Bitterfroken

Imorse var det som sagt otroligt tungt.. Kunde bara gråta vilket faktiskt trots allt känns bra, det var längesen jag grät, jag har velat många gånger men det har inte gått, det har varken funnits tårar eller ork.

Pratade med min kollega om hur jag mår och hur jag upplever allting, hon ringde till chefen (efter mitt godkännande såklart) och berättade som det var. Som jag vet har ju alla förstått vad som har pågått, men alla har känt sig så maktlösa och inte vetat hur de ska bemöta mig. På ett sätt blir jag lite ledsen för det, men jag tror samtidigt inte att jag tidigare var redo att släppa ut alla känslor och allt kaos. Nu har den värsta skammen över sjukdomen släppt, det är ju faktiskt en SJUKDOM. Inget jag drabbats av för att jag tycker det är roligt på något vis, men psykiska sjukdomar är alltid svåra.. 

Jag har även berättat för min mamma, det kändes som den svåraste biten, jag var så rädd att hon inte skulle förstå, men det gjorde hon såklart och det känns så skönt att äntligen berätta öppet om helvetet jag är i. Det känns även väldigt FRISKT, jag accepterar att jag är sjuk och jag tänker aldrig sluta kämpa. Jag ska bli frisk och definitivt FRI! 

 

Tack till alla som stöttar mig! Det är guld värt! <3