Bitterfroken

När jag var som mest sjuk fullständigt ÄLSKADE jag att jag var smal. Visst kunde jag väl ibland tycka att jag var lite väl benig, men för det mesta tyckte jag bara att det var snyggt. Från att ha varit rultig till att nästan kunna gömma sig bakom en lyktstolpe, vilken underbar känsla (?!). Jag njöt av att ha på mig tajta kläder för att riktigt framhäva hur smal jag var..

Idag är jag, som jag skrivit förut, fortfarande rätt nöjd över att vara smal samtidigt som jag skäms otroligt mycket. Jag ser ju för tusan ut som ett vandrande skelett! Brukar oftast ta på mig mysbyxor och tjocka koftor numera, orkar inte med folks blickar. Idag gjorde jag dock ett undantag och tog på mig jeans i skinnymodell när jag åkte till affären.. Jag ångrade mig rätt snabbt kan jag säga. Såg mig själv i spegeln i hissen, herregud, jag ser ju ut som ett väldigt smalt, långt barn.. Inga former så långt ögat kan nå, bara ett par långa ben som stack ut som två små pinnar under jackan med ett mellanrum mellan låren där nåt rejält stort skulle gå emellan. Tyckte folk stirrade under hela shoppingturen, jag gick med huvudet sänkt fast jag egentligen ville titta upp och le.. Visa att jag inte alls är sjuk, att jag mår förträffligt. Det hade ju dock varit lögn och jag fortsatte min vandring genom affären och undvek att möta folks blickar. Jag tar nog aldrig på mig jeans igen! Förut gjorde jag det inte för att jag kände mig fet, nu gör jag det inte för att jag är ett skelett. Ironiskt?

 

Det känns ju i alla fall bra på ett sätt att jag förstår hur smal jag är. Att jag faktiskt har sjukdomsinsikt. Och mest nöjd är jag givetvis över att jag fortsätter kämpa för att få livet tillbaka!