Bitterfroken

Det känns fortfarande helt okej gällande situationen med J. Det är så mycket skönare med klara besked! Är man kär ser man gärna alla möjliga tecken som inte finns och hittar ursäkter till precis allt även om allting egentligen är helt uppenbart. Det bästa är helt klart att vara ärlig och säga som man känner och detta blir även en läxa till mig själv då jag har vansinnigt svårt att vara ärlig när det gäller känslor.

Är dock fortfarande ledsen för att jag är så trött på att aldrig vara älskad, att alltid vara ensam år ut och år in. Har jag väl dejtat någon har jag alltid varit hemlig oavsett om killen haft flickvän eller inte. Jag har fått lära mig att jag är något att skämmas över, därför blir jag så ledsen när jag ser kompisars killars fina kommentarer om deras flickvän, att de är de finaste i hela världen och att de älskar dem. Det har nån aldrig sagt till mig. Jag vill inte vara den som alltid ska vara hemlig, som han aldrig kan gå ut tillsammans med för att han då riskerar att bli avslöjad. Är jag verkligen så ful och hemsk? Jag börjar tro på det mer och mer..