Bitterfroken

Den här bloggen är egentligen lite missvisande, jag skriver aldrig när jag mår/har mått bra.. På något sätt är den mitt lilla rum där jag får må dåligt, där jag får spy ur mig galla. Sanningen är den att jag mår relativt ofta (ganska) bra, dock väger de sämre stunderna tyngre och det känns som att jag hela tiden tappar allt som är bra! Jag har en mycket nära vän som alltid får mig att må bra, hon lyfter mig, ser till att jag inte sitter och deppar ihop hemma. Dock vet hon inte om alls hur jag mår, de är ingenting jag gärna pratar om, det känns så svagt och dåligt att vara som jag är. Men vad är jag egentligen? Det vet jag inte själv, jag tror jag har tappat bort mig själv en aning och jag har svårt att hitta tillbaka. Mår jag dåligt eller är det bara inbillning? Ibland känns det som att mitt liv är så enkelt och okomplicerat egentligen. Kan det bero på att man oftast ser extremfallen inom psykisk ohälsa? Jag ser dem extremt ofta i mitt yrke, men visst kan man må dåligt och fortfarande klara sig bra? Jag har så mycket spärrar inom mig, jag håller emot så mycket, har svårt att släppa in människor och släpper dem gärna alldeles för fort och känner mig sen känsokall.. Jag förstår inte hur jag kan bry mig så lite som jag faktiskt gör, samtidigt sitter jag hemma och gråter för att jag är så ensam. Jag vet mycket väl att jag orsakat detta på egen hand, det är jag som valt att låta mina vänner försvinna, men jag känner mig inte riktigt hemma någonstans, allting känns bara fel och jag vill inte anstränga mig. Det är så mycket lättare att ge upp och sluta kämpa. Jag är så glad över min bästa vän, hon finns alltid där, hör alltid av sig, bjuder alltid över mig, gör mig glad!