Bitterfroken

Nu är jag igång och skriver såhär mycket igen, men jag mår oftast bättre av att "skriva av mig", har så mycket tankar.

När jag var som sjukast använde jag instagram väldigt mycket som terapi, som ett litet "bevis" och som övertygelse till människor i min omgivning att jag åt. Använde det även flitigt efter att jag bestämt mig för att bli frisk och börja äta, detta innan jag berättade för någon. Det känner peppande att så många gillade mina bilder, det gav mig stöd när jag inte hade det i verkliga livet! Nu när jag berättat och de flesta vet om min problematik vill jag inte längre ladda upp bilder. Varför? För att jag skäms. Det låter helt sjukt, men som jag skrivit innan känns det konstigt och fel på något vis att äta. Försöker verkligen mota bort de här tankarna. Jag VET ju att det är bra att jag äter och jag vet ju att det är naturligt och friskt. Jag tror jag har gjort sjukdomen till en del av mig, vill inte att folk ska tänka "oj vad hon äter, och oj så mycket sås, och hon ska vara sjuk?!". Innerst inne vet jag ju att folk bara blir glada för min skull men det känns så himla konstigt. Jag undrar om det är vanligt Eller om det är jag som är otroligt konstig?

 

Har tänkt mycket idag på andra saker med. Jag är ledsen och orolig över att jag snart börjar på ett nytt jobb och att jag just nu är sjukskriven. I intyget står det att det inte går att svara på OM jag kan börja arbeta igen (beror på diagnos och behandling). Jag vet inte själv om jag kan eller orkar.. Jag mår helt klart inte bra och att komma till en helt ny miljö med nya människor känns otroligt skrämmande. Dessutom vet jag att det är mycket högt tempo på det här jobbet. Jag är rädd att rasa mer, att inte klara av det. Jag vill och försöker alltid vara duktig och framåt. Speciellt viktigt att visa framfötterna på ett nytt jobb, men vem vill ha en belastande anorektiker på sitt jobb? På mitt nuvarande arbete är jag trygg, arbetskamraterna är de bästa jag någonsin haft och alla är så stöttande. Trivs däremot inte med arbetsuppgifterna och det är anledningen till att jag sökte mig vidare.. 

Jag är så rädd att börja mitt nya arbete med en sjukskrivning. Vad ger det för första bild och uppfattning? Inte ens hinna börja innan man är sjuk.. Varför sökte jag ens nytt jobb just nu när jag visste innerst inne hur sjuk jag var? Tror att mycket gick ut på att jag ville starta om på ny kula, bort från de som förstod att jag var sjuk för att återigen låtsas som ingenting i en ny miljö. Missförstå mig rätt, jag VILL verkligen ha det här jobbet, men inte JUST NU. 

Varje dag längtar jag tills jag får gå och lägga mig, vill bara att dagarna ska gå.. Men samtidigt är jag rädd för att för varje gång jag somnar innebär en ny dag närmare att försöka vara frisk och klara av ett stressigt jobb.