SAKNAR TIDEN NÄR MAN VAR LITEN
Imorgon ska jag på dejt och herre min gud, det känns inte alls bra. Jag tror jag återigen är igång med mitt destruktiva beteende att försöka tvinga mig in i något jag egentligen inte vill. Samtidigt vill jag verkligen ge det en chans, igen... Vi träffades nämligen för några veckor sen och åt mat ihop. Vi hade kul, men det kändes inte mer än så, snarare helt fel faktiskt..
Fan, jag försöker verkligen skärpa mig. Nollställa tankarna. Jag är livrädd för att han ska sätta sig för nära, tränga sig på mig, tvinga mig, få mig att känna mig smutsig. Innerst inne vet jag att det bara är jag som kan skada mig själv genom att tillåta att bli behandlad mot min vilja.
Varför kan jag inte vara som alla andra och tycka att det här är spännande..? Jag vill inte behöva känna mig rädd och liten!
Satt och funderade förut och tänkte på hur mycket jag saknar tiden som ung. Ni vet när man umgicks i grupper och hade span på en kille som spanade tillbaka. Känslan när en spänning byggdes upp samtidigt som det var hemligt för omvärlden. Hur man försökte smyga med det.. råka röra varann när man gick förbi, hitta på ursäkter för att kunna gå iväg en sväng tillsammans! Jag "hade" en sån kille när jag var yngre (runt 11-12 år) och jag glömmer honom aldrig, eller känslorna. Han var en av de "populära" och jag tillhörde inte direkt den skaran, ändå var det alltid han och jag. Givetvis i smyg.. Mig har man alltid skämts för (kanske inte konstigt att jag lärt mig att jag är något att skämmas för). Jag minns så väl att jag och mina vänner alltid skulle vara där han och hans vänner var. Oftast umgicks vi även tillsammans. En händelse minns jag speciellt.. Vi var ofta i gymnastikhallen efter att skolan stängt och roade oss med att gå in i en såndär tjock madrass och välta den nerför läktarn (Jepp! Skitkul). Jag och killen såg alltid till att vara längst in och bredvid varann. När alla andra hade tagit sig ut passade vi på att pussas. Herregud vad spännande det var och jag hade fjärilar i hela magen. Vid ett annat tillfälle kom vi på att vi skulle "spela teater" i aulan på skolan. Där finns kulisser och givetvis skulle han och jag vara på samma lag. Medan vi stod där bakom och "kom på våra repliker" kramades vi och pussades så mycket vi hann innan vi var tvungna att gå ut och låtsas som ingenting.
Sånt här saknar jag, det är ju ingenting som händer när man är vuxen. Nu är alltid så mycket allvarligare och kraven är tusen gånger större och jag pallar inte med det..
Fan, jag försöker verkligen skärpa mig. Nollställa tankarna. Jag är livrädd för att han ska sätta sig för nära, tränga sig på mig, tvinga mig, få mig att känna mig smutsig. Innerst inne vet jag att det bara är jag som kan skada mig själv genom att tillåta att bli behandlad mot min vilja.
Varför kan jag inte vara som alla andra och tycka att det här är spännande..? Jag vill inte behöva känna mig rädd och liten!
Satt och funderade förut och tänkte på hur mycket jag saknar tiden som ung. Ni vet när man umgicks i grupper och hade span på en kille som spanade tillbaka. Känslan när en spänning byggdes upp samtidigt som det var hemligt för omvärlden. Hur man försökte smyga med det.. råka röra varann när man gick förbi, hitta på ursäkter för att kunna gå iväg en sväng tillsammans! Jag "hade" en sån kille när jag var yngre (runt 11-12 år) och jag glömmer honom aldrig, eller känslorna. Han var en av de "populära" och jag tillhörde inte direkt den skaran, ändå var det alltid han och jag. Givetvis i smyg.. Mig har man alltid skämts för (kanske inte konstigt att jag lärt mig att jag är något att skämmas för). Jag minns så väl att jag och mina vänner alltid skulle vara där han och hans vänner var. Oftast umgicks vi även tillsammans. En händelse minns jag speciellt.. Vi var ofta i gymnastikhallen efter att skolan stängt och roade oss med att gå in i en såndär tjock madrass och välta den nerför läktarn (Jepp! Skitkul). Jag och killen såg alltid till att vara längst in och bredvid varann. När alla andra hade tagit sig ut passade vi på att pussas. Herregud vad spännande det var och jag hade fjärilar i hela magen. Vid ett annat tillfälle kom vi på att vi skulle "spela teater" i aulan på skolan. Där finns kulisser och givetvis skulle han och jag vara på samma lag. Medan vi stod där bakom och "kom på våra repliker" kramades vi och pussades så mycket vi hann innan vi var tvungna att gå ut och låtsas som ingenting.
Sånt här saknar jag, det är ju ingenting som händer när man är vuxen. Nu är alltid så mycket allvarligare och kraven är tusen gånger större och jag pallar inte med det..
Kommentarer
