Bitterfroken

Något som tycks vara en gemensam nämnare för människor som drabbas av en ätstörning (och även andra psykiska åkommor) tycks vara ett kontrollbehov, en känsla av att alltid behöva prestera på topp! 

 

Jag har alltid varit "den duktiga" tjejen. Jag har ansträngt mig till max för att göra det bästa jobbet, för att alltid vara bäst på det jag tar mig för. Jag har, på grund av envisheten och mitt jävlaranamma också klarat mig bra i livet. Jag var lite lat under gymnasietiden, pluggade till prov sent på kvällarna men fick trots det ändå alltid MVG eller VG som slutresultat. Jag fick jobb direkt efter gymnasiet, gav mig fan på att bli den duktigaste och fick till och med hjälpa en chef som var ny på sin post med olika saker inom datorn, det gav mig en enorm tillfredsställelse, men där kände jag för första gången av ångest. Sa upp mig från det jobbet när kroppen inte orkade mer, fick nytt jobb i stort sett omgående och klarade även det med bravur. Jag har aldrig varit rädd att prova nya saker och testa mig fram, det har hjälpt mig mycke. Och det har både stärkt och sänkt mig själv. Kände att jag alltid behövde prestera med bästa resultat för att vara någon!

Sökte sedan till universitete och läste tre år, klarade utbildningen otroligt bra, fick inte en enda omtenta. Fick jobb direkt efter utbildningen, vikariat till att börja med, men fick snabbt en fast tjänst. Har fått så otroligt mycket lovord från både kollegor och chefer. Jag har fått höra att "det händer saker" när jag jobbar. Jag tar gärna åt mig uppdrag och slutför dem på en gång med bra resultat.

Sökte nyligen ett nytt jobb, fick komma på intervju och fick jobbet. Fick reda på att jag fick det samma dag. Chefen hade dessutom sagt att jag verkade vara en mycket nyfiken och positiv tjej. Växte lite som människa när jag hörde det! 

 

Det har helt enkelt flutit på rätt bra i livet, men att vara högpresterande har även mycket nackdelar. Speciellt när jag började svälta mig själv. Kontrollbehovet är så starkt och jag älskade att se resultat på vågen. Jag lyckades med YTTERLIGARE en sak. Jag fick så mycket beröm, till en början, från omgivningen. Gud vad duktig jag var, och Gud så hälsosam jag blivit. Många hakade på mig, men de flesta gav upp. Då kände jag mer och mer vilken jäkla kraft jag har, vilken karaktär! Jag klarade av det alla andra inte klarade. Det var inte ens svårt, det är ju bara att inte falla för alla livets frestelser, hur svårt kan det vara? I början såg jag nästan ner på de som tog en eller till och med två bullar när det var dags för fika. Jag satt med en kopp te och tänkte "herregud, vilken kass självkontroll". Jag fattade aldrig att det faktiskt var JAG som var sjuk, jag som helt hade tappat kontrollen och verklighetsuppfattningen. Nu kan jag ju se det, såhär i efterhand, och jag ångrar att jag tänkte så elaka tankar om mina kollegor och vänner. De är ju friska, de mår bra. Det är jag som mår dåligt och blev sjuk till följd av maten. Att äta är ju det mest naturliga man kan göra, jag gjorde det till något äckligt, såg det som en fara för mig själv.

I nuläget längtar jag väldigt mycket efter att bli frisk, den dagen kommer vara så härlig.. Jag vet att det kommer bli så, jag vet inte när, men jag vet ATT och jag vet att jag kommer ge mig sjutton på det och VINNA kampen för jag har kapaciteten och nu ska jag använda den på något bra i stället för något destruktivt!