Bitterfroken

Kan man se det så? Ett misslyckande som blev lyckat i slutändan? Ja, de kan jag.. Som jag skrivit tidigare försöker jag se vad som går bra i stället för vad som går dåligt. 

Tänker ändå skriva om mitt misslyckande. 

Jag har fortfarande svårt att äta över en "viss mängd", har längre inga mått eftersom jag inte längre räknar kalorier, men jag vill inte äta mer än två gånger/dygn. Dessa två gånger kan jag äta i stort sett vad som helst utan att drabbas av svår ångest. Det har helt enkelt fungerat bra och oftast håller jag mig mätt.

Det här med att bara äta två gånger blir jättesvårt när jag jobbar dagtid. Frukost går bra, då äter jag rejält. Lunchen går... Inte alls. Jag funderar hela dagen hur jag "ska lirka mig ur" att äta lunch eftersom jag vill äta middag. Folk på jobbet har ju stenkoll på mig, med all rätt kanske, men det stör mig, eller ja, jag är ambivalent. Jag är såklart glad att de bryr sig och är oroliga för min skull, men jag tycker det är jobbigt att vara bevakad.

Idag gjorde jag någonting jag aldrig har gjort förut, jag LJÖG. Inte bara en, utan TVÅ gånger. En kollega frågade om alla hade ätit, jag hör mig själv svara "ja". Det hade varit mycket på jobbet så ingen hade koll på huruvida jag ätit eller inte. Efter det kände jag att jag ville förklara mig, så jag sa att jag ätit ägg för att jag skulle iväg och äta med en vän efter jobbet. Det ska jag ju inte?! Jag har tidigare aldrig ljugit och nu när jag VERKLIGEN kämpar för att bli frisk börjar jag ljuga? Vet inte om jag fick en klump i magen eller inte, det gick rätt lätt faktiskt och det kändes rätt bra samtidigt som det givetvis inte gjorde det, jag vill ju inte låta ätstörningen vinna.. 

 

Vad var det lyckade i min rubrik då? Jo.. Jag var hungrig när jag kom hem, vanligtvis brukar jag stå emot hungern fram tills en "godkänd" tid för att äta middag. Idag valde jag att faktiskt äta ändå, jag åt yoghurt med hemmagjord nötmüsli som jag älskar så mycket!! Det krävdes dock jäkla mycket kraft och massor med cigaretter (mitt sätt att hantera ångest och motstridiga tankar, tyvärr), men jag åt och det känns rättså bra nu i efterhand! Jag har ju lovat mig skälv att bli frisk, att aldrig låta hjärnspöket vinna. På ett sätt vann det, men jag vann ändå till slut och det är jag nöjd över! 

Att jag ens ska tänka såhär, däremot, gör mig ledsen. Jag vill bara se mat på ett avslappnat sätt igen, det är jobbigt att hela tiden kämpa mot dig själv och ibland är jag så jävla arg på mig själv för att jag gjort det här mot mig själv. Ofattbart!!