Bitterfroken

Jag mår inte bra och har inte gjort på hela eftermiddagen/kvällen. Det är inte ångestkänslor utan yrsel och svårigheter att fokusera blicken. Känner mig dessutom bortdomnad i kroppen. Tog blodtrycket på mig själv förut, 85/55mmHg, otroligt lågt mao, inte konstigt jag är yr. Yrsel är en sällsynt biverkan på Propavan, men varför har jag återigen så himla lågt blodtryck? När jag var på vårdcentralen häromdagen hade jag 105/65mmHg, då var jag visserligen rejält uppstressad. Var nöjd över att trycket hade höjts från sist jag tog det då, men kanske var de högre för att jag då var så sjukligt stressad? Jag är orolig för mig själv. Jag vill så gärna må bra, men det känns just nu som att jag bara försvinner mer och mer och jag står helt hjälplös och ser på, jag vet inte vad jag ska göra.

 

Är orolig igen över att tajmingen är så dålig, att jag snart ska börja på ett nytt jobb. Just nu känns det helt fullständigt omöjligt. Jag orkar knappt ta hand om mig själv, jag som tidigare sett fram emot det här jobbet så mycket känner nu bara panik, kaos, katastrof. Det känns verkligen inte alls bra. Jag vet inte vad jag ska göra, vilket ben jag ska stå på. 

Jag är också rädd för brevet med remiss, från ÄS enheten, som kommer skickas till mig. Jag vill inte se det, jag är så rädd. Jag är arg på mig själv för att jag försatt mig i den här situationen. Jag tycker att jag, i normala fall, är en klok tjej, en klok tjej som gjort mycket bra i livet. Jag har klarat av mycket, jag har tagit bra beslut. Ändå står jag nu här, massa massa kilon lättare, ingen glädje, en ständig panik över hur livet ska bli. Hur ser min framtid ut? Det känns just nu som att jag inte ens har någon framtid, allting känns så jävla hopplöst och svårt. Vill bara ta mig ifrån mig själv, eller bara somna, vakna och inse att allting bara var en hemsk mardröm. Jag vill verkligen inte vara kvar i den här sjuka kroppen längre.

 

Jag vet att jag egentligen inte kan hjälpa att jag är sjuk, men samtidigt är det ju ett val jag gjort från början. Jag, bara JAG valde att börja svälta mig, JAG ingen annan. Det är även bara jag som kan ta mig ur det här och jag försöker. Varje dag kämpar jag. Jag äter, men ingenting blir bättre. Jag hatar att det är så svårt, jag hatar att det kommer ta tid, jag hatar mig själv så mycket.

Jag vill må bra, slippa all stress, oro, ångest och somatiska besvär. Låt mig bara få vara fri, låt mig få tycka om mig själv, låt mig få glömma allt jag varit med om, all smärta jag känner.

Jag vet inte hur jag ska må bättre, jag vet inte..... Jag är vilsen, klen och svag!

Det värsta är nog att alla tror att allting är bra nu för att jag äter. Det mesta av skiten sitter i huvudet så det är verkligen inte bra trots mat och näring :(

Jag vet åtminstone att jag aldrig någonsin vill falla tillbaka till min svält, jag kommer fortsätta kämpa varje jävla dag. Jag SKA och KOMMER ta kål på ätstörningen!!