Ätande anorektiker?
Vart går egentligen gränsen för ätstörning? Är det att man alltid svälter sig själv? Att livet endast kretsar runt mat och hjärnspöken kring just mat? Att man inte klarar av att äta det man vill? Att man ljuger och manipulerar omgivningen? Att man ser sig själv som stor trots att det egentligen är tvärtom? Att mat skapar ångest? Spelar det någon roll hur länge man varit sjuk? Hur mycket man gått ner i vikt?
När är man frisk, och vad är friskt? Är friskt att kunna äta för att du måste eller för att du vill och njuter? Är det när tankarna om mat inte längre skrämmer eller jagar? Kan man räknas som anorektiker när man äter OCH njuter av det men samtidigt lider alla helvetes kval på grund av alla elaka, motstridiga tankar? När man hela tiden studerar sin kropp, jämför och dokumenterar kroppens alla ben från dag till dag i panik? När man vill bli frisk mer än allt annat, men samtidigt är LIVRÄDD för att gå upp i vikt trots att man är kraftigt underviktig?
Ibland är jag tveksam. Är jag verkligen sjuk? Jag vill inte vara sjuk, jag vill se det som att det här bara handlar om en tillfällig svacka, att jag snart är mig själv igen, friska glada jag utan hjärnspöken. Jag har insett att det inte är att bara börja äta. Jag har egentligen inte blivit friskare i huvudet för att jag äter mer, klarare i huvudet är jag, men jag är fortfarande väldigt plågad stundtals, tänker ständigt på mat. Vill ha matsituationen för mig själv. Vill inte äta med folk. Jag har skapat mig "ritualer" runt maten och kan jag inte hålla mig till dem blir jag stressad och mår dåligt. Jag kan inte längre se mat som mat, mat är gott, men mat är även ångest och oro. Maten har blivit nästan tvångsmässig, jag vet inte hur jag ska göra längre, jag vet inte vad som är jag. Jag har tappat bort mig själv trots att jag egentligen inte varit sjuk så jättelänge. Det går fort att hamna i träsket. Mina känslor är dämpade i övrigt, vill bara fortsätta isolera mig, bara jag och min ätstörning. Det är lättast att hantera den genom mina rutiner, ingen får störa dessa..
Jag vill be om hjälp, men jag är rädd att jag är "för frisk", jag äter ju som sagt, men ingenting, verkligen ingenting är normalt längre..
Kommentarer
Postat av: Anonym
Hej!
Jag såg din kommentar på blondinbellas blogg och kände att jag ville skriva! Jag förstår vad du går igenom, även om vi inte exakt lider av samma problem så är det mkt lika. Jag har precis som du bestämt mig för att bli frisk och det gär framåt men det är tufft och motigt, vilket är helt väntat. Om du vill så kan vi ha mailkontakt och se om vi kan lära av varandra och uppmuntra varandra i svåra tider eller bara allmänt. Maila mig gärna om du vill så kan vi prata mer! :) Kram agnes
