Bitterfroken

Åh vad jag hatar känslan när jag upplever mig själv som "tjock". Varje gång jag går förbi spegeln i min hall måste jag kolla hur magen ser ut. Ibland blir jag nöjd, ibland äcklas jag av mig själv. Är just nu inne i en svår period igen där det känns som att jag kommer bli otroligt tjock om jag äter för mycket. Jag tvingar, trots känslorna, mig själv att äta ändå när jag är hungrig och då äter jag, som jag skrivit innan, fullfet mat och tills jag är mätt. Jag har svårt att veta bara när jag egentligen är mätt och inte. jag har ju tidigare varit en rejäl matmissbrukare som åt tills jag nästan kräktes, har helt enkelt svårt att förstå signalerna nu.. Det problemet försöker jag få bukt på genom att lägga upp en lagom portion mat och sen tugga ordentligt och inte kasta i mig maten. Mättnadskänslan tar ju ett tag innan den dyker upp (ca tio minuter) och jag skulle lätt kunna överäta. Jag märker rätt snabbt när jag börjar bli hungrig, det blir ett jäkla rännande i kökets alla skåp och lådor. Ibland tycker jag att jag "hetsar" för att jag äter 4-5 mandlar. Sjukt jobbigt. Önskar att det inte var så svårt, det var enkelt att falla in i en ÄS, tänk om det vore lika lätt att komma ur den med..

Häromdagen frågade en arbetskamrat om jag gått ner ytterligare (var inte speciellt längesen jag träffade henne sist, kanske 1,5vecka sen?). Jag svarade att det var precis tvärtom, inte kan det väl vara så att jag gått ner mer?! :( arbetsbyxorna i storlek 50-60kg ramlar nästan ner på mig, det kan jag inte minnas att de gjorde nyligen? Visst, de satt löst men inte såhär löst. Jag kommer dock fortsätta låta bli vågen, jag är för rädd för att ställa mig på den. Både för att ha gått upp mängder, men även för att jag kanske minskat ytterligare. 

Jag är sååå rädd för att bli sjukare och sjukare, jag måste fortsätta äta i samma takt och mängd (kanske till och med mer). Hur lång tid kan det ta innan det blir bättre? Hur lång tid tar det tills jag kan äta vad som helst, när som helst? Jag vet att jag måste kämpa och det gör jag verkligen. Vill inte vara sjuk! 

 

Positivt just nu: jag har orkat med mitt arbete med bravur. Jag orkar med saker och det tar inte emot. Benen skakar inte längre av hunger, mitt huvud hänger med, jag pratar, skrattar och skojar igen. Idag fick jag flera stycken att skratta. Det var längesen, jag har verkligen känt mig som en skugga sista tiden. Härligt att må bättre, bara det ger mig kraft att fortsätta! Jag är även glad att jag har insikt och jag är glad att jag vet hur ett friskt och fint liv ser ut, jag har ju tack och lov haft "turen" att insjukna på äldre dar. Vissa har ju levt i sjukdom så länge att de inte känner till något annat. Inte konstigt att det blir svårt, att inte veta vem man är bortom sin sjukdom Måste vara otroligt hårt. Hur vet man då vad man kämpar för? Vad som är normalt? 

 

Nu nu ska jag steka mig en omelett (gjord på ägg och grädde) till morgondagens frukost på jobbet. Jag tänker fylla den med brieost och salami för att det typ är det godaste som finns!!