Bitterfroken

Fan fan fan... Mår dåligt! Jävla jävla ätstörning vad jag HATAR dig, jag hatar dig av hela mitt hjärta! Du förstör hela mitt liv! 

Tänk att mat, god mat, kan få mig att må så dåligt! Jag har ätit som en jävla gris idag, ångrar mig men ändå inte. Det var gott, men ångesten blir hemsk och tankarna helt galna! Varför skulle jag äta så mycket? Åt två skinkskivor, en bit lufttorkad skinka, två ägghalvor med räkor och majo, två små laxrullar med saker i, fyra köttbullar med liten klick hemmagjord rödbetssallad, en bit revbensspjäll, rättikagratäng, två bitar korv. Inte nog med de så åt jag ost till efterrätt, mindre mängd än vad jag tidigare skulle ha gjort, men ändå, en herrans massa. Åt dessutom en muffin som jag hade bakat + att jag smällde i mig nötter. Varför varför varför? Varför kan jag inte bara få vara normal, varför måste dessa tankar ta upp hela mig? Jag hatar mig själv, men ännu mer hatar jag sjukdomen som får mig att bli- och må såhär.. 

Allting var på det viset lättare när jag var som sjukast och svälte mig som värst. Då kunde jag IBLAND äta vanligt och kanske lite för mycket, men då visste jag att jag hade den trygga svälten att gå tillbaka till. Jag visste att jag skulle gå ner det jag möjligen gått upp. Nu när jag bestämt mig för att bli frisk är inte det längre ett alternativ och jag känner mig så löjligt livrädd just nu. Jag känner mig så jävla stor och tjock, mina lår ser helt groteska ut och jag blir så sjuhelvetes förbannad på mig själv samtidigt för att jag tänker såhär. Jag är ju inte tjock, men det KÄNNS så och jag ser det så. Min bild av mig själv är helt förvrängd. Jag vill bara SE själv att jag är smal. Vågar inte ens titta mig i spegeln nu. Jag åt dessutom mest av alla vid bordet. I och med den här jävla sjukdomen känner jag varken direkt hunger eller mättnad. Äter fast jag inte är hungrig, men när jag väl börjar äta känner jag av hungern och då blir jag i stället aldrig mätt (eller de dröjer tills jag känner mättnaden). De andra runt bordet blev ganska snabbt mätta medan jag bara ville ha mer och mer. Jag fick till slut be dem ställa undan maten eftersom jag inte kan hantera mig själv. Skämdes så inihelvete, jag borde inte äta.. Men jag VILL äta. Slits hela tiden mellan den friska och den sjuka sidan.

 

Jag dör, vet inte hur jag ska hantera det här! :( försöker tänka på annat, på mysiga saker, men de blir för litet i jämförelse med stressen jag känner i kroppen.. Fick annars perfekta saker i julklapp och jag är så tacksam! Fantastiska familj!