Bitterfroken

Jag har haft ytterligare en dag som känts helt okej. Tog en stadspromenad tidigare idag och jag höll verkligen på att frysa ihjäl! Fick ta en riktigt varm, lång dusch när jag kom hem och sen dra på mig min varmaste, stickade tröja, brr! 

 

Nu sitter jag (som vanligt) i schäslongen, har precis ätit och just druckit upp ett glas vaniljlatte. Har lite ångest och dumma tankar. Det är inte ofta den här sortens tankar kommer, men just nu skriker det i mitt huvud att jag måste ut och röra på mig, springa allt jag bara kan, så länge jag bara kan. Det är otroligt frustrerande, givetvis får jag "tjock-tankar" i samband med det här, "om jag inte gör si och så, kommer jag bli tjock!". Som om det är hela världen då, vill jag skrika, men just nu är det hela världen och jag är SÅ helvetiskt trött på det. Jag tänker fortsätta kämpa emot de här tankarna, det är enda sättet att kunna bli fri, men jag vill så gärna ut och bara springa, glömma allting, få all ångest att försvinna, jag vill, men jag tänker inte för jag vet att det är så långt ifrån friskt det kan komma..

 

Nu ska jag GÅ ut till tvättstugan och hämta in min tvätt, och jag tänker gå jäkligt långsamt bara för att trotsa...

 

För mig innebär det att kunna äta den mat jag vill, när jag vill. Att kunna ta lite extra utan att fundera och kompromissa. Att njuta av maten. Att inte vara rädd för vissa livsmedel. Att inte vara styrd över mattider. Att kunna äta ute eller tillsammans med andra utan att känna ångest och oro. Att äta tio gånger om dagen vs en gång om dagen utan att lägga någon vikt i det. Att kunna träna för att det är skönt och nyttigt i stället för att se det som något man måste för att förbränna kalorier. Att inte hela dagarna ska ägnas åt tankar kring mat/vikt/mått. Att låta bli att väga sig. Att inte vara livrädd över att öka i vikt. Att inte slaviskt räkna/fundera över hur mycket kalorier en maträtt innehåller. Att inte behöva väga maten. Att inte undvika umgänge på grund av rädslan för att det ska serveras något. Att inte enbart se sitt värde i mått och benknotor. Att se sig själv som den man är.

 

Finns säkert fler punkter, men dessa är de jag kan komma på just nu.. Vissa av de här punkterna har jag blivit fri ifrån, andra inte.

Jag mår rätt okej när det gäller ätstörningen, det vill säga så länge jag följer min vanliga lunkande vardag med mat vissa tider osv. När det normala plötsligt ruckas blir allting med ens mycket värre, när det inte längre går efter mina planer, när jag måste ändra mina rutiner, då blir det direkt kaos i mitt huvud. Hela tiden funderar jag på hur saker och ting ska kompenseras för att det ska bli så bra som möjligt, för att ångesten ska hålla sig borta.

Jag vill helst vara för mig själv, få vara i min bubbla, äta efter mina förutbestämda tider. Så länge jag gör så, så fungerar det.

 

Jag vet att det verkligen inte är friskt att vara livrädd för att äta hos någon annan, känna oro för att behöva äta klockan 16 i stället för kl 18, att inte veta exakt vad maten innehåller, att behöva sitta tillsammans med andra och äta, att hela tiden tänka på att äta en normal portion och inte överäta, att fundera över vad andra tänker om mig när jag äter, när jag inte längre kan behålla "kontrollen".

Hemma gör jag i ordning en normal portion, jag gör oftast inte storkok längre för då har jag inget grepp på hur mycket jag ska äta och då blir det oftast för lite.. Dessutom slipper jag äta rester i hundra år när jag bara gör en, max två portioner.

 

Jag är fortfarande stolt över att jag klarar av att bryta svälten och börja äta, jag är glad att jag äter och jag är tacksam över att vara mätt. Däremot känner jag att jag fortfarande är otroligt styrd under ätstörningen tyvärr. Det märks oftast inte förrän dessa förändringar, avstickare sker.

Vad skönt det var när jag åt för att det fanns mat, för att det ställdes på bordet. Klockan spelade aldrig någon roll, jag åt bara för att. Ibland var jag inte ens hungrig, men åt ändå tills jag blev proppmätt, bara för att det var gott.. Det känns så långt borta just nu.

 

Någon som känner igen sig?

Kram <3

Jag tror seriöst att jag snart kommer vara skallig. Jag tappar SÅ mycket hår, jag får loss stora tussar när jag står i duschen och borsten blir helt fylld på bara några dagar. Hur lång tid tar det innan allting blir normalt igen? 

Hej!

Idag har jag faktiskt haft en riktigt bra dag måste jag säga. Ångesten från igår har inte visat sig någonting, i stort sett. Så underbart skönt! Dock har jag haft en huvudvärk från helvetet, antagligen eftersom jag var så spänd under hela gårdagen. Men vad gör huvudvärk om man slipper ångesten och oron? 

 

Har inte gjort särskilt mycket idag annars. Jag är fortfarande så sliten, trött och känner mig nedstämd. Mina dagar ser i det stora hela likadana ut. Vaknar, gör i ordning- och äter frukost, lägger mig i schäslongen och kollar antingen på tv eller bläddrar på ipaden och där håller jag mig i stort sett hela dagen. Tyvärr finns det inte så mycket jag vill göra, den där glädjen över att hitta på saker är som bortblåst. Försöker åtminstone, varje dag, att ta mig ut, om så bara för en liten stund. Idag åkte jag till maxi och handlade och det är bra för då måste jag fixa till mig lite, går ju annars runt här hemma som en grottmänniska med fett hår och kläder som knappt sitter på. Mår helt klart bättre av att försöka göra mig lite fräsch och fin (Kan i och för sig stryka fräsch för de är nog det sista jag är just nu, inte tvättat håret på Gud vet hur länge och jag glömde dessutom borsta tänderna innan jag åkte)

 

Hoppas att eran dag varit okej! 

Hej!

Idag har jag en av de här mindre bra dagarna, mår inte alls bra. Har en sån hemskt jobbig ångest. En sån där ångestkänsla som får hela mig att liksom vilja vrida mig ur min egen kropp. En konstant oroskänsla i bröstet och magen, hela jag är spänd som en fiolsträng och jag har så svårt att sitta still och slappna av. Känns stundtals som att jag inte kan andas, eller snarare att jag inte kan ta ett "normalt" andetag. Det hjälper för stunden att gå ut och röka (jag som kände mig stolt häromdagen för att jag hade minskat en aning på rökningen, hmm)

 

Jag vet inte vad det är just idag som orsakar den här obekväma känslan, inget särskilt som skiljer sig från andra dagar har egentligen hänt. Kanske är det att min sjukskrivning snart går ut och att jag är så, så orolig över att börja ett nytt jobb när jag mår som jag gör. Idag har det även varit otroligt jobbigt att vara i köket, det har liksom ökat och spätt på känslan tusen gånger mer. Försökte "utsätta" mig lite för den där ångesten så jag höll mig i köket lite mer, satt ner vid köksbordet i stället för i vardagsrummet. Det hjälpte inte, men det blev inte värre heller.

 

Vill bara få ut den här känslan på nåt sätt, jag vill skrika, jag vill gråta, jag vill... Göra NÅNTING så det lättar en aning, men jag kan inte. Det tar tvärstopp. Jag hatar att inte kunna uttrycka känslorna, att hela tiden omedvetet trycka bort dem. Jag har verkligen jättesvårt för att gråta just nu och har haft under hela min tid som sjuk. Varför? 

 

Jag har aldrig förstått det där med "proana" och triggers. Tjejer (och kanske killar med) som tävlar om vem som är sjukast, eller vem som är mest hängiven till sjukdomen. Det har hänt att jag läst dessa "tips" som kretsar runt på diverse forum och bloggar, men jag har som sagt aldrig förstått. Varför har man ett behov av att bara bli mer och mer sjuk? Varför vill man "hjälpa" andra att bli ett steg närmare döden? Räcker det inte med att man själv dödar sig långsamt? 

 

För mig blev ätstörningen mer en sjuk, tvångsmässig tävling mot mig själv. Hur lite kunde jag äta? Hur mycket mer kunde jag dra ner på kosten? Hur lite kunde jag väga? Hur mycket kunde jag gå ner på kort tid? samtidigt som jag hade denna tävling mot mig själv och min kropp mådde jag hela tiden allt sämre, blev mer och mer sjuk och mer och mer fast i ätstörningen. Till slut hade den mig helt i sin makt. Jag hade ständig panik, både när jag gått ner- och gått upp/stått stilla i vikt. Jag visste innerst inne att jag helt tappat kontrollen, men jag bara fortsatte och fortsatte..

Ofta tänkte jag "när jag nått x kg, då ska jag sluta". Typiskt ätstörningen, jag trodde jag skulle bli lycklig om jag bara blev smal. Det var tyvärr så lätt att döva all hat mot mig själv genom kosten. Stundtals mådde jag väldigt bra, det ska jag inte förneka. Som jag skrivit tidigare fick jag någon konstig energi som inte borde finnas där med tanke på hur lite energi jag fick i mig. I början och en bit in i sjukdomen slutade jag att hata mig själv, jag älskade att jag var smal, kände mig mer levande och mer attraktiv, men ju längre allting gick, desto sämre mådde jag. Jag orkade ingenting och det hände att jag kände att jag inte längre ville leva. Desperat försökte jag ta mig ur svälten, men det gick inte och jag var så panikslagen.

Jag vet verkligen inte vart kraften att börja äta igen kom ifrån, men kraften kom. Idag mår jag inte bra, men jag svälter mig i alla fall inte längre. Har dock en lång väg att gå, men jag vet, vet, vet att jag kommer klara det!

Åh, jag är verkligen så trött på alla de här ätstörda tankarna jag hela tiden har.. Så länge jag "följer" allt som "är okej" så är det hyfsat lugnt med hjärnspökena, men så fort det sker något som förändrar min förbestämda planering blir det galet jobbigt. Som imorgon till exempel, nyår (hata, hata). När maten kommer skilja sig drastiskt från vad "jag" vill och får äta blir det med ens kaos i huvudet. Är bjuden på lunch hemma hos min mamma. För det första äter jag aldrig lunch vanliga dagar och för det andra så ska jag hem till bästis på kvällen (tänker dock inte äta där utan hemma, innan jag går dit. Klarar inte av att äta i sällskap, speciellt inte när det är barn med).

Nu är det krig i huvudet om hur jag ska äta. Jag vill äta frukost som jag älskar, men det "kan" jag inte göra om jag ska äta lunch sen och absolut inte om jag även ska äta middag. Tankarna går då vidare om jag ändå ska äta frukost, lunch och sen fasta tills nästa dag. Jag vet att tankarna är helt galna och idiotiska, jag vet, men just nu orkar jag faktiskt inte kämpa emot, just nu är jag inte stark nog. Nyår har för mig alltid, i alla år, inneburit ångest och tårar. Imorgon önskar jag mig ett glatt nyår med min bästa vän, inga tårar och ångest och jag vill absolut inte känna ångest över hur och vad jag ätit på det också..

Det lutar ändå åt att jag skiter i frukosten, äter lunchen och sen middag hemma. Det känns som det bästa alternativet.

 

2014 hoppas jag ska bli det året jag mår bra, det året jag blir frisk och finner livsglädjen igen, men just nu är jag för svag för att kämpa mot tankarna och hjärnspökena! 

Det är konstigt att man inte kritiskt kan se på sig själv, ibland kan jag tänka klart och se klart, ibland motsatsen. Hur jag innerst inne vet att jag är smal, men att upplevelsen av mig själv är att jag är normal, stor och ibland till och med gigantisk. Synen på mig själv förändras hela tiden, det kan gå på någon timme. Ena stunden kan jag skämmas för att jag är så smal, nästa känner jag mig fin och nästan "perfekt" för att nästa få en känsla av att jag måste gått upp minst 10kg och att jag är jättestor.

Jag förstår att det kan låta väldigt konstigt för någon som själv inte upplevt sjukdomen, jag hör ju själv hur konstigt det låter. Klart att kroppen inte kan ändras så snabbt, det vet jag ju, ändå KÄNNS det så. Jag önskar ibland att jag bara kunde låna någon annans ögon, bara för att se mig själv från någon annans perspektiv. Det är jobbigt att inte kunna jämföra med mått och siffror, jobbigt och stressande. Hur vet jag att jag är smal/normal/stor när jag inte vet vad jag väger? Allting i den här sjukdomen går ut på mått, allt värde ligger i måtten. Hur smal midja jag har, hur många kilo jag bär på, om jag kan nå runt mina lår med händerna. Sånt där som inte spelar någon roll hos en frisk och normal människa. Sånt som inte vanligtvis tillhör mina tankebanor.

Flera gånger per dag granskar jag mig själv, försöker liksom hitta ställen på kroppen som ökat i omfång, syns nyckelbenen fortfarande? Kan jag se revbenen/bröstbenet? Sticker höftbenen ut och hur är det med ryggraden? Sticker den fortfarande ut? Blir lite lugnare i själen när allt ser ungefär likadant ut och samtidigt blir jag SÅ arg på mig själv för det här beteendet. Jag vet ju att siffror, benknotor och mått inte spelar någon roll. Jag är ju samma person oavsett och folk tycker inte mer eller mindre om mig om jag har en midja på 59cm vs en midja på 81cm och framförallt JAG tycker inte bättre om mig själv för att jag har en smal midja eller utstickande höftben. Mina känslor för mig själv är egentligen konstant desamma och det är även det som gör det lite jobbigt. Nu HAR jag en smal kropp, precis som jag alltid drömt om, mina åsikter om mig själv är desamma. Jag är därför livrädd att bli stor/större, att känna att allt "slit", allt lidande, har varit förgäves. Jag är rädd att bli mer deprimerad, mer ångestfylld om/när kroppen ändras i och med att jag mår som jag gör och tycker som jag gör om mig själv. 

Som jag skrivit förut är det mina tankar om mig själv jag vill jobba med, det är hemskt att känna ångest över en snart förändrad kropp.. Jag är rädd för att helt släppa sjukdomen men samtidigt vill jag verkligen bli frisk och fri..

 

En dag i taget var det va...

Godkväll :)

Idag har det faktiskt varit en ganska bra dag måste jag säga. Skönt att de här dagarna kommer ibland, de behövs, så jag njuter och passar på att fylla energidepåerna! 

Har kommit ut en stund på dagen, var och handlade lite nödvändigheter (och onödiga grejer) på Ö&B. ÄLSKAR den affären, bästa! Det finns ju verkligen allt. Jag skulle kunna gå runt där och handla i evigheter! I och för sig är jag en sån människa som kan gå runt på Apoteket och vända och vrida på allt och tycka det är roligt med.

Har även varit hos mamma och spelat lite spel och druckit te. 

Något som har varit lite trist dock är att jag börjar bli sådär sur och grinig igen. Stör mig på allting och kan liksom inte riktigt tygla mig. Jag vill inte vara dum och elak men jag kan liksom inte hålla emot alla gånger. Är också fortsatt förlamande trött, nästan så att ögonen går i kors. Blir värre när jag gör saker, även om sakerna i sig inte är särskilt ansträngande. Har även haft ett sjukligt sötbehov idag, det slog till här på kvällen och det brukar ALDRIG hända i stort sett, inte ens när jag var frisk var jag sötsugen. Jag åt i stort sett aldrig godis och liknande, men idag, idag hade jag lätt kunnat klämma en fet godispåse utan problem. Vill dock inte äta massa godis så jag tog några mandlar och gjorde mig en stor latte i stället. Minst lika gott och nyttigare! 

 

Jag har ständiga kompensationstankar. "Äter jag det här får jag inte äta det här", "om jag låter bli det här kan jag äta det här senare". Jag vill inte behöva kompensera, jag vill äta det jag vill, men det är verkligen otroligt svårt och just nu har jag svårt att stå emot. Är hela tiden orolig över att gå ner mer i vikt, men samtidigt är jag fortsatt livrädd att gå upp. Jag vill inte börja utesluta saker igen, jag hade lovat mig själv att äta det jag vill och jag har svikit mig själv big time för jag har verkligen inte ätit det jag vill.

Ser bilder på hur trevligt folk har det nu i helgerna, hur de myser och äter massa gott. Jag blir så ledsen över att mitt liv inte ser ut så längre. Jag vill leva okomplicerat, inte vara styrd av min sjuka sida, inte vara styrd under "godkända" ät-tider.. Jag börjar bli som jag var när jag var som sjukast, bara det att jag nu mera äter bättre och fetare och håller mig mätt, men tänket börjar bli detsamma igen. Tänker på kvällarna att jag måste börja äta mer och framförallt mer regelbundet om jag ska lyckas bli frisk någongång. Antagligen behöver jag gå i funderingstankar ett tag, att bestämma sig kan ta ett tag.. Tänk att bara kunna äta utan att stirra ut klockan, äta bara för att jag vill! Det går liksom inte just nu och det gör mig både arg och besviken. 

Godmorgon! 

Jag vill verkligen att dessa helger bara ska va över nu, jag vill slippa känna alla krav och alla måsten. Jag känner att jag inte kan leva upp till allting och jag är som vanligt orolig över maten! Vill verkligen att all oro ska försvinna nu så jag kan få må bra och få ett värdigt liv igen! 

Ska till bästis med familj på nyår, egentligen vill jag ju de, men samtidigt vill jag bara fly. Jag vill inte visa hur dåligt jag mår, därför anstränger jag mig alltid till det yttersta för att spela glad..

Godmorgon! 

Har varit vaken en stund nu. Har precis ätit frukost och nu har jag (som vanligt) krupit ner i schäslongen. Allting tar så mycket energi numera. Ibland är det tufft att bara orka kliva upp ur sängen. Försöker sätta upp små mål för mig själv varje dag, bara väldigt små såna, som att tex kliva upp ur sängen, klä på mig, göra frukost. Idag skulle jag även behöva duscha, inte ens det har jag orkat på ett tag nu och jag mår ju inte direkt bättre när jag, förutom allt annat, är äcklig också! 

 

Igår fick jag provsvaren från provtagningen jag gjorde när jag var på vårdcentralen. Allting var normalt! Skönt! Tänk hur mycket man kan misshandla sin kropp medan den fortfarande kämpar FÖR dig, kompenserar för allting du misshandlar den med. Önskar att jag var mer snäll mot den, den är ju trots allt min och kommer vara det hela livet. Fick även en tid för telefonuppföljning med läkaren. Det kändes verkligen som att han brydde sig om mig, på riktigt. Det är en fin känsla, att det finns folk som faktiskt vill en väl! 

Är dock fortsatt orolig över allting, över framtiden. Oron är samma som tidigare, över mitt nya jobb, över min sjukskrivning, över att behöva åka till mitt gamla jobb, lämna och hämta saker, träffa kollegorna. Som jag skrev tidigare i inlägget är det ibland en pärs att bara ta sig ur sängen. Minsta lilla jag gör däckar mig fullständigt och det känns som att jag inte kan andas.

 

kram

Jag mår inte bra och har inte gjort på hela eftermiddagen/kvällen. Det är inte ångestkänslor utan yrsel och svårigheter att fokusera blicken. Känner mig dessutom bortdomnad i kroppen. Tog blodtrycket på mig själv förut, 85/55mmHg, otroligt lågt mao, inte konstigt jag är yr. Yrsel är en sällsynt biverkan på Propavan, men varför har jag återigen så himla lågt blodtryck? När jag var på vårdcentralen häromdagen hade jag 105/65mmHg, då var jag visserligen rejält uppstressad. Var nöjd över att trycket hade höjts från sist jag tog det då, men kanske var de högre för att jag då var så sjukligt stressad? Jag är orolig för mig själv. Jag vill så gärna må bra, men det känns just nu som att jag bara försvinner mer och mer och jag står helt hjälplös och ser på, jag vet inte vad jag ska göra.

 

Är orolig igen över att tajmingen är så dålig, att jag snart ska börja på ett nytt jobb. Just nu känns det helt fullständigt omöjligt. Jag orkar knappt ta hand om mig själv, jag som tidigare sett fram emot det här jobbet så mycket känner nu bara panik, kaos, katastrof. Det känns verkligen inte alls bra. Jag vet inte vad jag ska göra, vilket ben jag ska stå på. 

Jag är också rädd för brevet med remiss, från ÄS enheten, som kommer skickas till mig. Jag vill inte se det, jag är så rädd. Jag är arg på mig själv för att jag försatt mig i den här situationen. Jag tycker att jag, i normala fall, är en klok tjej, en klok tjej som gjort mycket bra i livet. Jag har klarat av mycket, jag har tagit bra beslut. Ändå står jag nu här, massa massa kilon lättare, ingen glädje, en ständig panik över hur livet ska bli. Hur ser min framtid ut? Det känns just nu som att jag inte ens har någon framtid, allting känns så jävla hopplöst och svårt. Vill bara ta mig ifrån mig själv, eller bara somna, vakna och inse att allting bara var en hemsk mardröm. Jag vill verkligen inte vara kvar i den här sjuka kroppen längre.

 

Jag vet att jag egentligen inte kan hjälpa att jag är sjuk, men samtidigt är det ju ett val jag gjort från början. Jag, bara JAG valde att börja svälta mig, JAG ingen annan. Det är även bara jag som kan ta mig ur det här och jag försöker. Varje dag kämpar jag. Jag äter, men ingenting blir bättre. Jag hatar att det är så svårt, jag hatar att det kommer ta tid, jag hatar mig själv så mycket.

Jag vill må bra, slippa all stress, oro, ångest och somatiska besvär. Låt mig bara få vara fri, låt mig få tycka om mig själv, låt mig få glömma allt jag varit med om, all smärta jag känner.

Jag vet inte hur jag ska må bättre, jag vet inte..... Jag är vilsen, klen och svag!

Det värsta är nog att alla tror att allting är bra nu för att jag äter. Det mesta av skiten sitter i huvudet så det är verkligen inte bra trots mat och näring :(

Jag vet åtminstone att jag aldrig någonsin vill falla tillbaka till min svält, jag kommer fortsätta kämpa varje jävla dag. Jag SKA och KOMMER ta kål på ätstörningen!!

Lever just nu på falsk glädje och falsk energi. Skillnaden nu är att jag VET att det är ätstörningen som lever, friska jag tog just ett steg tillbaka. 

Jag och anorexin var nämligen ute och shoppade lite på mellandagsrean. Det här med att handla kläder vet jag ju egentligen bara triggar- och matar ätstörningen mer. Jag vet det, ändå gör jag det, varför?? Jag intalar mig själv att jag "behöver" nya kläder fast att jag har flera garderober proppfulla med kläder, vissa med prislappen kvar till och med. Idag kände jag mig inte längre för smal, jag kände mig fin och jag kände mig nöjd. Jag känner hur energin höjs ett par steg. Om jag bara kunde få fram friska delen av mig lite mer, bara se hur jävla smal jag är, men i de här lägena försvinner liksom den friska sidan långt bort och anorexin tar över. "Gud vad fin jag är!" "Vill jag verkligen bli av med den här kroppen?" "Vill jag verkligen bli tjock igen?" "Vad duktig jag är!" Ungefär sådär låter mina tankar. Blir arg när jag tänker på det, försöker kämpa emot, tittar i spegeln en gång till.. 

Hämtar minsta storleken på kläder, de är för stora många av dem. Minsta storleken på jeans är väldigt stora i midjan, hade kunnat ha en-två storlekar mindre. Provar jeans från barnavdelningen, en väldigt liten storlek sitter alldeles perfekt. Jag ler lite för mig själv.. Friska jag skriker att jag ska sluta, men den dåliga sidan av mig ler fortfarande förnöjt. Jag kommer hem med ungefär sju nya tröjor, ett par jeans och 600:- fattigare samt en försvagad frisk sida och en otroligt nöjd anorexi. 

 

Varför kan jag inte bara sluta? Jag vill ju bli frisk. Jag kämpar varje dag för det.. Blir så ledsen för de här snedstegen. Jag vill inte att det ska vara såhär svårt. Vill ju må bra på riktigt. 

Jag vill verkligen, verkligen ha hjälp med de här tankarna och alla hjärnspöken. Jag är rädd för att vara för frisk för ÄS enheten :(

Jag kan inte minnas när jag senast mådde bra, alltså ett ÄKTA välmående. Jag mådde rätt bra under min sjuka period, falsk glädje. Jag hade så mycket energi, kände mig smal, snygg och duktig. Jag hade lyckats med något, jag gick ner i vikt, jag blev smal.. Det var ju dock falsk lycka, jag blev lurad att jag mådde bra, lurade mig själv, gick på överskottsenergi. Inombords var allt kaos, men jag vägrade inse mitt problem, jag hade ju kontroll, jag var bara duktig, inte sjuk.. Vart arg på folk som sa till mig att sluta, att jag var för smal. Kände bara att alla vände sig emot mig eller var avundsjuka. Nu förstår jag ju att alla bara var oroliga för mig, att de stod och trampade, ville hjälpa men kunde inte. Jag levde i min svältbubbla..

 

Men som jag skrev har jag nog aldrig i mina tonårs- och vuxendagar aldrig mått helt bra. Jag har gått i och ur depressioner, hatat mig själv, aldrig kunnat acceptera vem jag är och hur jag är! Jag har alltid haft väldigt svårt med relationer, har bara varit i destruktiva förhållanden på ett eller annat sätt. Jag är som en magnet som drar till mig fel killar. Förr ville jag så gärna, jag ville vara som alla andra. Skämdes så enormt mycket över att alltid vara ensam. På grund av det fortsatte jag träffa de här killarna som skadade min självkänsla mer och mer. Antingen var de upptagna eller så var jag bara ett tidsfördriv när det inte fanns annat att göra. Jag gjorde allt för att de skulle tycka om mig, ställde alltid upp, sprang som en hund på inkallning till killen så fort han hintade lite. Kände att bara jag får lite bekräftelse så är det bra. Jag vet ju att det är svårt att få kärlek när man inte kan älska sig själv. Det är ju A och O i ett förhållande. 

 

Jag har på nåt vis skapat en identitet i sjukdomen, jag är den smala tjejen som ändå "lyckades". Jag har någonting även om det egentligen är skit. Det är det här jag måste lära mig hantera, jag måste lära mig att finna mig själv, bli trygg i mig själv och framförallt acceptera- och tycka om mig själv. Att äta klarar jag ju nu även om rösterna ibland drar mig neråt.

Jag är så rädd att kroppen ska förändras innan mitt tänk förändras. Blir jag normalviktig försvinner min identitet, det låter sjukt men så känner jag. Min sjuka sida vill hålla kvar vid undervikten för att då syns jag och syns jag finns jag. Min friska sida däremot vill så gärna bara må bra, min friska sida vill inte vara styrd under detta monster. Jag är förvirrad.. Jag vet inte hur lång tid det förväntas ta.

Ibland, IBLAND vill jag plocka fram vågen igen, se hur mycket jag ökat i vikt, men tack och lov är mitt sunda förnuft starkare just nu. Jag VET att jag inte skulle kunna hantera det, jag skulle inte kunna äta med gott samvete längre, rösterna skulle antagligen bli starkare, så jag fortsätter vägra vågen! Har inte vägt mig på över en månad nu..

Ibland tycker jag det är skönt att läsa bloggar skrivna av människor som blivit fria från sin ätstörning. Det ger mig en del hopp om framtiden. Ibland är det även skönt att läsa om hur de upplevde sin sjukdom och vad den gjorde med dem. Jag känner så ofta igen mig själv och mitt beteende i dem.

ibland känner jag mig frisk, men samtidigt har jag så mycket konstiga tankar, tankar som ibland får mig att tro att jag är helt galen, även då är det skönt att läsa att deras tankar och beteenden är snarlika mina. Tänk att sjukdomen visar i det stora hela samma symtom för de flesta, jag kan nicka igenkännande till de flesta bekymmer. Det är skönt att veta att man inte är ensam, att det jag känner tillhör den här jäkla sjukdomen, men att det kan bli bra, bara man kämpar! 

Jag kan ibland komma på mig själv med att börja utesluta saker, saker jag egentligen vill äta.. Många gånger följer jag de här tankarna, bekräftar dem och gör som de säger. Ibland är jag faktiskt helt omedveten om det här tills jag analyserar mig själv i efterhand. Som nu. Jag har fortfarande väldigt svårt att skilja på vad som är mitt friska jag och vad som är mina hjärnspöken.. Ibland resonerar jag ordentligt med mig själv, hjärnan går på högvarv och alltid handlar det om mat, ofta om vad som är "okej" och inte okej.

Jag känner att det börjar bli bättre, men mitt mående är ändå väldigt långt ifrån bra!

När jag var som sjukast gick jag på nån konstig form av energi som egentligen inte fanns, jag var hyper! Jag sysselsatte mig ständigt med någonting för att slippa stanna upp och känna. Nu är jag i stället helt apatisk, vill bara vara hemma för mig själv i min egen lilla bubbla. Känner mig väldigt nedstämd, ingenting är roligt, jag har svårt att se fram emot saker. Vill bara vara med mig själv och lämna omvärlden utanför. 

När jag började äta igen kändes det verkligen som att jag var pånyttfödd, all mat smakade så ljuvligt, jag log och var glad, kände att jag hade fått livet tillbaka. Nu är det liksom vardag, det är inte spännande och pirrigt att laga mat längre, smaklökarna krullar sig inte längre av vällust för lite falukorv. 

 

Jag kommer aldrig ge upp min kamp och falla tillbaka, det har jag dyrt och heligt lovat mig själv. Jag önskar dock att livet ska kännas ljust igen, att jag ska orka hitta på saker. Känna att jag blir glad och tillfreds av någonting, men känslan uteblir och jag känner mig bara mer och mer nedstämd hela tiden. Är glad när jag blir omtöcknad och sömnig efter mina sömntabletter för då slipper jag känna och tankarna är i det stora hela som bortblåsta. 

 

Jag förstår fortfarande inte hur allting kunde gå så snabbt, att jag blev så sjuk på så kort tid. Men i och med tidsaspekten så tror jag ändå att det kommer gå att bli helt frisk och fri en dag, att kunna äta det jag vill och se ljust på livet igen. Jag vet att jag en dag kan se det här som enbart ett tragiskt-, men antagligen även ett lärorikt minne. 

Om jag bara slapp känna mig så likgiltig.. 

Hej!

Jag skrev lite mål jag hade med min ÄS när jag bestämde mig för att bli frisk och fri. Tänkte utvärdera lite.

 

Fan fan fan... Mår dåligt! Jävla jävla ätstörning vad jag HATAR dig, jag hatar dig av hela mitt hjärta! Du förstör hela mitt liv! 

Tänk att mat, god mat, kan få mig att må så dåligt! Jag har ätit som en jävla gris idag, ångrar mig men ändå inte. Det var gott, men ångesten blir hemsk och tankarna helt galna! Varför skulle jag äta så mycket? Åt två skinkskivor, en bit lufttorkad skinka, två ägghalvor med räkor och majo, två små laxrullar med saker i, fyra köttbullar med liten klick hemmagjord rödbetssallad, en bit revbensspjäll, rättikagratäng, två bitar korv. Inte nog med de så åt jag ost till efterrätt, mindre mängd än vad jag tidigare skulle ha gjort, men ändå, en herrans massa. Åt dessutom en muffin som jag hade bakat + att jag smällde i mig nötter. Varför varför varför? Varför kan jag inte bara få vara normal, varför måste dessa tankar ta upp hela mig? Jag hatar mig själv, men ännu mer hatar jag sjukdomen som får mig att bli- och må såhär.. 

Allting var på det viset lättare när jag var som sjukast och svälte mig som värst. Då kunde jag IBLAND äta vanligt och kanske lite för mycket, men då visste jag att jag hade den trygga svälten att gå tillbaka till. Jag visste att jag skulle gå ner det jag möjligen gått upp. Nu när jag bestämt mig för att bli frisk är inte det längre ett alternativ och jag känner mig så löjligt livrädd just nu. Jag känner mig så jävla stor och tjock, mina lår ser helt groteska ut och jag blir så sjuhelvetes förbannad på mig själv samtidigt för att jag tänker såhär. Jag är ju inte tjock, men det KÄNNS så och jag ser det så. Min bild av mig själv är helt förvrängd. Jag vill bara SE själv att jag är smal. Vågar inte ens titta mig i spegeln nu. Jag åt dessutom mest av alla vid bordet. I och med den här jävla sjukdomen känner jag varken direkt hunger eller mättnad. Äter fast jag inte är hungrig, men när jag väl börjar äta känner jag av hungern och då blir jag i stället aldrig mätt (eller de dröjer tills jag känner mättnaden). De andra runt bordet blev ganska snabbt mätta medan jag bara ville ha mer och mer. Jag fick till slut be dem ställa undan maten eftersom jag inte kan hantera mig själv. Skämdes så inihelvete, jag borde inte äta.. Men jag VILL äta. Slits hela tiden mellan den friska och den sjuka sidan.

 

Jag dör, vet inte hur jag ska hantera det här! :( försöker tänka på annat, på mysiga saker, men de blir för litet i jämförelse med stressen jag känner i kroppen.. Fick annars perfekta saker i julklapp och jag är så tacksam! Fantastiska familj! 

Vart man än tittar är det mat, mat, mat.. Det är statusuppdateringar om mat, bilder på mat både på Facebook och på instagram. Allting, verkligen allting kretsar runt mat en sån här dag. Jag önskar att jag var som förut, älskade mat, åt tills jag i stort sett rullade fram men längtade samtidigt tills nästa gång jag skulle få trycka i mig mer. Ingen ångest, bara glädje. Vad lätt livet var ändå. Jag tänkte aldrig på hur mycket kalorier någonting kunde tänkas innehålla, visst väl knappt vad en kalori var.. Nu vet jag vad de flesta produkter innehåller. Försöker numera att låta bli innehållsförteckningen, men ibland går det inte och min störda hjärna börja genast räkna för att få fram hur mycket jag fått i mig. Det är så sjukt. Ibland undrar jag om jag hamnat mitt i en mardröm och det har jag väl på sätt och vis.

 

Nu är det snart dags att bege mig mot mamma och mot.. Ja precis, maten.. Jippi! ,:(