Bitterfroken

Det har inte direkt hänt något mer sen sist jag skrev.. Jag har i förra veckan varit iväg och grillat och haft det mysigt vid sjön tillsammans med J. I någon dag efter gick jag som i lyckorus och kände mig så kär, ända tills jag på nytt blev avvisad och dissad. Jag orkar inte.. Varför kan han locka mig till sig så lätt och varför varför varför springer jag till honom så fort han viftar med lillfingret. Jag är mest arg på mig själv som inte är stark nog att bryta mig loss. Jag vet att jag inte kan få honom att ändra sig och jag vet att det aldrig kommer bli vi, trots det hoppas jag hela tiden.. Det där jävla löjliga hoppet. Jag vill inte sitta känslomässigt fast vid någon som inte alls är intresserad av- och respekterar mig som person. Trots att jag vet allt det här kan jag inte se mig själv utan honom, samtidigt är jag så motstridig i mina tankar, jag "har" honom ju enbart när det passar honom.. Övrig tid skiter han i mig, då är jag luft, allt annat är viktigare för honom än att umgås med mig.
Jag är 25 år, 25 år och vill ha hus och barn och hela köret.. Det rimmar illa med att jag hela tiden fastnar vid fel människor. Jag är så less på mig själv, vill inte se på mig själv, vill bara glömma hur misslyckad jag är..