Bitterfroken

I ett års tid har jag varit så dum! Jag hoppas vid mitt liv att det här blir året jag slutar försöka ställa in mig och göra mig så bra som möjligt för någon som ändå inte vill ha mig. Förra året (konstigt det känns att skriva så) träffade jag en kille som jag "föll för" på direkten. Han var såå snygg och så här lagom blyg och mysig. Vi började träffas, han engagerade sig i mig till en början, men ju längre tiden gick, desto längre gick det mellan gångerna vi sågs. Oftast pratade vi dock över internet. Hela tiden försökte jag intala mig själv att "han mår ju så dåligt, han orkar ju inte.. Inte så konstigt". Jag har hela tiden försökt stötta honom och finnas där. Han däremot har aldrig brytt sig om mig alls, aldrig frågat något. Han sa inte ens grattis när jag fick mitt nya jobb med min nya titel. Han frågade förrresten inte ens vart jobbet var.. Jag har hela tiden försökt gripa efter halmstrån, "igår sa han ju att jag var fin, vad mysig han är!!".
Jag fattar inte vad det är jag vill ärligt talat och vad jag hoppas på? Vill jag leva med någon som ignorerar mig och aldrig uppmuntrar mig (snarare trycker ner mig)? Varför väcks mitt intresse för killar som inte vill ha mig? Det är verkligen inte första gången och definitivt inte sista gången det händer.. Jag önskar dock att jag kunde ha lite mer respekt till mig själv. Jag är väl bättre än så här. Jag är ju bra! Jag är ju värd någon som faktiskt älskar mig, bryr sig om mig och vill mig det bästa.
Det nästan värsta med den här karln är att han redan har en flickvän. Det är ingenting han yppat till mig, det har jag efter hand listat ut själv då jag misstänkte att något inte stod rätt till. Vad hände med ärlighet? Fan jag blir så arg när jag skriver det här, jag retar mig så på att jag låtit mig bli behandlad på det här sättet.. men varför, varför är det så svårt att stå emot? Säkert kommer jag vilja träffa honom igen när (OM) han frågar. Jag är så dum, en idiot.. Jag måste sluta hata mig själv!