Bitterfroken

Nu har jag varit på vårdcentralen och det gick ju jättebra! Tänk att mina hjärnspöken ska ställa till det så för mig med massa katastroftankar. Fick en helt fantastisk läkare, fick en känsla av att han brydde sig på riktigt. Han var väldigt mån om mig och sa att han skulle ringa till mig om cirka två-tre veckor för att höra hur det går för mig. Han skrev ut Propavan till mig och jag fick en ny kortisonsalva till mina händer (har fått besvärliga eksem av sjukdomen), jag fick även ta blodprover och det gick bra (Har varit otroligt rädd för nålar tidigare, men det verkar ha gått över). Hon som stack var världens gulligaste! Fick även med mig mitt sjukintyg, däri står det att jag uppfyller kraven för anorexia nervosa. Jag vet väl det redan, men på något sätt känns det skönt att ha det på papper. Jag ÄR sjuk på riktigt, jag inbillar mig inte! Det står även att jag är mager. Känns konstigt för någon som alltid varit mullig.. 

Var tveksam över hur jag skulle klä mig idag, alltid jobbigt numera eftersom jag är så smal. Beslutade mig i alla fall för mina nya jeans, vill försöka så gott det går att göra mig i ordning och försöka hålla mig kvar i det friska så mycket det går. Såg mig själv i spegeln och varje gång får jag typ en chock, hur ser jag ut?! Så himla tunn, det är ingenting kvar av mig. Hur kunde jag tycka att det var snyggt? Viktfobin sitter dock fortfarande hårt fast, klarar inte av siffrorna, allting låter så mycket och så groteskt..