Likgiltig..
Det känns som att jag finns, men jag tycker inte livet är särskilt roligt eller ljust längre. Jag ser inte längre fram emot något, vill helst bara vara för mig själv, dricka kaffe, titta på serier på tvn, tända ljus. Antar att jag försöker ta hand om mig själv efter bästa förmåga, men det är svårt. Har hamnat i ett mellanläge, jag är varken glad eller ledsen, jag bara.. Är.
Tycker inte ens att det är roligt att laga mat längre, nu gör jag det för att jag måste och det kommer jag fortsätta med, tvinga mig själv i all evighet om det är så! Känner inte direkt av någon hunger längre, får påminna mig om att jag ska äta och oftast känner jag ju då att jag behövde mat när jag sen äter. Jag antar att det är ganska bra att laga mat och äta trots icke existerande hunger och att jag inte i stället faller tillbaka i tankarna att "bara fasta en liten dag". Jag har hittills ätit varje dag sen den 25/11, men nu är det som sagt inte samma känsla längre. Kanske börjar jag bli mer normal? När jag var som sämst kretsade mina tankar ENDAST kring mat, det fanns ingenting annat. Hela dagarna gick åt till att tänka på mat, googla matbilder, leta upp recept, baka, laga, smygäta ibland. Jag såg inte något annat i livet som viktigare. När jag började äta igen fanns samma beteende, jag har jobbat rätt hårt med att ta en (vad jag tror) normal portion, äta den långsamt, tugga ordentligt, absolut INTE kasta i mig maten. Det vore katastrof att börja hetsa. När jag väl "fick" äta ville jag äta allt, hela tiden! Det här beteendet har släppt i och med att det nu är "okej" att äta. Jag behöver liksom inte bunkra upp längre för jag vet att jag får mat i mig även nästa dag. Det kan gå lång tid innan jag ägnar mat en tanke. Visst dyker det upp tankar ibland, kan vara sugen på något ibland. Har svårt att "unna mig" något, fortfarande.. Är trots allt fortfarande väldigt styrd under mina tankar.
Antar dock att huvudsaken är att jag äter? Jag behöver verkligen all näring just nu. Önskar bara att mitt mående var lite bättre, jag gråter hellre hysteriskt än går i det här mellanläget. Jag vill hitta tillbaka till mig själv igen! Längesen jag skrattade från hjärtat nu..
Rädslan börjar dessutom smyga sig på igen eftersom VC ska kontakta mig imorgon igen. Tänk om jag inte får bli sjukskriven? Min chef har dock sjukskrivit mig ända fram tills jag slutar därinne (Mitten på januari), men jag behöver ju ett intyg.. Antagligen ordnar det sig, allting kommer ordna sig i slutändan!
Kram!
Kommentarer
