Bitterfroken

Dagen idag har varit lugn och rättså bra faktiskt (mitt mående pendlar något enormt). Imorse var det dock allt annat än bra, hela morgonen gick i hysterins tecken. Var så rädd, hysteriskt livrädd verkligen och så otroligt orolig. Skulle ju ringa till vårdcentralen för att be om sjukintyg. Var så SÄKER på att de skulle tvinga mig att bli inlagd. Igår skrev jag ju att jag inte kände mig smal, idag såg jag bara ett skelett i spegeln igen (konstigt hur jag hela tiden kan ändra min syn på mig själv). Tänkte hela tiden att "ingen kommer tro mig när jag säger att jag äter, de kommer lägga in mig under LPT och sätta sond på mig". Jag bad mamma följa med om jag fick tid för att kunna berätta läget. Jag mådde så dåligt, svettades, hade myror i hela kroppen, skakningar, kunde inte sitta still. Fick telefontid klockan 11 och var helt uppe i atomer kl 10.30. Skrev i panik till massor av folk (Gud så skönt att folk finns där och bryr sig!). Klockan elva ringde det, jag sa som det var och hon skulle återkomma på fredag morgon eftersom de inte fanns någon tid kvar till läkare och eftersom det inte är någon brådska än (kan ju sjukskriva mig själv en vecka). Hon trodde inte att det skulle vara några problem och hon berömde mig för att jag kämpar och för att jag börjat äta igen! Vilken lättnad.. Att jag alltid måste tänka katastroftankar hela tiden. Det har blivit tusen gånger värre sen jag vart sjuk. Det är som att ätstörningen försöker säga till mig att allt kommer vara stabilt SÅ LÄNGE jag inte berättar för någon hur läget ser ut! Det känns skönt att gå emot och prata öppet och vilt om allting, även mina, ibland, otroligt störda tankar..

 

Resten av dagen har som sagt varit lugn, jag har mått ganska gott. Ingen direkt ångest. Jag har varit väldigt väldigt trött och sovit i schäslongen en stund. Det är härligt att kunna somna till sådär mitt på dagen igen. När jag var riktigt sjuk var kroppen så uppstressade att jag omöjligt kunde somna hur trött jag än var. Det dåliga samvetet över jobbet har släppt till största delen. Jag får lov att acceptera att jag är sjuk och inte kan jobba just nu, jag vet att mina kollegor klarar sig galant utan mig :)