Bitterfroken

Jag mår så bra just nu, känner mig så lugn. Vilken härlig känsla det är från att ha haft en kropp i total panik och stress dag ut och dag in! Nu kan jag äntligen luta mig tillbaka, njuta av maten och livet! Jag trodde aldrig att man kunde uppskatta något så mycket. På det viset kan jag känna en viss "tacksamhet" mot min anorexi, den lärde mig hur fint livet faktiskt är, egentligen. Det viktigaste som finns är faktiskt du själv och du är någon du ska behandla väl och älska! Skulle väl i och för sig ljuga om jag sa att jag älskar mig själv, vi kan säga att jag gillar mig själv, mer och mer för varje dag som går. Jag trodde att lyckan satt i att vara smal, jag har alltid tänkt att jag kommer bli älskad, uppskattad och lycklig när jag är smal. Nu har jag provat båda sidorna och ärligt talat är det ingen skillnad på hur folk bemöter mig, flera i min omgivning har sagt att de tycker om mig precis som jag är, med eller utan fett på kroppen, att de tycker om mig för den jag är inuti. Den glada, snälla, roliga personen. I min besatthet av att bli smal och snygg försvann jag och i stället trädde det fram en blek, tanig, ledsen tjej, det vill säga raka motsatsen i stort sett.

JUST NU är jag både väldigt smal och personligheten börjar alltmer komma tillbaka. Jag vet ju att jag inte alltid kommer vara såhär smal, att jag någon gång kommer börja gå upp i vikt igen då detta knappast är en vikt kroppen trivs och mår bra med (har ju trots allt minskat mig själv med nära på 50% och då var jag egentligen inte ens tjock när jag började banta). Trodde dock att viktökningen skulle ske snabbt och brutalt, var verkligen beredd på det. Därför är det ju ibland jobbigt att se att jag är precis lika smal (eller kanske till och med smalare?!), jag går på nåt vis och väntar på en dramatisk viktökning och det är jag ju fortfarande livrädd för. Den känslan kommer nog sitta i ett tag misstänker jag. Det är ju dock såhär att man blir INTE tjock av att vara hälsosam, det vill säga äta bra mat och att röra på sig med måtta (jag har fortfarande inte vågat börja träna dock). 

Jag har skrivit många gånger att jag vill vara den gamla tjejen jag var innan jag blev sjuk, det är dock inte helt sant.. Den gamla Nellie var knappast hälsosam, hon käkade skräpmat och godis i stort sett dagligen (överåt dessutom ALLTID) och hade ALLTID magkramper efter varje måltid. Dit tänker jag aldrig heller gå tillbaka. Inte konstigt att jag kände mig stor, ingen mår ju bra på en sån kosthållning. 

Nu lagar jag alltid mat från grunden, äter lite kolhydrater och mycket fett (LCHF), jag har aldrig ont i magen längre, slipper matkoma och är i övrigt piggare samt håller mig mätt över dygnet. 

 

Anorexian an har lärt mig massor.. Det känns som att jag hela tiden spöar skiten ur sjukdomen och det stärker mig. I stället för att vara arg på den och mig själv ska jag försöka se det så.. Se det så att anorexin trots allt gav mig livet tillbaka!