Bitterfroken

Jag är en människa som måste kissa ofta. Hatar att vara på ställen där jag inte vet vart det finns toalett för när jag blir kissnödig då BLIR jag kissnödig! Idag dock kändes det på ett helt annat sätt, kändes som att jag skulle kissa på mig och de gjorde ordentligt ont nr jag kissade plus att jag fortfarande kände mig kissnödig efter att ha tömt blåsan. Misstänkte såklart uvi, märkte senare att vattnet i toaletten var helt rött. Nästa gång jag var på toaletten kollade jag mer noggrant och visst var de mängder med blod :( alltid rädd för blod i urinen, vanligast är såklart att det handlar om uvi, men de kan även vara blåscancer. Symtomen på det är täta trängningar och smärta över magen (vilket jag ofta har om jag inte kissar direkt) samt då blod i urinen.. Blir orolig även om jag aldrig annars är hypokondriskt lagd :( 

Det är konstigt att bara för att man gått ner i vikt och blivit smal bottnar alla möjliga problem i detta. Till exempel har jag alltid, ja så länge jag kan minnas, haft problem med min mage med magkatarr och laktosintolerans och får stundtals väldiga magkramper. Idag fick jag en sån episod på jobbet och mådde riktigt dåligt. Direkt får folk "vatten på sin kvarn" och menar att det minsann beror på min viktnedgång, att jag "måste ge mig". Givetvis sägs detta bakom ryggen, men herregud man får reda på det lätt! På ett sätt stärker det mig samtidigt som det irriterar mig. Folk försöker trycka i mig mat/sötsaker och blir irriterade när jag inte vill smaka.. jag kan väl få äta vad jag vill, folk älskar att lägga sig i andras liv. Tänk att det är så intressant! Visst, de kanske bara är oroliga för mig, ibland är jag ju orolig över mig själv till och med, jag vet att jag gått för långt. Imorse var jag tvungen att väga mig och se en viktnedgång för att klara av att äta en sallad till lunch (vill oftast bara äta en gång/dag). I vilket fall som helst hade jag gått ned 0,5kg på tre dagar och väger nu under 56 strecket, sjukt! Kan inte minnas sist jag vägde så lite, jag har alltid varit mullig. Ända fram tills nu! Härligt att vara smal, härligt att fortfarande må bra. 

Jag är lycklig över att ha hittat flera "godkända" fantastiska måltider! Blomkålsris kommer bli min nya last helt klart. Smakar likt riktigt ris och jag kan äntligen äta mat i form av grytor! Givetvis lågkalori och med få kolhydrater, men det är gott trots det och jag börjar bli riktigt duktig på att veta vad som är bra och inte samtidigt som jag ständigt hittar nya tips :) great! 

Att jag inte kan se att jag gått ner rejält i vikt beror säkerligen på att jag varje dag ser min kropp, gör man det blir det ju klart svårare att se förändringar.. försöker leta upp gamla bilder, men hatade mig själv så mycket då att jag inte har några helkroppsbilder. Önskar jag hade något att jämföra med.. Tycker fortfarande att jag är stor. Undra när man ska bli nöjd och sluta se sig själv som otroligt stor, jag tror nog att det blir något sjukligt av det till slut. I mitt fall har jag otroligt svårt att äta, äter cirka en gång/dag och då väldigt kalorifattigt samt kolhydratsfattigt, äter jag något mer utöver det mår jag dåligt och känner mig enorm. Idag mådde jag pyton, illamående och yr, hade beslutat att inte äta något under dagen med tanke på att jag och mamma skulle ut och äta sushi på kvällen. Stod dock inte ut och käkade upp en 35grams påse med proteinsnacks. Det är superbra egentligen med låga kolhydrater och knappt inga kalorier, men ändå får jag oroskänslor för att det ger en känsla av att jag äter chips!

 

har letat runt efter lite nya kalori-/kolhydatssnåla recept idag och hamnade på en fantastisk sida skriven enligt LCHF. Nog för att jag får panik över högt fettinnehåll, men det går ju alltid att byta ut mot lättare produkter! Bra med nya tips gällande kosten, vet aldrig vad jag ska äta längre och imorgon är det tyvärr dags att börja göra matlådor igen, efter fem veckor av härlig semester är det dags att befinna sig på jobbet igen! Känns roligt att träffa kollegorna igen, men jag längtar inte efter själva jobbet. Letar ständigt nya jobb, dock dyker det aldrig upp några, men imorgon är en ny dag..

Just nu mår jag bra! Jag känner mig pigg och full av energi trots att jag har fastat i två dagar och är inne på den tredje idag.. Idag har jag planerat att göra crêpes på mitt dietpulver samt köttfärs med 5 % fett, dock så sent som möjligt för att orka med kvällen, kan alltid hålla mig och mör bra största delen av dagen och tidiga kvällen. Det är när jag ska gå och lägga mig jag oftast mår riktigt dåligt med yrsel och magont. Gäller helt enkelt att balansera upp det där!

idag var jag nere på stan och shoppade lite, hittade en supersöt tisha på barnavdelningen, köpte storlek 146/152 och den var på gränsen till stor. Kan inte förstå hur liten jag måste ha blivit utan att jag ser det själv? Bytte kläder flera gånger imorse för att jag kände mig tjock, går inte att undgå att se hur magen putar, förstår inte varför inte den blir mindre när allt annat uppenbarligen blir det..

 

Börjar jobba igen på tisdag, är lite orolig faktiskt för vad folk ska säga.. Chefen sa allvarligt att jag var tvungen att sluta gå ner i vikt innan han gick på semester, han var orolig för mig.. Då vägde jag 62 och nu väger jag runt 56-57.. Jag hoppas att det inte syns allt för mycket i arbetskläderna! Vill inte ha en massa ståhej kring det här! 

 

 

Det spelar verkligen ingen roll hur smal jag blir.. Ingenting blir bättre! Jag är värdelös som alltid och jag är precis lika ensam som vanligt. Jag hatar mitt patetiska jävla liv, om man nu ens kan kalla det för liv. Jag är alltid ensam, sitter alltid här hemma själv, har ingen att ringa till. Försöker få med min mamma att hitta på saker vilket hon vägrar. Ingen vill umgås med mig och jag HATAR att alltid spendera tiden med mig själv. Jag vill verkligen inte vara ensam längre. Jag vill bygga upp ett liv, det här är inget liv!!! Ibland känns det som att jag lika gärna kan dö!

 

Helvete vad tjock jag känner mig!! Tränade till 18.30 och åt efter det, två skivor fläskfilé samt stekt svamp med chili och vitlök plus sallad med tomat och mozzarella. Jag HATAR att äta på kvällen.. Känns som att jag bara vräkt i mig, hatar känslan av att vara mätt!! Till råga på allt drog jag i mig en latte efteråt trots att hela jag skrek nej.. Nu önskar jag att jag inte ätit överhuvudtaget. Känner mig större än någonsin, så stor och äcklig.. Jag VET egentligen att min mat inte innehöll särskilt mycket kalorier, men jag känner mig hellre hungrig även om jag mår dåligt då med, med yrsel och illamående.. 

Gick dessutom upp nästan fucking tre (!!!) kilo på resan trots att jag hela tiden tänkte på vad jag åt.. Men är man van att äta "riktig" mat en gång per dag blir tre gånger/dag + massa nötter en jäkla skillnad.. Måste väga mig imorgon igen, hoppas verkligen jag inte gått upp mer :( känner mig orolig, vill tillbaka till min vikt som den var innan jag reste iväg, jag hoppas det inte tar lång tid. Resan innan lyckades jag gå ner två kilo på en vecka. Har jag tur var det mycket ansamling av vätska och annat skit den här gången. Dock mätte jag nyss midjan, visserligen precis efter att jag ätit och druckit, men jag har ökat två jävla cm. Varför ska det vara så svårt att få vara smal?? :'(

Det är ett helvete att varje kväll/natt inte ens kunna resa sig upp från soffan/sängen utan att det svartnar framför ögonen.. Är i stort sett konstant yr. Har dock mått bättre idag, igår sov jag i stort ingenting, låg och hade ont i magen av hunger och somnade inte förrän runt halv fem, pust.. Galet trött nu, skönt förstås! Gillar att sova..

På söndag åker jag till Mallorca.. Är väldigt stressad, är så rädd att gå upp i vikt. Var utomlands för någon vecka sen och försökte hålla mig till "normala" mängder mat.. Åt betydligt mer än jag brukar, ändå sa min kompis att hon var orolig för mig och mina matvanor. hade mycket orostankar om maten, var säker på att jag hade gått upp flertalet kilo då jag flera kvällar drack vin samt käkade nötter. Åt även ris två kvällar.. Tack och lov hade jag "bara" gått upp ca 1kg och det gick jag ner på två dagar hemma, pust! 

 

Jag är fortfarande förundrad att jag har fått dessa sjuka tankar till mat. Varför varför måste maten och vikt vara en sån stor del? Egentligen är det ju ingen annan än jag som bryr mig om jag är smal, normal eller tjock. Mat är ju egentligen livet, saknar att bara kunna klämma en godispåse utan problem.. På bara några månader har jag gått ner mig, både vad gäller vikt och mående. Ibland är jag orolig, ibland är jag nöjd, ändå fortsätter jag att sträva mot en lägre och lägre vikt. Känner mig aldrig nöjd. För tillfället väger jag ca 10kg under det som var min första målvikt, ändå känner jag mig tjock. Ser ingen direkt skillnad på min kropp. Visst nyckelbenen är tydligare och bröstbenet syns stundtals tydligt, dessutom har jag minskat i storlek från large (usch) till xs.. 

jag vet inte hur länge jag ska orka hålla på. Hoppas jag inte går upp allt för mycket under min semester. Skrämmande!

Jag mår otroligt dåligt. Känner mig så svag, orkar knappt röra mig. Känns som att jag inte har någon energi alls, vilket i och för sig kan vara sant. Maten har blivit ett problem, egentligen vill jag inte erkänna det för mig själv, men jag vet att det är så.. Jag var tidigare rädd att allting skulle gå för långt med min viktnedgång och nu är jag ännu mer rädd för att det faktiskt HAR gått för långt. Jag äter mindre och mindre men tränar trots det.. Jag vill fortsätta gå ner i vikt trots att jag väger 57kg till mina 171cm. Jag har gått ner 20kg på ganska kort tid, eller väldigt kort tid till och med. Jag vill äta igen, men ändå inte.. Jag vill vara pigg och full av energi, men jag kan inte, jag orkar inte. Hur ska jag balansera allting? Jag är livrädd ärligt talat.. Jag är livrädd att bli sjuk. Hur kunde det här hända mig? Är det ens värt att ha 34 i storlek men inte orka med någonting? Ibland känns det som att det faktiskt är värt det, jag är smal, jag är snygg, MEN jag mår så kasst.. behöver ha hjälp :(