Bitterfroken

Gud så omständigt allting är kring min matsituation. Började med maten kl 18, skulle äta rester så de enda jag skulle göra egentligen var att ställa in maten i micron och värma samt hacka upp en sallad. 40 minuter senare kunde jag sätta mig ner och äta. Det är så otroligt laddat och jag är alltid stressad och orolig. Vill egentligen inte alls värma den där maten, eller vill vill jag kanske, men de är SVÅRT. Höll på att greja bra länge, förberedde salladen tog fram bestick, stoppa in maten i micron utan att starta den. Gick ut och rökte för att lugna ner mig. Väl inne klarade jag bara inte av att värma på utan jag fick gå ut och röka en gång till. Efter det gick det äntligen bra att sätta sig ner.. Phu! 

 

Tänkte lite på det här med hur manipulativ man blir i och med sjukdomen. Hur mycket jag verkligen kämpade med att lura omgivningen att jag var såå nöjd och såå glad och att jag faktiskt visst åt! Gick verkligen in för det, la all min energi. Försökte spela den hör glada käcka tjejen jag en gång var, ville visa alla att jag visst mådde bra och att jag helt hade vikten under kontroll. De flesta fattade ju såklart vad jag höll på med, de såg ju givetvis hur jag fullkomligt rasade i vikt under mycket kort tid, hur hela jag vart personlighetsförändrad. Vissa gick dock att manipulera relativt enkelt (kan ju inte veta helt 100 % såklart). Vissa verkade köpa det jag sa rakt av och de gav mig ju tillfredsställelse. Jag sa många gånger att det var så jobbigt att alla tjatade på mig och inte ville se att jag visst mår bra och äter. Det kändes som att hon gick med rätt mycket i min sjukdom, sa att folk bara är avundsjuka för att de inte lyckats, hon sa att hon önskade att hon var lika stark och målmedveten som jag. I början vart jag glad och triggad, men i slutet, när jag själv innerst inne hade insett hur fast jag var, vart jag mest ledsen egentligen, ledsen och besviken. Såg hon inte hur jäkla sjuk jag faktiskt var? Jag förstår att det är svårt för omgivningen givetvis och jag klandrar absolut ingen.. Det kanske är lätt att tro det bästa om folk, att folk faktiskt alltid är ärliga. Jag har dåligt samvete givetvis för att jag varit sånhär, men det var en del av mig, ett sätt att skydda min sjukdom. Jag trodde att jag lyckats lura alla och kände mig rätt stolt, nu i efterhand vet jag ju att folk var så oroliga och lätt genomskådade mig. Tänk vad mycket onödig energi jag har lagt på det här.. Jag såg det givetvis inte så, jag ville bara leva och förneka..