Bitterfroken -

Ångest

Jag vet inte ens vad jag ska skriva, jag kan inte sortera mina tankar.. Det känns som att jag går sönder inuti.. Att skriva är dock typ det enda som hjälper mot det värsta, så jag skriver bara, svamlar..

Jag är så trött på att vara fången i min egen kropp. Jag bröt, för en stund sen, ihop rejält här hemma, grät hysteriskt, kollade mig i spegeln, ser en likblek tjej som vanligtvis brukar vara rätt söt, en tjej som tynar bort allt mer. Jag försvinner, både fysiskt och psykiskt. Jag orkar inte upprätthålla en fasad längre, jag vill inte låtsas må bra. Allting är bara ett jävla stort kaos! Jag tror att i och med att jag får i mig mer energi börjar hjärnan fungera "normalt" igen och allting kommer ikapp. Jag har verkligen insett hur sjuk jag faktiskt är, jag inser vad det är för skit jag fastnat i och jag vill bara bort, bort från all smärta och bort från den här ätstörningen som just nu förstör hela mitt liv. Länge lyckades jag förneka att jag är sjuk, jag lurade till och med mig själv. Jag trodde att jag mådde bra, jag trodde att jag hade kontroll! Jag är så vilsen.. Kan inte hantera alla känslor som just nu far omkring i mig. Jag vill inte känna mig såhär låst, jag är fast i mig själv, det lilla som är kvar av mig! Jag vill bara lägga mig under täcket och aldrig kliva upp igen, inte förrän anorexin är borta och mina tankar är ljusa och fina igen.

Jag har inte längre ångest för att jag äter, jag har ångest för att tankarna inte lämnar mig ifred, att sjukdomen hindrar mig från att leva, att sjukdomen gör att folk stirrar på mig, ser ner på mig, viskar att "gud vad smal hon är!", fäller kommentarer som "nu får du väl ändå ge dig, du måste börja äta!". Jag är ingen dålig människa, jag äter, men tankarna låter mig inte vara ifred en sekund. Tvångstankarna jagar mig hela tiden, ångesten blir bara värre och värre ju mer jag inser..

Jag har sån panik över att gå till jobbet imorgon, jag klarar inte av att göra mitt jobb just nu. Jag har så fullt upp med att försöka hålla huvudet ovanför ytan. Samtidigt vet jag att jag inte kan sjukskriva mig IGEN. Var nyss borta en vecka (då jag faktiskt bestämde mig på riktigt för att bli frisk). Jag tänker hålla det löftet, jag ska aldrig svika mig själv, men jag måste ha verktyg till att hantera allt, hantera tankarna, få maten att bli naturlig igen. Allting är så inrutat nu, jag är inte mig själv. Kommer jag någonsin bli det igen? Kommer jag få spela glad resten av livet nu? Hur länge kommer tankarna jaga mig på det här sättet?

Jag har gråtit så jag har alldeles ont i halsen.. Tog en promenad förut för att försöka rensa tankarna, grät halva vägen, sen släppte faktiskt ångesten något. Jag brukar vara rädd att vara ute själv när det är mörkt, men nu kände jag ingenting. Kände mig bara tom, likgiltig men ångestfylld över hur mitt liv ser ut.. Jag vill verkligen inte mer! jag önskar mig livet tillbaka, livet och glädjen.. Det är så långt borta nu och jag känner mig så enormt ensam i allting.

2013-12-15 @ 20:12:12
Allmänt - Permalink

Kommentarer

Postat av: Sara

Jag förstår dig och jag känner igen mig till 110% det är som att du skrivit ner exakt det jag tänker och känner dagligen, och det är ett rent helvete. Jag vill bli frisk men som du säger man är så fastlåst och jag vet inte hur man ska bryta sig loss, tankarna finns alltid där och håller en tillbaka, håller en kvar i sjukdomen. Jag bara väntar på att det ska kännas lättare någongång, och förhoppningsvis gör det det både för dig och mig och alla andra som sitter fast i klistret. Massa kramar till dig och kom ihåg att du är verkligen inte är ensam i att känna som du gör!

Svar: Det är verkligen hemskt att känna såhär.. Vet varken ut eller in! Blir så ledsen att höra att du mår på samma vis, önskar verkligen inte att nån ska behöva uppleva det här :( samtidigt är det "skönt" att inte vara ensam om känslorna, ibland känns det som att man står helt ensam, men de är väl så till viss del att man är ensam i just sin sjukdom :( hur länge har du varit sjuk och hur länge har du kämpat för att bli fri? Kram!! <3

Nellie

2013-12-15 @ 21:56:16
URL: http://www.kampaforlivetnu.blogg.se

Postat av: Jeanette Sandelin

Fina du ♥
Anorexian TYNAR bort. INTE du. För mig tog det mååånga år att bli frisk. Folk trodde att allt var klappat och klart bara för att jag blev lite rundare om kinderna igen. Pyttsan.
Jag minns min önskan om en dragkedja fram på kroppen som jag kunde dra ner och bara kliva rakt ut till ett normalt liv.
Fan vet om jag ens är frisk än. Nu fet och deprimerad.
STOR kram till dig fina chey ♥ Var rädd om dig. Gråt, gråt, gråt! Då vet jag att du är på rätt väg :)

Svar: Känns som att kroppen bara blir mindre och mindre fast jag äter och verkligen försöker. Blir så rädd, men samtidigt är jag SÅ rädd för att gå upp i vikt med :( det är så mycket dubbla känslor HELA TIDEN :,( vill bara bli bra! Det där med dragkedjan var en "bra" beskrivning. Jag önskar att det bara fanns någon enkel lösning på det här!
Blir ledsen av att du fortfarande inte mår helt bra :( kram <3

Nellie

2013-12-16 @ 05:42:39
URL: http://litenbruksort.blogspot.se

Postat av: Monzan

Blir ledsen av att läsa din blogg. Ingen människa förtjänar att må så dåligt som du gör.
Har själv aldrig mått så dåligt, så jag vet inte vad jag ska göra/säga för att kanske få dig att må lite bättre.
Skönt i alla fall att höra att du vet att du faktiskt är sjuk. Det är först när man kommer till insikt som man har möjlighet att överhuvud taget söka hjälp!
Monzan

Svar: Tack för din kommentar! Det värmer verkligen att folk bryr sig och det hjälper :) kram <3

Nellie

2013-12-16 @ 07:00:08
URL: http://monzan.blogspot.se