har kunnat lätta mig. Jag berättade idag och var helt ärlig mot min bästa vän som jag älskar mer än allt annat och det kändes så bra! Hon vart så glad att jag äntligen berättade, hon har ju såklart förstått sen länge. Det känns verkligen som det värsta och det tyngsta har släppt från mina axlar. Att vara ensam i en ätstörning är så OTROLIGT svårt. Att ingen finns där när du mår som sämst, eller när du gjort enorma framsteg. Ofta kände jag att jag bara ville skrika ut mina känslor, få hjälp, få någon som höll om mig, någon som stöttade och peppade mig när allting rasade. Nu vet min underbara bästis och det är en sån härlig känsla att inte behöva ljuga, manipulera och låtsas må bra längre, och framförallt jag kan umgås med henne igen!! Har ju dragit mig undan på grund av att jag inte orkat spela ett spel, nu är det spelet över och det känns så fantastiskt!! Jag vet att hon alltid kommer finnas här för mig. Älskade, älskade vän! Önskar jag hade berättat tidigare, men jag var så rädd! 

 

Dessutom har jag idag umgåtts med min mamma, två gånger till och med! Det har gått väldigt bra. Jag känner mig lugnare, inte är jag lika irriterad och arg längre heller, hon har tyvärr fått tagit mycket skit under tiden jag mått som sämst! Jag hoppas det är okej.. Ska ta mod till mig och berätta för henne med någon dag. Jag känner mig mer än redo nu.. Bara det måste ju vara ett tecken på att friska jag kommer fram mer och mer? Jag är verkligen beredd att satsa järnet. Nu vet jag att jag har stöd och stöttning! 

Något som tycks vara en gemensam nämnare för människor som drabbas av en ätstörning (och även andra psykiska åkommor) tycks vara ett kontrollbehov, en känsla av att alltid behöva prestera på topp! 

 

Jag har alltid varit "den duktiga" tjejen. Jag har ansträngt mig till max för att göra det bästa jobbet, för att alltid vara bäst på det jag tar mig för. Jag har, på grund av envisheten och mitt jävlaranamma också klarat mig bra i livet. Jag var lite lat under gymnasietiden, pluggade till prov sent på kvällarna men fick trots det ändå alltid MVG eller VG som slutresultat. Jag fick jobb direkt efter gymnasiet, gav mig fan på att bli den duktigaste och fick till och med hjälpa en chef som var ny på sin post med olika saker inom datorn, det gav mig en enorm tillfredsställelse, men där kände jag för första gången av ångest. Sa upp mig från det jobbet när kroppen inte orkade mer, fick nytt jobb i stort sett omgående och klarade även det med bravur. Jag har aldrig varit rädd att prova nya saker och testa mig fram, det har hjälpt mig mycke. Och det har både stärkt och sänkt mig själv. Kände att jag alltid behövde prestera med bästa resultat för att vara någon!

Sökte sedan till universitete och läste tre år, klarade utbildningen otroligt bra, fick inte en enda omtenta. Fick jobb direkt efter utbildningen, vikariat till att börja med, men fick snabbt en fast tjänst. Har fått så otroligt mycket lovord från både kollegor och chefer. Jag har fått höra att "det händer saker" när jag jobbar. Jag tar gärna åt mig uppdrag och slutför dem på en gång med bra resultat.

Sökte nyligen ett nytt jobb, fick komma på intervju och fick jobbet. Fick reda på att jag fick det samma dag. Chefen hade dessutom sagt att jag verkade vara en mycket nyfiken och positiv tjej. Växte lite som människa när jag hörde det! 

 

Det har helt enkelt flutit på rätt bra i livet, men att vara högpresterande har även mycket nackdelar. Speciellt när jag började svälta mig själv. Kontrollbehovet är så starkt och jag älskade att se resultat på vågen. Jag lyckades med YTTERLIGARE en sak. Jag fick så mycket beröm, till en början, från omgivningen. Gud vad duktig jag var, och Gud så hälsosam jag blivit. Många hakade på mig, men de flesta gav upp. Då kände jag mer och mer vilken jäkla kraft jag har, vilken karaktär! Jag klarade av det alla andra inte klarade. Det var inte ens svårt, det är ju bara att inte falla för alla livets frestelser, hur svårt kan det vara? I början såg jag nästan ner på de som tog en eller till och med två bullar när det var dags för fika. Jag satt med en kopp te och tänkte "herregud, vilken kass självkontroll". Jag fattade aldrig att det faktiskt var JAG som var sjuk, jag som helt hade tappat kontrollen och verklighetsuppfattningen. Nu kan jag ju se det, såhär i efterhand, och jag ångrar att jag tänkte så elaka tankar om mina kollegor och vänner. De är ju friska, de mår bra. Det är jag som mår dåligt och blev sjuk till följd av maten. Att äta är ju det mest naturliga man kan göra, jag gjorde det till något äckligt, såg det som en fara för mig själv.

I nuläget längtar jag väldigt mycket efter att bli frisk, den dagen kommer vara så härlig.. Jag vet att det kommer bli så, jag vet inte när, men jag vet ATT och jag vet att jag kommer ge mig sjutton på det och VINNA kampen för jag har kapaciteten och nu ska jag använda den på något bra i stället för något destruktivt! 

Hej!

tack för alla era otroligt fina kommentarer! Jag blir så glad i själen när jag läser hur många av er lyckats kämpa er ur en ätstörning och att ni idag mår bra! Ni ska veta att det ger mig ett enormt hopp och en tro på framtiden. 

Jag vet att vägen kommer vara lång och väldigt svår, jag tror att det är jätteviktigt att acceptera det och även att acceptera att livet och tillfrisknandet kan ha sina motgångar och all världens jävelskap. Tror man att livet alltid ska vara guld och gröna skogar är det nog lätt att känna sig misslyckad och värdelös när dessa motgångar dyker upp. Acceptera därför- och tyck att det är OKEJ att du kanske inte klarade av det du hade planerat. Ta nya tag, skriv ner vad du gjort bra under dagen i stället för att älta det som gått mindre bra. 

Jag ska hädanefter skriva MINST en bra sak jag åstadkommit, varje dag! 

 

Blir det det bara en sak är det bra, blir det tio saker är det också bra. Jag tänker inte längre försöka hoppa upp på de allra högsta hästarna på en gång, det räcker med att kämpa och att ta ett steg i taget. På det viset kommer jag hela tiden bli allt starkare, någon gång kommer jag vara fri, frisk och fri! 

Jag har tänkt på en sak.. Det är ingen som frågar hur jag mår längre, jag undrar om det är på grund av rädsla eller vad det kan bero på? Just nu tror jag att jag skulle svara ärligt. Jag mår så pass dåligt, vill bara få ur mig allting till någon, få dela bördan med någon.

 

Jag har också tänkt på att jag inte mår särskilt dåligt av att just äta, det är tankarna innan som är de hemska, de som bryter ner mig mest. Hur tankarna säger till mig att jag inte ska äta, att jag visst klarar av att fasta, att jag kommer bli tjock om jag äter. När jag lyckas stå emot dem känns det rätt lugnt faktiskt och jag klarar av att äta hela portionen och till och med lägga på extra ost tex. Känns som att jag vinner i de här lägena och jag blir lite lugn i själen igen, tills nästa gång då tankarna återigen kommer tillbaka.. Vilket jäkla ekorrhjul. 

I och med att jag inte mår så dåligt av att äta BORDE jag ju rimligtvis faktiskt klara av att gå och hämta något ätbart mellan måltiderna UTAN att förgås av ångest?! Men det är som att någon osynlig kraft håller mig hårt tillbaka, jag vill ta den där osten, men det går inte. Det är så himla otroligt svårt att förklara, önskar jag kunde sätta ord på mina känslor. Ätstörningen vinner i stort sett alltid i de här lägena, jag låter bli att äta, tittar lite extra i spegeln, "se nu så tjock du är!" säger hjärnspöket och vinner kampen. 

 

Jag jag är trött på att vara en slav under mig själv..

Jag vet inte om de är så att jag just nu är i en svacka (antar det är rätt vanligt och ganska normalt?) allting blir bara jobbigare och jobbigare hela tiden. Jag orkar snart inte mer. Jag försöker verkligen kämpa och jag har långt ifrån gett upp, men jag orkar inte med att det ska vara så jobbigt!! Ofta känns det som ett steg framåt och hundra tillbaka. Det är så svårt! Jag vill bara att sjukdomen ska lämna mig och min kropp nu! Jag vet inte hur länge jag orkar må såhär dåligt! 

På ett sätt tycker jag det är skönt att bara vara hemma, jag har kontroll, jag kan hålla mitt mående i schack genom alla tvångstankar jag har, men det känns ju inte rätt att det ska vara så. Jag vill bara må gott när jag är ledig. Äta och må gott!

Jag har återigen svårt att äta, jag är inte hungrig! Jag vet dock att jag måste så jag tvingar mig själv att äta ändå, men de är inte lätt och de kräver en hel del energi. Idag såg de ut ungefär som så att jag gick ut och rökte, hackade upp en sallad, gick ut och rökte igen, kom på att jag ville ha avokado i salladen så skar upp den, var sen tvungen att gå ut och röka igen på grund av det inre kaoset. Efter det värme jag maten och åt, gjorde kaffe, sen ut igen med en cigarett i käften. Det är ju helt galet, men jag vet inte hur jag annars ska hantera allting. Kan inte sätta ord på mina känslor heller, jag vet helt enkelt inte vad jag känner. Ibland känner jag en miljon känslor, ibland känner jag ingenting mer än en tomhetskänsla.

 

Jag är så långt ner på botten just nu, jag som var så glad att jag lyckats så bra. Jag var stolt över mig själv (till viss del är jag ju förstås fortfarande det, jag äter ju trots allt)

Jag vill bara isolera mig, stänga ute världen. Vill inte behöva umgås med någon, försöka vara glad och trevlig. Jag orkar inte, vill inte. Känner stark ångest när jag vet att jag inte kan eller får vara för mig själv. Idag vill en familjemedlem komma över på fika, jag har funderat hela dagen hur jag ska slippa det. Vet inte alls hur jag ska ta mig ur det, så nu försöker jag se det som att jag har det "överstökat" om hon nu kommer hit. Kan efter det fortsätta stänga in mig i min bubbla och vägra beblanda mig med någon. Hon ville dessutom äta med mig, aldrig i livet säger jag bara!!! Okej att jag kan stå ut med att dricka en kopp te, men jag tänker aldrig äta mat tillsammans med någon. De skulle förstöra hela min dag, klarar verkligen inte av det!! Förr älskade jag att ha sällskap över maten och hatade att sitta själv och äta. Tänk hur allting kan ändra sig när man blir sjuk. Hela livet har verkligen ändrats. Jag har blivit en dålig dotter och en dålig vän. Jag är även elak och dålig mot mig själv. Tänker ständigt på att det är JAG som orsakat det här, jag har bara mig själv att skylla. Det är jag som satt mig själv i helvetet och bara jag som kan ta mig ur det, men det är så SVÅRT.

Som jag skrivit tidigare är det otroligt lätt att tappa bort sig själv och sitt friska jag när man lider av psykisk ohälsa (och snabbt går det dessutom)

Jag känner ju, som säkert många med mig, att ens identitet på något vis försvinner och man blir personlighetsförändrad. Tänkte därför skriva några punkter om den friska Nellie, henne jag saknar nåt otroligt.

 

FRISKA NELLIE:

 

* Älskar kaffe latte över allt annat, dricker säkert 5-7 koppar/dag. Hälsosamt? Nja, men sååå gott!

* Älskar att spela spel, både kort, olika tärningsspel, strategispel, tv-spel, dataspel, brädspel etc etc. Kunde sitta med min bästis i timmar och bara spela bort tiden.

* Älskar att skratta, skoja och att stå i centrum. Det bor en liten clown inom mig :)

* Älskar att göra bra ifrån mig och se resultat. Fantastisk tillfredsställelse.

* Älskar att dansa. Bugg, fox, gammeldans, zumba etc.

* Älskar att sjunga och sjöng i flera år hos sångpedagog, tyvärr fick jag sluta när jag inte längre hade råd (dyrt nöje)

* Älskar att fundera på hur saker och ting skulle kunna förbättras samt problemlösningar på detta. Ogillar folk som bara klagar utan att kunna komma med någon form av lösning. 

* Älskar att vara ensam, är lite av en enstöring stundtals. Bara jag, en kaffe latte, tända ljus och låg musik på, då mår jag gott (Gärna en lurvig filt inblandad med)

* Älskar att umgås med mina vänner, bara sitta ner, prata och röka i timmar. Underbart.

* Älskar att laga mat och experimentera i köket. Är faktiskt riktigt duktig på det och gör så jädrans god mat ibland att jag skulle vilja bjuda in hela världen på ett provsmak.

Vart går egentligen gränsen för ätstörning? Är det att man alltid svälter sig själv? Att livet endast kretsar runt mat och hjärnspöken kring just mat? Att man inte klarar av att äta det man vill? Att man ljuger och manipulerar omgivningen? Att man ser sig själv som stor trots att det egentligen är tvärtom? Att mat skapar ångest? Spelar det någon roll hur länge man varit sjuk? Hur mycket man gått ner i vikt?

 

När är man frisk, och vad är friskt? Är friskt att kunna äta för att du måste eller för att du vill och njuter? Är det när tankarna om mat inte längre skrämmer eller jagar? Kan man räknas som anorektiker när man äter OCH njuter av det men samtidigt lider alla helvetes kval på grund av alla elaka, motstridiga tankar? När man hela tiden studerar sin kropp, jämför och dokumenterar kroppens alla ben från dag till dag i panik? När man vill bli frisk mer än allt annat, men samtidigt är LIVRÄDD för att gå upp i vikt trots att man är kraftigt underviktig?

 

Ibland är jag tveksam. Är jag verkligen sjuk? Jag vill inte vara sjuk, jag vill se det som att det här bara handlar om en tillfällig svacka, att jag snart är mig själv igen, friska glada jag utan hjärnspöken. Jag har insett att det inte är att bara börja äta. Jag har egentligen inte blivit friskare i huvudet för att jag äter mer, klarare i huvudet är jag, men jag är fortfarande väldigt plågad stundtals, tänker ständigt på mat. Vill ha matsituationen för mig själv. Vill inte äta med folk. Jag har skapat mig "ritualer" runt maten och kan jag inte hålla mig till dem blir jag stressad och mår dåligt. Jag kan inte längre se mat som mat, mat är gott, men mat är även ångest och oro. Maten har blivit nästan tvångsmässig, jag vet inte hur jag ska göra längre, jag vet inte vad som är jag. Jag har tappat bort mig själv trots att jag egentligen inte varit sjuk så jättelänge. Det går fort att hamna i träsket. Mina känslor är dämpade i övrigt, vill bara fortsätta isolera mig, bara jag och min ätstörning. Det är lättast att hantera den genom mina rutiner, ingen får störa dessa.. 

 

Jag vill be om hjälp, men jag är rädd att jag är "för frisk", jag äter ju som sagt, men ingenting, verkligen ingenting är normalt längre..

Kan man se det så? Ett misslyckande som blev lyckat i slutändan? Ja, de kan jag.. Som jag skrivit tidigare försöker jag se vad som går bra i stället för vad som går dåligt. 

Tänker ändå skriva om mitt misslyckande. 

Jag har fortfarande svårt att äta över en "viss mängd", har längre inga mått eftersom jag inte längre räknar kalorier, men jag vill inte äta mer än två gånger/dygn. Dessa två gånger kan jag äta i stort sett vad som helst utan att drabbas av svår ångest. Det har helt enkelt fungerat bra och oftast håller jag mig mätt.

Det här med att bara äta två gånger blir jättesvårt när jag jobbar dagtid. Frukost går bra, då äter jag rejält. Lunchen går... Inte alls. Jag funderar hela dagen hur jag "ska lirka mig ur" att äta lunch eftersom jag vill äta middag. Folk på jobbet har ju stenkoll på mig, med all rätt kanske, men det stör mig, eller ja, jag är ambivalent. Jag är såklart glad att de bryr sig och är oroliga för min skull, men jag tycker det är jobbigt att vara bevakad.

Idag gjorde jag någonting jag aldrig har gjort förut, jag LJÖG. Inte bara en, utan TVÅ gånger. En kollega frågade om alla hade ätit, jag hör mig själv svara "ja". Det hade varit mycket på jobbet så ingen hade koll på huruvida jag ätit eller inte. Efter det kände jag att jag ville förklara mig, så jag sa att jag ätit ägg för att jag skulle iväg och äta med en vän efter jobbet. Det ska jag ju inte?! Jag har tidigare aldrig ljugit och nu när jag VERKLIGEN kämpar för att bli frisk börjar jag ljuga? Vet inte om jag fick en klump i magen eller inte, det gick rätt lätt faktiskt och det kändes rätt bra samtidigt som det givetvis inte gjorde det, jag vill ju inte låta ätstörningen vinna.. 

 

Vad var det lyckade i min rubrik då? Jo.. Jag var hungrig när jag kom hem, vanligtvis brukar jag stå emot hungern fram tills en "godkänd" tid för att äta middag. Idag valde jag att faktiskt äta ändå, jag åt yoghurt med hemmagjord nötmüsli som jag älskar så mycket!! Det krävdes dock jäkla mycket kraft och massor med cigaretter (mitt sätt att hantera ångest och motstridiga tankar, tyvärr), men jag åt och det känns rättså bra nu i efterhand! Jag har ju lovat mig skälv att bli frisk, att aldrig låta hjärnspöket vinna. På ett sätt vann det, men jag vann ändå till slut och det är jag nöjd över! 

Att jag ens ska tänka såhär, däremot, gör mig ledsen. Jag vill bara se mat på ett avslappnat sätt igen, det är jobbigt att hela tiden kämpa mot dig själv och ibland är jag så jävla arg på mig själv för att jag gjort det här mot mig själv. Ofattbart!! 

Jag känner mig så jävla tjock!! Hatar dessa tankar. Jävla ätstörning och jävla hjärnspöken!! Låt mig vara ifred nu, snälla :,( Varför måste livet vara så himla svårt, känner mig så liten och svag. Vill bara att någon ska skapa en trygghet för mig, jag vill så gärna känna att jag duger, men just nu avskyr jag mig själv! ,:( 

 

Måste distrahera mig på något vis.. Dricker just nu te och ska nog gå upp på vinden, hämta min plastgran och klä den, kanske kan jag då bli glad igen!? 

Fan vad jag hatar dig jävla ÄS! 

I flera dagar har jag gått och mentalt förberett mig. Tankarna har farit fram och tillbaka, både för och emot. Jag har nämligen tänkt att ringa vårdcentralen för att söka hjälp. Ni förstår inte hur skrämmande det känns (eller det kanske ni visst gör). Jag är helt enkelt livrädd samtidigt som jag verkligen vill bli helt frisk.

Jag har hittills klarat mig otroligt bra på egen hand och jag är så stolt!! Problemet är att tankarna jagar mig något enormt, hela tiden. Jag vill hitta en strategi för att slippa dessa tankar och med den strategin kunna må ännu bättre! Jag försöker rannsaka mig själv, funderar hela tiden på hur det skulle kunna bli bättre, enklare, försöker sätta upp mål för mig själv, men det fungerar inte fullt ut. Jag undviker fortfarande att äta vissa saker och jag är fortfarande väldigt styrd efter mat-tider, försöker hålla ut in i det sista och som jag skrivit förut har jag svårt att veta vad som är jag och vad som är ätstörningen. För tillfället är jag så överväldigad över att kunna äta favoriträtter igen att jag, utan att överdriva, skulle kunna trycka i mig mat tills jag kräks. Får fortfarande lite ångestkänslor i kroppen när jag ätit upp min ranson mat, vill bara ta mer, hetsa.. Äta som om det inte fanns någon morgondag (trots att jag faktiskt blir mätt)

kvällsmaten går fortsatt dåligt, kan helt enkelt inte äta något, vill inte lägga mig mätt. Jag är fortsatt rädd att gå upp i vikt. Har ingen aning om vad jag väger idag och jag vill inte veta (eller jo, men jag tänker inte ta reda på det). Jag studerar min kropp ofta och noggrant, "ser jag inte tjock ut?!". Jag vet ju att jag inte är tjock egentligen, men ibland berättar mina hjärnspöken för mig att jag visst är tjock och grotesk, den säger till mig att ställa mig på vågen för att se hur jag har ställt till mig själv med massa extrakilon samtidigt som kollegor frågar om jag gått ner ÄNNU MER. Har jag det? Vem vet.. Jag är i vilket fall som helst fortfarande väldigt smal trots att jag nu mera äter och mår relativt gott. Jag trodde som sagt att jag skulle öka nåt enormt i vikt när jag började äta, att hela kroppen skulle bli degig och ful återigen. Jag tycker nog att kroppen ser likadan ut som den 25/11 när jag bestämde mig för att bli frisk.. Det känns tryggt! Jag vill ju vara smal, smal men mätt och fri från ätstörning. Ja, de rimmar illa, eller hur? 

Mycket tankar jag som sagt behöver hjälp med. Jag tror inte jag kan klara det själv..

någon som sökt hjälp? Kan ni SNÄLLA berätta för mig hur det gick till!? Hur såg er hjälp ut, vad gjordes, vad sades (på ett ungefär)?

När jag var som mest sjuk fullständigt ÄLSKADE jag att jag var smal. Visst kunde jag väl ibland tycka att jag var lite väl benig, men för det mesta tyckte jag bara att det var snyggt. Från att ha varit rultig till att nästan kunna gömma sig bakom en lyktstolpe, vilken underbar känsla (?!). Jag njöt av att ha på mig tajta kläder för att riktigt framhäva hur smal jag var..

Idag är jag, som jag skrivit förut, fortfarande rätt nöjd över att vara smal samtidigt som jag skäms otroligt mycket. Jag ser ju för tusan ut som ett vandrande skelett! Brukar oftast ta på mig mysbyxor och tjocka koftor numera, orkar inte med folks blickar. Idag gjorde jag dock ett undantag och tog på mig jeans i skinnymodell när jag åkte till affären.. Jag ångrade mig rätt snabbt kan jag säga. Såg mig själv i spegeln i hissen, herregud, jag ser ju ut som ett väldigt smalt, långt barn.. Inga former så långt ögat kan nå, bara ett par långa ben som stack ut som två små pinnar under jackan med ett mellanrum mellan låren där nåt rejält stort skulle gå emellan. Tyckte folk stirrade under hela shoppingturen, jag gick med huvudet sänkt fast jag egentligen ville titta upp och le.. Visa att jag inte alls är sjuk, att jag mår förträffligt. Det hade ju dock varit lögn och jag fortsatte min vandring genom affären och undvek att möta folks blickar. Jag tar nog aldrig på mig jeans igen! Förut gjorde jag det inte för att jag kände mig fet, nu gör jag det inte för att jag är ett skelett. Ironiskt?

 

Det känns ju i alla fall bra på ett sätt att jag förstår hur smal jag är. Att jag faktiskt har sjukdomsinsikt. Och mest nöjd är jag givetvis över att jag fortsätter kämpa för att få livet tillbaka! 

Just nu är jag inne i en sån här period som gör att jag inte vill träffa någon. Jag vill helst av allt bara isolera mig, aldrig mer gå ut. Jag ljuger för att slippa, orkar inte.. Egentligen vet jag inte varför för jag mår, efter omständigheterna, riktigt bra men av någon anledning vill jag helst bara sitta här, i min egna bubbla och låtsas som att världen utanför inte existerar. Det här beteendet håller ju inte i och med att jag måste iväg till jobbet imorgon igen, men idag får jag åtminstone njuta av att vara ensam. 

Förr var jag alltid hos min mamma, åtminstone någon gång per dag. Nu orkar jag inte med längre. Jag umgicks nästan varje kväll med min bästa vän. Nu ljuger jag i stället för att slippa fast jag egentligen inte önskar något annat än att umgås igen. Idag tänkte jag berätta sanningen för henne, men jag hindrade mig själv. Jag är så rädd för hur hon ska bemöta det ärligt talat. Jag är rädd att bli besviken, hon är den människa jag trivs så bra med och tycker om så högt!! Är så rädd att hon inte ska förstå. Jag vill inte att vår relation ska ändras, hon är min bästis och i normala fall litar jag på henne till hundra procent, men i det här läget är jag som sagt osäker.. Jag är osäker på alla i min omgivning. Dessutom är jag rädd att folk inte ska tro på mig när jag säger att jag numera äter och försöker jobba mig ur min ÄS. För en gångs skull ljuger jag ju inte, jag har gjort det tidigare men inte nu. Jag har fortfarande svårt med maten, men de gör som sagt bättre och bättre och jag har slutat att svälta mig.

Hur min ätstörning har varit i punktform:

 

* Jag har alltid känt mig tjock och ful, aldrig känt mig riktigt bekräftad. Långt tillbaka i den här bloggen beskriver jag till viss del mina relationsproblem. Jag har varit med om mycket otrevliga saker i tidiga livet, saker jag aldrig pratat om. De här sakerna misstänker jag nu i efterhand har kommit ikapp på äldre dagar.

 

* jag bestämde mig för att bli "hälsosam" och i och med det började jag googla, satt ständigt och letade efter tips och råd. Jag samlade på mig allt jag kunde hitta och kombinerade ihop alla dessa tips tills det skulle passa mig.

 

* började minska på kolhydratsintaget, i stället för att då äta mer fett valde jag så låg fettandel som möjligt. Jag räknade kalorier maniskt. Åt aldrig mer än 500kcal/dygn.

 

* vägde mig konstant, mätte min midja, mina lår, höfter osv.. 

 

* gick ner kraftigt i vikt på mycket kort tid.. 

 

* studerade hela tiden min kropp. Syns benen? Är jag tillräckligt smal? Kan jag bli smalare?

 

* blev energilös! tappade motivationen och livsglädjen. Ville inte dö, men ville heller inte leva. 

 

* kunde knappt resa mig upp utan att svimma. Fick luta mig mot väggar för att inte falla ihop.

 

* drack extremt mycket kaffe/te/vatten för att få nån form av mättnadskänsla.

 

* hade hemska motstridiga tankar som gjorde att jag inte klarade av att äta. Allting skulle vägas noggrant och jag fick diskutera länge och väl med mig själv innan jag kunde "unna mig" något.

 

* jag blev helt manisk i mitt beteende. Googlade recept, såg det som min grej att göra om recepten så de blev så kalorifattiga som det bara gick. Jag lagade ständigt mat och bakade, delvis för att dämpa ångest och även för att få tiden att gå. Jag städade även som besatt, var tvungen att "göra klart" vissa saker innan jag "fick" äta något.

 

* hela dygnet gick åt till att tänka på mat! jag var ständigt hungrig och panikslagen. 

 

* fick otroligt lågt blodtryck, låg puls och låg kroppstemperatur.

 

* jag har aldrig haft en direkt skev uppfattning om min kropp. Jag ser (oftast) att jag är supersmal, däremot ville jag hela tiden bli smalare. Såg det som en tävling att gå ner i vikt. 

 

* jag har aldrig kunnat prata med någon om min sjukdom.

 

* jag har isolerat mig. Vill bara vara ensam.

 

* jag har inte tränat för att bränna kalorier. Orkade inte..

 

* vill bli frisk över allt annat. Jag älskar mat och jag älskar att äta, jag älskar att leva! 

Idag i Malou efter tio på TV4 kommer det att handla om ätstörningar. Jag sitter bänkad med en kopp kaffe, vilken tur att det idag är min lediga dag. Jag är glad att de tar upp dessa ämnen för det är så viktigt och så vanligt, det behöver uppmärksammas mer. Många behöver hjälp i dagens läge. Jag hoppas och önskar att folk ska förstå och bli medvetna, känna viljan att vilja stötta och hjälpa! Jag tror att många i dagens samhälle förstår denna sjukdom väldigt dåligt. Precis som jag skrivit tidigare har folk en generell syn på ätstörningar (och psykisk ohälsa överhuvudtaget). Att man är svag, att det bara är "att börja äta" igen. Det är väl inte svårare än så, eller? Därför är det viktigt att prata om det här, nöta, berätta hur psyket fungerar, hur sjukdomen artar sig.

Jag vet inte, men jag tror att det här med att öppna sig är en väldigt svår sak för någon som befinner sig i denna hemska sjukdom. Jag kan just nu bara relatera till mig själv, men jag har ju otroligt svårt att prata om det här, jag har inte lättat mig för någon. Visst har jag pratat med folk till viss del, men INGEN vet om hur dåligt jag mått och ibland fortfarande mår. Hur mycket problem den här sjukdomen gett mig, hur mycket energi det kräver, hur tankarna och personligheten helt förändras och försvinner. Jag vet ju att folk förstår, folk har pratat med mig, men jag kan verkligen inte berätta utan jag förnekar. Just nu ljuger jag ju inte, sen den 25/11, dagen då jag bestämde mig, har jag ätit ordentligt igen (denna UNDERBARA känsla som fyller mig med energi och äkta lycka), men jag säger att jag har koll, det har jag fortfarande inte till hundra procent, det här är jobbigt och svårt och det är ju precis så det är med en ätstörningar och att komma ur den, det är normalt, huvudsaken är att man kämpar och går emot dessa otäcka tankar. Jag kämpar verkligen varje dag. Ibland vill jag strunta i att äta, ibland gör jag det, men oftast klarar jag av att gå emot i nuläget, ibland är jag inte tillräckligt stark, men det är okej! För varje dag går det lättare och lättare. Ätstörningen blir, i takt med att mitt friska jag blir starkare, allt svagare. 

Det bästa med att jag bestämde mig är att jag igen orkar med livet, det är inte längre lika jobbigt att leva. idag VILL  jag leva och det fullt ut! 

Åh vad jag hatar känslan när jag upplever mig själv som "tjock". Varje gång jag går förbi spegeln i min hall måste jag kolla hur magen ser ut. Ibland blir jag nöjd, ibland äcklas jag av mig själv. Är just nu inne i en svår period igen där det känns som att jag kommer bli otroligt tjock om jag äter för mycket. Jag tvingar, trots känslorna, mig själv att äta ändå när jag är hungrig och då äter jag, som jag skrivit innan, fullfet mat och tills jag är mätt. Jag har svårt att veta bara när jag egentligen är mätt och inte. jag har ju tidigare varit en rejäl matmissbrukare som åt tills jag nästan kräktes, har helt enkelt svårt att förstå signalerna nu.. Det problemet försöker jag få bukt på genom att lägga upp en lagom portion mat och sen tugga ordentligt och inte kasta i mig maten. Mättnadskänslan tar ju ett tag innan den dyker upp (ca tio minuter) och jag skulle lätt kunna överäta. Jag märker rätt snabbt när jag börjar bli hungrig, det blir ett jäkla rännande i kökets alla skåp och lådor. Ibland tycker jag att jag "hetsar" för att jag äter 4-5 mandlar. Sjukt jobbigt. Önskar att det inte var så svårt, det var enkelt att falla in i en ÄS, tänk om det vore lika lätt att komma ur den med..

Häromdagen frågade en arbetskamrat om jag gått ner ytterligare (var inte speciellt längesen jag träffade henne sist, kanske 1,5vecka sen?). Jag svarade att det var precis tvärtom, inte kan det väl vara så att jag gått ner mer?! :( arbetsbyxorna i storlek 50-60kg ramlar nästan ner på mig, det kan jag inte minnas att de gjorde nyligen? Visst, de satt löst men inte såhär löst. Jag kommer dock fortsätta låta bli vågen, jag är för rädd för att ställa mig på den. Både för att ha gått upp mängder, men även för att jag kanske minskat ytterligare. 

Jag är sååå rädd för att bli sjukare och sjukare, jag måste fortsätta äta i samma takt och mängd (kanske till och med mer). Hur lång tid kan det ta innan det blir bättre? Hur lång tid tar det tills jag kan äta vad som helst, när som helst? Jag vet att jag måste kämpa och det gör jag verkligen. Vill inte vara sjuk! 

 

Positivt just nu: jag har orkat med mitt arbete med bravur. Jag orkar med saker och det tar inte emot. Benen skakar inte längre av hunger, mitt huvud hänger med, jag pratar, skrattar och skojar igen. Idag fick jag flera stycken att skratta. Det var längesen, jag har verkligen känt mig som en skugga sista tiden. Härligt att må bättre, bara det ger mig kraft att fortsätta! Jag är även glad att jag har insikt och jag är glad att jag vet hur ett friskt och fint liv ser ut, jag har ju tack och lov haft "turen" att insjukna på äldre dar. Vissa har ju levt i sjukdom så länge att de inte känner till något annat. Inte konstigt att det blir svårt, att inte veta vem man är bortom sin sjukdom Måste vara otroligt hårt. Hur vet man då vad man kämpar för? Vad som är normalt? 

 

Nu nu ska jag steka mig en omelett (gjord på ägg och grädde) till morgondagens frukost på jobbet. Jag tänker fylla den med brieost och salami för att det typ är det godaste som finns!!

En vecka har gått sedan jag bestämde mig för att välja den friska vägen.. Gud vad snabbt tiden går ändå! 

Än så länge går det relativt bra. Tankarna är jobbiga från och till och ibland är hjärnspöket starkt. Ikväll vann det över mig, men jag försöker att inte se det som ett sånt stort nederlag. Jag äter mig trots allt mätt och jag mår gott utan direkt ångest. Problemet är fortfarande kvällsmaten, resten går helt över förväntan, jag tar massor med grädde och ost i maten och äter portioner tills jag är mätt. Oftast äter jag så sjukt mycket frukost att jag skulle kunna stå mig hela dagen i stort sett. Jag har aldrig tidigare varit en frukostmänniska, men nu fullständigt älskar jag det! Bästa målet, tror jag ;) får kämpa med att inte överäta, vill äta BARA för att det är gott, gärna av allting. Det här har blivit bättre i och med att kroppen släppt en aning på stressen, men det finns fortfarande kvar. Jag överdriver även gärna lite med allt dessutom. Tar extra mycket ost, ibland två sorter, majonnäs, grädde, ja de mesta jag kommer över, men det är skönt att vara mätt och belåten. Behöver inte äta så stora portioner för att bli mätt.

Som jag skrev förut vann tyvärr äckelspöket inom mig ikväll. Jag ville äta yoghurt, var väl- och är inte hungrig efter middagen, men jag var såå sugen. Tankarna bråkade dock med mig och det slutade med att jag gav efter, ingen yoghurt för mig, men jag väljer att se det som att det är okej. Jag försöker ju äta tills jag är mätt och äta när jag är hungrig, precis som vanliga sunda friska människor gör och hungrig var jag ju som sagt inte. Först vart jag förbannad på mig själv, men sen kom jag till insikt med att jag kan inte vara perfekt, jag har klarat det här jättebra och jag vet ju att det är fruktansvärt svår sjukdom att slåss mot. Inget man blir frisk från på en vecka, men jag är ju på väldigt god väg och jag är SÅ stolt över mig själv. Såklart jag vill att allting ska bli bra på en gång, men så enkelt går det inte. Jag vet att jag är stark och jag kämpar hela tiden med bra resultat! Önskar dock fortfarande att jag hade någon att prata med om det här, det är svårt att stå ensam. Vill att någon ska glädjas med mig och prata med mig när jag stöter på något som jag tycker är svårt.. Jag vill bara ha pepp och hjälp med styrkan ibland när min inte finns där.

 

Idag kunde jag förresten inte hålla mig borta från måttbandetnutan mätte midjan. Det var samma mått som det har varit sista tiden. Kändes faktiskt lättande. Ja, jag känner att jag är ambivalent till allting, fortsatt rädd att gå upp allt för mycket i vikt.