Bitterfroken

Det är svårt, otroligt svårt till och med, att komma igång och äta.. Som nu till middagen till exempel, kollar på klockan, "det kanske är lite för tidigt att äta?" Tänker jag och väntar en stund till. Bestämmer mig att jag ska äta klockan sex, förbereder mig mentalt en stund (oftast genom att röka), fixar sedan allt runt omkring maten, det vill säga plockar fram tallrik, bestick, tänder ljus, ställer fram glas, häller upp vad jag nu har tänkt att dricka, är det stökigt nånstans måste jag städa upp det innan jag kan sätta mig ner (har tyvärr fått en del tvångstankar till på köpet, vilket förstås är väldigt vanligt). Inte nog med det, innan jag värmer maten måste jag gå ut och röka EN GÅNG TILL. Har hjärtklappning, ställer in maten i micron, känner mig stressad, kollar mig i spegeln, går på toa.. Efter allt det här går det bra att sätta mig och äta. Känner fortfarande panik när maten är slut som jag gjorde under min sjukaste period. Inte för att jag ångrar att jag åt den (det gör jag aldrig) utan för att jag fortfarande minns och upplever den där otäcka känslan, stressen och paniken av att inte få äta något mer förrän nästa morgon, de där reglerna hjärnspökena satt upp för mig. När jag bara åt ca 300-500kcal/dygn var hungern fruktansvärd!! Nu är jag ju mätt, men känslan finns fortfarande kvar. Det är enormt svårt att se på mat på ett avslappnat sätt. Att mat bara är mat.. Så är det inte längre. Jag önskar tillbaka till den där avslappnade synen, det är jobbigt att hela tiden känna ett stresspåslag när det gäller måltiderna. Jag tycker ju om att äta, verkligen.