Bitterfroken

Ibland tycker jag det är skönt att läsa bloggar skrivna av människor som blivit fria från sin ätstörning. Det ger mig en del hopp om framtiden. Ibland är det även skönt att läsa om hur de upplevde sin sjukdom och vad den gjorde med dem. Jag känner så ofta igen mig själv och mitt beteende i dem.

ibland känner jag mig frisk, men samtidigt har jag så mycket konstiga tankar, tankar som ibland får mig att tro att jag är helt galen, även då är det skönt att läsa att deras tankar och beteenden är snarlika mina. Tänk att sjukdomen visar i det stora hela samma symtom för de flesta, jag kan nicka igenkännande till de flesta bekymmer. Det är skönt att veta att man inte är ensam, att det jag känner tillhör den här jäkla sjukdomen, men att det kan bli bra, bara man kämpar! 

Jag kan ibland komma på mig själv med att börja utesluta saker, saker jag egentligen vill äta.. Många gånger följer jag de här tankarna, bekräftar dem och gör som de säger. Ibland är jag faktiskt helt omedveten om det här tills jag analyserar mig själv i efterhand. Som nu. Jag har fortfarande väldigt svårt att skilja på vad som är mitt friska jag och vad som är mina hjärnspöken.. Ibland resonerar jag ordentligt med mig själv, hjärnan går på högvarv och alltid handlar det om mat, ofta om vad som är "okej" och inte okej.

Jag känner att det börjar bli bättre, men mitt mående är ändå väldigt långt ifrån bra!

När jag var som sjukast gick jag på nån konstig form av energi som egentligen inte fanns, jag var hyper! Jag sysselsatte mig ständigt med någonting för att slippa stanna upp och känna. Nu är jag i stället helt apatisk, vill bara vara hemma för mig själv i min egen lilla bubbla. Känner mig väldigt nedstämd, ingenting är roligt, jag har svårt att se fram emot saker. Vill bara vara med mig själv och lämna omvärlden utanför. 

När jag började äta igen kändes det verkligen som att jag var pånyttfödd, all mat smakade så ljuvligt, jag log och var glad, kände att jag hade fått livet tillbaka. Nu är det liksom vardag, det är inte spännande och pirrigt att laga mat längre, smaklökarna krullar sig inte längre av vällust för lite falukorv. 

 

Jag kommer aldrig ge upp min kamp och falla tillbaka, det har jag dyrt och heligt lovat mig själv. Jag önskar dock att livet ska kännas ljust igen, att jag ska orka hitta på saker. Känna att jag blir glad och tillfreds av någonting, men känslan uteblir och jag känner mig bara mer och mer nedstämd hela tiden. Är glad när jag blir omtöcknad och sömnig efter mina sömntabletter för då slipper jag känna och tankarna är i det stora hela som bortblåsta. 

 

Jag förstår fortfarande inte hur allting kunde gå så snabbt, att jag blev så sjuk på så kort tid. Men i och med tidsaspekten så tror jag ändå att det kommer gå att bli helt frisk och fri en dag, att kunna äta det jag vill och se ljust på livet igen. Jag vet att jag en dag kan se det här som enbart ett tragiskt-, men antagligen även ett lärorikt minne. 

Om jag bara slapp känna mig så likgiltig..