Bitterfroken

Psyko..

Känner verkligen ingen glädje just nu, har hela dagen gått omkring med gråten i halsen. Har köpt hem fläskfilé och tänkte tillaga det och potatisgratäng med trattkantarellsås, men jag kan inte.. Jag har noll matlust. Bara det där att gå i affären är ett helvete nu, drog ut på det så länge jag kunde så jag skulle slippa allt folk. Jag känner mig så jävla vidrig så det är inte klokt, ful och fet.. Fan vad jag hatar mig själv! Det är ju inte direkt märkligt att jag är ensam, vem fan vill ha någon som jag. Överlevde handlingen, men jag skämdes något otroligt, hatar när folk tittar på mig..

Vart gick det fel?

Vart gick mitt liv fel egentligen? Det tänker jag ofta på, särskilt under lediga dagar som denna.. Jag vet att det sägs att man styr över sitt eget liv, men jag misstror fan det. Jag har försökt och försökt att göra något av mitt liv, för att slippa vara så här ensam. Jag har ingenting att göra lediga dagar, jag har ingen att ringa. Älskar att gå ut och äta, men inte vill jag göra det själv. Jag har två underbara bästa vänner, dock har de egna liv med sambo och barn.. Fan, jag vill inte leva det här jävla livet. Det känns verkligen som att det aldrig kommer ordna sig. Jag har sagt det i flera år och det blir tomefan aldrig ljusare heller, precis som jag säger.. Jag vägrar bli äldre och fortfarande inte ha träffat någon. Hur jävla svårt kan det va?

Semestern

Jag börjar redan oroa mig för vad jag ska göra på min semester, jag är ju så jäkla ensam.. På lediga dagar sitter jag oftast bara här, vet inte vad jag ska ta mig för. Ingenting är ju roligt att göra ensam! Jag mår så dåligt över att mitt liv bara rinner bort, jag gör verkligen ingenting vettigt. Hade jag varit normal hade jag haft dagarna fullbokade med massa roligt att göra. Fan, det är sommar och jag vill inte sitta instängd, men vad ska jag göra? Gud vad jag avskyr mig själv. Vilket jävla liv jag har...
Jag får helt enkelt packa ner lite mat + grill och sticka iväg för mig själv nånstans (Jippi!). Gud vad jag önskar att allting var annorlunda, jag vill inte vara ensam mer! :'(

Imorgon ska jag jobba 7-22 (kvallpass) Varför vara hemma när man kan arbeta liksom? ;)

Ensamheten tär på en

Kan inte någon bara ge mig ett bra och lyckligt liv? Jag är så trött på den här ensamheten nu...

Det känns fortfarande mycket bra att de är över med J, känns som att jag kan andas igen och jag kan äntligen släppa. Mycket skön känsla! Jag är ínte säker, men jag tror inte ens att jag saknar honom, jag var mest vara nertryckt i den "relationen" (eller vad fan man nu ska kalla de). Usch!


Okej men inte okej

Det känns fortfarande helt okej gällande situationen med J. Det är så mycket skönare med klara besked! Är man kär ser man gärna alla möjliga tecken som inte finns och hittar ursäkter till precis allt även om allting egentligen är helt uppenbart. Det bästa är helt klart att vara ärlig och säga som man känner och detta blir även en läxa till mig själv då jag har vansinnigt svårt att vara ärlig när det gäller känslor.

Är dock fortfarande ledsen för att jag är så trött på att aldrig vara älskad, att alltid vara ensam år ut och år in. Har jag väl dejtat någon har jag alltid varit hemlig oavsett om killen haft flickvän eller inte. Jag har fått lära mig att jag är något att skämmas över, därför blir jag så ledsen när jag ser kompisars killars fina kommentarer om deras flickvän, att de är de finaste i hela världen och att de älskar dem. Det har nån aldrig sagt till mig. Jag vill inte vara den som alltid ska vara hemlig, som han aldrig kan gå ut tillsammans med för att han då riskerar att bli avslöjad. Är jag verkligen så ful och hemsk? Jag börjar tro på det mer och mer..

Över?

För en gångs skull KÄNNS det som att jag kan släppa J och gå vidare. Vi "pratade" häromdagen och han berättade att han fortfarande vill ha kontakt, men att det ibland kan "bli för mycket" (ja, jag tycker de känns fånigt med tanke på att vi i många fall inte ens byter ett ord på en-två veckor),men det känns skönt.. Nu känns det som att jag kan släppa alla galna tankar om att han inte skulle orka säga vad han tycker, att han är för försiktig bla bla.. Ja, min hjärna hittar på mycket sjukt i såna här lägen.. Nu vet jag hur läget ligger, kanske kanske kan jag släppa honom nu, kanske kan jag gå vidare! Jag håller mina tummar så hårt jag bara kan. Det kommer aldrig bli vi och det är jag givetvis väldigt ledsen över, men jag har vetat det hela tiden, innerst inne, jag var bara tvungen att höra det! Tack för allt fina du..♥ Gud jag saknar dig så, min långa, mörka främling ♥