Bitterfroken

Råkade hamna på en blogg som tillhör en tjej med pågående ätstörning, en tjej som varit sjuk i stort sett hela sitt liv, en tjej som vill vara sjuk. Jag känner så för de som mår så dåligt, som inte anser sig vara värda mer än ett liv i svält, ett liv i plågor, för det är precis vad det är. Samtidigt som det gör ont i mig så blir jag samtidigt tacksam över att jag vet vad ett friskt liv är och innebär. Jag vet hur det är att äta på ett normalt sätt, att inte lägga vikt vid maten, att kunna njuta av mer mat trots att jag egentligen är proppmätt. Någon som alltid varit sjuk vet ju inte det här, ett liv i svält är den enda verkligheten. Hur ska man då kunna finna motivationen till att vilja bli frisk? 

 

Jag vill så gärna bli frisk, men just nu har jag fastnat lite. Jag har svårt att se mig själv gå upp i vikt. Ibland har jag till och med svårt att se att jag faktiskt behöver gå upp. I mitt huvud är det stundtals (eller ganska ofta) kaos, den sjuka delen av mig anser att som jag har kämpat för att bli av med dessa kilon, då ska jag väl ändå inte ge vika och bli tjock igen? Den delen av mig har svårt att släppa sjukdomen samtidigt som mitt sunda förnuft bara längtar efter att göra- och äta precis det jag vill och känner för och framförallt NÄR jag känner för det! Än så länge är den sjuka sidan alldeles för stark, jag håller med om att jag faktiskt kämpat, att jag blir mer perfekt som smal. Just nu mår jag för dåligt, är för nedstämd för att orka kämpa emot tillräckligt. Jag vill verkligen må bra, det är min högsta önskan, men vägen dit känns så lång och, just nu, alldeles för långt bort. Motivationen finns dock fortfarande kvar och den är fortfarande otroligt stark, den gäller bara att våga.. Att bestämma mig IGEN. Jag måste lära mig att tycka om mig själv, den tjejen jag innerst inne är. Vikten är bara en siffra, varför måste det vara så svårt att inse det? Jag var inte mindre älskad för att jag var större, möjligen av mig själv då i och för sig, men samtidigt tycker jag lika illa om mig själv nu. En smal kropp som blivit till på ett destruktivt sätt kan aldrig ge lycka, det spelar ingen roll hur smal jag blir, jag kommer aldrig bli nöjd för min självkänsla är alldeles för låg. I mina ögon är jag inte värd någonting. Det är där mitt problem ligger, det är det jag måste hantera. Jag vill bli vän med mig själv, acceptera mig själv, sluta skada mig själv genom svält. Jag är ju jag, i slutändan är det bara jag, ingen annan. Jag måste orka fortsätta kämpa för min rätt till ett friskt liv. Just nu lever jag inte, jag bara existerar.