Bitterfroken

Gud så skönt att vara hemma och att samtalen är över. Bestämde med psykologen att vi bara skulle ta 45min i stället för 60 idag eftersom jag var helt slut, kändes som ett bra beslut.

Läkarsamtalet gick bra, men det var otroligt tufft. Började gråta och kände mig som en idiot (vilket jag inte borde). Anledning till att jag började gråta var delvis såklart all stress och sen att vi kom in en del på relationer (något som är mycket jobbigt för mig på grund av tidigare händelser). Kunde liksom inte hålla inne tårarna och på ett sätt var det skönt att släppa lite på den där kontrollen, att faktiskt våga gråta hur farligt och konstigt det än känns. Kändes dock lite märkligt att jag satt där och hulkade och hon fortsatte ställa frågor :P

Vi kom fram till att min sjukskrivning fortlöper fram tills jag är frisk, tre månader framåt skrivs det nu, sen blir det uppföljning igen. Lite av stressen släppte även när hon sa att hon inte räknade med att jag är frisk då, men att det ändå måste följas upp ordentligt. Jag har ju, som jag skrivit tidigare, svårt att tänka en dag i taget och nu tänker jag direkt tre månader framåt i tiden, och jag tänker också att jag kommer må då som jag gör nu. Med ens känns ju allting omöjligt med de tankarna. Jag kanske mår jättebra då, eller jättedåligt. Det kan jag ju inte veta. Måste verkligen jobba på att ta en dag i taget, våga släppa kontrollen, sluta vara rädd för att bli frisk.

 

Hos psykologen pratade vi mest lite allmänt om hur jag har haft det den senaste veckan, sen gjorde vi gemensamt upp ett matschema som nu sitter på min kyl och skrämmer mig. Ska även fylla i vilka dagar jag klarade av att äta de målen vi satt upp. Alltså ångest, jag är så rädd att ta tag i det här, Gud.. Men jag ska verkligen kämpa, inte sluta försöka. Det är ju trots allt bara jag som kan ordna upp mitt liv.

Nu i början ska jag försöka äta frukost, mellis och middag. Vi lämnade i övrigt schemat rätt flytande, inga exakta tider (har dock ett visst tidsspann) och heller inga exakta måltider då jag har en tendens att haka upp mig alldeles för mycket, typ "men de står att jag ska äta yoghurt till frukost, men jag vill ha äggröra, då kan jag inte ta det". Därför kändes det här bra och jag är glad att jag ändå får vara med och påverka. Jag har sagt att sex mål om dagen känns onaturligt och det var helt okej. Skönt!

 

Nu ska jag vila lite innan det är dags för middag. Lasagne blir det idag! :)

Nu har jag varit hos psykologen. Jag vet inte vad jag ska säga ens.. Hon verkade jättegullig och var lätt att prata med. Jag vet egentligen inte vad jag har/hade för förväntningar, men jag trodde att det här skulle vara min samtalsterapi och att jag även skulle få hjälp med maten och min ätstörning, men tydligen ÄR det här behandlingen, att prata med psykologen en gång/vecka. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Min ätstörning har blivit så sjukt stark och är nog till och med värre än vad jag vill erkänna. På något sjukt vis hade jag hoppats att jag skulle bli "tvingad" att äta, få lära mig att det ÄR okej att äta, bara få höra att det är OKEJ att gå upp i vikt. Nu känns det som att jag fortfarande står på ruta ett. För mig, just nu, känns det allt annat än okej att släppa ätstörningen och svälten, det känns verkligen inte okej att gå upp i vikt. Jag skäms bara jag tänker på att öka i vikt och släppa ätstörningen. Jag tävlar med mig själv om att äta så lite som möjligt, vill hela tiden gå ner mer i vikt. 

En del av mig vill SJÄLVKLART bli frisk, det är därför jag är ärlig hela tiden om hur jag känner. Jag sa till psykologen att jag är rädd att jag ska fuska till och med, men fick bara till svar att det inte gör någonting om det inte går bra varje dag, bara jag försöker. Det är ju liksom det jag har försökt med under ganska lång tid nu, men jag misslyckas ju hela tiden. Jag vet inte vart ifrån jag ska hämta kraften och motivationen ens? En viss uns av vilja har jag som sagt, men motivationen vet jag inte vart den är.

min kroppsuppfattning är löjligt skev. Jag tycker att alla som är större än jag kroppsmässigt är stora och att det är jag som är normal. Fick ångest i väntrummet när jag tittade på tjejerna som var "normala", tänker bara att jag absolut inte vill vara i den kroppen, ha den vikten. Alltså, det var verkligen inget fel på dem, de var supersöta, men jag är så sjukligt rädd att släppa min kropp jag har kämpat med näbbar och klor för. Jag vågar inte släppa taget för i mitt huvud känns det fel, fel, fel. Jag ger aldrig upp någonting jag påbörjat. Det känns som att tvingas sluta med det enda som betyder något i livet.

Jag vet ärligt talat inte hur det här ska hjälpa mig, men jag antar att jag får ha tålamod, det här var ju trots allt bara första besöket..

Tänkte skriva lite om hur det var att söka hjälp för sin ätstörning och tankar och känslor omkring det. Fick nämligen en fråga gällande det och tänkte att det kanske är fler som undrar samma sak. Jag har skrivit om det tidigare, men jag tar det igen, lite mer detaljerat.

 

Jag blev allt sämre i mitt mående, orkade ingenting, sjukskrev mig från jobbet och när det var dags att börja jobba igen bröt jag ihop och berättade för en kollega till mig hur allting låg till, hur mycket jag hade fastnat i ätstörningen och att jag mådde väldigt dåligt. Hon ringde till chefen (efter mitt godkännande), han i sin tur ville att jag skulle se till att få en sjukskrivning och han kontaktade även ätstörningsenheten. Kände mig i det läget rättså "tvingad" att ringa dem vilket jag också gjorde.

Jag fick berätta varför jag ringt dem, vilka problem jag hade osv. Över telefonen bedömde de att läget var ganska akut och hon berättade att jag skulle få en kallelse för bedömning i början på januari.

Jag har tvekat både en och hundra gånger. Tänkt att jag inte är tillräckligt sjuk, att jag ska klara det själv, att jag inte vill bli frisk, att jag vill bli frisk, att jag är alldeles för tjock för att få någon hjälp, att jag kanske inte alls har problem osv osv. 

Fick kallelsen och tänkte först avboka tiden, jag fick inte ledigt från jobbet och det såg jag som ett tecken, en bra anledning att inte kunna gå (Hade i den här vevan börjat ett nytt jobb). Chefen på nya jobbet fick dock reda på min ätstörning och jag fick ledigt för besöket.

Jag var så sjukt nervös, kände att det här var onödigt. På kallelsen stod att jag skulle träffa arbetsterapeut för bedömning och även en sjuksköterska för kroppslig bedömning.

Till arbetsterapeuten fick jag uppge min historia och hur jag upplever allting och det var SÅ SKÖNT! Att ÄNTLIGEN få berätta allting, hur hemskt allting faktiskt varit. Att få berätta för någon som jobbar specifikt med det, någon som verkligen FÖRSTÅR och som lyssnar på MIG utan att döma! Alla kärlek till mina närstående, men har man aldrig varit i liknande situation kan man omöjligt helt förstå och därför blir det ibland svårt att prata om det.

Jag fick (förutom min berättelse) fylla i på ett papper (med sex olika kroppstyper ritat på) om hur jag uppfattar min kropp, skulle sätta en etta vid den kroppen jag känner att jag lever i nu, en tvåa vid den kropp där jag REALISTISKT sett tror att jag är samt en tre på den kropp som jag vill ha. Fick även med mig en matdagbok hem där jag skulle fylla i tiden för när jag åt, varför jag åt, om jag kompenserade någonting samt känslan.

 

Hos sjuksköterskan fick jag klä av mig alla kläder förutom bh och trosor. Fick väga mig (skitjobbigt) och sedan togs blodtryck och puls. Även vi hade ett litet samtal med ungefär samma frågor som hos arbetsterapeuten. Även här kändes det så otroligt, otroligt skönt att få lätta sig till någon som lyssnar och förstår!

 

Några dagar efter fick jag en ny tid för fortsatt bedömning. Vid det här tillfället handlade det om skattning via en dator. Först ställde arb.terapeuten frågor och kryssade i svaren efter sin uppfattning på det jag svarade. Efter att det var klart fick jag själv sitta vid datorn och kryssa i olika alternativ. Frågorna rörde både ätstörning, depression, ångest, självskadebeteende, tvång osv.

Fick efter det här en ny tid (typ en vecka efter). Här skulle jag få reda på resultatet av bedömningen.

Var så galet nervös. Fick träffa arb.terapeuten igen och hon visade resultatet från skattningen. Den visade på att jag har anorexi, depression (trolig dystymi), ångest samt inslag av tvång. Vi pratade en stund runt det här, allting kändes så konstigt. Fick reda på att jag kommer få behandling, men vet inte vad för behandling..

 

Nu väntar jag på kallelse och jag är fortfarande tveksam, livrädd, men samtidigt känns det skönt att få hjälp då allting är utom kontroll just nu.