Bitterfroken -

Min ätstörning

Hur min ätstörning har varit i punktform:

* Jag har alltid känt mig tjock och ful, aldrig känt mig riktigt bekräftad. Långt tillbaka i den här bloggen beskriver jag till viss del mina relationsproblem. Jag har varit med om mycket otrevliga saker i tidiga livet, saker jag aldrig pratat om. De här sakerna misstänker jag nu i efterhand har kommit ikapp på äldre dagar.

* jag bestämde mig för att bli "hälsosam" och i och med det började jag googla, satt ständigt och letade efter tips och råd. Jag samlade på mig allt jag kunde hitta och kombinerade ihop alla dessa tips tills det skulle passa mig.

* började minska på kolhydratsintaget, i stället för att då äta mer fett valde jag så låg fettandel som möjligt. Jag räknade kalorier maniskt. Åt aldrig mer än 500kcal/dygn.

* vägde mig konstant, mätte min midja, mina lår, höfter osv..

* gick ner kraftigt i vikt på mycket kort tid..

* studerade hela tiden min kropp. Syns benen? Är jag tillräckligt smal? Kan jag bli smalare?

* blev energilös! tappade motivationen och livsglädjen. Ville inte dö, men ville heller inte leva.

* kunde knappt resa mig upp utan att svimma. Fick luta mig mot väggar för att inte falla ihop.

* drack extremt mycket kaffe/te/vatten för att få nån form av mättnadskänsla.

* hade hemska motstridiga tankar som gjorde att jag inte klarade av att äta. Allting skulle vägas noggrant och jag fick diskutera länge och väl med mig själv innan jag kunde "unna mig" något.

* jag blev helt manisk i mitt beteende. Googlade recept, såg det som min grej att göra om recepten så de blev så kalorifattiga som det bara gick. Jag lagade ständigt mat och bakade, delvis för att dämpa ångest och även för att få tiden att gå. Jag städade även som besatt, var tvungen att "göra klart" vissa saker innan jag "fick" äta något.

* hela dygnet gick åt till att tänka på mat! jag var ständigt hungrig och panikslagen.

* fick otroligt lågt blodtryck, låg puls och låg kroppstemperatur.

* jag har aldrig haft en direkt skev uppfattning om min kropp. Jag ser (oftast) att jag är supersmal, däremot ville jag hela tiden bli smalare. Såg det som en tävling att gå ner i vikt.

* jag har aldrig kunnat prata med någon om min sjukdom.

* jag har isolerat mig. Vill bara vara ensam.

* jag har inte tränat för att bränna kalorier. Orkade inte..

* vill bli frisk över allt annat. Jag älskar mat och jag älskar att äta, jag älskar att leva!

2013-12-05 @ 10:53:58
Allmänt - Permalink

Kommentarer

Postat av: Jill

Du är jag... Fast för 6 år sen! (Med undantag för att jag tränade maniskt)

Jag blev också frisk på egen hand... Och jag önskar att jag hade pratat med en psykolog - det är mitt starkaste råd! Jag tror att det hjälper att låta någon professionell hjälpa en och guida en genom processen. Så många av mina tankar stannade kvar, är fortfarande kvar till och från, och min psykolog har verkligen hjälpt mig men hade jag gått då hade jag haft år av plågan! Gör inte om mitt misstag, det faktum att du bestämt dig gör att du verkligen kan bli frisk men låt någon hjälpa dig på vägen och verkligen ta tag i det och i det som ligger bakom!

Hör gärna av dig!

Svar: Tack så hemskt mycket för dina ord!! Jag vet att jag nog borde prata med någon, men jag är så rädd för det på ett sätt! Jag vet att jag är sjuk, men samtidigt vill jag tro att jag ska klara det här själv. Hittills har det ju gått jättebra även om tankarna hela tiden jäklas med mig! Fattar inte att jag hamnade här, har ju alltid varit frisk och sett på mat på ett väldigt avslappnat sätt. Önskar jag aldrig kommit på tanken att börja banta :(

Nellie None

2013-12-05 @ 16:44:14

Postat av: Jill

Jag tänkte precis likadant om att söka hjälp och gjorde det inte... Men det var så enkelt! Efter det att orden lämnat min mun slussades jag vidare till de som kunde, som sett allt innan och som kunde förstå! Det är inte värt att leva som frisk men med tankarna som jagar en!

Svar: Får jag maila dig?

Nellie None

2013-12-05 @ 17:04:26

Postat av: Jill

Absolut, gör gärna det!

2013-12-05 @ 18:01:25