Bitterfroken

Idag i Malou efter tio på TV4 kommer det att handla om ätstörningar. Jag sitter bänkad med en kopp kaffe, vilken tur att det idag är min lediga dag. Jag är glad att de tar upp dessa ämnen för det är så viktigt och så vanligt, det behöver uppmärksammas mer. Många behöver hjälp i dagens läge. Jag hoppas och önskar att folk ska förstå och bli medvetna, känna viljan att vilja stötta och hjälpa! Jag tror att många i dagens samhälle förstår denna sjukdom väldigt dåligt. Precis som jag skrivit tidigare har folk en generell syn på ätstörningar (och psykisk ohälsa överhuvudtaget). Att man är svag, att det bara är "att börja äta" igen. Det är väl inte svårare än så, eller? Därför är det viktigt att prata om det här, nöta, berätta hur psyket fungerar, hur sjukdomen artar sig.

Jag vet inte, men jag tror att det här med att öppna sig är en väldigt svår sak för någon som befinner sig i denna hemska sjukdom. Jag kan just nu bara relatera till mig själv, men jag har ju otroligt svårt att prata om det här, jag har inte lättat mig för någon. Visst har jag pratat med folk till viss del, men INGEN vet om hur dåligt jag mått och ibland fortfarande mår. Hur mycket problem den här sjukdomen gett mig, hur mycket energi det kräver, hur tankarna och personligheten helt förändras och försvinner. Jag vet ju att folk förstår, folk har pratat med mig, men jag kan verkligen inte berätta utan jag förnekar. Just nu ljuger jag ju inte, sen den 25/11, dagen då jag bestämde mig, har jag ätit ordentligt igen (denna UNDERBARA känsla som fyller mig med energi och äkta lycka), men jag säger att jag har koll, det har jag fortfarande inte till hundra procent, det här är jobbigt och svårt och det är ju precis så det är med en ätstörningar och att komma ur den, det är normalt, huvudsaken är att man kämpar och går emot dessa otäcka tankar. Jag kämpar verkligen varje dag. Ibland vill jag strunta i att äta, ibland gör jag det, men oftast klarar jag av att gå emot i nuläget, ibland är jag inte tillräckligt stark, men det är okej! För varje dag går det lättare och lättare. Ätstörningen blir, i takt med att mitt friska jag blir starkare, allt svagare. 

Det bästa med att jag bestämde mig är att jag igen orkar med livet, det är inte längre lika jobbigt att leva. idag VILL  jag leva och det fullt ut!