Bitterfroken

Okej, återigen en jävla oro! Läste en blogg om en tjej som, precis som jag, kämpar med att bli fri från ätstörning. I en frågestund beskrev hon hur hennes behandling ser ut (inte på samma ställe jag ska till så för mig behöver det ju givetvis inte bli lika). Tydligen finns det någon form av dagvård där man ska tillbringa halva dagen tillsammans med andra och tvingas äta efter ett schema samt att någon ska stirra på en så man äter upp. Jag äter gärna efter ett schema, men jag vill äta den maten jag vill, det vill säga lågkolhydratskost med mycket fett. Jag har hela mitt liv haft fruktansvärda magbesvär. Efter varje måltid har jag suttit gråtandes på toaletten med magkramper från helvetet. Har försökt med så mycket, började äta laktosfritt vilket hjälpte till viss del, men inte fullt ut. Det är först nu när jag äter både gluten- laktos (eller oftast helt mejerifritt, typ sojaprodukter) som min mage mår bra. Jag har aldrig ont längre och det är en enorm lättnad. Lågkolhydratskost har även hjälpt mig mot andra bekymmer så som förlamande trötthet jag förr led av. Kunde sova till halv elva, somna igen i soffan i ca 2-3 timmar för att sen utan problem somna till natten igen. Led mig verkligen igenom dagarna. Nu är jag aldrig trött på det viset, klart jag är utmattad av sjukdomen, men inte på det viset som förut.

Jag är 26år och vill inte att någon ska bestämma vad för typ av mat jag ska äta. Just nu klarar jag av att äta och jag tycker det är enorma framsteg. Jag ser alltid till att ta i extra smör, extra ost osv just för att jag vill få i mig så mycket näring som möjligt, men att äta massa socker går verkligen bort för mig. Jag mår inte bra av det. 

 

Just nu ångrar jag att jag berättade om min ÄS. Är det så min behandling kommer se ut vill jag absolut inte vara med. Jag vill ha hjälp med att strukturera min vardag, få samtal från psykolog/kurator samt lära mig hitta strategier för hur tankarna runt mat ska kontrolleras. Äta klarar jag ju av, även om jag vet att jag kanske behöver klämma in ett mål mat till under dagen, jag tar en bit i taget vilket är lättast för mig. Jag har ju trots allt inte varit sjuk så länge, jag minns fortfarande hur ett friskt liv ser ut..