Bitterfroken

Gud jag vet inte vad jag känner. Ibland ingenting, ibland allt! Ibland tror jag att jag mår rätt bra trots allt, är det så? Jag har svårt, som sagt, att hantera och sortera mina känslor. Ingenting känns som förut.

 

Pratade med min chef imorse, han i sin tur hade pratat med ÄS-enheten och jag blev ombedd att ringa dit. Det var med darriga händer jag slog numret, ska JAG ringa en enhet för ätstörda?! Är jag ens ätstörd, är jag verkligen så smal som alla andra tycker? Är jag verkligen så sjuk att jag behöver hjälp? Jag vet verkligen ingenting, ibland känner jag mig helt normal, som om sjukdomen var helt borta. När jag ringde var en sån stund det ändå kändes ganska okej. Ska jag då ringa och berätta hur dåligt jag mår när det för tillfället känns okej? Jag vet ju att det är såhär i sjukdomen, det går upp och ner, men det känns helt galet! 

Ingen svarade i alla fall när jag ringde, det verkar vara hårt tryck. Lider med alla som måste ringa dit.. Jag vill inte att någon ska behöva gå igenom det här! Jag pratade i alla fall in ett meddelande och en stund senare ringde en sekreterare upp. En sjuksköterska kommer ringa upp mig kl 14 och jag är så orolig. Vad kommer hända? Vad ska jag säga? 

 

Chefen en ville även att jag ringer till vårdcentralen för att bli sjukskriven samt för att ta prover. Även här är jag rädd. Tänk om jag inte får bli sjukskriven, tänk om jag inte ser tillräckligt sjuk ut? Jag har ju varit mager väldigt länge nu, jag har vant mig, ser inte på mig själv som "sjukligt smal" längre. får en tanke att jag måste ta på mig de minsta och tajtaste kläderna för att visa att jag visst är sjuk, ibland känns det som att hjärnan försöker lura mig att stanna kvar i sjukdomen, det känns som att jag även vill det till viss del. Jag vill inte bli normal, nu har jag en trygghet, jag har något även om det är en kass ätstörning..